frktjatlund

Min tandläkare gick med håven och ville ha beröm. Beröm en amputerad tandrot? Skulle aldrig falla mig in, speciellt inte som jag fick betala en massa tusenlappar för ingreppet. Men Gunnar, the Dentist, var nöjd med att tanden fortfarande satt kvar.

Nu fick jag ett sånt där Kostnadsförslag igen. Inga hål den här gången, men en gammal amalgamfyllning är sprucken och behöver ersättas.

- Nej, nej, ingen billig plastfyllning. Det kommer aldrig att hålla, utan det får bli porslin.

Jag är nöjd att det inte blev guld, men porslin är inte heller gratis. Det kommer att kosta 4.500 kr för en enda liten klutt i munnen. För ett par år sedan fick jag en hel Dinéservis i benporslin för den summan.

Varje gång jag besöker mottagningen brukar jag räkna hur många gånger mannen i vita rocken använder sitt favoritord. Han säger gott i var och varannan mening.

- Det var verkligen gott att se att din tand fungerar så bra. Allt är så gott, det är gott att det är fredag, gott att det inte regnar, jag mår så gott och det gör säkert han också.

Personligen är jag lite misstänksam mot män över 40 som färgar håret mörkt. Det gör min tandläkare. Det är inte snyggt och verkar både självupptaget och självmedvetet.

Idag tog hemtransporten på krafterna. Först var det dagishämtning, utfodring och lek innan Trean behagade komma hem. Sen småhandlade jag lite vid Ringen. Hösten har kommit och jag köpte säsongens första strumpbyxor. Dessa förhatliga kliande plagg; jag drar mig för att dra på mig dem så långt det bara är möjligt.

Förresten hade jag jackpremiär redan igår. Vinden är kall på morgnarna och temperaturen sjunker efter vägen. Hemma kan jag ha 10°C, Eriksdalshallen lägger sig under och blinkar 8°C och tredje mätpunkten, Hammarbyverken påstår att det är 5°C. Och ändå förflyttar jag mig söderut.

Åter till dagens handlande! Jag känner mig ofta totalt oinspirerad när det gäller matlagning, speciellt vardagsmaten. Det enda jag kunde komma på i affären var varmkorv. Varför får jag med jämna mellanrum varmkorvsug? Så nu sitter jag här en dryg timme senare och rapar korv och senap.

Tvåan tipsade från dn om det ultimata restaurangbesöket på Fredsgatan 12, men jag ser att alla sittningar redan är utsålda och besöket är kort. Bra på sitt sätt; då slipper jag beslutsångesten om en måltid verkligen kan vara värd 6.000. Säkert är den det, i alla fall om någon annan betalar.

Mina varmkorvar kostade en 10 kr och visst är det prisvärt med tanke på att jag emellanåt fortfarande känner smaken av dem.

Det verkar som de flesta bilister resignerat över trängselskatten och kör in och ut ur stan, som om inget hänt. Förra vändan gjorde en märkbar skillnad på min gata. Nu är det full rulle.

Ett annat tecken är att jag hittills bara sett en enda fuskare. Skyltkepsar eller plastlinser som omöjliggör kamerabilder verkar inte lika populära. Dagens bluffare var en liten ful pluttbil med registreringsnummer ORN 085 på bakre skylten; på främre stod det ORN 875. Människan hade helt sonika brutit av en skylt på mitten och tejpat dit högerhalvan över sina originalskylt. Buuuu! för honom.

Nu ska jag riskera livhanken genom att ta mig ut bland alla vilda cyklister, som cyklar på trottoarer och gångbanor, pratar i telefon och/eller kör mot trafiken. Samtidigt som jag gläds ut att jag slipper punga ut 20 kr när jag passerar Skanstull.

De pengarna ska jag lägga på något roligare än förbifarter.

Hjälp, nyss hamnade jag i 55+gänget. Det står inte på förrän jag sällar mig till de riktigt gamla, de som håller sig i spannet 57-85, de som enligt dn blir föremål för forskning. Då ser jag fram emot att bli uppringd av någon från ett gallupföretag, som ställer riktigt närgångna frågor.

- Hur ofta har du sex?

- Aldrig, skulle jag svara.

- Min enligt våra uppgifter är du gift. Har ni verkligen aldrig sex?

- Nej, vi har aldrig någonsin haft det.

- Men det står i underlaget att du har tre barn?

- Och?

Så där skulle jag hålla på och blåneka, av den enkla anledningen att jag avskyr formuleringen att ha sex. Det låter fel i mina öron. Man kan ha feber, polotröja, gröna köksluckor eller tjockt hår. Men sex, det har man inte. Vill man göra något i den stilen, så gör man det mer aktivt och ligger t ex med varandra.

Vilka är det egentligen som tror att äldre människor lägger sexlivet på is? Jag minns kompisarna som retades för att vi var fyra barn i familjen.

- Ha, ha, din mamma och pappa har gjort DET fyra gånger.

När jag beklagade mig hemma sa modern

- Vilka idioter! Deras mammor och pappor gör DET flera gånger i veckan, hoppas jag.

Varför gör man en sådan här undersökning? Är det människor, likt min barndoms retstickor, som någonstans i 30-35-årsåldern betvivlar äldres kapacitet och behov i den vägen? Egentligen tror jag att de blir lite illa berörda över fantasibilder med gamla, skrynkliga kroppar. Eller så tar det fortfarande emot att tänka sig föräldragenerationen i intimare situationer.

Flera störande moment hopar sig. Ett mejl berättar helt sonika att projektledaren är utbytt. Nya snubbar är tillsatta och det är från gamla företaget. Förmodligen betyder det att hela tidplanen skjuts i sank och att vi kommer att få en massa skitrutiner på halsen.

Stora ombyggnationen har dragit igång med rivningsarbeten några meter från mig. Man bryter och bänder, sågar och dunkar. Sånt påverkar koncentrationen.

Förutom det sitter företagets mest snacksaliga handläggare och fikar i utrymmet intill. Hon kan verkligen prata; ibland vill jag bara säga

- Andas! Risken för svimningsanfall p g av syrebrist förefaller överhängande.

Stora delar av min arbetsplats är väldigt enkönad. Det finns avdelningar som består av 95 % kvinnor. Senast vi hade ombyggnad hände det saker. En av de morgontidiga damerna fick ihop det med en morgontidig byggare. Det blev familjedramatik med skilsmässa som följd.

Fikarummen har surrat av teorier om varför sådana saker händer.

- Jag, som trodde hon var lyckligt gift.

- Det var inte så många år sen hon gifte om sig. Tredje gången, att hon orkar.

- Hennes äktenskap var nog redan på utförslöpan.

- Ingen får in en fot i dörren, om den inte står på glänt.

Nu har byggarna klippt strömmen till min belysning och valet står mellan att ha persiennen uppe och störa mig på eftermiddagssolen eller att treva mig fram i halvdunkel. Det får bli hemgång.

I filmen This is England kallas en av flickor Smell. I själva verket heter hon Michelle, men accepterar sitt öknamn. Filmscenen när hon försöker förklara hur det kommer sig, fick mig att minnas klasskamraten Margita.

