frktjatlund

För vilka har Unilever gjort Knorrprodukten Vie?
I tv-reklamen framhålls att vi behöver äta ca 500 gr frukt och grönsaker varje dag. I en flaska Vie har man skapat en vätska, som motsvarar en persons halva dagsbehovet. Det betyder att om man klämmer i sig två stycken på en dag, så kan man rent logiskt avvara den riktiga varan.

Vilken är målgruppen? Är det människor som inte tycker om att äta? Eller vänder man sig till folk som inte gärna tuggar i sig frukt och grönsaker? Kan det vara så att man vill skapa osäkerhet hos konsumenterna, så att man dricker produkten för att vara på säker på att få i sig det man behöver?

Vitsen med att äta den riktiga varan är att man får tugga ordentligt, som är bra för tänderna. Dessutom blir man mättare på det än drycken. Fibrer är en väsentlig del av födan, som behövs för att magen ska fungera och det går man miste om genom att dricka grönsakerna. 

Visserligen innehåller två flaskor inte särskilt mycket energi i form av kalorier, men om man inte är intresserad av att själva ätandet och ändå få i sig nödvändiga näringsämnen, så finns det alltid diverse pulverfabrikat.

Igår tubbade Trean mig till att göra något som jag skulle avsky om någon utsatte mig för. 

Bakgrund
Trean har en liten byggfirma, som tar på sig mindre ombyggnadsjobb. För tillfället håller de på att bygga om kök och badrum i en av stans bostadsrättsföreningar.

Steffe, som Trean jobbar med, hamnade i ett dilemma. Närmaste badrummet var inte färdigt på långa vägar, men i köket var diskbänken monterad. Eftersom han var akut nödig, pinkade han i vasken. I samma sekund stegade ordförande i föreningen in och tog Steffe på par gärning. Pinsam historia för bägge parter.

Trean ringde mig och ville att jag skulle ringa Steffe och agera lägenhetsinnehavare, som fått höra om händelsen från ordföranden. Telefonsvararen skulle vara på så jag skulle inte behöva prata med någon personligen. Motvilligt gick jag med på uppdraget.

Men det var ingen telefonsvarare i andra änden, utan en flickvän. Steffe var i duschen och jag sa bara att jag ringer senare. Det tänkte jag inte alls göra och ringde och sa att jag backade ur det hela. Sekunden efter jag lagt på, ringer Steffe och undrar vad jag ville.

Dådet
Då var jag tvungen att spela missnöjd kund och att jag verkligen inte var glad över vad jag hört och tänkte kräva ny diskbänk. Hur skulle jag kunna bortse ifrån att han urinerat där jag skulle hantera mat och porslin. Mitt försäkringsbolag skulle ta kontakt.

Det blev alldeles tyst i luren. Jag avslutade samtalet surt och vi la på . Jag led med den stackaren. Han svalde allt med hull och hår. Jag är bra på att vara missnöjd kund på telefon.

Steffe ringde upp Trean och visste inte hur han skulle göra. Efter några svettiga minuter berättade Trean att allt var fejk och det var bara att glömma alltihop. Det blev en sömnlös natt för vattenkastaren. Mest för att han försökte tänka ut en gruvlig hämnd.

Usch, och jag som vanligtvis lider med alla som utsätts för blåsningar. Det var till och med svårt för mig att glädja mig över stålligheterna amerikanare utsattes för av Borat. Det kanske är för att jag är så lättlurad själv.

Jag kände mig så ämlig och klen under gårdagen att jag slank in både på hälsokostaffären och apoteket på hemvägen. Sommartiden kan jag inte göra så mycket åt, mer än att ställa om klockan och gilla läget, även om jag ogillar hela påfundet. Men lite stärkande preparat kanske kan göra susen.

På apoteket hade man Enomdan och C-vitamin till en rimlig kostnad. Hälsokosten tog 400 pix för diverse produkter. När jag stod och räknade upp pengarna, mindes jag min fars, revisorns, ord: Det finns ingen bransch som har sådana marginaler, som hälsokostaffärerna. Sen blir det förstås kunderna som får leva på marginalen, sin egen alltså.

Och jag fäster stort hopp till att Blutsaft ska pigga upp mig, men ställer mig frågan: Vad är egentligen tvåvärt järn? Och varför innehåller inte flaskan trevärt? Det måste vara mycket värdefullare.

Nu väntar jag bara på effekten av alla elixir, kapslar, piller och brustabletter och hoppas på att överdoseringen inte får några Ann Nicole-konsekvenser.

Jag tar mig för pannan över svd:s artikel om risker som Atkinsbantare utsätter sig för. Antingen är de som gjort studien puckon eller så är hon som redovisar den ett sådant. (Nu ser jag att dn hänvisar till samma undersökning)

Först frågar man ut 42000 kvinnor om vad de äter för typ av föda, sen väntar man 12 år och kollar om de fortfarande är vid liv. Om de dött under perioden, tittar man vad de svarat på matfrågorna. Då visar det sig att fler av dem som sagt sig äta kost med större andel protein har avlidit.

Slutsatsen i rubriken = Atkinsdieten är farlig. Den är snål på kolhydrater, men rik på proteiner.

Men det märkliga är att dödsfallen samtidigt är vanligare bland rökare och feta personer. Svarade verkligen de intervjuade sanningsenligt på frågorna? Om de gjorde det, åt det likadant under hela perioden? Åt de överhuvudtaget enligt någon form av GI-diet? Och varför var de i så fall feta? Löper inte människor större risker, som feta kolhydratätare än som smala proteinätare?

Nej, som vanligt gäller bara en officiell sanning i taget; fett är farligt, kolhydrater dvs alla, är nyttiga. Om man går ner i vikt genom annat än fettsnåla dieter måste man vara ute på hal is. Sen att massor av människor lyckats minska midjemåttet och kunnat hantera eller undvika diabetes med att hålla koll på snabba kolhydrater, det är fullständigt ointressant.

Jag känner mig slut som människa och det känns som jag släpade mig till jobbet imorse. Och är jag slutkörd, så kan man lätt räkna mig till damerna som ger rött utslag på lackmuspapper, sur med andra ord. 

Flera olika faktorer fick mig att fundera över att starta en ny organisation, Society for Shutting Up Men, förkortad SSUM. Jag är inte lika våldsam och sur, som de i SCUM, att jag vill skära folk. Det räcker med att tona ner dem en smula.

1. Jag har cyklat eller promenerat till och från jobbet i långliga tider, en sträcka på 4,5 km. Under alla dessa år har det pågått markarbeten någon sträcka längs vägen. Varför? Jo, jag tror att det är för att hålla män sysselsatta. Undersysselsatta män är en samhällsfara. Innan man vet ordet av har de skjutit någon bärplockare eller gjort något annat våldsamt.

2. Män tar stor plats på alla möjliga sätt. De är något av mänsklighetens stadsjeepar, bränsle- och utrymmeskrävande. Dessutom kan de ställa till stor skada vid sammanstötningar. Kvinnor är mer åt kompaktmodellen; små, snabba, ekonomiska och effektiva.

3. När män ska transportera sig tar de också i allmänhet större plats, en man i en bil är regel. Annat är det på bussen. Jag brukar roa mig att räkna människor i allmänna kommunikationsmedel. På en man går det i allmänhet fyra kvinnor.

4. Sen när det passerat 50 är det dags att skaffa tvåhjuling. Inte för att komma i bättre form eller för någon nödvändig transport, utan det handlar bara om nöjesåkning. Helst på en HD, vars ljudnivå förmår väcka döda. Det är inte bara motorbullret som tar stor plats i omgivningen, utsläppen från motorcyklar är en miljöfara.

5. Deras självuppfattning har inga gränser. Idag när vi skulle inhandla lunchen, stod en dryga tvåmetersman i 120-kilosklassen och beställde mat. Han sa hela tiden vi om sig själv:

- Vi tar kyckling, sen tar vi tomat och gurka osv. Vilka vi? Visserligen var han stor, men han skulle bara beställa mat till sig själv.

6. På väg till jobbet blev jag omcyklad av flera personer, två av dem män. Båda hade uppenbarligen anledning att harkla sig. Men inte gjorde de som jag gör. Nej de spottade ut resultatet och slemmet gjorde flera volter innan det landade på marken, där det låg som en gulgrön sörja.

7. Det fick min sura bägare att rinna över, var insikten att min trötthet härrör från övergången till sommartid, självklart ett påhitt av en man. Inte nog med att människan var en man, anledningen till idén var golf! Så jag har känningar av jet lag två gånger per år på grund av att någon idiot till golfspelande man, ville ha möjlighet att spela på kvällarna.

Det var länge sedan jag läste något så vackert i tidningen, nästan som poesi:
- Vi ser ingen ände på detta, åtminstone inte förrän på fredag,
säger vakthavande meteorolog Stefan Flodin på SMHI.

