frktjatlund

Väder är ett förbjudet samtalsämne. Maken har en arbetskamrat som alltid gnäller på vädret. Är det inte för varmt, så är det för kallt, för regnigt, för torrt. Ja, rent ut sagt alltid för djävligt. För han ackompanjerar jeremiaderna med svordomar.

Så därför finns det i vårt hem folk som blir upprörda när man gnäller på vädret, men nu tar jag chansen när jag är ensam hemma. Det är inte skönt att cykla över en mil i 30° värme. Det är inte skönt att tvätta och städa i den temperaturen heller. Men en kvinna gör det hon måste göra i vissa situationer.

Vägen hem blev längre än vanligt och det är Trygg Hansas fel. För att få ersättning för den stulna cykeln måste jag kontakta Polisens Hittegodsavdelning i Västberga. Ständig upptagetton under telefontid så det blev personligt besök under dagens expeditionstid 13.00-16.00. Gissa om cykeln återfunnits? Nix, och nu har jag det svart på vitt att sticka i halsen på försäkringsbolaget.

Idag hämtade Maken barnbarnen. De ringde igår för att berätta vad de fått i present och hur roligt det var att spela Wii-spelet de fick av oss, så han lovade att komma och titta. Samtalet kändes så sorgligt på något sätt. Det var en sån där pappagrej, som Trean skulle ha varit med på. Och då blir man lite förbannad på honom, istället.

Nu har jag tröttnat på alla rubriker med Tyskan hit och Tyskan dit. Egentligen gjorde jag det för länge sedan. Tyskan betyder två saker för mig:

1. C-språk
2. Silvia

Och det där med att Silvia är Tyskan har inte jag hittat på. Jan Myrdal är den skyldige. På en fråga om vad han tyckte om det svenska kungahuset, svarade han något i stil med att Tyskan hade lyckats få lite stil på det hela.

Så den kopplingen har jag i huvudet och jag tror att det är ännu svårare att binda drottningen vid Arbogamorden.

Pryltorsken jag är gift med såg till att vi skaffade platt-tv på ett tidigt stadium. När de var så där oförskämt dyra. Vi tog den på räntefritt lån och någonstans när kvarstående skuld började överstiga dagspriset på en ny, fick jag nog och betalade hela klabbet på en gång. Det var så retfullt att vara skyldig mer än skärmen var värd.

Härom kvällen antog tv-bilden en gul-grön ton lite då och då. Först tyckte vi att det var lite kul när folk såg sjösjuka ut, men igår var det inte lika roligt när bilden konstant var gul-grön.

Då haglade beskyllningarna över vardagsrummet. Vem hade tryckt på vilka knappar på våra tre fjärrkontroller? Och varför hittar man inte alla tre, när man behöver dem? Och varför måste vi överhuvudtaget ha tre stycken? Var det verkligen nödvändigt att köpa olika märken på tv och hemmabio? Och digitalbox? Det var bättre förr med analogt system där samma kontroll funkade både till tv, dvd och video. Bla, bla, bla ...

Sen kom diskussionen upp om det inte var dags att kolla handboken. Handböcker är bara för mesar. Men när Maken fipplat sig igenom alla menyerna och mer än halva Allsången passerat stod jag inte att hejda.

Normalt är jag inte särskilt ordentlig av mig, men manualer har jag full koll på. Orsaken är skador från barndomen. Vi hade helt enkelt inget system för viktiga papper, förrän Syrran på eget bevåg skaffade hemarkivet "Ordny".

På nedersta hyllan i tredje tidskriftssamlaren från vänster ligger handboken för tv:n. Vi konsulterade den. Bara två punkter i felsökningslistan, kan det räcka?

Att återgå till fabriksinställningar gav inte önskat resultat. Anders Lundin såg fortfarande lika illamående ut. Men punkt nummer två löste problemet. Det var kabeln från digitalboxen som inte satt ordentligt i tv:n. Så enkelt var det.

Där kom vi undan billigt.  Och äntligen lönade det sig att ha ordning på torpet.

När jag var liten hade vi hund. En gatukorsning, som till hälften bestod av Newfoundland och andra halvan var Riesenschnauzer. I rejäl storlek, alltså. Vi tyckte att små hundar var löjliga och när vi var på uppkäftigt humör kunde vi stoppa tanten med Yorkshireterriern.

- Ursäkta! Tant har fått nått skit på snöret.

Det tyckte vi var kul. Men tiderna har ändrats sen dess.

Det blir lite trångt i helgen. Göteborgarnas besök sammanfaller med barnvakteri och vi har bara fyra sängar. Men till nöds går det att sova på sofforna i vardagsrummet.

När vi besöker Billy och Lena i Göteborg, brukar de låta oss sova i dubbelsängen. Inte för att vi kräver det. De tycker helt enkelt att gästerna ska ha det bästa, trots att vi aldrig brukar återgälda dem med motsvarande uppoffring. Mitt enkla försvar är att det är bättre att två sover oroligt än att fyra gör det. Dessutom blir det en massa krångel när man behöver hämta saker i garderober och lådor.

Men den här gången blir det nog bäst att de får kinesa i sovrummet och vi tar sofforna. Kanhända blir vi hela sex personer, som sover oroligt.

Oj, oj, oj, vilket köttben (eller ska det vara kött ben) hon kastar ut den där Lisa Bjurdwald i dagens DN.
"Det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad."

I sak kan jag hålla med om att det skrivits många och långa elaka inlägg i ämnet, av bloggare som vanligtvis håller frihetens fana högt. Särskilt den egna frihetens, men att avfärda alla bloggare på ett bräde det är inte alls snällt mot folk som går i specialklass.