Margita kallades oftast för Skita, speciellt av grabbarna. Det gick så långt att hon svarade på det tilltalet. Hon var ett sådant där mobbingfall, som inte fick det stöd hon behövde i skolan. Största orsaken var nog att hon var så extremt utagerande och stökig. 

Vi tyckte att hon gjorde vad som helst för att få uppmärksamhet. Framförallt destruktiva saker, som gjorde att ingen, trots pushningar från lärare, orkade vara hennes kompis.

När vi skulle till skolsköterskan någon gång i mellanstadiet fick föräldrarna fylla i ett formulär med lite sjukdomshistoria. På sista sidan fanns rutan Övrigt. Där hade Margitas mamma fyllt i flickans hela sorgliga bakgrund; hur och varför hon kommit till det barnlösa paret redan som tvååring och att det såg fram emot att få adoptera henne.

Medan vi satt i skolsköterskans väntrum läste Margita själv upp vad hennes fostermamma skrivit inför oss häpna flickor.

Jag undrar hur det har gått för henne; om hon har lyckats tvätta bort lukten från skoltiden?

Det hjälpte inte att jag förde över bilpengarna till sparkontot, vi förslösade flera hundralappar på restaurangbesök i alla fall. Mest för att få mat i oss före biobesöket.

Vi såg höstens måstefilm This is England, som var väldigt bra. Även om jag inte tyckte att den riktigt nådde upp till utlåtandet av svd:s recensent. Någonstans på mitten tappade filmen fart under en period, men sen kom den loss igen. Enligt M var min upplevelse väldigt mycket min. Han tyckte att temponeddragningen var helt i sin ordning och väldigt europeisk.

Jag brukar alltid försöka tjuvlyssna på vad andra i publiken har att säga. Tjejen bredvid oss tyckte att filmen inte angrep problematiken på Djupet. Men det tyckte jag var hela poängen; grabbar på den tiden behövde inte jättestarka och uttalade skäl för att börja gå runt och se hotfulla ut i Doc Martens, bomberjackor och rakade huvuden.

Trean var och tassade där i utkanterna en period under 80-talet och vi hade riktiga bataljer om musiken, som han ville spela hemma.

Det var en genomgående 80-talskänsla i hela filmen. Rekvisitörerna hade gjort ett hästjobb med att få till rätt musik, frisyrer, kläder, möbler, bilar och framför allt alla dessa jätteglasögon.

Precis som arbete fyller den tid som finns till förfogande, så tömmer konsumtion gärna pengarna på kontot.

För att inte alla pengarna vi fick för bilen ska kladdas bort på nya telefoner, restaurangbesök och annat bestämde jag mig för att flytta pengarna från lönekontot till sparkontot. Jag trodde att det var så jag gjorde när jag klickade på mina konton i Internetbanken, men i verkligheten gjorde jag precis tvärtom: tog pengar från sparkontot och dubblade summan på lönekontot.

Inga större katastrofer, det var bara att göra om överföringen. Denna gång dubbelt så stor men åt rätt håll. Sen slog bankens regelverk till. Aja baja, man får inte ostraffat göra hur många uttag som helst på ett år från ett sparkonto. Då blir det avgifter.

Min personliga bankman hade gått i pension, sen jag senast hade anledning att reda ut pengatransaktioner. Men en glad liten norska begrep efter ett tag att här har vi att göra med en riktig klanttant och tog bort kostnaden.

Om man ändå hade gjort den här uträkningen 1971 så skulle jag ha varit halvmiljonär om tio år. Nu är det kört!

Men jag är inte det minsta lagd åt matlådehållet. I själva verket låter det som ett grymt straff att äta matlådemat vareviga dag i 40 år. Tristess är för klent för att beskriva känslan som griper mig.

För att klara den uppgiften krävs både uthållighet och planering, två egenskaper som jag inte har i tillräckligt mått. Dessutom brukar flertalet lunchlådebrukare bära med sig middagsrester till jobbet, något jag aldrig eller väldigt sällan har.

Min egen matteori går ut på att ju fler personer det finns i hushåll, desto fortare äter man. Alla i vår familj är snabbätare. Vem vet, någon annan kanske äter upp min andel om jag inte håller mig framme. Så inte ens när barnen var små hade vi några rester. Av någon anledning kallade Billy och Lena vår familj för Los Lobos. Och de är våra bästa vänner!

De gånger jag haft mat med mig kan räknas på en handens fingrar och fortsätter jag i den här stilen har jag sparat in 500 kr på mina matlådor om tio år. Vad kan det kallas för? Halvtusenär?

Nu går jag ronden och nattar jobbet. Det är dags för journättar och klockan är midnatt och allt är lugnt!

- Hur stavar man till earth?

- Vet du vad vattenlås heter på engelska?

- Vad är det för kod på Krukis?

- Har du numret till Bengtssons?

Inte nog med att folk på stan tror att jag kan ge besked om hur man tar sig hit eller dit, jag är som ett alltiallo för omgivningens udda frågor. Ett slags lokalt 118 118. Framförallt är det M som vill veta saker, speciellt hur man stavar till olika saker.

- Det heter papperet, omständligt och öppenhjärtigt. (Utdrag ur mitt mobilsvar.)

Jag kanske skulle göra en affärsidé av det hela. Köra en typ av FAQ på vanliga dumma frågor och koppla ihop det med stavfel. Det verkar vara en lönsam bisyssla.

Hur gammal är jag egentligen? Eller man är inte äldre än man gör sig. Ibland är jag väldigt barnslig, på gränsen till infantil. I mitt nya rum har jag ett alldeles nytt skåp och på det skåpet finns ett lås. I själva låset satt en nyckel och den nyckeln gick jag ofta in i.

Det gjorde lite ont när jag gick in i nyckeln eftersom den och låskolven stack ut en bit, så jag tog ut nyckeln och la den i en låda inne i skåpet. Efter det gjorde jag mig illa på själva låskolven.

- Varför sticker den ut flera centimeter från skåpet? Den skulle lika gärna kunna vara intryckt, tänkte jag och tryckte till låskolven.

Hoppsan! Det var så man låste skåpet, det krävdes ingen nyckel. Nu ligger min nyckel i skåpet jag inte kommer in i och intendenturen hade ingen huvudnyckel. Det enda jag egentligen skulle behöva ha ut från skåpet är mina strumpor, men jag får väl trava hem barfota i skorna.

Om det fanns någon form av certifiering för att få handha barn skulle Maken aldrig någonsin kunna kvalificera sig. Värre uppfostringsfördärvare får man leta efter.

Idag brunchade vi med några barn och barnbarn. (Tips: På Enskede Värdshus äter barn 0-6 år gratis.) Noa är inne i Kung Fu och Ninja Turtles-åldern och ställde frågan till Farfar

- Har du slagit någon som var mindre än du själv?

- Bara din pappa när han var liten.

Stella ville komma hem och leka hos oss efter restaurangbesöket. På vägen hem sa hon

- Säg till mig att tvätta händerna när vi kommer fram.

- Äsch, hos oss behöver man inte tvätta händerna.

Jag är ingen bullbakare och kakor lyser också med sin frånvaro i vårt hem, men Stella vet att med lite tur kan skafferiet innehålla Digestivekex. Det fanns två kvar.