Och det är vårvärmen han talar om. Ingen ände, det antyder en viss negativ ton. Menar Stefan verkligen att beklaga dagens väder?

Jag uppskattade i alla fall den ljumma vårvinden, de bitar av trottoarerna som var nysopade, den lågt stående morgonsolen som stack i ögonen längs hela Ringvägen, terrasslunchen och att det fortfarande var dagsljus när det var tid för hemgång.

Men jag är bara en enkel väderkonsument, glad över att äntligen ha vintern i backspegeln.

Dagens tidningar bl a dn refererar till ett fall av diskriminering; en stockholmare som blev förbigången just för att han var stockholmare. Ingen större nyhet för mig och jag tror inte att det bara handlar om stockholmare. Så var det redan för 30 år sedan i Dalarna. Gick jobbet till någon utifrån, så betydde det att ingen på orten var intresserad av tjänsten.

I helgen träffade jag gamla vänner, numera lantisar, och som vanligt blev det resonemang om vad som hänt sedan sist. Mannen i familjen är från Stockholm, men bor idag med familjen i Roslagen. Där hör det tydligen till ordningen för dagen att utsocknes förbigås vid tillsättning av tjänster. Men efter många turer har han äntligen fått fast arbete.

Man värnar i allmänhet om folk från orten och är det någon måg eller annan avlägsen släkting som behöver jobbet, så säger man upp någon som vikarierat för någon, som vikarierat för någon annan hur länge som helst. Och det handlade inte om speciellt kvalificerade eller välavlönade arbeten.

Men helgens värsta jobbhistoria kom en kvinna, som varit anställd på Försäkringskassan. Där gick man först ut med att erbjuda avtalspension till dem som hade åldern inne. Arbetsuppgifterna fanns givetvis kvar och dem la man ut på kvarvarande personal.

Självklart blev kunderna lidande, handläggarna hann inte med sina ärenden och fler och fler missnöjda hörde av sig. Nästa steg blev att erbjuda de som jobbat länge förtidspension och självklart föredrog många det framför att bli utskällda av missnöjda kunder. 

Försäkringskassans egen läkare intygade oemotsagd att de inte kunde jobba. De kontroller som andra utsattes för, hoppade man över. Hennes teori var att det överhuvudtaget fanns ett specialavtal när det gällde statliga myndigheters personal. Kontrollen var inte alls lika rigorös då.

"Inte nog med att den lilla sjöjungfrun fick offra sin tunga till sjöhäxan, varje steg hon tog skar som knivar genom fötterna. De övriga flickorna såg ut som de svävade fram över golvet i sina nätta skor med höga klackar, men sjöjungfrun fick kämpa för att inte avslöja med en enda min hur mycket förvandlingen av fiskstjärten kostade på."

H C Andersens saga handlar inte alls om de eviga belöningarna utan det pris som kvinnor är villiga att betala för att vara till behag. I går staplade jag runt hela dagen i mina nya högklackade skor.
- Kallar du det för högklackat? undrade tjejerna i Sex and the City.
- Ja, för mig är varje millimeter över horisontalplanet en prestation värdig en sjöjungfru på torra land.

Nu överlevde jag dagen, men nattsömnen ville inte infinna sig. Framsidan av låren molvärkte, som om jag åkt slalom hela dagen.

Sjöjungfrun blev också stum för att vara till behag. Det är nog ett val som jag också måste ta under övervägande. Nattron ville inte infinna sig eftersom jag inte vet hur jag ska hantera en komplicerad situation på jobbet.

Vårt företag har köpt upp en del av ett annat företag. Min uppgift är att kartlägga en bit av verksamheten och skissa på en lösning i vår tekniska miljö. Steg nummer ett är att jag ska begripa hur man hanterar saker där och varför man gör som man gör. En kvinna, som ska vara den som kan den här biten bäst, är avsatt för att hjälpa mig med det hela.

Det som får mig att fundera på alternativet tystnad, är att någon, jag vet inte vem, på det nya stället framfört klagomål över mitt sätt eller min person och jag begriper inte vad jag gjort, som har varit sårande eller störande. 

För åtskilliga år sedan, när jag skulle lära mig ett nytt jobb, fick jag en handledare som efter några dagar inte ville fullfölja uppgiften. Hon sa det inte rent ut, utan löste problemet med sjukskrivning tills jag var varm i kläderna. Jag förstod senare att hon blev jättestressad över att jag hela tiden ville veta varför man skulle göra på ett visst sätt. Jag tror att hon egentligen inte visste varför, så mina frågor blev som en anklagelse och ifrågasättande av hennes sätt att jobba.

Den här gången tycker jag att jag har all rätt i världen att fråga varför man gör si eller så. Hur ska jag annars kunna lösa min egen arbetsuppgift?

Vid ett tillfälle sa jag: Har ni aldrig funderat över att göra så här ... ? Hennes reaktion visade att hon tyckte att jag skrev ner deras arbetssätt och applikationen de använder, så jag backade omedelbart. Min tanke var bara att signalera att om de hade några idéer om programförbättringar, så var det bara att komma med dem. 

Nu vet jag inte hur jag ska jobba vidare. Problem nummer ett är att klagomålet kommit till mig i tredje hand. Personen har framfört klagomål till sin chef, som i sin tur framfört klagomålen till vår Kontorschef, som i sin tur vidarebefordrat dem till mig.

M föreslog att jag skulle stega in på nya stället, ställa mig mitt på golvet och be den fega typen säga vad hon tycker öga mot öga. Nu tror inte jag att det är rätta metoden. Läget är lite känsligt. De som köpts upp får visserligen behålla sina jobb, men deras allmänna förmåner kommer att kringskäras. De tycker förmodligen att  den gamla ledningen har svikit dem och den nya står inte högt i kurs.

Men mina problem kvarstår. Hur ska jag jobba vidare? Jag har redan vägt mina ord på guldvåg, så någon ytterligare självcensur är jag inte mäktig. Ska jag bara stålsätta mig och stå över andras känslor och gneta på?  Alla kan ju inte älska alla här i världen.

Äntligen blev mitt nya överkast klart. Jag var så lyxig att jag lämnade bort hela härligheten till en sömmerska. Förra överkastet brottades jag med på vardagsrumsgolvet, köksbordet är alldeles för litet för att härbärgerar så mycket tyg. Ännu vackrare kommer det att bli när väggarna blir ommålade.

Dagens misstag var ingivelsen att handla målarfärg. Fredagar är ingen bra dag för shopping, speciellt inte en lönefredag och om vi vanligtvis har svårt att enas om inredningsdetaljer, så hjälper inte trötthet upp kompromissviljan.

M vill ha vita väggar, jag vill ha ljusbeige med argumentet att målar man väggarna i vitt, så kräver taket ommålning. Det är trots allt några år sen senast och det syns. Nej, då! Det behöver man inte alls göra, tyckte motparten.

Eftersom jag är långsint kunde jag erinra mig historien om hur ett toalettutrymme skulle få en uppfräschning. Rosa väggar, var vi eniga om. Men när M påbörjar ett jobb, grips han gärna av uppgiften, så allt på toan målades rosa, t o m rostfria pappershållare och handdukskrokarna.

- Det där blev inte snyggt, sa jag. Går det inte att ta bort färgen?

M löste det hela med att byta lampa i armaturen. Med 25 W såg man inte hur ful färgen var på det rostfria. Särskilt händig är han inte alltid, men praktisk.

Världsmusiken var värdsa bra. Det handlar alltså om Ale Möllers Band och spelningen på Nybrokajen 11. Speciellt Magnus Stinnerbom imponerade på fiol.

På hemvägen ringde konserttipsaren från Göteborg medan vi satt i tunnelbanetåget. Paret tvärsöver, som tjuvlyssnat på samtalet hade varit på samma konsert, så vi utbytte lite tankar om tillställningen. Musiken ädla känslor föder, brukar man säga och det är inte ofta främmande människor börjar prata med en på buss och tunnelbana. Möjligen om de är påverkade.

Min odyssé bland billiga klädleverantörer gav inget mer än irritation. Jag retar mig så på enfalden i kedjornas reklamkampanjer. Det ska vara äldre modeller sedan Lindex gjorde en lyckträff med satsningen på Emma Sjöberg. Den lyckades tydligen vända deras nedåtgående trend.

När den kampanjen kom, tyckte t o m jag att den kändes rätt; en fräsch, inte alltför ung småbarnsmamma såg aktiv och trevlig ut. En person som många kunder ville identifiera sig med.

Nu har Lindex gått vidare med Isabella Scorupco, men en f d bondbrud ger inte alls samma helylleassociationer. H&M:s special i är kläder designade av Madonna och det är också hon som har plaggen på sig i reklamen.