Dagens första profetia: det kommer skrivas kilometerlånga inlägg där alla icke särskrivande bloggare och andra svarar med samma mynt och mer eller mindre idiotförklarar journalistkåren.

Idag hade Svärdottern tagit itu med badrumsskåpet och rensat det på herrdofter. Treans deodoranter, after shave- och eau de toiletteflaskor åkte ner i en påse, som Maken fick med sig hem. Hon tyckte det kändes bra att göras sig av med dem, men det känns litet egendomligt att se dem stå i vårt badrum, på något sätt. Dofter är ju så personliga.

Sen har vi knepiga beslutet om gravsten. Det skulle jag också vilja slippa. Jag vet inte hur många gånger vi skjutit upp det. Med en viss lättnad. Förutom allt annat, så känns det på något sätt som att välja tatuering. Tror jag i alla fall, för jag har gjort någon. Man vill gärna välja en sten och utformning som står sig. Vi har gjort några halvhjärtade försök på olika stenhuggeriers hemsidor utan att komma fram till hur vi vill ha det.

Egentligen kunde jag lika gärna vara utan sten överhuvudtaget, men vi är överens om att det kan vara bra för barnens del att ha något mera konkret.

För att det är måndag. Det där med camping är jobbigt. Riktigt jobbig med två småbarn, som måste lära sig allt från grunden. Som t ex hur nära man passerar andra tältare, hur man på bästa sätt går på en allmän toa, att man inte lägger handduken på golvet i duschen eller att alla inte vill vakna tidigt en söndagsmorgon.

Sen sabbade granngubben hela utbildningsinsatsen genom att gena mellan vårt tält och vår bil trots att vi ställt stolarna där.

En enda campinghelg hindrar inte mig från att dra förhastade slutsatser. Jag trodde att vi skulle vara ganska ensamma om att tälta. Svenska tältare kryper runt bland renlavarna i fjällen, svenska campare bor i husvagn. Men 6 av 22 tält inhyste svensktalande.  

Tältlivets självklara snackis är badtemperaturen. Följdriktig kom en äldre dam ner till bryggan vi niotiden på morgonen och konstaterade att Mälaren höll 23°. Varken mer eller mindre. Och jag badade till och med. Årets första dopp på hemmaplan. Vem vet kanske också det sista.

Jag var helt slut igår kväll. Minnet är kort och jag hade glömt hur mycket upp och ner det är när man tältar. Hemma har man möbler och det underlättar. Det blir så mycket jobbigare med att ta sig upp från marknivå eller ner i gröngräset. Och på något sätt är det mesta man behöver alltid mer än en armslängd bort.

Ännu gladare blev jag när Lillasyster, som ändå sov över hos barnbarnen lovade att lämna dem på dagis idag på morgonen. Speciellt som regnet vräkte ner när jag vanligtvis brukar ge mig av på cykeln.

Mitt första riktiga jobb var som postkassörska. I grundkursen ingick frågan "Hur agera i händelse av rån?" och den självklara inställningen var "Ta inga risker. Det är inte dina pengar". Och det gäller fortfarande. Jag skulle aldrig i riskera livhanken för materiella ting, varken mina egna och i synnerhet inte andras. Speciellt inte bensin för högst 1000 kronor.

Nu finns det enligt dn ett politiskt förslag om en ny lag som ska tvinga människor att ingripa om man blir vittne till något brottsligt. Men en civilkuragelag kan inte vara annat än en fantasi. Var sätter man gränsen?

• Fötter på sätet
• Cykla mot rött
• Planka på bussen
• Röka i T-banan
• Fortkörning
• Nedskräpning
• ....

Det finns många brottsituationer där man borde ingripa, men tvång är knappast en lösning.

Scenen är denna: Klockan är 05:32 och jag står på insidan av porten med min cykel och ska precis vrida om låsvredet och öppna dörren. På trottoaren kommer en man i grådaskig t-tröja, rufsigt hår och med några dagars skäggstubb i ansiktet.

När han får syn på mig tvärstannar han och går fram till porten och tar tag i dörrhandtaget. Då blir jag lite tveksam om jag ska öppna dörren. Ser han inte lite skum ut? Men det känns lite fånigt att bara stå och stirra genom glasrutan, när det är så uppenbart att jag är på väg ut så jag fullföljer vridandet på låsvredet.

- Och vad vill du? frågar jag och jag misstänker att tonen var lite oförskämd.

- Hjälpa dig med porten, förstås. Det är ju lite krångligt att få med sig en cykel ut.

Skäms på mig. Här kommer en morgontidig gentleman strosande och jag tror genast att människan har skumma avsikter.

På mellanstadiet hade jag Gerhard Olsson som klassföreståndare. Han kämpade tappert med att få oss att gilla klassisk musik. Morgonsamlingen bestod i att han spelade ett klassiskt stycke på sin portabla stereo. Bach och Beethoven var favoriterna framför andra.

På fredagens roliga timme fick vi rösta fram veckans topplista. Vilken låt skulle få flest röster? Var det Tonernas vågor eller någon Brandenburgkonsert? Vi elever sket fullständigt i vilket och tjatade hela tiden om att få spela senaste Beatlesskivan.

- Ha! Vad är Beatles i jämförelse med Bach? sa magister Olsson. Om 30 år kommer ingen att minnas en enda av deras låtar. Men Bach och Beethoven, dom  står sig fortfarande. Kom ihåg det!

Och det gör jag.

Svärdotterns storebror med familj har flyttat in hos föräldralösa lillasyster Linda, 15. För att komma varandra in på livet på ett mer avspänt sätt åkte allesammans iväg på charterresa. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Speciellt inte med tonåringar.

