frktjatlund

Lika bra att klara av resten av resan, så är den bortgjord.

Nordvästra delen av ön är lugnare och lantligare med små stränder.

Vi tog oss den slingrande serpentinvägen upp till den högt belägna byn Erice. En by med 350 permanenta innevånare och ett dussintal kyrkor. Utsikten var värd alla femtielva hårnålskurvor.

Andra hållet: Trapani med saltbassänger.



Serpentinvägarnas kurvor är numrerade: 1 tornato, 2 tornato osv. Inte för att jag fattar vitsen eftersom man inte har en aning om hur många kurvor det är totalt.

Efter lunch i Trapani bestämde vi oss för att bli lite kulturella och stannade vid Segesta, där man kan beskåda ett doriskt tempel.

På kullen ovanför ligger en grekisk amfiteater.

(Det pågick en festival så man förbereder kvällens föreställning. )

Både teatern och vyn från den var imponerande och vi kunde se motorvägssträckningen ända till hotellet.

När vi lämnade tillbaka bilen ville handläggaren självklart kolla att allt var OK. Egentligen var den bara en sak hon var intresserad av: reservhjulet. Låg det kvar på sin plats? Eller hade vi haft fräckheten att sälja det?

Medan hon checkade vår bil kom en amerikansk kille, som just kvitterat ut sina bilnycklar. Han var väldigt bekymrad eftersom han just konstaterat att den Fiat han förväntades köra, inte hade automatlåda.

Först hade han svårt att få kvinnan att begripa vad bekymret var och när hon gjort det, ryckte hon på axlarna och meddelade att något annat än manuellt växlade bilar fanns inte att tillgå.

- Då tror jag inte att det är någon mening för oss att hyra bil, sa den stackaren.

Allt går sin gilla gång och livet snurrar vidare medan man är borta. AB har en artikel som kommenterar en debattartikel av Zandén-Gyllenhammar om macho- kontra mesmän. Belinda Olsson tycker tydligen att de har rätt i sak men utrycker sig klumpigt. Men hur oplumt är det här:

- Det var klumpigt skrivet, men jag tror att de menar att det inte är så passionerat med jämställdhet alla gånger. Jag tror Cecilia Zandén och Jessica Gyllenhammar vill ha just det. Passion. En man som bär iväg en över axeln och knullar stående mot en vägg utomhus, säger hon. ...
Det säger väl sig självt att jämställda svenska män inte orkar göra det efter en hel dag på öppna förskolan.

Min undran är hur svenska kvinnor, jämställda eller ej, orkar med utomhusväggar, ståendes efter en hel dag på öppna förskolan? Och hur fixar man barnvakt? Och hittar man en lämplig vägg?

Det finns illasinnade människor i min närhet, som tycker att jag är extremt glömsk. Jag skulle snarare kalla personlighetsdraget för lättdistraherad. Så här brukar det gå till.

- Just det, jag skulle ha med mig låneboken också, tänker jag och styr stegen mot bokhyllan.

På vardagsrumsgolvet ligger ett par svettiga strumpor. Inte mina och klart distraherande! Ut med dem i smutstvätten och på den vägen är tanken på låneboken som bortblåst.

Och det var verkligen inte mitt fel att kabeln, som kopplar ihop kameran med datorn, aldrig kom med. Jag hade lagt den på köksbordet där det låg andra sladdar, som skulle ned i packningen.

- Är det här verkligen kamerasladden, undrade Maken.

- Jupp!

- Men den här är ju grå. Den nya är svart.

- Spelar roll! Den kan vara från gamla kameran. Men jag vet att den funkar, eftersom jag just tog bort den från datorn.

Om nu färgen var så viktig, varför letade han inte rätt på den nya? Var det verkligen mitt ansvar? Jag som inte brydde mig. Nu kom ingen kabel med. Men det gör inte så mycket eftersom den italienska Internetleverantören var uslare än någon svensk dito, så det blir några bilder nu istället.

Tillbaka till rundturen

Vi tog in på ett litet hotell i den lilla orten Nizza, Nizza di Sicilia, för att undvika eventuella missförstånd. Vårt fönster vette mot havet och stenstranden och i vänstra hörnet såg vi två tredjedelar av en stor filmduk. Wow! Utomhusbio på självaste Sicilien.

Men inte kunde vi se någon intressant italiensk rulle, typ Cinema Paradiso. Nej, det var en dubbad version av Hellboy. Inte min tekopp. Omgivningen verkade också kallsinnig; bara en handfull personer satt på de gröna plaststolarna.

Om ingen har sagt det förut, så är det dags: Italien kommer definitivt på sista plats i skylt-EM. Sanningen att säga så kommer Sverige inte särskilt heller högt. Både Italien och Sverige skulle ha nytta av några studiebesök i Tyskland.

Så nu kan vi lägga Taormina till listan över nästanbesök. Plötsligt upphörde pilarna till parkeringen för linbanan. Flera vilsna turister frågade andra vilsna turister om vägen. En blind, som leder en annan blind; det har aldrig fungerat.

Istället stannade vi och badade vid den lilla ön Isola Bella och stället var verkligen vackert.

Efter det ägnade vi oss åt att virra runt i Catania några timmar. Målet var en mysig fiskerestaurang, men vi hittade ingen restaurang alls. Varken med eller utan fisk. Utan det hela slutade som det brukar; det blev snabbmat på en stormarknad. Det går, det också.

Ännu en missledande skyltning på tillbakavägen fick oss att hamna fel. Men då hade vi å andra sidan inte fått se den här lilla fårskocken.