- De där kexen är så goda så jag tar gärna med mig några hem

- Men det där var de sista som fanns. Då griper en rådig morfar in.

- Jamen, köp ett paket till på Konsum.

- You known that our daughter does not want us to feed her with sugar.

- OK, men ta russin. Jag säker på att jag köpte några småpaket häromdagen.

Den här annonsen i dagens dn vore trots allt något för M. Är det något han har så är det i alla fall ålder.

Flera semestrar under 90-talet cyklade vi Peloponnesos runt. Efter övernattning i Olympia brukade vi rulla utför backarna, genom skogen ner till kusten. Det var inte mycket trafik i bergen men man fick hålla koll på sköldpaddorna. Det fanns vilda sådana som i sakta mak tog sig över vägen.

Sandstranden vid Zaharo var så gott som tom och serveringen öppnade bara för vår skull. Pikilian där var precis så som en grekisk plocktallrik ska vara. Några friska i sällskapet vågade på sig ett dopp, men inte jag. Medelhavet är inte så inbjudande i maj.

Efter lunch trampade vi vidare söderut längs kusten mot Pilos.

Nu undrar jag hur det är i Olympia, när det brinner i skogarna norr om Zaharo. Hur går det för de antika olympiska idrottsarenorna? Och hur har sköldpaddorna det?

Expressen har så konstiga debattartiklar. Senast var det Monica Jonssons artikel om Stureplan. Den här veckan får en "hemmafru" utrymme.

Har Elsie Claesson varken hört eller läst vad Messing har för framtidsplaner, när hon välkomnar Messing till hemmafruklubben. Är den före detta jämställdhetsexperten totalt förblindad av sitt eget hemmafrubudskap? Hur gammal är människan? Framlever hon livet med skygglappar?

Har hon inte sett att man inte kan lita på män? Nej, faktiskt inte kvinnor heller. Det är så mycket en människa inte rår på. Sina egna känslor t ex. Hur många av 50-talets hemmafruar blev inte övergivna av väldigt pålitliga män? Och i det läget fick kvinnan knappast någon betald utbildning som tack.

Döden kan också drabba den mest ordhålliga och det när som helst. Då står de efterlevande där med sina bullar, långkok och sockerkakor. Alla vet hur svårt det kan vara att ta sig in på arbetsmarknaden efter några års frånvaro.

Nej, det är inte den svenska skattelagstiftningen som fick mig att avstå från att vara hemma på heltid. Det var ren och skär realism.

Man kan dela in tråkiga människor i två kategorier; de genuint trista och de enerverande. Första kategorin, de genuint tråkiga, är riktigt trista typer, som aldrig eller väldigt sällan har något roligt eller intressant att komma med.

Grupp två, de påfrestande, är personer som är tråkiga men som själva tycker att de är riktigt festliga typer. De har inga problem att bryta en spirituell konversation och dra en obegriplig alternativt bättre begagnad ordvits, som bryter tankeutbytet totalt. Det blir tyst och någon kanske skrattar lite artigt, men det är garanterat inte jag.

Nu när yngsta medarbetaren sa upp sig, så blir det lite omstuvning av höstplaneringen. Hon och jag skulle t ex åka på konferens i slutet av september. Nu får jag annat eller inget sällskap. Annat är antingen en mindre social man eller en person som tillhör kategori två.

Den mindre sociale var osäker på om han kunde de aktuella dagarna. Jag undrade vad han begärde i muta för att rensa i almanackan. Det blir så fruktansvärt pinsamt att tillbringa tre dagar med en skojfrisk människa utan att kunna skratta åt ett enda skämt.

Smakprov från morgonbönen

- Hur har vi det med Gustavsberg?

- Det funkade inget vidare, så vi backar dem till gamla systemet.

- OK, då spolar vi dem tillsvidare.

- Va?

Jaha, i Gustavsberg gör man muggstolar, kom vi på efter ett antal pinsamma sekunder. Skitkul!

- Jag vill också träffa en miljardär och gå i pension. Så där som Ulrika Messing, sa fröken Tjatlund.

- Äh, du skulle dö av ren tristess. Fråga mig; jag gick hemma flera år. Det var den värsta perioden i hela mitt liv, påstod Långkoftan.

- En miljardär har säkert råd med ett vackert stenhus i Provence. Där skulle jag kunna bo och åka och storhandla på Carrefour. Fylla kundvagnen med den ena delikatessen efter den andra, för att inte tala om allt vin.

- Kallar du det för utmaning? Här på jobbet händer det i alla fall saker hela tiden.

- Jag får väl skaffa hundar som hoppar glatt bredvid mig när jag tar mina långpromenader.

- Men du gillar ju inte hundar.

- Nej, det har du rätt i. Då får jag väl åka till Israel och genomgå provrörsbefruktning. Där har man gjort sånt tidigare på överåriga morsor.

- Va, det var det knäppaste jag hört på länge.

- Det var inte jag som hittade på det. Tvåan pratade med en kurator, som sa att det var ett vanligt resonemang.

- Att genomgå provrörsbefruktning i Israel?

- Nej, men att tristess är ett vanligt motiv till att vilja ha barn. Tråkigt jobb t ex; bli gravid och du slipper sitta i Konsumkassan ett par år. Men hit med en trevlig miljardär, inte kommer jag att ha tråkigt.

Först trodde jag att Stockholms alla magsjuka hundar hälsat på i närmiljön. Brun, kläggig sörja fettar ner trottoarer i omgivningen och nu har stadens sopmaskiner smetat ut geggan i ett oljigt lager.

M aka Kalle Blomkvist kom med lösningen på mysteriet. Det var inte diarréiga djur som varit i farten. Nej, vid målgången på Midnattsloppet fick deltagarna kaffeglass. Som redskap för att inta produkten bifogades ett sugrör, men eftersom glass inte är särskilt flytande innan den tinat, så föredrog löparna bananer (inte för att de flyter, men de är mer lättintagliga, om man säger).

Längs husväggar och rännstenar dumpade man kaffeglassen och nu inväntar jag ett uppfriskande regn så jag slipper äcklas av konsekvenserna av helgens glassdumpningar.

Först en morgonsamling, sen ett möte, ett besök och därefter en sittning. Och med det var den arbetsdagen i stort sett slut. Vi hann med några tester på slutet, innan det var dags för dagishämtning.

Även lat farmor får jobba. Jag erkänner utan omsvep att barnen fick ett lyckligt mål mat på macke-donken. Det jobbiga uppkom när Noa villa ha hjälp med leksaken och sträckte ut mot mig. Apelsinjuicen kom i vägen och sköljde över mig och gulfärgade dagen outfit. Jag var dyngsur in på underkläderna. Tredje tvättprogrammet rullar fortfarande.

Bilen är nu såld till Ärlige Harry, den lokale bilhandlaren. Vi orkar inte med några egna försäljningsförsök och då får man ta skeden och förlusten i vacker hand.

Nu pågår vad-ska-vi-göra-med-pengarna-bataljen. Mitt förslag är att vi ska spara till ett litet torp och M vill resa upp pengarna. Jag fick lite hjälp från Trean som tände på husidén som ett gemensamt projekt; han fixar, vi betalar.