Mest retar jag mig på KappAhl. De har engagerat Goldie Hawn. Hon är född 1945. Antingen är hon lyft eller så är hon retuscherad så till den milda grad på bilderna att hon ser yngre ut än sin egen dotter.

Det är inte fenomenet äldre känd modell jag vänder mig mot, utan att alla plötsligt ska ha det och dessutom ska personen inte alls se äldre ut.

Vi ägnade gårdagskvällen åt den tyska filmen Das Leben der Anderen, som skildrar hur en stasi bevakar ett par, en författare och skådespelar, i Östtyskland på 80-talet. 

Filmen fick Oscar för bästa utländska film. Jag gillade den verkligen. Det är så skönt att komma ifrån hollywoodproduktioner, som kräver action från första till sista sekunden. Här byggdes historien upp sakta men säkert.

Ikväll är det dags för mer nöjen: Släppkonsert på Nybrokajen 11. Det är Ale Möller Band som har releasekonsert för sin nya cd. Det var våra vänner i Göteborg, som tipsade. De är bekanta med de stolta föräldrarna till sångerskan i bandet.

Nu har jag bara två bekymmer: Vad ska jag äta och vad ska jag ha på mig?

Äta? Det får bli något på stan, konserten börjar 19. På mig? Jag spillde ner tröjan på lunchen och tog upp mejlet från Lindex för att skriva ut en tredje 30 %-kupong. Men de snåla typerna ville inte låta mig göra det. Jag fick bara upp en blank sida på skärmen.

Men nöden har ingen lag. Jag vidarebefordrade mejlet till en medarbetare och på hennes burk där gick det alldeles utmärkt att skriva ut kupongen. Om Lindex inte har något passande får jag väl ta till 25 %-kupongen hos grannen.

Varför ter sig senaste veckan plusgrader så mycket kallare än vinterns alla minus ihop? Idag kan folket på SMHI alltid skylla på blåsten, men i förrgår var det vindstilla och 4 plus. Kallt så in i vassen och inte frambringade det vädret heller några större vårkänslor. Ändå slog jag till och köpte en vårjacka.

För tillfället håller mina hovleverantörer på att övertrumfa varandra med rabattkuponger. Lindex mejlar sina och det gör att man kan skriva ut dem så många gånger man önskar. Idag önskade jag en 30 %-kupong och på så sätt kom jag över en jacka för ungefär samma summa som en finare vindunk brukar kosta. 

Det är alltid bra att räkna om saker i hårdvaluta. Då känns summan mer påtaglig och en jacka är mer bestående än en än vin, så kostnaden är egentligen en skitsumma. 

För övrigt har känt mig låg hela dagen idag. Numera ska vi jobba i projektform, precis som alla andra team av betydelse. Jag känner att det tar emot. Det betyder att vi ska skriva ner självklarheter och numrera allting i punkter, som 2.1, 2.11, 2.12. Sen kommer självklarhet 2.2 och 2.21 på tur. Har man tur kommer 4.1 direkt efter 3.1. För tillfället är det en liten tillförordnad projektledare, som sköter den biten.

Jag ska göra större delen av själva projektjobbet, men min roll är att vara den s k bemanningen. Allting som börjar med "projekt" är det andra som har hand om. En ytterligare detalj i det hela är att den person som sitter inne med kunskap och information inte haft tid och dessutom varit sjuk.

Något som gör att det hela känns ännu motigare är att mitt delprojekt är en döende del av den nya verksamheten, som vi fick på köpet för att komma över den bit som kan bli lönsam i framtiden.

Och jag som tyckte att jag inte var bitter och missnöjd igår. Det är kanske dags att skriva en bok?

Världen är full med bittra kvinnor och de verkar bli allt yngre. När jag var 35 var de flesta besvikna runt 70, griniga och missnöjda med hur livet gestaltat sig.

Jag inser att jag antagligen är en människa utan större visioner och långsiktiga planer. Livet har i stort sett flutit på och blivit som det blivit. Inga drömmar har kunnat infrias, för jag har egentligen aldrig haft några. Livet har oftast existerat i nuet, utan att jag sneglat så mycket på hur andra har det eller hur jag skulle kunna ha det.

Visst har jag ansträngt mig för att vi hela tiden ska få det bättre, men det har hela tiden varit i små steg utan att egentligen ha något djupsinnigare uppsåt. Är den livsinställningen en brist eller tillgång?

Det som fick mig att reflektera över detta var dn:s recension av Maria Svelands bok "Bitterfittan". Det låter som en titel i tiden; bloggvärlden är full av sura, bittra och hämndlystna häxor och hyndor.

Idag vill jag tolka mitt eget synsätt positivt. Den som inte förväntar sig det oerhörda, blir heller inte besviken eller bitter på livet. Det mesta som händer är över förväntan. Allt positivt ger anledning till glädje. Det negativa får man ta itu med hursomhelst. Nu har jag varit relativt förskonad från större katastrofer, så det kan vara en bidragande orsak till min optimistiska hållning.

En annan tolkning av min hållning skulle kunna vara stora inslag lojhet och lättja. Eller rädsla för att ställa krav och ta konflikter. Den förklaringen innehåller säkert också en gnutta sanning.

Nog med självanalys! Nu över till en scen ur verkliga livet.

En gång i tiden arbetade Tvåan på mitt jobb. Där är jag en, som gärna tar mig ton och säger vad jag tycker. När Tvåan frankt kom med påståendet:
- Hemma är min mamma världens mes, var det ingen som trodde henne.

Jag har tyckt att Svärsonens variant på hisskräck varit lite väl långsökt. Han har inte velat plocka upp nycklarna så länge han stått i hisskorgen. I fantasin har han fumlat med knippan, och ett, tu, tre så har tappat den och alla nycklar slunkit ner i springan mellan hisskorg och dörr.

- Sånt kan omöjligt hända, har min tanke varit. Egentligen mot bättre vetande, eftersom mycket som är teoretiskt möjligt, bevisligen inträffar.

Ikväll knackade det på dörren. Utanför stod en granne som bad tusen gånger om ursäkt. Hon bor två våningar ovanför och på väg ner i hissen tappar hon taget om tvättstugenyckeln, som far ner just i springan vid hissdörren.

M var borta och jag har inga ersättningsnycklar, däremot en huvudnyckel, så jag kunde gå ner och låsa upp dörren till tvättstugan. Det var precis i skiftet mellan två tvättider och nere i källargången stod nästa tvättare, en kvinna i min ålder som redan efter hela två minuters väntetid hunnit bli sur och grinig.

Inte blev hon gladare över beskedet att nyckeln var väck och att jag inte hade någon i reserv. Det märkliga var att det var mig hon var surast på. Jag låste upp och slarviga hyresgästen var glad att kunna ta ut sin tvätt.

- Men jag måste tvätta, sa nästa tvättare.
- Ja men gör det, då. Det är bara att du inte kan låsa dörren.
- Men det går inte och jag som måste tvätta.
- Ska jag låsa dörren igen?
- Jag som verkligen måste tvätta. Vem som helst kan ju komma in.

Jag undrar vad hon väntat sig. Utryckning från brandkåren och uppvinschning av hissen? Eller att jag skulle krypa ner under hissen och hämta nyckeln? Kanske att jag skulle bryta mig in i på fastighetsexpeditionen och snoka rätt på en dubblettnyckel? 

Men nu har jag lärt mig att Svärsonens skräck inte är ogrundad.

Formuleringsfobi
Redan på mellanstadiet gav Gerhard Olsson stor röd bock i kanten för vissa formuleringar i uppsatser. Ett uttryck som han obönhörligt rackade ner på var "Sagt och gjort". En elev skrev "Det var en vacker dag och vi kände för ett dopp i havet. Sagt och gjort. Vi tog våra cyklar ...". Det blev minus på direkten.

Min gamla lärares åsikt har smittat mig, jag kan inte se "Sagt och gjort" utan att himla med ögonen. OK, jag kan ursäkta bloggare, som säger och gör saker, men inte folk som får betalt för att skriva.

I senaste numret av Ica-kuriren har Kattis Ahlström, som vanligt en krönika. På rad fem dyker "Sagt och gjort" upp trots att hon inte sagt ett enda dugg på de tidigare raderna. Bara tänkt och retat sig på.

Några sidor senare i tidningen efterlyser redaktionen en läsarpanel. Hmm, ska jag slå till och anmäla mig?

Jag tar mig friheten att göra ta välbehövlig paus från blankett-träsket. Från grannrummet hörs ett glatt ventilerade av helgens sporthändelser, så varför ska jag slita hund hela tiden?

Gårdagen tillbringade jag delvis i Lillsyrrans sällskap. Hon ringde för några dagar sedan och ville åka med oss till Strängnäs. Lillsyrran har bil, jag tror till och med att de har två stycken, så det är inte så att hon är hänvisad till allmänna kommunikationer.