När vi förflyttar oss på okända vatten har vi våra givna roller: Maken sitter vid rodret och jag läser sjökorten. Mest för att han är fruktansvärt dålig på att komma ihåg ortsnamn och blir totalt förvirrad om en skylt innehåller två orter som börjar på samma bokstav. Dessutom finns det vissa brister i orienteringen mellan höger och vänster. Nej, det var lite elakt. Jag är inte lika bra på förflyttningar i sidled. Enligt Maken även framåt och bakåt, men det lämnar jag därhän. Däremot har jag lokalsinne, så man kan säga att vi kompletterar varandra.

Om italienarna vanligtvis är stolliga, så är det inget mot hur de uppför sig i trafiken. Trafik är egentligen ett slags sofistikerat jättelikt grupparbete: Ledaren är regelverket, som alla har kännedom om och anpassar sig till. Om fransoserna är individualister så är de omkörda av sicilianarnai 200 knyck, minst.

Fastslagna regler är helt enkelt till för att diskuteras. Blir en italienare t ex tillsagd att den här delen av matsalen är avstängd gör han inte som svensken. En svensk skulle, inbillar jag mig, backa och be om ursäkt. Italienaren försätter inte ett sånt tillfälle att stå på sig och påtala varför han tycker att man borde öppna eller att det helt enkelt är korkat att ha den stängd. Sen spelar det ingen roll hur många och hur bra motargument han får. Han ger sig inte i första taget.

Den livsinställningen syns tydligt i trafiken. Som i Palermo. Där har man en "ringled". Enligt skyltar och vägmarkeringar är den tvåfilig väg med vägren. Tjohej du! Enligt praxis är den fyrfilig. Går det att pressa sin lilla Fiat genom en glipa, så gör man det. Om glipan inte finns, så tutar man; vem vet, utrymme kanske uppstår.

Förutom tutan, så använder man blinkers flitigt. Inte för att visa att man vill förflytta sig i sidled, det verkar inte behövas. Det är när man vill köra om som man lägger i vänster körriktningsvisare. Vare sig omkörningen är möjlig eller inte.

Första ingivelsen är att "Vi tar motorvägen, så vi kommer någonstans." Efter några mil av tristess och tunnlar ledsnar man och bestämmer sig för landsväg. Efter mindre än två kilometer förbannar man det valet . Man kommer ingen vart. Om man inte är italienare, vill säga och lägger sig på tuta, blinkers och när det verkligen kniper; blinkar med helljuset.

Maken, även känd som skrivbordstrappern, hade googlat på Decathlon och hittat två adresser på Sicilien. Michelin brukar köra med ett stjärnsystem:

*** = värt en resa

** = värt en omväg

* = om ni har vägarna förbi.

Om Maken får bestämma, har Decathlon, det franska friluftsvaruhuset har en självklar *** på den listan. Men denna gång var det en besvikelse. Slut på säsongen och kvar hängde kläder i XS och skor i storlek 48. Inte ens ett par strumpo hamnade i varukorgen.

Jag är tydligen en människa som lever i nuet. Och litar på kartor. Så till den milda grad att när vi kom till Messina och såg land på andra sidan vattnet var jag tvungen  att tänka två gånger innan jag begrep att vi skådade italienska fastlandet. På min papperskarta fanns bara Sicilien.

Vi tog höger och tuffade förväntanfullt kusten söderut mot Taormina.

Lite semesterspaning

Böcker

Semestermottot brukar var en bok om dagen. Dag ett blev jag klar med en gammal Nesbö,och dag 2 tog jag senaste delen i Damernas detektivbyrå. Fortfarande samma trevliga ton om fullständigt triviala saker. Nu har jag gått i barndom och börjat med en Ed McBain. Kanske inte riktigt i barndom, men återfallit till tidigt 80-tal då vi hade en riktig Eddanperiod under en semester.

Den aktuella heter Fat Ollies bok, och för varje sida blir jag mer och mer övertygad att Leif GW Persson fått hela idé med omöjlige kommisarie Bäckström från fat Ollie. Samma ohälsosamma kroppshydda, självgodhet, samma fördomar och dumhet. Trots det lyckas de båda snubbla över lösningar på fall de har hand om.

Badbyxor

Jag såg i bladet förra veckan att Justin Timberlake har gjort en krumelur i en film. Han stoltserade med ett par riktigt skämmiga speedos. Skämmiga i USA och hos oss. En journalist påpekade vid ett intervjutillfälle att den typen av badbyxor inte alls är ovanliga i södra Europa. Dagens uppskattning är att ställningen är 50/50. Många iItalienare gillar fortfarande kroppsnära saker.

Musik

Klockan har passerat 22.00 och vi har flera musikscener inom hörhåll från vår balkong. Västerut spelar ett jazzkapell. Det låter inte alls oävet. Hade jag inte varit så däst och orolig i magen hade vi gjort en avstickare dit efter middagen.

(Jag har väntat hur länge som helst på att få anledning att använda ordet kapell ihop med musik. En släkting pratade gärna om barnbarnet som spelade i ett musikkapell. Kusiner och andra yngre bara rös eftersom han var en relativt framgångsrik rockmusiker.)

Västerut har magdansen börjat. Gnäll, gnäll, klapp, klapp, skrammel, skrammel fyller luften. Vi hamnade vid samma middagsbord som underhållningsavdelningen och jag tvivlar starkt på att tjejerna i den gruppen har så mycket mage att dansa med.

Cikakadorna filar på med sin musik i pinjéträden och skiter fullständigt i publiken. Den mänskliga vill säga.

Väder

Jo, det har vi haft hela tiden. Strax över 30 skulle jag tro.