Men M brukar vinna den här typen av slag. Ska jag ha minsta chans måste jag ha eldunderstöd från flera håll.

Här gör forskare djupdykningar i arvsmassan för att identifiera skurkgenen på kromosom 16, den som styr sötsuget. Jag saknar den helt och hållet. Möjligen hade jag den före puberteten, men sen föll den bort till förmån för annat sug.

Nej, jag gillar helt enkelt inte söta saker. Naturlig sötma är OK, som i frukt och bär. Jag kan ibland i forskningssyfte pröva med en liten hörna choklad, men mer än så ger mig kväljningar. Många trugare tror att jag försöker göra mig märkvärdig, men så är det inte. Andra ger beröm för min ståndaktighet, men det är ingen som helst prestation för mig att avstå.

Blir jag sugen på något, så är det salta saker. Går jag in hungrig i matvaruaffären, så kommer jag ut med saker som oliver med ansjovis, inlagd sill, rökt lax, chips och cashewnötter.

Nu kräver jag lite undersökningar som inkluderar saltsugare, en snabb identifiering av saltgenen och medicinsk behandling. Allt annat är diskriminering!

Min dator är igång igen och jag ägnade den ouppkopplade tiden till några aktioner för att förhindra nedsunkningen av plan 5.

Åtgärd nummer ett: Väck med hemmagjorda anslag! På närmaste toan satt ett anslag med texten "Din morsa jobbar inte här ...". Det åkte i papperskorgen. För det första är det flera mödrar med respektive döttrar som jobbar här. För det andra borde vuxna människor begripa ett och annat utan omyndigförklarande skyltar. Och för det tredje var den, som sagt hemmagjord.

Nästa ingrepp utsatte jag fikarummet för. Gamla tidningar och kataloger är jättesunkigt. Elloskatalogen från 2003, plus en massa andra passerade tryckalster, gamla Taror och Amelior åkte ner bland returpapperen. Jag sparade dock Laura från juli 2007.

Ekonominyheternas uträkning på bloggens möjlighet till intäkter ter sig lite märklig. Med den logiken skulle jag kunna håva in 78.500 pix om året på annonser och banners. Tio gånger så många läsare och jag skulle säga upp mig eller åtminstone ta tjänstledigt ett tag.

Så vad är min plan? Jag länkar tidningsartiklar och twinglar allt, som twinglas kan, nämner dn här och svd där. Givetvis håller jag koll på övriga bloggvärlden genom bloggportalen och kommenterar nyheterna högst upp på listan, som värsta folkpartist, utan att bidra med något väsentligt eller originellt.

Hjälper inte det så gör jag ett program, som besöker mig själv en gång i timme från alla ip-adresser jag har tillgång till. Då ska ni få se på intäkter! Om nu någon till äventyrs vill betala för att synas ihop med mig.

(Jag får så underhållande korrigeringsförslag från Word; banners ville man ha till bananers och istället för svd gav man alternativet sövd.)

Förra inlägget gjorde jag för att jag kände mig så off. Avslagen är nog rätta ordet. Ja, jag är inte riktigt påslagen ännu. Inspiration saknas och jag står inför frågan: Är detta vettigt? Detta med bloggning, alltså.

Nu är jag bara avvaktande. Jag avvaktar flyttkillarna, som ska montera ner min arbetsplats och flytta mina pinaler en våning upp. Man vill inte dra ner min dator innan Kollegans, 52, är i full funktion på nya rummet.

Dagens skräll var beskedet att yngsta kollegan sagt upp sig. Tråkigt för mig, men kul för henne. Gubbsen har käkat och fikat ihop, medan yngsta och jag sällat oss till några kvinnor på en annan avdelning. Män i allmänhet säger sällan saker som är värda att minnas, speciellt inte mina gubbs.

Männen i min närhet har nämligen den bestämda idén att man inte ska prata jobb på rasterna. Men vadå, det är ju det som är den gemensamma nämnaren. Nej, istället ventileras motorcyklar, fotboll och ombyggnadsplaner flitigt. Inte precis ämnen, som ligger mig närmast om hjärtat.

Nåja, nu ska yngsta kollegan ut i den stora vida världen och börjar nytt jobb i England om några månader. Som sagt kul för henne, men nu blir det ytterligare turbulens i gruppen med nyrekrytering igen.

Utomhusbio i Tanto funkar hyfsat. Vi var halvkulturella och såg i alla fall halva Easy Rider. Huvudskälet till att vi bestämde oss för att lämna salongen i pausen var den kalla vinden. Underordnat var att filmer från 60-talet inte är några actionrullar precis, allt går i ultrarapid så man håller på att somna.

Ikväll är det Midnattsloppet och vi bor så strategiskt (200 m från startlinjen) att folk från M:s jobb, som ska springa och andra kopplade till springarna träffas här. Inte hemma hos oss utan i vår festvåning. Nu ska den kylda ölen fram och bastun dras igång så att löpare och andra kan få lön för mödan.

M avstår från deltagande i själva loppet; fötterna håller inte måttet, knappast konditionen heller. Förra gången han ställde upp hade han inte tränat särskilt mycket. Orken tog slut innan uppfarten till SÖS.

Han drog sig ut mot kanten och började gå, då en liten grabb, likt pojken i Kejsarens nya kläder skriker

- Pappa, varför springer inte den där farbrorn? Han har ju nummerlapp.

Hemvägen blev en skamlig Golgatavandring innan säkerhetsnålarna gick att få upp han kunde få bort lappen. 

Någon gång under mitten av 1960-talet flyttade inneboende nummer två in hemma hos oss. Brorsans rum stod tomt eftersom han var på långliftning i USA. Hon, som flyttade in, var danska och hette Syss. Jag trodde länge att hon hette så, i själva verket hette hon något helt annat. Syss, var förkortning för lillasyster.

Vår nya inneboende var lillasyster till en granne i Hökarängen. Syss var frånskild och ensamstående mamma till Peter, som var lite speciell och gick på dagis i stan. Det gjorde att mina eftermiddagar var väldigt inrutade. Först skulle jag gå hem från skolan och gå ut med hunden, sen ta tunnelbana till Mariatorget och hämta Peter. När vi kom hem var det dags för dammsugning och klockan fem ringde mamma och sa

- Sätt på potatisen.

Syss kom hem sent från skivaffären. Hon jobbade som expedit och hade nästan dagligen med sig nya singlar hem till oss. Vår skivsamling var utan tvekan den största i hela förorten. Syrran, min alltså, drog stor nytta av det. Hon pratade vitt och brett om samlingen så det fanns inte en hippa i området som hon inte var bjuden till. Givetvis förväntade man att hon bar med sig alla plattorna.

Vi hade inte minsta förstånd att vara rädda om skivorna; fodralen kom bort eller gick sönder och till slut stod plattorna helt nakna mellan metallbågarna i skivstället. Syrrorna har fortfarande några repiga exemplar i sin ägo.