- Farmor, har mamma berättat vad Linda gjorde i Grekland? undrade Noa vid frukostbordet.

- Hon träffade visst en engelsk pojke, som hon blev förtjust i.

- Ja, och vet du vad dom gjorde?

- Mamma berättade att Sandra hade smugit på dom och sett att dom pussades och kramades.

- Nä, hon hade sett att dom HÅNGLADE!

Jag ställde aldrig frågan vad det var för skillnad.

Storebror med fru var mäkta upprörda över lillasysters uppförande. Inte hade de kommit varandra mer in på livet. Linda hade ju föredragit engelska killen framför dem. Och det där hånglandet hade krävt ett far-dottersamtal, som Storebror inte var helt komfortabel med.

Var det så länge sedan de själva var femton?

barnvakt + bilvakt + helg + väder = camping

Så går tankegångarna just nu. Vi har tillgång till Ettans bil och i helgen ska Svärdottern jobba både lördag och söndag. Då finns det utrymme för en liten utflykt i sommarhagen.

Idag sänder Eurosport hela 17:de etappen i Touren och jag sitter på jobbet. Starten går från en av mina favoritorter i franska Alperna, Embrun. Där kan man rafta & rida, bada & skida. Det har inte jag gjort, däremot vandrat & cyklat.

Dessutom behöver jag en dos av de svenska kommentatorerna Vacchi och Adamson varje dag. I år har de bl a ägnat sig åt att hitta på nya ord för begreppet "dra". Alltså när man ligger först i en cyklistklunga och tar vind. Första veckan av Touren tog man eller så tog man inte förning. Där blev jag lite förvirrad till att börja med, eftersom jag förknippade förning med mat. Men, men, det finns ju de som för i dansens virvlar.

Vecka två har hjälpryttarna spårat, så nu väntar jag med spänning på vad de ska hitta på sista veckan. Och jag får behärska mig till kvällens sammandrag.

(En filmsnutt på cyklisten, som spårade ur under gårdagens etapp)

Tvärtom
Hur kan alla hela tiden gå på så enkla trick? Som att tro på det man ser. Människan ser nämligen det hon vill se. Särskilt när bilden ackompanjeras av text som bekräftar våra fördomar.

Självklart saknar italienare i allmänhet alla spår av civilisation. Har man inte röstat fram politiker som vill registrera romers fingeravtryck? Då kan inte avståndet vara långt till att indirekt dränka deras barn.

Och nu framkommer en helt annan historia.

I lådan under kaffeautomaten låg det en sån här påse. Och ända har vi inte Selectamaskiner. Men inte helt oväntat kör Kaffeknappen med samma/liknanade sörja.

Svart java eller egen inhandlad mjölk hädanefter på jobbet!

Jag skyller på svenska killar. De är så blasé och bekväma av sig att svenska tjejer inte vet hur de ska föra sig ute bland folk. Att allt inte är som hemma, när man är utomlands. Som Blodinbellan t ex. Svenska killar vet att de inte behöver anstränga sig, det gör flickorna så gärna. Så har det varit länge.

Föreställ er Cypern någon gång på 1980-talet. På stranden befinner sig, som vanligt, en pelikan. Förutom fågeln så även ett gäng bollspelande svenska killar, ett annat gäng bollspelande engelska soldater och en tredje gruppering av cypriotiska killar. Plus en massa andra, förstås.

Över sanden går tre svenska tjejer utan bikini-bh. Unga flickor hade börjat sola topless hemma i Sverige. Först passerade flickorna de svenska pojkarna. Inte en reaktion, tuttarna var inte värda som en blick från deras sida. Bollspelet fortsatte precis som tidigare.

De engelska soldaterna höll till lite närmre vattnet och när svenskorna passerade tvärstannade bollspelet och vilda diskussioner uppstod grabbarna emellan. Ingen var oberörd och några vågade sig på att ropa efter flickorna.

Men de cypriotiska killarna nöjde sig inte med prat. De rev fram kameror och rusade efter tjejerna. Här fanns det möjligheter att få intressanta motiv. Men för att inte verka alltför framfusiga låtsades de inhemska fotograferna vara fängslade av strandens gamla pelikan. En mycket fotograferad fågel den säsongen.

Är man kvar i stan över sommaren, åker man på diverse hedersuppdrag. Andra människor, sådana som tar sommarsemester, har saker som behöver tillsyn. Och då blir vi populära.

Först ut att höra av sig var Kusin Klas, som tog familjen till USA. Hans dotter äger en kanin och den behövde mat och vatten under tre veckor. Några klappar och kel var inte nödvändigt; det brukade Lille Prutt inte få annars heller. Kaninvakten överläts på Stella, 5, och det hade det goda med sig att barnbarnet slutade tjata på en egen gnagare.

Stellas fiskar behöver inte något större engagemang. Killen på djuraffären sa att fiskar klarar sig ganska länge utan mat. Det kan hända att några småfiskar går åt, men det finns nya i butiken. Den viktiga förhållningsordern var att inte mata för mycket, när man matar. Det är värre än att låta djuren svälta lite.

Vi, eller framförallt Maken är glada över att Ettans leguan är ett minne blott nu när de dragit på semester. Den hade verkligen reptilhjärna och förändrade utseendet till det sämre på pappan till mina barn. Men de behövde någon, som ställde upp som bilvakt. Bilar kan man inte lämna vind för våg i stan, då kan vad som helst hända. Som P-böter eller inbrott.