Déjà vu
Italien och USA påminner om varandra; man har varit där förr innan man ens kommit dit. Första gången i USA, 1987, var vi i Florida och New York- plus en avstickare till Niagarafallen. Och absolut, vi hade varit där tidigare. Vi hade sett Florida med träsk och flamingos, art decohusen, stränderna, broarna, uppvinschade båtar och alla dessa trassliga luftledningar längs gator och vägar.

I New York hade vi sett gula taxibilar komma ingenstans, folk äta frukost i farten, vattenånga pysa upp ur gatubrunnar, trappor upp till portarna i Brooklyn och välklädda människor i joggingskor. För att inte tala om Niagarfallen.

Och italienare är precis som italienare klippt ur någon Fellini- Traviani- eller Tornatorefilm. Den ene galnare än den andre och den andre gapigare än den ene. Små feta grabbar kutar runt och bråkar med varandra. Föräldrar skriker åt sina barn och kallar dem kretiner, ger dem örfilar alternativt överöser dem med kyssar och kramar. Svettiga  gubbar i fläckiga linnen. Charmigt på film, men i verkligheten kan man bli tokig för mindre!

All inclusive kan låta lite som All exclusive, men exklusivt är det verkligen inte. Inte ihop med semestrande italienare. Måltiderna kräver nästan öronproppar. En svensk skolmatsal kan knappast ha en värre ljudnivå inbillar jag mig. Och det är lite Egyptens gräshoppor över dem. De länsar fat utan tanke på andra, för att sen inte äta upp hälften av det man tagit åt sig.

Jag har sett samma beteende i andra Medelhavsländer, som Spanien och Grekland. Man beställer in en massa rätter för att lämna en hel del oätet. En spanjor menade att det var ett sätt att visa att man hade råd och att man inte var glupsk. Nej, för mig känns det precis tvärtom. Att ta åt sig mat och dryck man inte tänker konsumera det är bara så glupskt det kan bli.

Så imorgon hyr vi bil och ger oss ut på egen hand. Det känns lugnare så. Framförallt för den begynnande tinnitusen

Vägen dit

Den här veckan börjar ju bra, sa han som skulle hängas en måndag.

Planet var väldigt försenat och lättade inte från Arlanda förrän två på natten. Infon "på grund av tekniska orsaker" upprepades som ett mantra och när vi väl startade höll en dam några rader bakom oss fullständigt på att gå upp i limningen.

- Åh, gode Guuud! Åh, gode Guuud! hördes det med jämna mellanrum tills vi var uppe på marschhöjd.

Italienare må vara bra på design men de är knappast i teknikens framkant eller har någon organisationisk förmåga. På flyget gällde kontantaffärer och handskrivna kvitton. En flygvärdinna tog upp och expidierade beställningar och en steward lyssnade, skrev kvitto och tog betalt. Bara dryckerna tog mer än halva flygtiden. Taxfreeförsäljning? No way!

Resten av flygtiden ägnade sig en steward åt att försöka växla en tjuga i två delar, vilket misslyckades. Konsekvensen blev att han bjöd en passagarere på lite snacks. Något som vilken rationell människa hade gjort för flera timmar sedan.

Det är inte bara på småorter förfallet pågår mitt framför ögonen. Så här ser det ut norröver från mitt jobb. Ful tunnelbanestation. Fult hus, som bara blir fulare och fulare.

Folk bor i lägenheterna med persienner på trekvart och fula gardiner. Folket är nog fult, också.

Riv skiten! Eller något annat radikalt.

(Taget med mobben efter inspiration av Rutan & Annaa)

På vägen hem igår gick jag, som vanligt över Skanstullsbron och reflexmässigt drogs blicken ner mot huset där Treans familj bor, alldeles intill kanalen. Under en nanosekund fick jag hjärnsläpp och tänkte tankar, som om Trean levde. Sen slog det mig att det var på dagen fem månader sedan han dog.

Maken hade det inte så kul han heller. Under eftermiddagen gjorde han jobb ihop med en kille som Trean jobbade hos under flera år. En man som verkligen gillade Trean och hjälpte honom på alla sätt och vis. Till och med betalade hans körkort. Och där gick Maken och han med varsin stor klump i halsen och sa saker som "Här vet jag att Trean och jag var och kollade ledningarna för fem år sedan".

Så vi ägnade kvällen åt att sitta i soffan och slöstirra på en film som säkert var jättebra. Ang Lee brukar göra bra ifrån sig, men jag vet inte. Koncentrationen var inte på topp.

Härmed lovar jag högtidligen att aldrig använda begreppet bloggosfären och inte heller gammelmedia. Framför allt inte i samma mening. Även om jag tycker om att dela in företeelser i olika grupperingar, så finns det gränser.

Nu är det bara två dagar till avresan och då inträffar en rejäl flygolycka. Inte alls bra för mina franska nerver. Vi ska flyga med Mistral Air, som ägs av italienska postverket, och jag blev tvungen att gå in på airdisaster.com och kolla statistiken. Där fanns inga incidenter noterade.

Rent statistiskt borde det vara lugnt. Vad jag vet kommer inte flygolyckor i skov.

Hur jag hamnade på den här hemsidan minns jag inte men jag tycker att det är konstigt att en firma som sysslar med kommunikation lägger ut sådana här formuleringar:
"Våra tankar går till de omkomna och deras anhöriga. SAS är snabba med att lägga ut information på deras hemsida."

Jag hoppas verkligen att SAS lägger ut saker på sin egen sajt.

Maken presentade mig med detta containerfynd.

Vem har hjärta att kasta en blå Ikea-bag in miniformat? Inte jag. Den kommer att funka utmärkt, som en elegant badkasse.