Det var M som svarade. Inga problem med det, tyckte både han och jag. Vi kan hämta upp vid Gullmarsplan eller Södra Station. När Lillsyrran började sväva på målet om bussar och tåg, veknade M och jag såg hur han tänkte erbjuda sig att hämta upp henne. Jag hejdade honom med gesten "skära halsen av mig själv" eller vad den kan kallas.

Han tyckte jag var snål, som inte ville hämta henne hemmavid. Men är det jag eller Lillsyrran, som är den snåla i det här fallet? Hon sparade på utgifterna genom att åka med oss. Och varför ska vi gå upp tidigare än nödvändigt och åka fyra mil extra arla söndag morgon?

Efter dagens med sammanträffande med släktingar och vänner drog vi oss tillbaka till vårt, eller snarare ett av våra stamlokus. M var så oerhört sugen på en rejäl portion med nötkött. Detta trots att jag gjorde mig till och köpte prima svensk entrecote, som vi ätit två dagar i rad. Nähä, det finns de som gör det bättre. Steker kött, alltså.

Vi blev hjärtlig mottagna på restaurangen, men servitören höjde något på ögonbrynen när M beställde vatten till maten och jag bjöd mig själv på ett glas rött. Det är sånt man får uthärda inför hälsokontroller. 

Medan vi väntade på maten, kommer en man i 50-årsåldern in från en sidoingång, som vi inte visste fanns. Han hoppade på kryckor och när han kommit längre in i lokalen såg vi orsaken; benet var kapat en bit under knäet. Även han välkomnades som stammis.

Oj, stackars människa, tänkte jag. Undrar just vad han råkat ut för. Överkörd av tåget, eller? Han tog sig fram till ett bord och beställde mat och en flaska vitt vin. När maten kom in tog mannen fram insulinsprutan och pickade sig själv i magen. Ingen olycka, tänkte jag. Snarare illa skött diabetes, var nästa reflektion.

Vi fick vår mat, han fick sin och alla var vi riktigt duktiga och åt upp allt utan att någon behövde tjata. När vi ville ha notan ville enbente mannen ha en flaska vin till.
- Konserten gick bra, så jag har verkligen nåt att fira.

Av klädseln att döma såg det inte påståendet otroligt ut. Och om han kämpade för att ta sig fram i lokalen på väg in så tror jag att personalen var beredd på att assistera på utvägen. Förmodligen bor gästen i trappuppgången intill. Sidodörren mynnade ut där.

Jag har alltid tänkt att ett eget Fawlty Towers vore intressant för en nyfiken person som jag själv, men att jobba på restaurang har säkert sina poänger.

Nu är det klippt! Jag sa till frissan:
- Gör något radikalt.
Konsekvensen är att jag nu ser ut som en korsning mellan Anitra Steen, Gro Harlem Bruntland och Hillevi med Handväskan. Särskilt genomgripande är det inte, med andra ord. Tidigare såg jag bara ut som Anitra Steen.

Igår kväll såg vi Masjävlar för andra gången. Förstagångskänslan kvarstår: Det märks att Maria Blom vanligtvis skriver för teatern. Hon utnyttjade inte filmens möjligheter. Det kändes som allt plötsligt stannade av och strålkastarljuset riktades mot en person eller grupp på scenen.

Behållningen med filmen är att man känner igen karaktärerna och har förmodligen själv bitar av somliga i sig. Även om Mia är en liten självisk, bortskämd flicka så känner jag igen mig lite i henne. Det enda som min familj och då menar jag mamma och syskon, har fattat med mitt jobb är att jag jobbar med Datan.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Eivor är en kopia av Syrran. Arrangerar och organiserar och förväntar omgivningens tacksamhet, trots att ingen begärt hennes tjänster. Kanske lite Maria-Marthaproblematik över det hela.

Nu över till böckernas värld. Jag köpte en bok av Marian Keys, med kåserier. Vanligtvis brukar jag gilla hennes alster och humor. Men den här boken kändes inte bra. Alldeles för mycket jargong och klyschor och lämnade mig med den förmätna känslan, att det här skulle jag själv kunna klämma ur mig.

Sen blev jag glad över att dn hade en artikel i dagens kulturdel om Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter, en riktigt bra bok. Den bokserien förtjänar att återupptäckas av varje generation, så förträfflig är den. Jag har läst den flera gånger och tänkt mer än en gång att jag skulle ta mig till Trondheim och vandra lite i bokens miljöer, men av någon anledning går alla våra resor söderut.

Nästa omdöme gäller Elvisföreställningen med utvecklingsstörda och "normalstörda" från Hudiksvall. Det var både underhållande och rörande att se. Lite svårt var det emellanåt att höra vad personerna sa, men det löste sig med teaterviskningar mellan bänkraderna.

Många i publiken var också utvecklings- och normalstörda. Nedanför oss satt Måns. Han torkade hela tiden näsan på skjortärmen och la då och då armen om personen i stolen bredvid. Det var ett helt gäng från ett gruppboende, både boende och ledsagare och jag beundrar det tålamod och engagemang personalen visade.

Om jag ska säga något negativt, i egenskap av the Church Lady, så begriper jag inte varför man har en scen som föreställer en restaurang och "behållningen" är att servitriserna säger Jävla kärring rakt i ansiktet på jobbiga kunder. Jag tycker inte sånt är kul, men många gjorde uppenbarligen det.

Trean (tv-kanalen) visar Älskade spion för femtielfte gången. Nog har saker och ting förändrats sen 1977. Jag misstänker att filmen inte var barntillåten på den tiden, men nu sänds den på bästa familjetid.

Idag gjorde jag en ?Stella?. Det är ett internt begrepp uppkallat efter Svärmor. Innebörden är att man ger sig på något som kräver glasögon, utan att ha dem på sig. Eller att de är så kladdiga att man skulle se bättre utan några på. Konsekvensen blir att man gör alldeles galet.

För knappt en vecka sedan åkte mina glasögon i golvet och bågen gick sönder. Brillorna håller hjälpligt fast glaset så jag har bara på dem om jag ska läsa. Middagsmaten tillagades utan synhjälpmedel. Det fick konsekvenser när jag skulle öppna en förpackning med frysta grönsaker. Halvblind såg jag inte att förpackningen redan var öppen. Den hade en fiffig zipöppning, som var hjälpligt stängd och medan jag klippte upp påsen i andra änden for hela innehållet ut över bänken.

Så kan det gå, när inte goggelsen är på.

Innan dess hade jag precis fått ändan ur vagnen och beställt nya glasögon hos optikern. Köp 2 till priset av ett par, totalt 2300 pengar. Om två veckor ska de anlända. Fram till dess får jag smyga med mina demolerade exemplar på fritiden. Mina jobbglasögon får inte under några villkor lämna arbetsplatsen.

Hu, jag skulle behöva något rejält energigivande preparat. Timmen efter lunch är inte nådig för den kvällspigga sorten. En långfilm höll mig vaken till midnatt, så nu har det blivit sent i säng hela veckan. Min första tanke i morse:
- I kväll ska jag lägga mig tidigt!


Just nu håller jag dessutom på med rena sömnpillret; kartläggning av nya verksamhetens blankettflora och hur man hanterar den. Bara det försätter mig i koma. Jag har klarat av en av fem verksamhetsdelar och ska tvinga mig själv till att dra igång nummer två.


Den enda medel jag kommit på mot
narkolepsiattacker är att skruva ner
värmen i rummet. Snart kommer jag
behöva sticka ett par käcka torgvantar
för att ha lite fart i fingrarna.

Det har sina poänger att vara anställd. Under många år var vi lite egna och drev företag. Det innebar både plus och minus. Ett minus var att det kändes, som man alltid behövde vara på jakt efter nya uppdrag. Ett annat var att om inte vi slet ihop pengarna, så blev det inga pengar. 

När jag blev anställd kändes det som rena lyxen att kunna sitta hela dagen på ändan och få pengar för det. Ännu lyxigare var att man betalade mig för att äta. Ytterligare plus är att man är angelägen att jag håller mig på benen, så med jämna mellanrum skickar företaget mig på hälsokontroll.
(Kan kanske diskuteras, i och för sig. Varför slösa sjukvårdsresurser på friska människor?)

Nå, M har också förmånen att gå på hälsokontroller. Förra gången han gjorde det blev han både kränkt, hånad och förolämpad. Läkaren tyckte att han hade fler kilon på kroppen än nödvändigt och några prover var inte på topp. Sen dess har M inte nappat på den anställningsförmånen på flera år. Rena strutsmentaliteten, med andra ord.