Sen åkte vi på ett uppdrag till. Tvåans familj åkte till Medelhavet via Skavsta i lördags. Då fick jag följa med. Till Skavsta och ta med mig bilen hem igen. Men att vakta två bilar blir lite väl jobbigt, så vi lämpade över ett av ansvaren till ett annat vaktbolag.

Barnväkteriet fortsätter in på sin åttonde vecka. Svärdottern har transporttjänst den här veckan och blir antagligen inblandad i att frakta Englamakaren till och från tingsrätten. Och sitta med under förhandlingarna. Jag är inte avundsjuk.

Maken trodde att det här var den helgen Billy och Lena skulle komma till stan och plötsligt såg jag hemmet med nya ögon. Så här kan vi inte ha det. Det är bara att ta ut en semesterdag och göra något åt saken.

Fredagens fynd

1. Teliaräkning som förföll 2008-06-26 (på köksbordet)
2. Tjuga, sedel (bland returpapperen)
3. Oöppnad tandpetarförpackning (under ena soffan)
4. Åkremsa (under andra soffan)
5. Fjärrkontroll (i andra soffan)
6. Påbörjad Nesbøbok (i ena soffan)
7. Tre halvfulla burkar smörgåsgurka (i kylskåpet)
8. Senaste Råd & Rön (i badrummet)

Ja, jag gnodde runt som en halvtokig tills tanken slog mig: Tänk om Maken har fel. Detaljer som datum och andra siffror är inte hans bästa gren. Och det var inte den här helgen utan först om två veckor. Inte för att det spelar någon större roll. Insatsen behövdes verkligen. Jag städade till och med ur köksskåpen och det var inte igår. Snarare några år sedan.

Det enda jag grämer mig över är att jag inte hittade mina reservglasögon, som kom bort i våras.

De senaste kvällarna har jag varit på resa. En resa i tiden medhjälp av alla osorterade foton. Orsaken till plockandet bland korten är att Syrran ska åka till Småland och träffa Nils, 95. Han var fosterbarn i samma familj, som mamma och på så sätt nästan morbror till oss. Han ville se lite foton på våra familjer. Nu har jag fixat en liten samling, som Syrran kan ta med sig till Tingsryd.

Jag slogs av att vi har nästan bara haft kameran framme när vi varit på semester och många kort känns nu ganska meningslösa. Dalgång på dalgång har förevigats under alpvandringar. De är säkert överväldigande vackra i verkligheten, men så här i efterhand ter de sig väldigt platta på bild. Särskilt som jag idag inte har en aning om vilken dalgång som vi velat påminna oss.

Här vet jag i alla fall var vi är. Flera år under 90-talet var vi och cyklade i Grekland och här är det Maken, Gösta och jag som cyklat ut på bron över Korintkanalen. Maken håller i kameran, jag står till vänster och Gösta till höger. Om ni skulle vara osäkra på vem som är vem.

Tänkte ni "fin hund" nu? I första Sällskapsresan har arge chefen med sig ett foto på frun, som håller en liten jycke i knäet. Alla som ser kortet säger just "fin hund" och samma här. Nästan alla som sett den här bilden brukar säga "men vilken hårig människa". Ingen ser den fantastiska Korintkanalen.

Men ibland undrar man. Flyt och oflyt kommer i skov på något sätt. Just nu känns det som jag har riktigt oflyt, så till den milda grad att jag inte ens uppskattar när jag har tur. Igår t ex behövde jag inte betala för lunchen, men blev jag gladare för det?

På Ica-globen låter man slumpen avgöra vem som ska vara dagens gratiskund. Plötsligt tutar det och en saftblandare börjar blinka över en kassa. Den kund som just då expedieras i den larmande kassan behöver inte betala för sina varor. Igår var jag den kunden. Men inte blev jag så mycket gladare för det.

Hela konceptet känns fel. Slumpen slår av någon anledning till just i lunchtid och nio gånger av tio är det kunder i snabbkassan som saluteras. Där vann jag 47:50 och stod och grämde mig över att jag inte följt min första ingivelse att passa på att handla middagsmaten. Men då skulle jag å andra sidan inte ha platsat i snabbkassan.

Jag fick min cykel igår och cyklade nöjt hemåt, men märkte snart att kedjan inte gled så där smidigt över till nästa drev när jag växlade. Inte hade jag heller en tanke på att testa låset på affären. Det var ett misstag för cykeln gick inte att låsa. Nyckeln ser lite lätt böjd ut. Maken är en hejare på lås så jag överlåter utvärderingen till honom.

De senaste dagarna har jag brottats med kunden Diarré & Förstoppning AB. Han är motsatsen till Ketchupkunden, våra vanliga samarbetspartner, och har jagat mig med blåslampa för att få en ändring till stånd. Nu när jag gjort om efter hans önskemål, skiter han fullständigt i resultatet. Det är tacken för att man gör sig till.

Så, nu var det slut på dagens gnäll. Nu ska jag jobba på rätt mental inställning. Jag vill för allt i världen inte sticka ut som tillvarons gnälliga ruttna äpple.

Polisanmälan

Jag tog itu med uppgiften redan igår kväll, men det började inte bra med skylten på Södra Polishuset: Polisstationen stängd för renovering. Vi hänvisar till Tjärhovsgatan 21. 

Så det blev lite extra motion tvärs över Söder där Kerstin tog sig an formuläret med brottskod 0807 och uttryckte sig så poetiskt: "Okänd gärningsman har tillgripit Sannbergs cykel. Cykeln var låst och fastlåst i ett cykelställ."

Försäkringsbolaget

Åh, dessa talsvar. "Du får nu tre olika alternativ: Gäller ärendet en ny eller redan anmäld skada, tryck ett. Gäller ärendet ..."