Syss hade flera syskon hemma i Danmark, bl a en bror vars fru tog ut skilsmässa och sen anklagade honom för incest. Medan han väntade på rättegången var han runt i släkten för att bedyra sin oskuld och vi fick också besök. Men det blev aldrig någon rättegång, mannen hängde sig strax innan den skulle börja.

När miljonprogrammet så sakta började komma igång fick Syss och Peter en egen lägenhet i Bredäng och Brorsan kom hem och levde rövare över att hans rum inte var intakt.

Ja, jag är svag för svenskt svårmod. Snutten AB bjuder på från Winnerbäcks senaste singel är alldeles för kort för att den ska få mig i rätt sinnestämning. Men den verkar lovande.

Nu är mitt rum rensat och allt jag vill ha med mig till nästa utrymme nedpackat i lådor. Lagom krävande sysselsättning för en fredag.

Längst ner i de geologiska lagren hittade jag mina första anställningsavtal; ett niomånadersvikariat för en föräldraledig och sen fast anställning. Det var grejer det!

Ikväll kan jag bli kulturell. Om vädret tillåter går vi på utomhusbio i Tanto, Film- och Kulturfestivalen i samarbete. Det dags för lite filmnostalgi i form av Easy Rider, en film vi såg som ganska nyträffade.

Den här länken fick jag i mejlboxen. Mycket imponerande argumentation, speciellt om miljön som inte var någon miljö. 

Sex ting är det som Tjatis hatar,
ja, sju ting är avskyvärda för hennes själ.

Vägarbeten

Inte vägarbeten i största allmänhet. Jag begriper att man behöver hålla efter och hålla män sysselsatta. Det handlar om de arbeten, som drar igång 5:57. Speciellt de i korsningen Hornsgatan-Ringvägen och som innebär att man får en vision av hur Ranelid har det i huvudet.

Hår

Inte hår i största allmänhet. Jag har själv en tjock kalufs på huvudet. Utan här handlar det om hår som inte har kontakt med sin ägare. Speciella rysningar framkallar människor som håller på och grejar med sitt hår i närheten av min mat.

Tånaglar

Inte naglar i största allmänhet. Mina är faktiskt riktigt näpna. Här handlar det om oklippta, långa läbbiga saker som sticker fram ur herrsandaler. Ännu större vämjelse framkallar sorgkanterna.

Tofflor

Inte tofflor i största allmänhet. Jag hasar själv runt i ett par Birkenstock. Nej, det är de anskrämliga Foppatofflorna som ger mig rysningar. Det borde finnas en lag på att ingen, absolut ingen, får förflytta sig med sådana tofflor utanför sin egen tomtgräns.

Kontorslandskap

Inte kontorslandskap i största allmänhet utan sådana som jag tvingats arbeta i. Som tur är har jag fortfarande eget rum och slipper plågas av andras musiksmak. Men det fanns en period i mitt liv när jag var ofrivillig åhörare till både Radio Viking och Lugna Favoriter.

Kameror

Inte kameror i allmänhet, de är riktigt användbara. Det är fråga om kameror jag glömt ta med mig. För det gör jag oftast, jag har aldrig med mig kameran när jag borde. Och är den med glömmer jag att ta ur den ur väskan. Så nu har jag börjat dokumentera omgivningen med hjälp av mobilen.

Utsikter

Inte utsikter i allmänhet, somliga kan vara riktigt lysande. Nej, här handlar det om utsikten från Skanstullsbron, inte Årstaviken utan själva gångbanan. En sträcka som Gatukontoret glömde. Så dra ingen vals om hur rent Stockholm är. Då kan jag riktigt gå igång.

(Utsikt från en bro)

Jag ska flytta och tycker att det är ett oskick att jag ska behöva göra så mycket själv. Det är andra som bestämt att mitt rum ska ingå i ett kontorslandskap, inte jag. I nästan 10 år har jag tillbringat större delen av min arbetstid i rum A430. Ett högst ordinärt rum med utsikt över ett av slakthusens plåttak. Så tråkig vy att jag vänt ryggen mot fönstret.

Nu ska jag bli upphöjd till rum C538, en våning högre upp. Ett exakt likadant rum, men i annat väderstreck och med en vit tegelvägg utanför fönstret.

Den som hittat på rockaden borde åtminstone ta hand om utsorteringen av gamla pärmar med dokumentation över hårdvara och system som vi kasserat för långliga tider sedan. Man skulle inte ens behöva fråga mig; släng på bara. Då kan jag svära över någon annan, när jag inte hittar det jag behöver.

Nu har jag tömt över 10 pärmar i återvinningen och har bara mig själv att skylla.

Nu undrar jag hur det egentligen står till med Konsum Stockholms ekonomi? Butiken här vid Zinkensdamm gör mig orolig.

Igår fanns det inget, absolut inget färskt kött i köttdisken. Jo, lite visset griskött i ett hörn och det intresserar mig inte det minsta. Idag var det väldigt, väldigt glest i juicehyllan. Den ekologiska var helt slut. Överhuvudtaget påminner hela affären om matbutikerna i gamla Östtyskland, saker man behöver tar helt enkelt slut utan att nya varor tillkommer.

Ettan säger att han frågat varför och svaret är

- Vi har leveransproblem.

Min misstanke är att leverantörerna är ovilliga till leverans p g a betalningssvårigheter. Vilken leverantör vill inte leverera? Är KK en tidsfråga?

Ica, min andra livsmedelsleverantör skickar ut en stamkundstidning. Det här numret är på temat Mat som passar hela familjen. Fembarnsmamma Katerina Janouch förordar soppor och påstår att soppa är poppis.

Då undrar jag hur hon burit sig åt. Mina barn vägrade soppa totalt, grytor dög knappt. De krävde kött för sig, grönsaker för sig och absolut inte hopsåsat. Först i vuxen ålder uppskattade de mustigare grytor, soppa vet jag inte om de gillar ens nu.

En arbetskamrat berättade en historia på barn- och sopptemat. Han frågade sonen vad de fått till lunch på dagis. Sonen sa

- Lite konstig mat var det. Vi fick sås.

Så ofta hade de serverat soppa hemma hos sig.

Nu över till bilaffärer. Jag ringde och frågade Peugeot i Sätra om de kunde tänka sig att köpa vår bil. Det kunde de inte konstigt nog. För två år sedan var det annat ljud i skällan; bättre bil fanns inte. Har den blivit så mycket sämre på den tiden?

Idag har jag ägnat mig och min alldeles egna form av självbefläckelse. Redan i skolåldern var jag duktig på det.

- Vänta, vänta, säg inte vad ni fick till lunch. Låt mig gissa, sa Mamma och vanligtvis kunde hon med hjälp av fläckarna på tröjan, pricka in maträtten.

Dagens övningar bestod i att jag gick ut hårt med att spilla på mig delar av förmiddagskaffet. Det gick hyfsat att få bort turligt nog, eftersom jag hade en träff med externa besökare. Lunchen lämnade spår i form av currydressing. Det går så bra till räksallad, men är inte lika passade på bringan.

Nu fullbordade jag konstverket med att rita ett långt streck på fronten med en kulspetspenna. Och jag som ska hämta barn på dagis. Treans barn är alltid de skitigaste på barnstugan och nu kommer personalen att se ett visst mönster.