För två veckor sedan kom en inställelseorder per post. Vojne, vojne, då blev det andra bullar. Kritvit tillvaro fram till mitten av april när det är dags för sanningens minut och idag blev han chikanerad av sin arbetskamrat med repliken:
Du har säkert gått upp 10-15 kilo sen jag började. 

Det fick M att bestämma sig för ytterligare restriktioner. Maken, som alltid vill ha sällskap i det han gör, tycker självklart att jag ska involveras i inskränkningarna. Den mannens uthållighet brukar vanligtvis inte imponera, men idag låter han väldigt övertygad.

Premiärdags för årets glassar. Nix, det är inget för mig. Glass hamnar under kategorin välling, fryst sådan.

Den enda jag skulle kunna tänka mig att prova är Pepe, eftersom jag gillar lakrits. Bitar i glassen tar också bort en del av vällingkänslan.

En undran, varför namnet Pepe?

Det känns ibland som M skonar mig från det värsta när det gäller Trean och det är jag oftast tacksam för. Han vet att jag är överkänslig i vissa sammanhang och är verkligen en buffert när det gäller samvaron med Trean. Jag är för långsint för att kunna hantera situationer utan att bli sårad och upprörd.

I söndags var M med Trean och barnbarn på Skansen. Jag behövde tid för mig själv och var tacksam i rollen som min egen piga. 

För någon månad bröt Trean armen och fick gips och värktabletter av läkaren på SÖS. Eftersom anhörigmöten varnat för alla typer av kemiska substanser var situationen en källa till oro. Nej, Trean hade inte sagt flasklock om sin historia på sjukhuset. Det kan jag förstå, vem vill basunera ut allt, alltid.

I kväll käkade vi på lokala puben, Ettan, Tvåan med familj och vi. M berättade att Trean bekräftade våra farhågor. Visst, han tog de tabletter han fick på akuten och hämtade ut de värktabletter han fick på recept. Sen tryckte han i sig allihop på en gång. Det blev en svettig natt och hans slutsats var: Aldrig mer!


Är missbruk en extrem form av allergi?

Jag erinrar mig historien om den 90-åriga kvinna som intervjuades inför födelsedagen och säger att allt är lugnt för nu har yngste sonen fått servicelägenhet.

Nu har det hänt igen. Saker försvinner hos polisen. Nu skyller man på ombyggnation. Säkert är det någon tjyvaktig byggjobbare, som varit framme. Det kan väl aldrig vara någon anställd hos polisen?

Vilket får mig att tänka på att jag underlåtit att återge ett avsnitt ur ?Tjuvaktiga poliser?. Snabbresumé för er som inte hängt med:

1. Liten pojke glömde plånbok på offentlig toalett. Väktarna, som hittade den lämnade plånbok och pengar på lokala polisstationen.
2. Pojkens mamma kontaktar polisen, där man kommer med det glädjande beskedet att barnets pengar är upphittade.
3. Barnets förälder besöker polisen några dagar senare och får beskedet att någon plånbok har man inte i förvar.
4. En anställd säger sig ha skickat plånbok och pengar med posten.
5. Föräldrarna polisanmäler polisen. Utredning görs, men den läggs ner eftersom personen som postat försändelsen vidhåller sin historia. 

Finns det ingen seriös internutredning? Borde inte Rikspolisstyrelsen fixa ersättning även i det här fallet? Om inte annat som lite good will? Hur förklarar man för ett barn att tjuven finns hos polisen och får betalt för det?

Den lilla pojken har fortfarande kvar sina illusioner om att polisen är lagens väktare, men lever i villfarelsen att på posten, minsann, där finns det mindre ärliga personer.

För första gången på femtielva år har jag planerat julisemester. Förra året kinkade jag mig igenom sommaren och gnällde över min sena semester. I år var det jag som skulle vara först ute med semesterönskemål.

Nu ville kollegan givetvis också ha semester två av mina veckor, men avgående chef beviljade oss båda ledigt samtidigt. Vi går ju inte under jorden, sen finns det telefon och han gett sitt bifall kommer att ha gått i pension till sommaren.

När vi ändå hade el Jefe på tu man hand ställde jag frågan vem som skulle ta hand om löne-/utvecklingssamtal det här året. Han själv eller nye chefen. De skulle dela på uppgiften. Den gamle skulle ta lönerna och den nye tar sig an framtiden. Inte ett helt ologiskt beslut, tycker jag.

Sen har jag grunnat en del över den nya killen, som vi ärvt från uppköpta verksamheten. Jag fattar egentligen inte vad han ska göra på vår grupp. Han är ingen systemare eller programmerare och som jag ser det har vi, under normala omständigheter, inte tillräckligt med arbetsuppgifter för fyra heltidare.

Visst, vi har säkert nytta av honom under övergångsperioden eftersom han vet hur verksamheten funkar i dagsläget. Men sen? 

Och nu över till något helt annat ?.

Mission 1  dvd-filmen
Uppgiften inleddes redan på söndag kväll. Vår tjuriga speldosa behöver övertalning innan den gör som jag vill. Det gäller att memorera i vilken växlare skivan placerades, sen trycka på knappen och be en stilla bön att maskineriet fattar att open betyder öppna. Ibland krävs det massor av påtryckningar eller att man fimpar strömmen totalt.

Filmen placerades, för säkerhets skull, på dörrmattan. Då ska man ju bara inte missa den. Imorse, precis när jag ska gå ut och böjer mig ner för att ta upp filmen, kommer jag på att jobbkoftan är nytvättad och ska med i ryggsäcken. Jag backar till badrummet, stoppar ner koftan och kliver ut i trappen.

Halvvägs till jobbet blixtrar det till i huvudet: Skit också! Filmen.

Mission 2  apoteket
Makens åkommor kräver vissa medikamenter. Finemang, jag passerar ändå apoteket Sälen på hemvägen. När jag går där på Skanstullsbron, gläds jag över att strumpbyxans tid snart är förbi den här säsongen. Då slår mig tanken att jag just tog det sista paret på morgonen.

Ingen fara, Åhléns har utmärkta tvåpack. Det blir 40 kr och som konsekvens tappar jag mitt egentliga ärende till apoteket. Maken blir inte glad och inte heller förvånad.

Mission 3  tvättmedel
Ica har förärat mig med tröstkuponger per post för att de bygger om butiken. En nätt rabatt på tvättmedel passar utmärkt. Jag går ju ändå förbi, OK några stegs omväg är det kanske. 

Få se, vad är det tvättmedlet står numera? Nästa borta vid mejerivarorna, tror jag. Just det, de sista äggen gick åt i morse. Vad bra att jag kom på det. En frukost utan ägg är verkligen ingen frukost.

Av tre ynka uppdrag misslyckades jag med samtliga. Min hjärna är inte som andras, helt enkelt.

Vi vänder på kuttingen
Eller ska jag se det hela positivt istället? Min hjärna funkar annorlunda, men ändå alldeles utmärkt! Jag lyckades i själva verket med alla tre uppdrag

1. ta med koftan till jobbet
2. köpa sista förpackningen med strumpbyxor
3. frukostäggen.

Han är på G igen. Tankarna sysselsätter sig med vad han pysslat med under de senaste två månaderna.

Min uppskattning är 1,66. Det är inte bara jag, utan även Wikipedia tror på den siffran. Alltså, det är det förväntade födelsetalet för svenska kvinnor. Eller som mamma brukade säga:

- Hälften vore nog, sa flickan som fick trillingar.

Nu har jag uppskattat Leende guldbruna ögon. Vi missade den serien p g av alla distraherande, gratis filmkanaler under tidigare veckor. Sen värdesatte vi också möjligheten att se tidigare avsnitt på svt:s hemsida.

Den serien var riktigt trevlig, så i morgon estimerar jag att se sista avsnittet på tv kl 20:00.

Helgen hittills har bjudit på olika slags upplevelser. Först en trevlig: Fredagskvällen var vi bortbjudna på middag. Avsikten var blandad bjudning, men somliga inviterade herrar hade annat för sig, så könsfördelningen blev något skev att värden förklarade tillställningen för tjejmiddag. 

Stockholmsspelet åkte fram efter måltiden och vi spelade uppdelade på två lag. Alla gäster var inte stockholmare, så lantisarna behövde stöd. Vi i vårt lag ledde stort, trodde vi. Värden var så övertygad att han var tvungen att ringa en kompis och berätta vilket triumftåg vårt lag gjorde. Men när spelet tog slut visade det sig att det i själva verket var motståndarna som avgick med seger. Vilken nesa!

Spelet var riktigt underhållande och frågorna aktuella. På äkta stockholmsmanér är spelpengarna dessutom i den självklara valutan cred. 

Gå-borts-champagnen blev uppskattad och tur var att vi tog med äkta vara och inte annat bubbel. Värdparet erinrade sig korvgrillningen i Tanto för ett tag sedan, när M och jag drack riktig champagne till grillkorven.