Malin gav till slut beskedet att nu är det bara att avvakta 14 dagar. Om inte cykeln dykt upp innan dess, så utgår ersättning - självrisk.

Statistik

Hur troligt är det att jag får återse min älskade hoj? Statistiken är nedslående. Enligt BRÅ så har "uppklaringsprocenten varierat mellan två och tre procent". Oddsen är alltså riktigt dåliga.

Konklusion

Inte har jag tålamod att avvakta två veckor när chansen är minimal att jag och cykeln träffas igen. Nu har jag dejtat ett nytt åkdon via Cykloteket. Samma modell som tidigare, men i annan färg. Den fanns i lager och förhoppningsvis kan jag hämta den redan i kväll.

Och vad gör jag om den tillgripna detaljen mot all förmodan dyker upp igen? Alltid finns det någon annan familjemedlem som skulle ha nytta av en uppgradering.

Aldrig får man vara riktigt glad. Svärdottern ringde och ställde in min dagishämtning eftersom hon fick sluta tidigare och jag ringde Maken för att höra om vi skulle göra något spontant. Gå ut och äta eller nått?

- Cykla hem du bara, så funderar jag ut något, sa han.

Men när jag kom ut till cykelstället, var det tomt så när som på en cykel. Och det var inte min. Någon/några hade lagt rabarber på min så gott som nya cykel med skivbromsar. Så jag fick gå hem. Det var ett mycket sorgligt återtåg och lusten för spontaniteter la sig platt.

Det jobbiga är att jag verkligen behöver en cykel. Att gå till barnbarnen tar minst tre gånger så lång tid, så nästa vecka när det är dags för tidig lämning får jag gå upp 4:30. Och en ny cykel värd namnet snyter man inte ur näsan.

Sen är det all pappersexercis för att få ut några kulor på försäkringen. Faktum är att det första gången jag får en cykel stulen, så jag har inte koll på vad som krävs, hur man beräknar värdeminskningen, självrisk, om man måste göra en polisanmälan m m. Det blir en uppgift för morgondagen.

Idag drabbades jag hårt av Den Stora Avundsjukan. Det var vid lunchbesöket på Ica-globen då jag tjuvlyssnade på en konversation i väntan på min tur vid delidisken.

- Så du går på semester på fredag?

- Ja, och det ska bli sååå skönt!

- Har ni några speciella planer?

- Först ska vi stanna några dagar i Genève hos Peters kusin. Sen blir det Chamonix resten av tiden.

- Chamonix? Vad gör man där på sommaren?

- Är du dum, eller? Det är faktiskt fler som besöker Mont Blanc under sommarsäsongen än vintertid. Har du hört talas om vandring och cykling? Såna aktiviteter gör sig bäst när det är barmark.

Nej, det där sista var mitt spontana svar inne i huvudet. I själva verket svarade hon vänligt

- Vi har med oss våra cyklar, så det blir både vandring och lite mountain bike.

Åh, vad jag skulle vilja dra iväg med cykel och kängor. Det är så tomt, så tomt i min korridor och spam är snudd på de enda mejl som ramlar in. Flera med den underliga rubriken "We caught you naked in the shower Victoria Sannberg". Jag skulle bli väldigt förvånad om någon kom på mig med kläder i duschen. Och dessutom har jag lite långtråkigt.

 

Dags för något uppiggande?

Jag gruvar mig över allt möjligt. Trots att jag verkligen inte vill. Dyker inte Maken upp när jag tycker att han borde, så är jag snart där och skapar olyckor. Dröjer det outhärdligt länge har jag begravt honom. Han har inte riktigt kommit in i mobileran, ändå har han två telefoner. Antingen glömmer han dem, har dem avstängda eller på ljudlöst. Försvaret lyder:

- Jag har mobil för att nå andra. Inte för att andra ska nå mig.

Nu målar min fantasi upp ett annat skrämmande framtidsscenario. Bränsle nummer ett var att My, vid middagsbordet, uttryckte en önskan om en lillasyster. Nummer två att Svärdottern har beställt en sista-minuten-resa söderut ihop med sin nyseparerade kompis Emma.

Mer behövdes inte för att min hjärna skulle rusa iväg i tankar som Ny man, Nya barn och Nya svärföräldrar. Sen räcker tiden inte till allt och vi hamnar långt ut i barnbarnens periferi.

Nej, nu får jag verkligen skärpa mig och tänka glada tankar. Så vi kan behålla barnbarnen så länge som möjligt.

Vi hyrde bil i helgen, så en "miljövänlig" Saab tog oss till Strängnäs på lördagen och tanken var att vi skulle ägna söndagen åt en 80-talsutflykt tillsammans med barnbarnen, nu när vi ändå hade tillgång till bil.

På det glada 80-talet åkte vi ut till Gålö och fiskade och badade från klipporna. Matsäcken brukade bestå av Quiche Lorraine för vuxna, hemlagad, kall pizza till barnen och kladdkaka för alla sugna. Men det fick bli en halvhjärtad utflykt till köksbordet istället eftersom My var förkyld och lite lätt febrig. Och det enda jag orkade med i matväg var pizzan.

Noa var lite tveksam till hemgjord pizza. "Går det verkligen?" Jag försäkrade dem att jag gjort mängder av pizzor eftersom vi inte hade råd att köpa färdiglagat när deras pappa var liten. Ja, då vi gjorde det mesta själva, sa jag. Nästan som i Lilla Huset på Prärien.

"Men sköt ni grisen själva?"

Nej, riktigt så illa var det inte. Vi köpte den rökta skinkan. Gårdagens lyckokast var att de fick göra sina egna pizzor och för en gång skull åt de upp maten, riktigt nöjda med resultatet.