Livet är som en tillställning utan placeringskort. Var jag än hamnar verkar man ha trevligast just där jag inte satt mig. Vad beror sånt på?

Maken ringer och undrar varför Blondinbella kan, men inte jag. Hennes blogg är värderad till fem mille enligt Expressen. Och jag tjänar inte ett korvöre på min. Min misstanke är att den mannen vill bli försörjd.

Dags för förändring?

Semper Paratus

God morgon!

Jag visste väl att klockan skulle ringa redan vid sex och jag skulle vara lika aptrött som vanligt. Nu är jag påklädd i alla fall och ska kamma mig. Sedan blir det jobba av! Här är det som jag har på mig idag i alla fall:

Randig top - halva reapriset KappAhl
Jeanskjol - 30 % Lindex
Svart ryggsäck - Decathlon, Nantes
Svarta sandaler - förra årets Ecco

Impade?

DN listar 100 barnböcker och jag är glad att man tagit med mina favoriter. Maken häcklade mig när jag köpte högläsningsböcker till barnbarnen: "Du tar ju bara gamla böcker."

Mina högläsningsfavoriter i listan

Frank L Baum: "Trollkarlen från Oz"

Lewis Carroll: "Alice i underlandet"

Barbro Lindgren: "Loranga, Masarin och Dartanjang"

Eric Linklater: "Det blåser på månen"

A A Milne: "Nalle Puh"
L M Montgomery: "Anne på Grönkulla" (hoppa över alla omständliga naturbeskrivningar)

Laura Ingalls Wilder: "Lilla huset på prärien" (hela serien)

Jag grunnar fortfarande på om det finns någon annan/ytterligare bok, som jag tycker borde vara med. Flera av böckerna vänder sig till riktigt små barn, som t ex Knacka på. Det skrivna innehållet är minimalt och boken gränsar till pekbok. Men värdet ligger kanske i att den ökar kommunikationen mellan läsare och åhörare.

Stackars, stackars alla dessa avfolkningsorter världen över. Är det inte Pajala så är det Mount Isa. Kvinnorna flyr och kvar blir alla unkisar, som utvecklar fler och fler egenheter och gör sig omöjliga i största allmänhet. För ett tag sedan sände svt en dokumentär på temat ungkarlar i byhåla söker kvinnor.

I den grekiska byn Zacharo, Grekland, hade en kandidat i borgmästarvalet lovat att se till att få nytt blod till byn. När han blev vald arrangerade man en resa till Ukraina för att sondera terrängen. Flera kvinnor visade inledningsvis intresse och besökte t o m byn på Peloponnesos.

Men ingen av kvinnorna från Ukraina nappade och den kvinnliga chefen för Ukrainas turistbyrå var mycket klarsynt om varför.

- Kvinnor tänker mer på vad det finns för framtidsutsikter. När de ser att här kommer mina barn inte ha några möjligheter till ett framgångsrikt liv, då är vad som helst bättre.

(På stranden i Zacharo åt vi den bästa pikilian någonsin. Trots att det inte var säsong öppnade man tavernan för ett dussin hungriga cyklister.)

Folkmassor

Vi var två familjer, Lillsyrrans och min, sammanlagt fyra vuxna och fem barn som strosade längs Champs Elysées i Paris. Gatan var kantad av kravallstaket eftersom sista etappen av Tour de France pågick. Trottoaren var fullpackad av folk på väg upp mot Triumfbågen. Plötsligt passerade vi en restaurang med en väldigt bred uteservering, som gjorde att trottoarbredden mer än halverades.

Alla människor, som promenerat i godan ro, trycktes ihop och folkhavet blev som ett levande väsen. Ingen enskilds vilja gällde längre. Det var bara att hålla sig på fötter och gå i samma takt som alla andra. En liten femårig flicka flera rader framför oss, klarade inte det utan snubblade. Efterföljande försökte undvika att trampa på henne och när vi kom upp i jämnhöjd lyckades Maken böja sig lite och få tag på flickan.

Föräldrarna hade pressats långt framför. De skrek och barnet skrek. Snart skrek alla mer eller mindre och i en gemensam aktion bar händerna i folkmassan barnet över huvudena fram till flickans föräldrar.

Fönster

Svågern skulle hämta en arbetskamrat tidigt, tidigt på morgonen. När han satt och väntade i bilen såg han i ögonvrån något som föll ut från ett fönster på fjärde våningen. Något som såg ut som en kudde.

Men det var ingen kudde, det var en liten tvååring. Arbetskamraten kom precis ut genom porten och tillkallade ambulans och Svågern gick upp i huset och försökte bestämma sig för vilken dörr han skulle ringa på klockan fem på morgonen.

Saxar

Min bror fick tag i en sax när han var liten. En stor vass sak, som han visste var förbjudet område så han sprang iväg med den. På kökströskeln snubblade han och föll framstupa och fick saxspetsarna upp i näsan. En spets i varje näsborre. Det blödde rejält och det blev ilfart till SÖS. Enda lättnaden var att de kunde ha träffat ögonen.

Morötter

Hela min barndom fick jag höra: Tugga ordentligt! Tänk på Kjelle och Majsans äldsta grabb. Han satte morötter i halsen och kvävdes.

Trots att vi inte var födda när händelsen ägde rum så blev Brorsan så påverkad att han inte lät sina barn äta vare sig råa morötter eller knäckbröd.

Klubbor

Fram till tolv år ålder var jag ett öronbarn och vid ett tillfälle när vi satt på akuten kom ambulansen in med ett riktigt olycksfall. En grabb, som hade cyklat med en klubba i munnen och skadat sig rejält i halsen när han gick ikull med cykeln.