Dagens första teori är att det pågår en baklängesevolution (revolution?). För argumentationens skull tänker jag bli lite personlig.

Varken Mamma eller Svärmor rakade någonsin sina ben. De behövde helt enkelt inte göra det. Jag, däremot, har päls. Någon gång i maj åker strumpbyxorna av och med dem vinterpälsen. Sen får jag hålla på att hyvla minst ett par gånger i veckan. Det verkar dessutom bli värre med åren.

En, som också tog hand om vinterpälsen var Han-med-hunden. I området Midsommarkransen-Västberga-Solberga visste alla vem man menade när man sa Han-med-hunden. Man skulle kunna kalla honom Han-med-cykeln också, för han cyklade alltid runt på en gammal paketcykel.

Men att det blev Han-med-hunden berodde på att han hade en stor vit hund på pakethållaren fram. Ett säkert sommartecken var när Han-med-hunden gjorde sig av med vinterpälsen. På den tiden, 80-tal, var det inte vanligt att män rakade huvudet, men det gjorde Han-med-hunden.

Hunden blev även den av med vinterpälsen. Han-med-hunden rakade jycken helt och hållet. Den satt sen på pakethållaren med tungan hängande ur käften och såg mera ut som en rosa gris.

Ja, jag vet att jag kan vara lite hundlik. Alltså, jag har svårt att släppa vissa saker. Som en hund, som har svårt att skiljas från ett gammalt ben. Nu har jag anledning att återvända till hushållsnära tjänster.

Med hjälp av Sveriges Radios eminenta Lyssna igen-tjänst hörde jag nyss på gårdagens Sommarprogram med Susanna Alakoski. Korkat nog var min första reaktion

- Va, pratar hon skånska. Det hördes inte i Svinalängorna.

I programmet dök städning upp och hon och jag är helt inne på samma linje. Varför ska allmänna medel subventionera den typen av tjänster och vem ska städa hemma hos städare och hur ska städaren ha råd med det på 16.000 i månaden?

I veckans lokaltidning, Södermalmsnytt, finns en prisjämförelse mellan olika städföretag. Det billigaste företagets koncept skrämmer mig. Jag tycker att det luktar trafficking. Lettiska flickor städar för dubbla lettiska lönen, dvs 4.000 /mån. De stannar sex månader och förutom att mocka runt, går de på bio.

Hur ser deras sjukförsäkring ut? Vilka pensionsvillkor gäller? Går det inte att läsa från bilden, läs från länken på sid 4-5.

Utanför Eriksdalshallen står en bordtennisspelare staty. Hans pingisracket frestar förbipasserande. Idag hade någon lagt dit en ros.

Förra veckan hade han ett åkband från Gröna Lund runt handleden. Undrar vilken attraktion han tyckte var häftigast? Och om han hade längden inne för fritt fall?















(Oj, jag blev riktigt nöjd med telefonens kamera.)

Det finns en släktförbannelse. Jag brukar kalla den för den Lindska förbannelsen. De drabbade skrattpratar när de berättar något. Samtidigt som de berättar en händelse så skrattar de.

- Jo, jag var på, ha, ha, delikatessaffären och ha, ha, killen bakom disken, ha, ha, ha, frågade

- Vilken brieost vill du ha? Jag sa, ha, ha

- Jag tar den till höger. Då var ha, ha, han bara tvungen att ha, ha, hålla med mig

- Bra val! Den är som en halv könsnjutning.

Så berättar den förbannade händelsen och ha-ha-ar hela vägen. Berättar de något roligt så är det vanligtvis inga problem.

Värst drabbad hittills var Svärmor. Hon berättade till och med sorgliga historier med ha, ha, ha i bakgrunden. En gång fick motrepliken

- Stella, det du berättar, är inte roligt.

Svågern är extremt drabbad och M i någon mån. Men han vet vad jag tycker. Jag behöver bara väsa

- Stella! och han stillar sig.

Och vart vill jag komma? Vet ej, men det som fick igång mig var diverse problematiken Vad bekräftar att en blogg är framgångsrik? Bloggare i allmänhet är ense om antalet kommentarer och i så fall borde jag dra ner rullgardinen.

Är min självbild åt helsike? Vilar den Lindska förbannelsen över mig, trots att jag saknar generna? Skrattar jag, likt Annika Lantz åt mina egna skämt? Gör andra det?

Ni kan väl åtminstone dra på munnen?

OK, jag var också less på dvd-spelaren. Den var av modell växlare med fem olika fack, som bar sig väldigt illa åt. Det stod "Open" på displayen när alla fack bevisligen var stängda eller så kunde den envist vägra att öppna sig och släppa ut hyrfilmen om man inte trixade med att stänga av strömmen.

När man äntligen fick maskinen att börja läsa på skivan, hade den svårt att hitta början. Eller så blev alla menyval ett steg förskjutet i höjdled, så ville man ha svensk textning, markerade man turkiska, som stod på raden under.

Vi hittade aldrig något sätt att modifiera ljudet annat än volymen. Basen var som den var och det gjorde att vi var tvungna att ha väldigt låg volym för galna grannens nervers skull.

Men jag borde veta bättre än att ge maken fria händer. Avlidne morbror fick göra en sista postum tjänst. Kusin Klas fixade personalrabatt och nu är vi ägare till en dundermaskin. Det ska vara 5.1-ljud trots att det bara är tre högtalare. Hur det går till övergår mitt förstånd.

Barnbarnet borde satsa på att bli thailändsk polis. En riktigt dålig sådan. Straffet skulle i hennes fall betraktas som en ren befordran.

Hon fick en Hello-Kittyfigur som vi köpte för hela 1 euro i en spansk automat och nu fick jag ett mms.

Så här hade vi det på semestern. Det var maken, jag och Ingrid. Ingrid, den lilla färgglada fyrkantiga saken, hon var en fripassagerare med en ängels tålamod. Aldrig att hon blev sur och irriterad. Hon var så påfrestande trevlig att jag vid det här tillfället är på väg att kasta ut henne.

Det var inte hon som sa

- Men för helvete, jag sa ju sväng höger! Varför tar du vänster? Det är vänster i nästa korsning.

Nej, det kom aldrig några förebråelser eller otidigheter ur hennes mun. Bara repliker som

- Räknar om rutt. Kör 500 meter, gör en U-sväng.

Norska kan fungera som rena uppåttjacket och när vi behövde vakna till kopplade vi över till norska Nora som glatt gav direktiv

- Kjör in i runnkjöring. Hennes positiva sätt att gå upp i slutet av uppmaningarna gjorde oss faktiskt betydligt lydigare.

Men även om både svenska Ingrid och norska Nora var både hjälpsamma och tjänstvilliga, så måste man fortfarande ha kartor för att veta vart man ska. En lite skärm med detaljuppgifter kan aldrig ge den överblick som man också behöver.

(Varför heter rösten Ingrid? Om norskan heter Nora så borde svenskan heta Svea.)

Ju mer barn får desto otacksammare blir de. Den sanningen står sig bevisligen.

På semestern tog Trean först med sig barnen till Skara Sommarland och sen åkte de till Legoland i Danmark. Jag frågade My vilket som var roligast.