På lördagen träffade vi en gammal bekant, som flyttade från Söder i samband med att hennes man träffat en annan. Den gemensamma sonen valde att bo med sin pappa. Det blev lite "Mitt liv som hund"-känsla över det hela, alltså att det kunde vara värre, som t ex för Lajka. Kvinnan berättade att hennes son är en av dem som dött av den här nya drogen, man kan köpa på nätet. Så man kan lugnt säga att hennes tillvaro raserat.

Då får man anledning att räkna välsignelserna, som amerikanarna säger. Vi är fortfarande en stor familj och har varandra och en massa vänner utöver det.

Jag känner mig helt tom i huvudet och sitter på min jobbkammare och försöker koncentrera mig på väsentligheter. Det går inget vidare av flera skäl.

Tvärs över korridoren ligger ett av de mer populära tillhållen: en toalett med förrum. Övriga to-or har en dörr rätt ut mot allmänna utrymmen. Och jag tror att det är det låsbara förrummet som gör "min" toalett så populär. Folk kommer långväga ifrån och passerar flera andra bekvämlighetsinrättningar på vägen.

Det stör både mig och Kollegan. Vi är rörande överens om att det är vi i den här korridortarmen som har ensamrätt till utrymme C 588. Det borde finnas en oskriven lag att alla ska uppsöka närmaste avträde. Som det är nu har icke behöriga låst om sig ett tjogtal gånger. Mycket enerverande!

Ett annat skäl till min brist på fokus är ett ännu populärare tillhåll: kaffeautomaten. Vi har två; en som bra och en mindre bra. Idag, som så många gånger förr, kan jag konstatera att mina arbetskamrater är lata. Den bästa kaffemaskinen vägrade ge ifrån sig någon vätska. Meddelandet "Spillhink full" fladdrade ilsket förbi på displayen.

Detta händer mig minst en gång i veckan. Övriga medarbetare gör det enkelt för sig och går till den andra automaten, medan jag brukar åtgärda problemet. Idag hade jag inte minsta lust att vara bror Duktig och får nu lida för det.

Nu är det dags att släppa koncentrationen helt! Lunchen närmar sig och det kanske flyter bättre under eftermiddagen.

Det ligger alltid i tiden att vara snäll. Så borde det vara. Jag försöker verkligen vara hjälpsam, hygglig, bussig, rar och god. Men det är inte bara min snällhet som får mig att engagera mig runt barnbarnen. Det är många andra saker.

Behov

Ja, det finns helt enkelt ett stort behov av hjälp och stöd. Svärdottern fick sommarjobbet när familjesituationen såg helt annorlunda ut. Då fanns Trean, som möjlig lämnare & hämtare. Sen behöver Svärdottern lönen; studiestödet räcker helt enkelt inte så långt.

Möjlighet

Det finns inte några andra att tillgå och om jag kapar arbetsdagarna lite grann i båda ändarna, så funkar det. Mitt kompsaldo låg på max = 65 timmar plus, när sommaren började.

Nöje

Oftast är det ett rent nöje att vara med barnen. De säger roliga saker och jag lär mig en massa nytt om hur saker har ändrats sedan våra barn var små. Jag får också tillfälle att vara fröken Tjatlund och lära dem ett och annat.

Skuld

Det är kanske den största drivkraften. Att vi som föräldrar är har ett ansvar för att Trean blev den han blev och att Svärdottern och barnbarnen nu får ta konsekvenserna. Så är det och den skulden går det inte att göra några amorteringar på. Möjligen betala ränta.

Nu är jag imponerad! Aftonbladet publicerar idag en rykande färsk nyhet, som Dagens Medicin skrev om 11 april efter en artikel publicerad i The New York Times några dagar tidigare.

Den typen av journalistik lär inte göra någon människa utbränd.

Det har varit lite turer fram och tillbaka i projekt Ny Digitalkamera. Svärsonen beställde snällt en till mig genom sitt jobb. Anställda på företaget har rätt till två personalköp per år och han hade bara planer på ett eget köp. Men så dök lillebror upp. Han ska på volontärarbete i Kongo och undrade om storebror kunde rekommendera någon behändig kameramodell. Jodå, det kunde han och självklart trumfar en afrikavistelse över mina högst allmänna önskemål.

I nästa kapitel bestämde sig Svärsonen för att avstå från ett eget köp och låta mig få min lilla ögonblicksfångare och då kom beslutspunkten "vilken väska" upp på dagordningen. Den punkten tog Maken varpå han får följande svar från Petra på Kundtjänst:

Ledsen att säga men den väskan är så ful så du får inte köpa den =)
Vanliga läderväskan eller väskan som man kan bada med går fint!

Med vänliga hälsningar / Mit freundlichen Grüßen

Och lydig som han är så beställer Maken båda modellerna. Vem kan motstå tysk vänlighet?

Skrivbordet ska vara tomt. En penna kan vara OK men den kan man lika gärna ha i fickan. Så sa pappa i alla fall.

Nu är inte mitt skrivbord tomt. T o m pennan ligger kvar och jag tycker att det tyder på att det pågår en viss verksamhet. Men när Noa gjorde en hastig visit hos mig för att se hur jag har det på jobbet, stannade han på tröskeln till rummet.

"Men var har du dina jobbargrejer?"

Nu kom han direkt från Makens verkstad, där man har mera konkreta arbetsredskap så jag kan förstå frågan.

Jag har gjort lite layoutförändringar senaste tiden: bytt färg och teckensnitt och lagt till snapshotfunktion vid länkar. Det där med snapshotbubblan gjorde jag mest för att det var kul. Jag kan tycka att det är lite enerverande hos andra. Så jag får se hur långlivat det blir.