Listan kan bli ännu längre: medicin i tredje lådan nerifrån, spetsiga staket mellan bakgårdar, klorin i badrummet hos spanska farmor ...

Saker jag vet har hänt släktingar, vänner och bekanta och som gör mig nervös.

Dagens storslagna planer höll, så när som på två punkter. Mathållningen blev mer åt Hallands floder,  Laga ni - Äta vi, eftersom vi köpte färdiglagat. Och sista punkten  hoppade vi över. Barnen sa att de var för trötta, men konstigt nog orkade de i alla fall se klart Åke och hans värld. Trots att den bitvis var lite läskig. Eller kanske just därför.

I veckan hade Noa pratat med sin kompis Tage, som också skulle till sin Farmor och Farfar i helgen. Det blev lite tävling över konversationen och Noa klämde till med frågan:

- Men har ni egna sängar hos dem? Och kunde på det viset avgå med en liten seger.

Nu ser jag verkligen fram emot att fritids återgår till ordningen och att Noa får gå med  ihop med barn i sin egen ålder. På sommarfritids har det varit barn i alla åldrar. Stora grabbar som har ett helt annat vokabulär och det har inte gått obemärkt förbi. Tioåriga Max hade tipsat om Sagan om Nördarna, som Noa återberättade och inte alls tyckte var så farligt. Det tyckte jag, och var beredda att tvätta munnen med tvål. Och då inte min mun.

Ännu en efterlysning på en uppfinning som kanske redan är uppfunnen: möbeldomkraften.

Vi har två stora tresittssoffor, som står på låga ben. Så låga att man inte kommer in med dammsugarmunstycket under själva soffan. Och det är inte varje vecka jag orkar dra runt möblerna för att dammsuga under. Snarare högst någon gång per månad.

Idag orkade jag och gjorde några fynd. Bl a Noas hittade jag astmamedicin, som jag inte ens visste var försvunnen. (Men ännu inte ett spår av reservglasögonen.) Tänk hur mycket lättare det hade varit att hissa upp sofforna med en liten, knirk, knirk, domkraft.

Dagens planer

• Hämta barnbarnen (hos Svärdotterns Storebror)
• Hämta kläder (hemma hos barnbarnen)
• Handla mat (50:- bonus på ICA)
• Handla skolväska åt en ettagluttare (om han vill ha en ny)
• Handla barnkläder (om det behövs (30% på Lindex))
• Laga middag (vad nu de små liven vill ha)
• Gå till Mariatorget (ca 500 m)
• Titta på ungar som kubbar 300 m (Minimilen för Noa & My)
• Ta en öl med jobbarpolare (inte jag - Maken, som peppning inför Midnattsloppet. Nej, han ska inte springa. Endast i form för ölhävning)
• Kolla på starten (om barnen orkar vara vakna så länge)

Vi har tagit igen en massa osedda dvd-filmer. Det har varit lite klent på den fronten senaste halvåret. Först blev det en rejäl dos med Tommy Lee Jones som huvudrollsinnehavare i både No Country for Old Men och In the Valley of Elah.

En genre som jag gillar är långsamma ungdomsfilmer. Filmer med fula ungdomar, som förblir fula hela filmen igenom. Sådana filmer handlar alltid om pojkar. Fula finniga flickor med glasögon och tandställning lyckas alltid bli undersköna fotomodeller innan filmen är över. Hollywood är No Country for Ugly Girls.

Nu såg vi två filmer med pojkvarianten: Ping Pong Kingen och Rocket Science. Precis så där hopplösa killar, som söker sig fram i en motig tillvaro.

Jag är världens snällaste recensent och ger alla fyra rullarna höga betyg. Ikväll ser jag fram mot fler rörliga bilder.

Vad gör jag här, när jag hellre skulle vilja vara därute i svampskogen? Med en eller flera bamsekarljohan i korgen. Det går bra med stolt fjällskivling också. Men utan bil kommer man inte så långt. Speciellt som vi ska ha barnen i helgen.

Lite försmak fick jag av en kollega, som kom med ett svampexemplar från den egna gräsmattan. Ängschampinjon, sa jag. Inte någon lömsk förväxlingssort och då sa hon att hon hade massor på sin tomt. Lyckliga hon!

På mitt jobb finns det folk som stjäl. Det vet jag med säkerhet eftersom jag gjort det själv. Tagit någon annans mjölk i kylskåpet. Jag brukar alltid ha en egen tetra stående där, men ibland har den blivit för gammal eller så har någon annan försett sig så det är tomt i min förpackning.

Nu har jag överlistat alla fettskrämda snattare. De flesta köper mellanmjölk och några kör med minivarianten. Sen några veckor tillbaka har jag gått över till den röda helmjölken och då får min tetra vara ifred.

Min chef är absolut en sort för sig. Förutom att han säger Tjohoo! istället för Hej! så gör han det på skånska. Dialekten sitter som berget, men någon gång per dag ställer han sig i dörrhålet och säger Leeget? lite frågande. Alltså Läget? fast med ett överdrivet stockholms-ä.

Han verkar ha väldigt svårt att skilja sig från saker. Självklart har chefen det största rummet, med besöksplats och allt. Men det går knappt att ta in besökare. Längs väggarna står knökfulla flyttlådor staplade på varandra. Lådor med pärmar från gamla jobb. Man fattar bara inte varför han spar på grejerna. Och hur ser det ut hemma hos honom?

Brallorna är minst två nummer för stora. Jag har trott att det berodde på plånboken. Den är fullproppad med jag vet inte vad och lagad med silvertejp. Men idag fick vi skåda nyckelknippan, som han har i vänster framficka. Åtminstone fyra hopkopplade ringar med över 25 nycklar.

