Sten på börda

Det verkar finnas högsäsonger i de flesta branscher, t o m för stenfirmor. Nu, när vi äntligen bestämt oss för gravsten, text och dekoration, säger damen på stenfirman: "Men ni kan nog inte räkna med att den ska vara på plats till 1 november." Vi hade inte räknat med någonting och inte haft en tanke på att stenbeställningarna kunde stocka sig inför Allhelgonahelgen.


My blev mycket bekymrad när hon insåg att de inte uppmärksammat Treans födelsedag och sa anklagande till Svärdottern: "Varför får jag aldrig gråta över att pappa är död?" Hon reflekterar mycket mer över det hela än Noa. När hon påminner sig händelser, ställer hon det alltid i relation till om pappa levde eller inte.


Det finns en flicka på Mys dagis, som jag skulle vilja knäppa på näsan eller nåt. Hon verkar gilla att strö salt i såren genom att upprepade gånger fråga My: "Du har ingen pappa, va?" Jo, din lilla elaka unge, det har hon. Alla har en pappa. Men du har ingen storebror och kommer aldrig att få någon heller.


Första dagen, när My kom tillbaka till dagis efter dödsfallet, hade personalen berättat för barnen vad som hänt. En grabb började springa runt och ropa: "Mys pappa är dööd! Mys pappa är dööd!" tills Svärdottern fick tag i hans arm och frågade vad han höll på med. "Säger du så där för att du är rädd att din pappa också ska dö?"


Det låg nog något i hennes antagande för han blev tyst på en gång.


Kommentarer
Postat av: Inga M

Det lilla barn som säger att Du har ingen pappa va, gillar inte alls att strö salt i såren. Hon vill bara få konstaterat om och om igen att det verkligen är faktum. För små barn är omvärlden magisk och det barn tror är på riktigt visar sig ofta vara fel. De har inte samma logik som vi och blir ofta "lurade" av vuxenvärlden. Så när något påtagligt och hemskt har hänt blir det ofta just det där konstaterandet om och om igen och barnet vill få¨bekräftat att han fortfarande är död liksom. Barn har heller inte våra tidsbegrepp, alltså att död är för evigt finns inte heller, utan mer att det varar nog en stund sedan kommer han tillbaka igen. Det är inte helt omöjligt att den här typen av konstateranden hjälper My att förstå och bearbeta det som hänt. Barn bearbetar sorg både på ett sakligt / krasst plan parallellt med att de också kan vara väldigt ledsna och sakna väldigt mycket, speciellt i situationer där den som saknas brukar vara med.



Pojken som reagerade med att springa runt och skrika direkt efter beskedet låter spontant för mig som ett "bokstavsbarn" med speciella svårigheter, men jag kan naturligtvis inte veta. Jag reflekterar bara utifrån att jag har följt ett antal barn dagligen i deras bearbetande av djup sorg under lång tid tillsammans med andra barn och hört ungefär det här som Du beskriver.



Jag vet ju inget om hur lilla My egentligen tar det här och mår i sin situation. Det måste vara svårt hur man än vrider och vänder på det och under en lång tid framöver. Jag förstår att båda barnen behöver Dig och andra nära vuxna mycket nu för att hantera det ledsna och svåra och sorgsna. Eller ja, man behöver väl varandra. Hoppas jag inte skrev nåt som blev fel nu. Man blir så rädd att göra ont värre på något vis och det vill jag ju inte. I så fall kan Du bara ta bort min kommentar.

2008-09-27 @ 17:54:50
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: SolSkuggan

Så oerhört smärtsamt det är för barnen.. Jag blev riktigt beklämd när jag läste om den lilla flickan på dagis. Och sen kände jag lite sensationslust hos den lille pojken. Men så läser jag Ingas varma kloka erfarna kommentar och allt kommer i ett nytt ljus. Naturligtvis har hon rätt. Barn är inte, tänker inte och reagerar inte som vi vuxna och nånstans tror jag att det är bra.

Jag hoppas att det ska gå bra fortsättningsvis för både My och Noa. Och att de största frågorna hos kamraterna snart lägger sig..

Ha det gott frktjatis det är du mer än värd kram..

2008-09-27 @ 18:27:39
URL: http://solskuggan.blogg.se/
Postat av: Fia

I min klass, som jag släppte för två år sedan, fanns det helt osannolikt fem elever som hade förlorat en förälder. De reagerade väldigt olika då liknande händelser påminde dem om den döda föräldern. En av eleverna ville inte vara kvar i skolan då tankarna vällde fram, och en annan ville att kompisarna skulle fråga och prata om det som hänt så att han fick en möjlighet att bearbeta sina känslor.

Det kan ju bero på att sorg hanteras och bearbetas på så många olika sätt och det kan även bero på hur lång tid som gått sedan dödsfallet inträffade. Det märkliga här var att pojken som ville gå hem hade förlorat sin pappa för många år sedan, medan pojken som ville prata precis hade förlorat sin.

My kanske inte tycker att det är så hemskt när hennes kompisar pratar om hennes pappa, för de låter ju hennes berätta om hur mycket hon tyckte om honom och hur mycket hon saknar honom? Har ni frågat henne om hur hon uppfattar kompisarnas frågor och kommentarer? Det kanske är jobbigare med kompisar som tiger?

2008-09-28 @ 11:23:22
URL: http://neverkeso.blogg.se/
Postat av: frktjatlund

inga; jag vet att det förmodligen inte är av illvilja som flickan hela tiden ställer frågan. Men ibland känns det skönt att få bli lite primitiv.



solskuggan; vi var ute med dem på stan idag och åt på restaurang och allt verkar vara någotsånär OK.



fia; barnbarnen hanterar det så väldigt olika. Noa vill helst inte prata om det medan My gärna gör det. Men jag vet att hon stör sig på den frågvisa flickan för att frågan får henne att känna sig annorlunda.

2008-09-28 @ 18:58:17
URL: http://frktjatlund.blogg.se/
Postat av: Mia

Förstår att du reagerar, det låter hårt när det uttalas eller skrivs kommentarerna ditt barnbarn fått. Jag tror dock inte barn är medvetet elaka, de är frågvisa och vill veta.



Jag tänker på hur ont det gjorde i min väninna när min son blev så stor så han reflekterade över varför min väninnas svårt hjärnskadade dotter gjorde som hon gjorde. Hon orkade helt enkelt inte med andra människors frågande! Och det kan jag förstå... även om min son frågade enbart för att försöka förstå omvärlden.



Mitt varma deltagande, jag förstår att du har förlorat en son relativt nyligen.

2008-09-28 @ 21:37:19
URL: http://miatankar.webblogg.se/
Postat av: En liten tant

Det som slår mig när jag läser är - Var är personalen? Verkar som om barnen blivit s.a.s. informerade men sedan får hantera informationen själva och även hantera mötet med My också på egen hand. Alla barnen verkar övergivna av personalen i situationen på något vis.

2008-09-28 @ 23:23:54
URL: http://tant.webblogg.se/
Postat av: frktjatlund

mia; jo, även om barn är barn så kan det bli jobbigt med deras frågande.



tant; det har jag undrat många gånger när jag lämnat på dagis: Var är personalen? Min upplevelse är att de inte varit särskilt initiativrika, snarare osynliga. På skolan har man visat ett mycket större engagemang.

2008-09-29 @ 08:48:42
URL: http://frktjatlund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0