Det måste något fel med min hormonproduktion. Motion ska, enligt expertisen, frigöra gladhormonet endorfin. Men inte blir jag gladare av fysisk ansträngning. Nej, jag blir ilsken och min misstanke är att cykling i uppförsbacke frigör testosteron.

Idag t ex sparkade jag ikull en stor, röd Kronancykel efter att ha betvingat värsta bautabacken på vägen till jobbet. Varför? Jo, vid vår arbetsplats finns det en radda med cykelställ under tak, men den korkade ägaren till den röda cykeln hade ställt sitt fordon så han blockerade hela infarten till parkeringen. Då brast bara något inom mig.

Lektion nr 1

Kom ihåg Kants kategoriska imperativ!
Om alla gjorde som du, hur skulle världen då se ut? Blockerade cykelställ?  Ikullsparkade cyklar?

Och nu när busstrejken verkar vara på gång igen, så kommer antagligen fler vimsiga typer blockera cykelvägar och cykelställ.

Från och med idag är det jag som bestämmer över min decimerade grupp, dvs vi två som återstår. Arbetet är inte särskilt betungande. Mina insatser hittills:

• Attesterat en faktura på 518 kr.
• Mejlat "Krya på dig" till en förkyld medarbetare.
• Beviljat Bajenfanset befrielse från kvällsjour. Söderstadion kallar.
• Bordlagt ett obegripligt uppdrag från riktige chefen.
• Vidarebefordrat dumt mejl från dum kund, till den som hanterar avtalsfrågor.

Det kanske inte skulle vara så dumt att bli chef på riktigt. Ingen stämpelklocka, man behöver inte begripa vad man sysslar med, andra kan alltid göra jobbet åt en. Och när det kniper "jobbar jag hemifrån".

Mitt största problem skulle nog vara att förmå mig att göra PowerPointpresentationer där man staplar självklarheter på varandra. Eller att tillverka ohanterliga exceldokument med tidplaner och prioriteringar.

Nej, jag tror att den här skomakaren blir vid sin läst.

Men jag har alldeles frivilligt tagit på mig ett annat chefskap: Lagledare för stegtävlingen i september. Vår arbetsgrupp har bildat ett femmannalag, där övriga tyckte att jag i egenskap av trottoarernas drottning, var självskriven Gruppenführer. Ja, man uttryckte önskemål om att jag skulle bära allas stegräknare. Men det har inte jag samvete till.

Som ledare fick jag äran att bestämma lagnamn och det blev Utvandrarna, eftersom vi är Utvecklingsgruppen på bygget.

Vem hängde på låset utanför Konsum 9.00 med inköpslista?

• blåbärssoppa
• acidophilus
• toapapper

Inte jag, men Maken. Av Nöden. Trots att han tyckte att det var lite pinsamt att toppa det hela med toarullar. Så där fick kassörskan inspiration till kundfantasier.

Vi har lite olika inställning till hur man hanterar vanliga åkommor. Jag kör med ignoreraterapi. Den går ut på att man inte bryr sig om att gå på symptomen utan låter kroppens immunförsvar få jobba ifred. Så när jag blir dålig i magen är det näringskarens och te som gäller. Och inte en massa duttande med syrad mjölk eller blåbärssoppa. Det skulle verkligen vara att chocka innanmätet.

Och inte hjälpte morgonens inköp det minsta, så jag fick gå till apoteket med en annan lista

• Immodium
• Nutrition vätskeersättning

Konsekvensen av det hela är att jag legat på soffan och äntligen blivit klar med Stieg Larssons sista bok och nu har jag funderingar på att bli redaktör på något bokförlag. Jag är fena på att hitta upprepningar, eftersom upprepningar är av ondo. Larsson upprepar sig hela tiden. Som t ex att så fort någon skulle knoppa in, så blev de som ljus. Ofta slocknade Mikael som ett utblåst ljus och ibland somnade han som ett utblåst ljus. Hur det nu går till när ljus somnar?

Nu låter det som Maken slocknat som ett utblåst ljus. Han är allt lite klen och ämlig av sig.

Igår åt vi ute. Och då menar jag ute på restaurang och på uteservering. Det skulle aldrig falla Maken in att vara en jobbig gäst, som kommer med klagomål, medan jag inte har några större problem med det. Så vid sjutiden blev jag riktigt pinsam i Makens ögon. Men när vi hade väntat mer än länge på våra förrättssallader, bestämde jag mig för att påpeka det för personalen.

- Nej, gör inte det, sa Maken. De kommer säkert strax.

- Jag tror att man glömt oss och jag vill gärna ha förrätten före varmrätten, sa jag och kallade till mig servitören.

- Vi tar gärna våra förrättssallader nu, sa jag så vänligt jag bara kunde.

- Jag fixar det, sa bordslöparen.

Maken menade på att jag uppvisade brist på tålamod personalen hade så mycket att stå i.

Två minuter senare kom servitören ut och undrade om de fick bjuda på nachochipsen vi tryckt i oss medan vi väntade in matsällskapet. Köttet skulle precis läggas på grillen, så visst var vår beställning bortglömd.

Hade Maken fått råda så hade vi blivit snuvade och aldrig att han skulle haft mage att begära någon slags rättelse.

Nu har jag vilat mig i form. Man skulle kunna tro att man blir starkare och starkare för varje motlut på cykel. Det blir man säkert, men det märks inte medan man håller på. För varje dag förra veckan blev Hammarbybacken motigare och motigare. Idag, när cykeln och jag vilat en vecka, gick turen till jobbet som en dans och jag kände mig riktigt cyklig. Sådär lycklig som man bara kan bli när cykeln känns som en förlängning av kropp och lemmar.