Micke, tänkte jag spontant när jag såg knippan. Micke, som var vår utvecklingsstörde granne i Söderförorten. Han hade en jätteknippa med nycklar som hängde och klirrade i bältet. Och man såg hur stolt han var när någon kommenterade skramlet.

(Chefen i bild)

Din personlighetstyp:

Logiskt sinnade, kreativa tänkare. Kan bli mycket entusiastiska över teorier och idéer. Strävar ofta att bringa klarhet i teoretiska frågor. Värderar kunskap, logik och kompetens mycket högt. Tystlåtna och reserverade. Svåra att komma inpå livet. Individualister. Ointresserade av ledarskap och makt. Deras analytiska förmåga gör det lätt för dem att upptäcka samband som andra inte ser. Fungerar bäst när de uppmuntras att använda sin fantasi och förmåga till kritiskt tänkande.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:

Fysiker, kemister, biologer, fotografer, strateger, matematiker, universitetslärare, programmerare, animatörer, tekniska skribenter, ingenjörer, jurister, brottsplatsutredare, skribenter, artister, psykologer, systemvetare, utredare, besiktningsmän, lantmätare.

Så enligt beprövad vetenskap, har jag valt rätt karriär för min känslokalla läggning.

Filmfestivalåret drog igång i Tanto ikväll Tvåan och jag stod först i kö för att få reducerat pris på medlemskortet, plus lite goodies som tillföll de 500 första. Med mig i väskan hade jag nya kameran, ifall jag skulle stöta på något intressant. Men det hade jag glömt så fort jag klev ut över tröskeln. Och när jag väl kom på det så började det spöregna.

Därför får ni se det här smakprovet taget med underverket.

Idag, på Vänsterhäntas dag, uppmärksammar jag Maken, barnbarnet Noa och Lillsyrran. Alla tre vänsterhänta, men egentligen är jag osäker på om det är något att gratulera. Ingen av dem har blivit någon stor musiker eller konstnär. Bara små.

Eftersom jag är snabb att dra slutsatser utan att ha på fötterna tvekar jag inte att påstå att vänsterhäntheten verkar hänga ihop med vissa svårigheter att bemästra bokstäver. Både Maken och Lillsyrran är dyslektiker. Tiden får väl utvisa hur det ligger till med Noa.

Otur

Dragkedjan i min ryggsäck gick sönder på hemvägen. Det fick grymma konsekvenser. I säcken hade jag just placerat två flaskor rosévin och pang sa det när flaskorna föll ner på trottoaren bakom min rygg. Där rann vin jag kan rekommendera rätt ner bland dagvattnet och 160 spänn gick åt skogen.

Gubbarna utanför sunkhaket RosenMaria så riktigt deltagande ut.

Nästa otur råkade Maken ut för på moppeturen. Han gick ikull i första högersvängen på väg till Svärdottern. Konsekvens: Mopedeksem på armbåge och knä, plus trasig backspegel. Orsak: Bensinslangen hade släppt och det sprutade bensin över bakhjulet.

Den där förpepprade moppen verkar vara besatt på något sätt. Det är bara problem hela, hela tiden.

Tur

Svärsonens första dag på jobbet och han kunde hembärga min nya kamera. Den är så söt och går ner alldeles utmärkt i min nya handväska. Och ser jag en vacker vy på Sicilien tar jag bara fram underverket och skjuter från höften.

Jag tog cykeln till Svärdottern och vinglade nedför Ringvägen med mat från Thaikiosken. Det var ingen barnlek så dags på kvällen. Jag fick hela tiden parera både de dinglande påsarna och alla tokiga käringar som prompt måste cykla mot trafiken. Men jag lyckades med uppgiften utan att någon av kassarna gick sönder eller att jag skadat en enda galen tant, inklusive mig själv.

Nu har vi en lång lista med schemat för Svärdotterns Ibizaresa. Vem som ska hämta och lämna, var barnen ska sova och telefonnummer till hög och låg.

Folk gör en massa saker. Bakar, städar, rensar ogräs, köper kläder, lånar böcker, går på bio, lyssnar på musik. De får till och med vardagliga saker att låta lustfyllt i sina bloggar. Men inte jag, jag gör nästan ingenting. Bara jobb och jobb. Det är lite Askungen över mig.

Och när jag kollar på vanligaste sökordet på min blogg, så är det KALSONGER. Det tycker jag känns dassigt.

Trafiken i Italien är inte att leka med. Första långa bilsemestern gick till Gardasjön 1985. När vi ändå åkt så pass långt, tog vi vägen om Venedig. På motorvägen dit höll vi på att råka riktigt illa ut. En långtradare stod plötsligt helt still i vänsterfilen. Och då ska man veta att motorvägarna där saknar vägrenar.

Den här filmsnutten tagen i fredags av en trafikövervakningskamera på vägen till Venedig, visar att det inte har blivit mycket bättre.

En av barnens kusiner har skapat lite rubriker i tidningarna, speciellt söderöver. Han är DJ-egenföretagare och har jobbat under firmanamnet "Desperate Houseguys". Det handlar om lite lätt desperata killar som gillar housemusik.

Ibland undrar jag om inte de stora bolagen, typ Disney, i form av advokater letar efter jobb. Hur inkräktande kan det var att några killar drar växlar på ett etablerat namn på en tv-serie när de jobbar i en helt annan bransch?

Nu kan jag berätta att Johan inte längre är en desperat huskille eftersom partnern flyttat till Holland. Numera jobbar han under namnet JoHan Solo. När kommer Dreamworks höra av sig?