När vi kom hem vid halv ettsnåret möttes vi i porten av två poliser, som ledde ut en nerblodad granne mellan sig. Fönsterrutan i porten var sönderslagen, men jag vet inte om det var polisen som fixat den, eller om det var grannen själv.

Grannen, i det här fallet, var den relativt nye sambon till vinddrivna kvinnan på nedre botten. Han, som går omkring med M:s pälsfodrade jacka. Jag hade träffat dem på fredagseftermiddagen när de med raska steg var på väg hem, från Systemet. Då såg de ut att vara sams men nu syns tydliga sparkmärken på kvinnans ytterdörr och det är blodfläckar på trappstenen.

Nästa surrealistiska upplevelse var lördagens begravning. Det var minnestund för en bortgången äldre kvinna i bekantskapskretsen. Hon hade varit gift flera gånger och hade fått barn med sina olika män. På minnesstunden kom dottern, som vi träffat tidigare. En son kom också, med fru och barn.

Talaren, som bara känt kvinnan hennes sista förvirrade år i livet, återberättade vad andra har sagt om henne. Hur hon och hennes man hade varit väldigt gästfria och ett nav i sällskapslivet för sina landsmän och andra snälla saker man brukar säga vid dylika tillfällen. Plötsligt reser sig den drygt 50-årige sonen och säger högt: Det där är inte sant, och tränger sig ut ur bänkraden.

Då är min undran: Varför kom sonen överhuvudtaget på begravningen? Förväntade han att alla hade samma upplevelse, som han av modern? Skulle talaren sagt något i stil med: Helga var fantastisk mot vänner, men en riktig ragata som morsa? Jag vet inte hur han tänkte, men hans syster som redan var ledsen över mammans död, blev förmodligen inte gladare av uppträdet.

Vi blev i alla fall gladare när några vänner ringde och undrade om vi hade något speciellt för oss på lördagskvällen. Nu blev det ny middag och nytt sällskapsspel, Absolut överens, som man spelar två och två. M och jag är inte särskilt kompatibla när vi ska spela ihop. Vi associerar så olika att spelets namnalternativ två, som hund och katt, är bättre rubrik för oss.

Ja, på så vis gick årets Melodifestival oss alldeles förbi.

Ibland önskar jag att jag tillhörde samlarna. Som till exempel för att ha något mer detaljerat att skriva i min miniserie om gamla kamrater. Då hade jag kanske haft kvar den självklara boken för alla mellanstadieflickor: Mina klasskamrater.

Någonstans i bakhuvudet finns en vag känsla av varför jag slängde boken. Ett par av grabbarna i klassen, kom över min bok och fyllde i varsitt uppslag. Jag kommer inte ihåg vad de skrev, men det var elakt och jag rev ur sidorna. Sen tror jag att det inte var många av flickorna som ville fylla i något i min bok. 
 

Här har ni i alla fall Åsa. Hon och jag var kompisar i sexan, sjuan och en bit in i åttan. Hennes föräldrar gjorde något som jag dittills trott var omöjligt för vuxna; de pluggade. Mamma pratade alltid om hur olyckligt lottad hon var, som bara fått gå i sjuårig folkskola och här var det två andra föräldrar som satsade på utbildning, trots att de bara var några år yngre än hon.

Åsa hade en yngre syster, som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Det är märkligt hur viktigt åldern var på den tiden. Kompisarnas yngre syskon rör sig bara som skuggor i minnet.

Vi var mycket politiskt intresserade, Åsa och jag. Varje dag efter skolan gick vi var och en hem till sig och läste Dagens Nyheter, sen ringde vi till varandra och diskuterade innehållet. Stod det något om Kulturrevolutionen i Kina, kunde samtalet pågå länge. Vi, eller kanske var det jag, som aldrig fattade riktigt vad den gick ut på.

Det är ofta enkla, praktiska saker, som gör att vänskap tar slut. Klassindelningen hade stor inverkan på umgänget och Åsa, som läste franska hamnade i en annan klass än jag i nian. Dessutom började en ny, mycket dynamisk flicka i skolan och hon och jag blev bästa vänner.

Åsa blev skådis. Jag såg henne för många år sedan i en tv-produktion och tyckte att hon var pinsamt dålig. Jag vet inte om det är på grund av självinsikt, men nu jobbar hon som teaterregissör.

Då och då står det om henne i tidningen och det tror jag mest beror på att hon är gift med en riktigt känd tv-profil.

Nu ska jag hem och plugga. Det gäller att ha alla vägmärken på plats 1 juni, annars kan det bli dyrt.



Det handlar om datumparkering, berättar dn. Men var har man uppdelningen för parkeringsförbud på udda och jämna datum? På min gata, hemma i stan, gäller torsdag kl 0-6. På min gamla gata i förorten gällde förbudet en speciell veckodag.

Man säger att det är en internationell anpassning, så att utlänningar ska begripa symbolerna bättre. Men jag har aldrig sett skyltarna i något annat land, däremot tog det en P-bot innan jag förstod gula ränderna längs gatan i England. Men där är man inte så välvilligt inställd till standardiseringar.

För ett år sedan ingick jag i en nätt liten arbetsgrupp på två personer, som körde våra egna race och man kan inte påstå att vi alltid ställde upp i samma tävling. Vår chef skötte oss med vänsterhanden, lite vid sidan om allt annat.

För knappt ett år sedan anställdes en ny medarbetare, med motiveringen att det behövdes ur säkerhetssynpunkt. Dessutom var dokumentationen av systemen eftersatt. För en månad sedan rekryterades en ny avdelningschef, som börjar om några veckor. Gamla chefen kommer succesivt gå pension.

I företagets nyförvärvade rörelse ingick, förutom själva verksamheten, också personal. Imorse släpptes bomben: En person av dessa ska ingå i vår grupp. Jag vill gärna tro att jag är flexibel och positiv till förändringar, men jag tycker alltid att det är jobbigt med omgrupperingar.

Nu är vår grupp mer eller mindre två grupper. Damerna för sig och herrn håller ihop med driftpersonalen, som företrädesvis består av andra män. Nyaste tillskottet är en man, det ska bli intressant att se hur det kommer att rubba den inbördes hackordningen.

Om en kvart ska vi och den nye träffas för ömsesidig inspektion.

Sex egenheter, hmmm. Jag blev tagen av Moster Mjölgumpa och här kommer några underligheter eller särdrag.

1. Jag har konstiga arbetskador. När jag tror mig skriva ett ord har det i själva verket blivit ett helt annat. De knasigheter jag kommer på på rak arm: Decimal blir decimail, av blir avi, alla ord som slutar på "end" får en punkt efter sig, vokalerna å-ä-ö blir gärna a-e-o. F7-knappen är mer nött än övrig funktionsknappar.
   
   
2. Kan otaliga sångtexter utantill utan att kunna sjunga, men det brukar inte hindra mig.
   
   
3. Min bestämda åsikt är att skalet på citrusfrukter ska hänga ihop i ett enda skal när man skalat dem och det ska helst se ut som en blomma. Bäst funkar det med satsumas och clementiner.
   
   
4. Jag tål inte rå paprika, bara tillagad. Dessvärre brukar jag glömma det mellan varven och som straff får jag magknip och rapar i timtal.
   
   
5. Jag har cyklat Siljan Runt otaliga gånger och har ett helt gäng dalahästar som minne av bedrifterna. Gänget är nu decimerat till fyra, somliga har vi gett bort till utländska gäster. De har blivit glada, men undrat varför ett årtal är ditmålade på kusarna.
   
   
6. Det var minst femton år sedan jag var sjukskriven. Hela barndomen gällde den benhårda regeln: Ingen feber, marsch pannkaka och iväg till skolan bara. Den svåra barndomen är kanske inte hela förklaringen, det är dyrt också. 

Usch, nu är jag en sån där trist människa, som förstör alla kedjor och kommer att drabbas av alla möjliga hemska förbannelser. Men jag har svårt att utmana andra. Det blir så pinsamt om de inte har minsta lust eller undrar vem jag är eller varför jag mopsar upp mig.

Så jag tar den som känner sig kallad, manad, inspirerad eller egendomligare än många andra.

Jag sågar Sigge, föråt jag menar att jag såg Sigge i svt:s Argument. Den freudianska felskrivningen kommer sig av att jag aldrig hört någon klämma in ?Aftonbladet? så många gånger i öppningsrepliken. Det var ingen tvekan om var han får sin lön ifrån. Annars gillar jag hans bok och gamla blogg. Den nya bloggen känns lite beige och inte särskilt kreativ. Men det är kanske avsikten.