Jag har knappt hämtat mig från EM-festen och nu är det dags för nästa stora begivenhet: Tour de France. Ja, jag går på det varje år och förslösar timmar på Eurosport bara för att se en knarkare ta hem segern. Men vägen dit brukar vara underhållande. Här är det Lance Armstrong som vurpar, men kommer igen.

Året var 1974 och vi hade varken bil eller körkort. Men väl två små barn och en mormor, som ville att hela familjen skulle vara i Halland över nyåret. Vi köpte billiga biljetter, som gav hela familjen rätten att bli bussade 45 mil söderut.

Tvåan var 9 månader och gillade inte alls det där med att åka buss. Speciellt inte att sitta/ligga i någons knä, så hon skrek, ja riktigt illvrålade hela tiden. Inget hjälpte och jag blev svettigare och svettigare. Och omgivningen blev galnare och galnare på att vi inte kunde få lugn på barnet.

Till slut somnade Tvåan ändå i min famn. Men då var jag själv så färdig att jag somnade. Det var inte alls bra, för efter ett tag tappade jag taget om Tvåan så att hon föll i golvet och då var skrikandet igång igen. Då blev en tant spritt språngande galen, reste sig upp från sätet och vrålade

- Jag såg hur hon ramlade! Jag såg hur hon ramlade!

Så småningom fick vi tyst på både tanten och Tvåan och jag misstänker att våra medresenärer gärna hade betalat lite extra för lite barnfrihet.

Så jag försöker vara medkännande med plågade föräldrar till skrikande barn. Däremot kan jag bli tokig på flyget t ex när bakomvarande sparkar mig i ryggen oavsett om det är ett barn eller en vuxen. Barn i sätet framför kan bli ännu jobbigare. Om det är i tittutåldern. Tittut är inte lika kul, lika länge när man är 55+.

Det här lät kanske lite barnfienligt, men jag är inte alls för barnfria zoner. Tvärtom. Däremot finns det en hel del föräldrar som lämnar en del att önska.

Det kvinnor som gärna berättar om sin barndom på ett störande sätt, speciellt när de framhåller sin barndoms lekar. Oj, vad de klättrade i träd och busade ihop med grabbarna och dockor var inte att tänka på. Det var bilar som gällde.

- Nej, jag var en riktig pojkflicka. Som om det är en bättre slags flicka?

Min nya kollega är just en sån där pojkflicka, enligt egen utsago. För varje gång hon berättar blir träden högre, lekarna vildare och tacklingarna hårdare. Hör hon inte hur hon skriver ner sitt eget kön? Tjejer är mesiga och ägnar sig åt fåniga aktiviteter. Pojkar tar för sig och agerar utåt.

Min barndom bestod inte så mycket i pojk- och flicklekar. Det handlade mer om inne eller ute. Mest ute för då stökade vi inte till. Och ute lekte vi Halli hallå, kull, ubban, land och rike, kurragömma och burken. Ibland gick vi till ängarna och fångade salamandrar och grodyngel i djupa diken. När det inte var zigenarläger där. Då smög vi mest för att kolla vad de gjorde.

Och alla, både pojkar och flickor, var med. Även flickpojkarna.

Idag har jag gjort ett finfint program, en liten vakthund, som ser ut så här.

Vovvens uppgift är att kolla att saker och ting snurrar i vår lilla fabrik. Om någon maskin lagt av, så skickar programmet ett mejl till någon driftansvarig, som vidarebefodrar mejlet automatiskt som sms till en mobiltelefon. Då kan jouransvarig personal rycka ut och vidta lämpliga mått och steg.

Tänk att jag får betalt för att ha så här roligt. Eller så har jag en konstig humor. Voff! Voff!

Idag tog jag tuben hem. Det var ett tag sedan och nu fick jag tillfälle att lyssna till nymodigheten med engelska stationsutrop.

"Next stop Gullmarsplan" och där kan man tjängsa till Tvärbanan. Det lät helt enkelt inte klokt och jag frågar mig varför? Språkförsvaret tycker inte heller att idén är särskilt lysande.

Stockholm tunnelbanesystem är inte speciellt komplicerat och jag föreställer mig att medelturisten, oavsett språk, fixar att följa åkturen med hjälp av den stiliserade kartskissen. Lite hjärngymnastik kan turisterna gott behöva.

Det var den svenska sommaren, som utlöste åkturen. Regnet vräkte ner och dessutom var spärren vid Globen obemannad. Då är det lätt att bli lat. Jag är privilegierad, som kan välja och vraka mellan T-bana, cykel och apostlahästar. En av mina jobbarkompisar har det lite värre. Det går inga bussar från Tyresö p g av strejken, så hon cyklar 9,5 km till Skarpnäck som är närmaste tunnelbanestation. En timme tog det. Undrar just om hon lyckades pricka in eftermiddagens oväder?

Det här glada leendet fick jag via mms. Det är My som visar nya gluggen efter tappad tand nummer två.

Det finns tidningar och tidningar. En del kommer med egna nyheter, medan somliga bara knycker från andra. Jag prenumererar på en riktig nyhetsförmedlare, Råd & Rön. Där skapar man egna nyheter som andra helt fräckt bara kopierar.

Dagspressen har återanvänt flera av juninumrets artiklar och bl a rapporterat om den låga kötthalten i korv, effektivaste hårborttagningen, limmad skinka och nu om bergscyklar verkligen går att använda i bergen.

Men varför har jag ännu inte sett någon notis om det meningslösa med att använda munsköljmedel?