Idag är jag glad att första OS-medaljen gick till en cyklist. Mest för att jag vurmar för cykelsporten.  Rubriken "Vem är Emma Johansson?" sätter fart på tankarna. Jag hade välkomnat rubriken "Vad är cykling?" med en efterföljande artikel som förklarad tjusningen med det hela. Även om jag tycker att en individuell tävling i OS/VM inte alls lever upp till spänningen i ett etapplopp a la Tour de France.

Gårdagens Winnerbäckkonsert blev en blöt historia. På biljetten stod det att konserten började kl 18:00. Om vi hade varit klyftiga hade vi gått in här och kollat lite hålltider. Då hade vi besparat oss en hel del väta. Hade man väl passerat ingången kunde man inte lämna området med mindre än att man löste ny biljett.

Vi var till och med så amatörmässiga att vi gick in utan en krona i kontanter. Men vi överlevde tack vare våra regnponchos och att två kassor tog kort.

I en skara på ca 20 000 borde man springa på några bekanta. Jag blev tacklad två gånger av en störig person och hann tänka "Vad håller han på med?". Han i det här fallet var Svärsonens lillebror, som vi visste skulle gå på evenemanget. Kvällen till ära var han iförd en svart sopsäck eftersom "Det var soligt i Nortälje, när jag åkte". Sen träffade vi också doktor Dengroth med fru och det var en liten överraskning.

När Winnerbäck äntrade kl 21:00 hade regnet nästan upphört. Jag tycker att den här konserten kändes mycket tätare än den vi var på i Göteborg för två år sedan. Då var det lite glesare i publiken och folk ägnade sig så mycket åt att ta sig framåt och bakåt i publikhavet. Man blev hela tiden puttad hit och dit av trafiken och sånt förstör upplevelsen. Här stod folk kvar på samma platser och var allmänt entusiastiska.

Killarna framför oss hade lite vadslagning. Den ene hade hört att spelningen skulle pågå i exakt två timmar. Och mycket riktigt; efter extranumren stod den stora visare på tolv och den lilla på elva. Då gick vi hem, helt nöjda med upplevelsen och bonusen att vi hade mindre än 100 m till porten.

Idag har jag varit så flitig på jobbet och använt hjärnkontoret flera timmar. Ja, helt enkelt varit värd min lön. Så nu har jag automatiserat en filflyttning på fiffigast möjliga vis. Vem trodde det imorse när jag tog tunnelbanan till jobbet?

Va? Tunnelbana! undrade chockade medarbetare. Är du sjuk? Jag använder Force Majeure som ursäkt. Inte en morgon till i hällregn.

Nu har jag bara den fromma förhoppningen att Stockholmsvädret håller sig i skinnet och slutar med de här regnfånerierna. Imorgon kväll ska vi stå på Zinken och lyssna på Winnerbäck och då föredrar jag uppehåll.

Jag klär bra i väskor, särskilt skinnväskor. Därför köpte jag nästan den här på Åhléns igår. Alltså en liknande modell, bara lite mer blanka dragkedjor här och där.

Det verkar som jag behöver större och större väskor för varje år som går, trots att jag försöker minimera innehållet. En orsak är att plånboken blir större ju fler kort jag bär med mig. För tillfället har jag 12 kort, varav tre värdefulla och resten olika klubbvarianter.

Just Åhlénkortet är orsak till att väskan inhandlades på just Åhléns. Tidigare köp gav mig en grundplåt i form av en bonuscheck på 50 kr. Säga vad man vill, men de värdelösa korten fungerar.

Nu är det slut med lämningarna, dvs idag var sista morgonen jag behövde gå upp klockan fem för att hjälpa till med att lämna barnbarnen. Det är skönt, för jag är verkligen ingen morgonmänniska. Nu återstår bara några hämtningar men även de kan ha sina aber.

Jag och barnen, framförallt My, är inte helt överens om vad som är middagsmat. All mat, som inte innehåller socker, är ickemat, tycker flickebarnet. Som dagens i mitt tycke barnvänliga middag, pasta och köttbullar t ex. Nej, hon ville helst ha yoghurt med honung och satt bara och petade i maten.

Lite irriterande är det, fast jag försöker behärska mig. Ännu jobbigare blir det när mamman kommer hem en kvart efter avslutad måltid och det första My säger är

- Kan jag få yoghurt med honung?

Det fick hon inte för Svärdottern sa

- Det finns pannkakor kvar från igår. Jag kan värma några åt dig.

Pannkakor är inget annat än stekt mjölk med sylt! Imorgon är det jag som sätter fram sockerskålen till middag.

Jens Spendrup meddelar att han föredrar Loka framför egenkolsyrat kranvatten med orden "Tycker man att klorsmak är stimulerande ...". Det är nog snarare sin egen sjuka mor han försvarar. Tappet på försäljningen av flaskvatten är säkert kännbart.

Jag bor i Stockholm, precis som Spendrup, och känner absolut inte av någon klorsmak i kranvattnet.  Och vill jag ha bubbelvatten bubblar jag det själv i övertygelsen att det måste kosta mindre för klimatet att frakta gastuberna än flaskvattnet. Frakten av själva bubbelmaskinen är en engångföretelse.

Från initierat håll har jag dessutom hört hur det går till på Spendrupsbryggeriet när man licenstillverkar Pepsi. Enligt avtalet måste man först klorera vattnet, sen avklorera det, trots att man använder rent källvatten. Såna är reglerna.

Undrar just om Jens själv dricker Pepsi?

SKANSTULLSBRON i värsta tänkbara väderkombination: regn och blåst. Det är inte kul, snarare plågsamt. Nederdelen av kjolen är dyngsur, så jag står och jobbar. Sandalerna har fått nya fotbäddar. Nöden är uppfinningarnas moder och jag konstaterar att Torkypapperet är ganska skönt att gå på.