Aftonbladets blogg sökte en person, som skulle styra upp lite grann (jag hittar inte annonsen igen). Först kände jag mig kallad, men vid närmare eftertanke så är det nog alldeles för påfrestade. Tänk så mycket dynga man skulle tvungen att läsa!

Flera av dem som är flitigast på där, skriver så illa så jag inte står ut med att läsa dem. Andra simmar i stim, skriver kvällstidningarna om någon ?skandal? så hakar man på och ondgör sig med hull och hår. Sen när åtalet läggs ner eller verkligheten var en helt annan, så är tystnaden oftast total. Men det är kanske därför den typen av bloggare publicerar sig just på kvällstidningarnas bloggverktyg.

Antalet som bloggar på Expressen och Aftonbladet är egentligen inte så stort om man jämför med svenskar på blogger, blogg.se och webblogg.se. Men eftersom tidningarna gynnar sina egna, så kan man lätt så den uppfattningen.

En annan känsla jag har är att flera bloggare med många besökare ?köptes över? till tidningarnas bloggverktyg, när man startade. Men det är bara en känsla.

Jag tror jag kan påstå att jag är nöjd med hur mitt yrkesliv har gestaltat sig. Ibland har jag jobbat med saker som inte varit så givande, men har haft andra poänger. Som det är nu, trivs jag både med arbetsplats och med arbetsuppgifter.

Idag hade ledningen storinfo om att företaget jag arbetar på tagit hem en affär, som förhoppningsvis ska garanterar mig och andra jobb åtminstone fem år framåt. Det var inte en dag för sent; jag såg framför mig jobbjakt, arbetslöshet eller sotdöden.

Nu kan man också göra "bostadskarriär", som en annan bloggare påminner om. På det området har jag gjort sämre ifrån mig. Jag har inte ägt en enda bostad jag bott, allt har varit hyresrätter. Nu är det till och med så illa så att vi bor i en tjänstebostad. Vilken dekadans!

En gång var vi på vippen att bli ägare till en bostadsrätt. Vi hade gjort ett internbyte efter 22 år i allmännyttan, en stor fyra i närförort mot en liten tvåa med kokvrå på Söder. Det var under första svängen med utförsäljning av kommunens fastigheter.

I kåken bodde närmare 30 familjer och det var ingen som egentligen var intresserad av att köpa sin lägenhet. Alla var helt nöjda med att hyra och kände sig tvingade att bilda bostadsrättsförening för att ha förköpsrätt när fastigheten kom ut på öppna marknaden. 

Det blev aldrig någon försäljning, till allas lättnad. Ett val kom emellan och ändrade majoriteten i fullmäktige. Sen begriper jag inte hur det kan vara ekonomiskt försvarbart att sälja ut sådant som alla varit med och betalat för och låta vinsten hamna i enskilda människors fickor.

Nu bor vi i Noho, North of Hornsgatan (jag vill inte vara sämre än folket i Sofo). Ett område, som enligt Teleadress kännetecknas av

• Unga
• Välutbildade
• Singlar
• Höga inkomster
• Bostadsrätt i Stockholm
• Samhällsintresserade
• Förändringsbenägna individualister

OK, de lägger in brasklappen att inte alla platsar in i beskrivningen, men i vårt kvarter om ca 200 lägenheter gör knappt någon det. Unga - nix, många har bott här sen renoveringen på 70-talet; välutbildade - barnskötare, flygvärdinnor, skådespelare, busschaufförer, sjuksköterskor; höga inkomster - knappast; bostadsrätt - stor privat hyresvärd. Det skulle kanske vara punkten "samhällsintresserade", som är aktuell. Men även där är jag skeptisk med tanke hur hyresgästerna sköter sin sopsortering.

Miss Serendip, dvs jag i original, vet om det. Vinterdäcken är utbytta mot sommarens varianter.

Nu är det lågskor som gäller, jag struntar i eventuella bakslag.

Koltrasterna i Tanto är övertygade. De sjunger så högljutt från träden hela eftermiddagarna.

Den samlade sakkunskapen summerar vintern och skriver om ett av de vackraste orden jag känner: dagsmeja.

Upprop till kommunen

Börja vårstädningen på från korsningen Hornsgatan-Ringvägen, västra sidan mot
Skanstull. Sväng av i korsningen Ringvägen-Götgatan åt höger, söderut på
Skanstullsbron. Fortsätt fram till Arenavägen och sedan höger igen.

Är det verkligen för mycket begärt?

Tillgång till hela kabelutbudet är en enda stor prövning. För det första vet man inte hur länge man har det. Därför gäller det att se så många filmer som möjligt, nu när det går att göra det. Det spelar ingen roll om man så bara hinner med några fragment av varje.

För det andra är tidsåtgången för kanalväxlingen en plåga. Zapp 3:an, zapp 9:an, zapp 1:an, så funkade det förr i världen. Nu måste man måste man trycka meny, kanallista, välja kanal och läsa snabbsammanfattningen av programinnehållet. Nej, man måste inte göra så, men mannen med makten i sin hand gör så.

Nu sitter jag här med rödgråtna ögon och sprängande huvudvärk. Jag visste att kvällen skulle sluta på det viset. Inte för att vi har haft något bråk, tvärtom. Vi enades om att se en hel långfilm, en riktig hjärtkramare, Joy Luck Club. Jag har både läst boken och sett filmen, så det var planerat självplågeri. Drygt två timmar av hulkande. 

Av den anledningen är jag glad att förra veckans förkylning, som gjorde att jag köpte en jätteförpackning med pappersnäsdukar. De kom väl till pass.

Den senast anställda medarbetaren är så otroligt ambitiös och duktigt. Idag anhöll hon om att få gå tidigare med motivationen:
- Jag kan ändå inte samla tankarna till något konstruktivt.
- Och? sa jag.

Om det vore en giltig anledning skulle jag stanna hemma både nu och då, men hon fick gå hem. Själv har jag lyckats samla tankarna till både det ena och det andra under dagen och känner mig mätt på arbete. Tankarna vandrar över till väsentligare ämnen: inköp och mat.

Vi gjorde ytterligare ett bokreabesök i helgen. Det blev ingen affär då heller, istället slutade det med att vi hamnade på Pocket Shop, som hade 25 % på allt. Det blev tre nya alster. 

Nu såg  i jag dn att Sara Stridsberg fått pris för Drömfakulteten, så jag går Götgatan hem och ser om PS har den. Det finns ingen 100 % garanti att jag läser boken. Jag är lite känslig av mig och orkar inte med om den skildrar uppslitande saker alltför detaljerat.

Dn:s tipsar om att Charlotte Brontës "Jane Eyre" reas. Där finns en lucka som jag borde fylla igen. Dags för ett tredje reaförsök.

Efter andlig spis, över till det mer lekamliga: Konsum har extrapris på laxfilé. Så får det bli!

Min utsikt från vardagsrummet är inget att skryta med.
Det enda som syns är fastigheten tvärs över gatan
och den är inte särskilt vacker.

Bitar av fasaden bär tydliga tecken på fuktskador, det
finns lägenhetsinnehavare, som inte fått ner advents-
stjärnorna och gardinuppsättningarna kan vara sisådär.


Men i natt hade jag guldläge. Jag kunde ligga i soffan och läsa en god bok, Kalaharis skrivmaskinsskola för män, och då och då kasta en blick på himlen. För första gången i mitt liv följde jag en hel månförmörkelse från första parkett. Det har aldrig hänt förut, trots att månförmörkelse förekommer ett par gånger om året.

När det var total solförmörkelsen 1999 var vi i Frankrike. Där var folk helt hysteriska och det var trafikstockning i hela nordvästra delen av landet. Vi höll oss längre söder ut och där märktes bara en liten minskning av solljuset. 

Som svensk känns det som om större delen av året är en enda solförmörkelse.

När jag var liten gjorde varje ny skoltandläkare ett övertalningsförsök för att få mig att gå med på att borra utan bedövning. Varje gång lät jag mig övertalas och varje gång jag lät mig göra det svimmade jag. Det botade både mig och den aktuella tandläkaren från att upprepa försöket.

Vid ett tillfälle skrämde jag snudd på livet ur M, när vi sällskapade. Han visste inte hur lätt jag dånade och ryckte tag i min halsduk för att låtsas vara hotfull. Jag föll ihop på marken och han blev livrädd och trodde minst att han strypt mig.

Under graviditeterna fick jag hela tiden tänka på att ha en reträttväg om jag kände hur ljudet började försvinna. På MVC så en läkare: 
- Det är för att du har så lågt blodtryck. Ut och cykla med dig.

Jag tyckte att hon var hjärtlös. Mest för hur jag skulle kunna lösa det praktiskt med två småbarn och ett i magen. Men såhär i efterhand kan jag ge henne lite rätt. Träning har förbättrat blodtrycket och det var många år sedan svimmade.