- Legoland.

- Jaha, varför då?

- Jo, jag fick mest saker där.

Idag var vi på Skansen och hela tiden skulle de ha något, som kostade pengar eller göra något som kostade pengar. Det var ett evigt tjatande och om de fick en sak eller göra något var glädjen väldigt kortvarig. Nästan inte märkbar. Sekunden efteråt var det nya önskningar på gång.

Hela sträckan från Djurgårdsfärjan till Slussens t-banestation var ett enda långt gnällande.

- Jag viiill ha en ballong. Varför får jag aaaldrig någon ballong? En liiiten ballong, då.

Innan vi lämnade Djurgården åt vi middag på Hasselbackens terrass och självklart serverades hasselbackpotatis till kötträtterna. Den potatisen hade jag förträngt. Mamma var servitris på Hasselbacken en period på 50-talet, så vi fick ofta hasselbackspotatis till söndagsmiddagen.

Jag tog, som vanligt Ceasars sallad. Egentligen skulle jag kunna bli Ceasarsalladrecensent; jag tillbringar somrarna med att tugga i mig rätten. Hasselbackens version får godkänt.

Om jag skulle utnämna Sommarens sämsta så är det den portion jag fick på restaurang 54:an på Götgatan. En massa dressing försökte dölja en riktigt ofräsch romansallad. Sommarens bästa är nog den jag fick på Oasis, Söder Mälarstrand.

Idag glöder verkligen Söder, temperaturen är redan över 27°C. På Zinkens IP riggar man för fullt för kvällens festival. Min tanke var att vi kunde planka lite genom att låna Tvåans lägenhet. Från deras vardagsrum ser man halva anläggningen och hör säkert det mesta.

Men icke; lägenheten är utlånad till andra och även om de är släkt till släkten så misstänker jag att de inte uppskattar att tant och farbror kommer över och kräver att få häcka där.

- Oj, vad många det är som slutat röka, brukade mamma säga när det var ovanligt många dödsannonser i tidningen. Lördagar är en sådan dag och i dagens DN såg en annons ut så här

Kattvärlden måste vara skakad!

Så här säger GP om sina riktlinjer (DN verkar ha problem med sin webbsida)

"Ett exempel på icke accepterade variationer är när de efterlevande vill ha med sällskapsdjur som närmast sörjande i annonsen.
Den begränsningen möts inte alltid av förståelse av de anhöriga och det är väl möjligt att tidningarna framöver blir tolerantare på den punkten.
Men jag tror inte att alla de, som finns med som sörjande i andra dödsannonser på sidan, skulle uppskatta att i princip jämställas med ledsna hundar eller katter."

Men DN kanske har en mindre strikt policy. För ett tag sedan hade någon en PC som kors.

Tänk så många erfarenheter jag hade gått miste om, om vi inte hade Trean. Jag hade kanske aldrig behövt prata med en advokat. Första advokaten var en kvinna på Östermalm. Trean hade råkat i slagsmål på hemvägen sent en kväll och stod åtalad för misshandel.

Den här advokaten förstod inte att Trean själv var det dåliga sällskap föräldrar varnar sina barn för.

- Kan inte du och några kompisar ta taxi hem på kvällen. Det kostar inte så mycket.
En mycket vacker och naiv tanke, men bortkastad i det här fallet.

Efter några gripanden dök en ny lagvrängare upp, Peter Mutvei, han som nu är försvarare åt en av de sk Stureplansprofilerna. Så här kommer min högst personliga teori:

Jag tror att det finns brottsmålsadvokater som dammsuger marknaden efter mjölkkor. Trean såg verkligen lovande ut; utagerande missbrukare utan framtidstro. Sånt genererar många framtida uppdrag utan någon större ansträngning.

Om sen media uppmärksammar fallen, hur motbjudande än den åtalade än verkar, så gynnar det bara uppdragstagaren. Nya gärningsmän vet på direkten vart de ska vända sig.

Vi håller oss med toalitteratur. Det kan vara allt från reklam till riktigt djupa saker. Nu ligger senaste katalogen från Teknikmagasinet på badrumsgolvet. En familjemedlem tycker att det är intressant läsning; jag är mer skeptisk.

Men jag har svårt att motstå det där med "meningen med livet". Finns den verkligen innanför disken på dessa hålet-i-väggenbutiker? På måfå slog jag upp trycksaken och hamnade på ett uppslag med olika räknare.

En stegmätare begriper jag vad den gör. Men vem i hela världen vill lägga pengar på en manick som räknar bord? Ett sekundsnabbt överslag gav svaret: 6. Vi har sex bord hemma. I köket står matbordet, två soffbord i vardagsrummet, datorerna står på ett skrivbord på kontoret, där står också skannern på ett nattduksbord och det andra står i sovrummet.

Se där! Så lätt sparar man några hundralappar.

Det här var den knäppaste artikel jag läst på länge. Efter några rader spårar den totalt ur och börjar handla om helt andra saker än Robyn.

Framförallt vänder jag mig mot "vår Alex Schulman". Vadå vår? Jag trodde att det var allergikerna som var våra. Hur många gånger har jag inte sett och hört: Tänk på våra allergiker! Det tänker jag fortsätta med, men Schulman vill jag helst glömma.

Människan som skrivit den är en 24-årig frilansare och vad har hon gjort för att kursa dessa rader till dn?

Kära Victoria,

nu vill jag hälsa dig, Victoria Sandberg, välkommen till ...

Ännu ett värvningsförsök från ännu en bokklubb och ytterligare tre gånger i brevet klämmer man in mitt namn. Allt detta personliga intresse känns så rörande. Men så kommer slutklämmen som gör att jag slår ifrån mig totalt:

P.S.S Victoria, du vet väl att du kan ringa in ditt svar. Det är enkelt - bara att följa instruktionerna.

Rena lögnen, Ingrid Carroll! Inget är svårare än att följa instruktioner. Jag ser prov på det vareviga dag. Kan saker missförstås, så är det bara en tidsfråga innan någon gör det. Den sanningen gäller framför allt kunder.

Nu till själva gåtan: Vad ska man ha prylen till, som Bonniers marknadsföringsavdelning har bifogat? En liten plastskål på 3 x 3 cm? Det enda konstruktiva jag kan komma på, är att lägga tuggummit på den medan jag dricker mitt kaffe. Men jag är mottaglig för andra förslag.

Jag tycker synd om yngre människor. De verkar inte alls ha det lika kul som jag. Roliga formuleringar är inte alls så roliga om man inte har några år på nacken. Ta Camilla Läckberg, 33, t ex; hon skrattar inte åt Leif GW Persson. När skulle hon ha hört Nicke Lilltroll?

Här får hon chansen att göra en opartisk utvärdering. Länken innehåller ljudfiler och både kollegan, 52, och jag, 55, kommer alldeles speciellt ihåg hur vi skrattade åt nostalgifil nr 7, när Nicke blir mätt i stan.

En annan fördel med stigande ålder är att man minns så mycket mer. I dagens dn recenserar Peter Englund, 50, en bok om Kalla Kriget. Den blir mer eller mindre sågad. Jag föll speciellt för den elaka meningen: "författaren framtonar som en person som påklär sig austronautdräkt för att ta Pågatåget in till Lund".