Nu efterlyser jag en annan uppfinning, äggstra äggskal. Ett äggformat skal i plast med skumgummifoder. Prylen kanske redan finns. Det finns ju bananskal i plast, men jag har inte sett någon.

Bakgrund: Varje morgon bär jag med mig frukostmat till jobbet och intar morgonmaten vid skrivbordet. Det kokta ägget lever farligt i ryggsäcken och det händer då och då att jag lyckats krossa det. Idag var ägget lite halvt löskokt. Det var inte heller så mysigt.

Alla portisar förväntas använda t-shirt och byxor med företagets logga. Man har rätt att välja vilken färg som helst, så länge den är blå. Varje år gör personalen tappra försök att få ledningen att byta till svart, men framgången har hittills uteblivit.

Idag lunchade Maken tillsammans med sex kollegor på en liten lunchrestaurang, som de brukar besöka någon gång per vecka. Personalen består av unga tjejer i 20-årsåldern och gubbsen brukar skämta med dem och ha sig sådär som gubbar brukar göra i damsällskap.

Den siste portisen i kassakön hade jacka ovanpå sin tröja och kassörskan undrade var han tänkte sitta.

- Där ute till vänster.

- Jaha, bland Smurfarna, sa hon snabbt.

Med den idiotförklaringen har gubbarna kanske ett vinnande argument för att få annan färg på tröjorna.

Blev Ulf Lundells lägenhet på Ringvägen aldrig såld? Eller har han köpt en ny boning i närheten. Det är nu tredje gången vi springer på varandra på väg till jobbet. Han är den som försöker springa och jag är den som är på väg till jobbet.

När jag ändå är igång, så var Gry Forsell på Andys Lekland iklädd en alldeles för liten bh. Ja, hon hade annat uppanpå, men bysthållaren klämde till tuttarna på mitten. Så där så att det ser ut som man har fyra istället för två. Inte snyggt.

Over & out.

(Words stavningskontroll gillar inte Lekland utan föreslår Leksand. Andys Leksand? Vad säger masarna om det?)

Egentligen hade vi planerat en Vikingahelg och ta oss till Birka, men orken och vädret räckte inte till för utomhusaktiviteter. Idag var vi white-trashigare än någonsin och tog barnbarnen till Andys Lekland i Sickla. Vi var inte ensamma om det. Cirkus 500 andra barn hade roligt och slog sig emellanåt, så det var ett riktigt ljudhelvete. Spela den här länken med volymen på, som ett smakprov. Leklandets eget reklamfilm saknar av någon outgrundlig anledning ljud.

Där satt jag förkovrade mig med hjälp av kvällspressen i två och en halv timme medan Maken jagade ny rakapparat och kollade vad Naturkompaniet hade att erbjuda. Konsekvensen är att jag har huvudvärk, förhöjd puls och han har en sprillans Braun Pulstronic.

Det var inte bara barnbarnen som sov här i helgen. Dalagöteborgarna Billy och Lena ockuperade sovrummet och vi lät Thaikiosken på Ringvägen 2A lösa middagsproblemet. Kiosken med Thai-take-away är ungefär en månad gammal och jag är redan etablerad stamkund.

För två veckor sedan hamnade jag i kioskkön efter ett par som stod och velade om vad de skulle ta och killen, som fixar käket frågade om det var första gången för dem.

- Ja, ni har ju nyss öppnat. Är det nått du kan rekommendera?

- Många tar nummer tio. Den är nog populärast. Fråga henne. Hon verkar gilla den.

Och då pekade han på mig. Jag tar alltid tian, Phad Song Pee Nong (wokad kycklingfilé, wokade grönsaker och cashewnötter). Hur ska jag tolka det? Det är oftast tjejerna i kiosken som tar upp beställningen och killen står i regel med ryggen mot kunderna. Har jag konstig röst eller kommer han ihåg mig för att jag alltid vill ha rätten utan tigerräkor?

Hur som, tydligen jag verkar ha gjort intryck.

Kör så det ryker!



Är det möjligen chefen själv som åker runt bakpå moppen?

Riing, riing, säger telefonen på fastighetsskötarexpeditionen.

- Det är Hasse på Hornsgatan.

- Hej! Det här är Ragnhild i 105:an. Jag ringer för att grannen snett ovanför har ramlat ut genom fönstret.

- Va??

- Ja, han ramlade ut genom fönstret alldeles nyss.

- Är det sant?

- Absolut! Jag såg det med egna ögon.
- Men, men hur gick det till och hur är det med honom?

- Han sitter här i trappuppgången och mår väl sådär. Men problemet är att lägenhetsdörren är låst från insidan, så han kommer inte in. Och ni har väl dubblettnyckel?

Killen, som trillat ut, hade partyprajdat hela natten och när han kommit hem tidigt på morgonen bestämt sig för att ta ett bloss. När han sitter och röker i fönstret tappar han balansen och ramlar ner på trottoaren utanför. Varför? Troligen somnade han till eller så var han på sniskan. Möjligen både och.

Tur i oturen är att han bor på första våningen. Både för fallhöjden och för lösningen på felanmälan. Lägenhetsdörren var nämligen låst från insidan och nyckeln satt kvar i låset. Dubblettnyckel från utsidan funkade därför inte, men fastigehetens längsta stegen nådde upp till det öppna fönstret.

Sensmoral: Det är farligt att röka. Eller att somna på fel ställe. Eller att dricka för mycket. Eller att vara vaken för länge. Eller kombinationen.