Lillsyrran tuppade också av till höger och vänster. Som vi övriga svimmare har hon lågt blodtryck, men förutom det hade hon affektkramper.

Det behövdes det bara att hon blev riktigt, riktigt arg och drog djupt efter andan för att skrika. Jag minns hur hon försökte bädda docksängen en gång, när hon var i fyraårsåldern. Det gick inte så bra och i ilska rusade hon ut till mamma i köket och kastade ifrån sig lakan och täcke. När hon skulle börja skrika, kom det inte ut ett ljud utan hon blev blå i ansiktet och föll ihop på golvet.

Vi övriga syskon var strängeligen förbjudna att bråka med Lillsyrran, så hon blev uppjagad. Mamma var livrädd för att hon skulle tuppa av men det hindrade inte Brorsan. Han retade henne i alla fall för balobakrigare med lila hår, tills hon stod framför spegeln och slet sig i håret och upprepade: Jag har inte lila hår, jag har inte lila hår!

Tvåan har ärvt svimningsbenägenheten och det med råge. Hon började svimma redan i tvåårsåldern. Vi var oroliga att hon hade epilepsi eller något annat allvarligt och hon genomgick alla möjliga undersökningar. Det var inget fel på henne och symtomen lugnade ner sig.

Sen i tolvårsåldern, tilltog svimningsanfallen igen. Vid en familjemiddag gled hon plötsligt av sin stol och ner under bordet. Syrran, som aldrig varit med om detta förut, blev helt hysterisk och slängde sig på telefon för att ringa efter ambulans. Tvåan kom till sans och vi lyckades få stopp på utryckningen.

När Tvåan senast var hos läkare, varnade hon personalen för hur lätt hon hade för att förlora medvetandet. De avfärdade det hela med: 
-  Inte kan du svimma. Du kommer ju redan ligga ner.

Men det hjälpte inte med ryggläge. När Tvåan försökte sätta sig upp sängen, kände hon yrseln komma och ljudet försvinna. Hon hann lägga sig ner och trycka på larmknappen och vaknade upp med 5-6 förvånade personer runt bädden.

Mina nya skor har lite högre klackar än jag är van vid och trots att jag är kort har jag aldrig lärt mig snitsen att gå sådär elegant. När jag ändå var hemma idag, tänkte jag hålla kurs med mig själv. M kom hem från jobbet och stirrade stort när jag stolpade runt.

- Snyggt? undrade jag.
- Jag vet inte det. Du ser mera ut som Sally, när hon provgick skor på stan.
Jag vet inte om jag ska skrinlägga hela projektet och utnyttja öppet köp.

Sen har vi några som tackar för lånet av bil och ger oss en italiensk afton. En kasse med prosciutto, ostar, salami och vin. Trevligt initiativ, men just som jag lagt fram allt på en bricka och hällt upp varsitt glas vin så ringer det på porttelefonen.

- Ett element har sprungit läck i porten. Hela golvet är vattentäckt, säger en röst som jag inte känner igen.
M måste göra en utryckning. Precis minuterarna innan hade Svärsonen hämtat Stella. Jag tyckte att det var konstigt att han inte ringt.

Efter några minuter ringer M och säger att han blivit kidnappad och förts till puben av två arbetskamrater. Han kommer att bli släppt mot lösen. Minst en öl.

Ciao, säger jag bara.

Ett gammalt torsdagsnöje kom till heders. Förr i världen, när familjen var stor och inkomsten liten, använde jag torsdagseftermiddagen till att studera utbudet av extrapriser och sen gjorde jag räder i kringliggande matvaruaffärer. 

Egentligen skulle jag ha vabbat hela dagen, men sen behövde Tvåan mina tjänster nu under eftermiddagen. Men har man ställt in sig på ledighet, är det väldigt svårt att ladda om. Jag stannade hemma, röjde och sen kände jag för en promenad.

Konsum, Vi, ICA och Hemköp fick uppvaktning av mig. Endast varor med röda lappar hamnade i korgen. Lammfärs, lammgrillare, rökt lax, Serranoskinka, ost, ägg, ostronskivling och en massa annat tävlar om kylskåpsutrymme.

Jag brukar gnälla över pensionärer som prompt måste handla när stressade, hårt arbetade människor har möjlighet att köpa sina prylar. Den uppfattningen får jag nog revidera efter dagens utflykt. Det finns tydligen alltid en massa shoppande äldre människor ute på stan.

De bredde ut sig över Åhléns bokrea, så jag tappade lusten på direkten. De flesta böcker jag såg, var hårda versioner av böcker vi redan har. Och varför fylla på en rensade bokhylla bara för att det är rea?

Dagens bikt
Det första Stella sa när hon kom in genom dörren
- Jag vill se Kalle Ankas nötter. Konstiga önskningar barn har nuförtiden. Jag letade upp en filmsnutt på datorn med Kalle och Piff och Puff, som hon blev väldigt nöjd med.

Nästa önskan
- Jag vill ha kakor. Sen inventerade hon skafferiet och hittade pepparkakor. Nu sitter Stella framför datorn, kollar på Disneyfilmer och knaprar kakor.

Är jag usel eller är jag usel, som barnvakt. Kanske lite väl mycket åt det bekväma hållet.

Nu verkar förslaget om skattesänkning för hushållsnära tjänster gå igenom. Jag begriper inte hur man kan se det som ett viktigt steg för att underlätta för barnfamiljerna. Även om kostnaden halveras, tror jag att det är få som kommer ha ekonomisk möjlighet att anlita andra för städning, tvätt och förflyttning av barn.

I svd:s enkät har flertalet svarat att de kommer att leja bort den typen av jobb och det säger ännu mer om vilka som kommer att gynnas av förslaget.

Jag tycker inte ens att det är önskvärt. Någon måste i alla fall göra jobbet och jag har jobbat i branschen och vet hur föraktfullt man kan bli behandlad. Jag tror inte på den ?lyckliga pigan?. Samtidigt tycker jag också att det är pedagogiskt rätt att alla lär sig ta hand om sin egen byk. 

Det måste finnas tusen ställen där pengarna skulle kunna göra nytta. Varför ska man subventionera fullt friska människors liv?

07-03-02
Nu har även dn skrivit om ämnet. I pappersupplagan intervjuar man en som anlitar vit städning och städföretagets vd. Städaren finns med på bild. Nu undrar jag: Vem ska städa hos städaren? Hon, som städat hela dagarna borde så en alldeles extra subvention.

07-03-02

Hjärnan släpper tydligen inte taget om de hushållsnära tjänsterna.
Kommer svartstädarna ändra färg efter 1 juli? Skulle inte tro det för vilka är det egentligen som städar svart idag?

Jag känner folk som har eller har haft hushållsnära tjänster och betalat svart. De som utfört jobbet har varit unga flickor från Baltikum, som stannat här på turistvisum. Var tredje månad har man bytt ut ?personalen? och flickorna ärver uppdragsgivare av varandra.

Dagens säljare av tjänsten skulle förlora på förslaget. De skulle inte kunna komma ut som vita eftersom de inte har möjlighet att få arbetstillstånd. Köparen skulle förlora eftersom ersättningen för jobbet har varit så låg, att även om kostnaden för vita tjänster halverades skulle den ändå överstiga den svarta betalningen.

Flera i vår familj bär på ett stigma, som folk kan reta sig på. Vi är alldeles för lojala mot våra arbetsgivare. Det är vad omgivningen tycker. Ja, jag kan tycka det själva om andra i familjen.

M, till exempel, talar alltid om ”vi” när han refererar till företaget har är anställd på. Det kan låta lite fånigt ibland, ungefär som han körde med plural majestatis tills man begriper att det är jobbet han pratar om.

Jag går inte helt fri själv. För några år sedan ringde Syrran till mig. Hon hade träffat en som jobbade på samma ställe som jag. Syrran frågade
– Är inte du vice vd på ditt jobb? Jag träffade Christina och hon sa att det inte ens fanns någon sån befattning.
– Va! Jag har aldrig påstått något dylikt.
– Men mamma säger alltid att du är det.

Nu var inte mamma någon som lyssnade särskilt mycket på andra och hon drog gärna helt egna slutsatser, men jag fick en tankeställare av telefonsamtalet. 

Igår kväll kom Ettan hem till oss. Jag satt vid datorn och testade för skoj skull vilket läsbarhetsindex några av mina blogginlägg hade. Ettan suckade
– Varför använder du inte Words egen analys?
– För att jag inte visste att funktionen finns.
– Det är så typiskt. Folk gnäller över licenskostnader och så vet de inte vad de får för pengarna.

Ettan är så ett med sin arbetsgivare, Det stora Mjukvaruföretaget.

(LIX = 26 – Words = 23. Jag kanske ska satsa på att skriva barnböcker.)