Dagens dialoger
(dryga 4 timmar gammalt, blogg.se väck hela kvällen)
Discoverys öden och äventyr toppar fortfarande tidningsrubrikerna. Säga vad man vill om Fuglesang, uthållig är han. För att inte tala om hans familj. Men jag är så trist att jag ifrågasätter det meningsfulla med rymdfärderna. Varför plöjer USA ner miljarder på att skicka ut folk i rymden, när man t ex saknar ett anständigt sjukförsäkringssystem?
Svensk-norsken antydde svaret på frågan med sin taffligt skrivna skylt: Heja Sverige, Heja Norge och leve Europa. Hela grejen har fortfarande nationalism som främsta drivmedel. Och det är klart avtändande för mig.
Är jag den enda människan som tycker att Nobelfesten är trist? Jag tror inte ens att den är särskilt rolig att vara på (surt sa räven?). Ännu mindre att titta på. En före detta kompis syster är cancerforskare. Hon lovade kompisen och mig, för länge sen och förmodligen i ett svagt ögonblick, att hon skulle bjuda oss på festen om hon någon gång fick Nobelpris. Det ska bli intressant om hon kommer få anledning att infria sitt löfte. Risken verkar vara liten.
Det finns en kortsiktig plan och en långsiktig dito för mänsklighetens samt övriga arters överlevnad. Man kan inte väga en kortsiktig plan och en långsiktig dito mot varandra då bägge är av yttersta vikt och strävar mot ovan nämnda mål om överlevnad.
I den kortsiktiga ingår i princip allt man kan tänka sig som rör vår nutid, t.ex sjukförsäkringssystem.
Sedan finns det ju även en långsiktig plan, d.v.s vår rymdforskning.
Vi kommer som vi alla numer vet inte kunna leva på vår planet i all framtid, solen kommer omöjliggjöra detta genom att växa till en röd jätte och vi står då framför ett val mellan att flytta till ett nytt solsystem eller helt sonika dö ut.
Vi kommer dock långt dessförinnan, om vi inte gjör något åt saken, att träffas av en asteorid eller komet så stor att den kommer utplåna livet på planeten.
Att vi människor gör resor till rymden är av yttersta vikt och inte för vårt goda nöjes skull oavsett hur många flaggor som viftas i nationalismens anda.
Rymden är vårt framtida hem vara sig vi vill det eller ej för en sak är helt säker, på jorden kommer livet förr eller senare dö ut.
För mig känns inte rymden som ett angeläget alternativ. Allt liv på jorden är danat efter de förutsättningar som råder här på jorden. Jag är inte optimistisk nog att tro att en splittrad mänsklighet skulle vara mäktig nog att rädda sig själv, än mindre allt slags liv.