Nu kan jag glädja mig över att slippa läsa den boken, jag kommer faktiskt ihåg hur det var. Hur orolig mamma var under Kubakrisen, hur vi hyssjades ner när radion signalerade Dagens Eko, hur Krusse bankade med skon och hur vi tyckte att det egentligen inte var så mycket krigande.

Med ålder tilltar också visheten och framför allt har jag råd med mina egna drinkar. Och jag tänker för allt i världen inte inta dem på ställen som man måste köa till. (Jag skulle nog aldrig bli insläppt, för den delen.) 

Kompisen och jag lärde oss redan som 15-åringar att bjuddrinkar inte var gratis. Kursen hölls på ett disko i England där vi nästan åkte på stryk efter att ha tackat ja till varsin drink utan att fatta att det medförde förpliktelser mot givarna. Vi klarade oss ur knipan utan värre skador än näsbränna.

Jag vet att jag är lite långsam av mig, men under dagens lunch dök ämnet farliga lekplatser upp. Folk ondgör sig över att organiserade lekplatser är för trista och barn vill egentligen helst bygga kojor.

Precis, vi syrror använde strykbrädan och tillhörande filt som bas, när vi byggde kojor inomhus som barn. Otroligt nog lyckade vi aldrig tippa kojan över oss, men jag skulle vilja se den förskola som skulle försvara sig när något barn i deras vård tagits in på sjukhus på grund av olycka med icke godkänd lekutrustning.

Jag lärde mig själv en läxa när Trean var 5-6 år. Han och en kompis ville göra en iskana i slänten utanför.

- Bra idé, tyckte jag och mindes hur jag stod på fötterna nedför en isbacke utanför skolan.

Efter ett antal vattenhinkar och ivrig väntan på att vattnet skulle frysa, var det bara å åk. Men en kvart senare kom Trean krypande uppför trappan; benen bar inte. Han hade dammat in i ett träd och brutit benet.

Sen kom lunchsnacket in på gamla ämnen, som rullator i trappuppgången och hur fruktansvärt synd det är om gamlingar som nekas utrymme för sina hjälpmedel. Jag ser rubrikerna framför mig:

- Svenska Bostäder tillät rullator i utrymningsväg. Tvåring brann inne.

Nästa grej tog jag upp; Astrid och stekpannan. Ta fram en gamling och allt blir plötslig OK. Det är inte synd om Gamla Hundar, de måste också lära sig sitta.

Regler är regler för oss paragrafryttare. Basta!

Klottertaggar av den här typen har börjat dyka upp på väggarna i mina kvarter. Ännu uppkäftigare hade det varit med en tidsstämpel.

Jag kan inte låta bli att fascineras av offren i programmet Lyxfällan. Hur har de lyckats att ställa till det så förskräckligt? De ekonomiska hantverkarna lyckas dessutom med balansstycket att behandla de ekonomiskt svagsinta med respekt. Men hur i hela friden kan man göra en budget för en familj med två barn och två vuxna, där maten får kosta 3000 kr på en månad?

Det betyder 100 kr per dag! Jag handlade mat för 98 kr på hemvägen och då var det bara lite bjäfs, inte en hel måltid för två ens. Sen åt vi inte det jag köpt utan slog oss lösa och åt italienskt på PortoFino för att fira att Tvåan med hangarounds sticker till Sardinien. Ja, Tvåan med familj fick följa med.

Hoppsan! Gott var det men där försvann större delen av månadsbudgeten. Ändå intogs kaffet hos Tvåan.

Svärsonen är ett riktigt matäss och jag bläddrade igenom det självklara husorganet, Elle mat & vin. Det kallar jag riktig matporr, eller?

Idag upptäckte jag ännu en arbetsskada. Jag läste på ett anslag och rubriken var Bytes och utan att tänka läste jag det som engelska, Bajts.

Idag var ungen fortfarande kvar. Skriande måsar cirkulerade i luften ovanför, men måsungen viftade bara lite krampaktigt med vingarna och benen bar inte.

Vad gör man? Jag är ingen vardagshjälte och låter gärna andra ta över djuriska problem. Någon ringde någon viltvårdande myndighet och beskrev problemet.

- Måsförlamning; det är bara att avliva fågeln.

Stockholms Stad personifierad av män anlände och trotsade fem anfallande vuxna fåglar och skickade det arma djuret till fågelhimlen.

Måsförlamning låter lite påhittat, som ett seriösare alternativ till bakfylla.

- Hur mås det?

- Vi var ute och tog några öl igår, så jag känner av måsförlamningen.

- Men de ska väl också leva.

På 80-talet fanns det käcka dekaler och t-shirts med texter, som började med "Vi gör det ... ". Mattläggare gjorde det knästående och dykare gjorde det under vattnet. Det som verkligen tog död på fenomenet var när några ljushuvuden lät tillverka tröjor med texten "Vi gör det med dina barn ─ Förskollärarna".

Nu kör Siba och Ica sina slogans på temat "Hos oss får du ... ". På Siba får man råd och Ica är beredd att ge lite mer.

Här kommer några nya förslag:

Hos oss får du spader ─ Psykiatriförbundet

Hos oss får du spader ─ Bridgeförbundet

Hos oss får du spel ─ Teaterförbundet

Hos oss får du spel ─ Unibet

Hos oss får du lov ─ Dansförbundet

Hos oss får du lov ─ Friskolorna

Hos oss får du rätt ─ Portioneringen

Hos oss får du plats ─ Elfa

Hos oss får du tid ─ Fröken Ur

Hos oss får du skulden ─ Banken

Hos oss får du nog ─ Fonus

Barnbarnet My gillar nya ord. Ett tag var hon, enligt henne själv påssetiv medan storebror tillhörde de negativa. Den här vändan läste jag HC Andersens Dummerjöns där prinsessan avfärdar tafatta friare med

- Duger inte!

Det tyckte My var jätteroligt och efter det dög ingenting. Efter någon timme kom frågan

- Vad betyder duger?

Idag dög det inte att vara inomhus i finvädret. Vi gjorde ett besök i svampskogen, men där fanns varken skog eller svamp. På 80-talet, när vi var som flitigast ute i backarna, samlade vi på oss en massa fina skogar. En efter en har vi fått stryka dem från listan, idag rök den sista. Skogen var ett enda kalhygge.

Men på Ettans skogstomt fanns det fortfarande sommarkantareller. Ja, vi var där och våldgästade dem igen. Vem kan motstå grillunch?
 

Jag har inga gröna fingrar och den fina orkidén jag fick av Dalagöteborgarna, Reino och Lena, lär inte hämta sig efter tre veckor i vårt soliga köksfönster. Jag läste just på skötselanvisningarna att direkt solljus var direkt farligt.

Dessutom vill Reino, byta namn i min blogg. Han vill hädanefter heta Billy men Lena säger sig inte ha problem med sitt namn.

Modersmål

Vi såg Alice Timanderfilmen nu när den gick i repris och Tvåan ringde och vi var rörande överens om att Mamma och Alice måste ha varit tvillingsjälar. Det var så sorgligt och avslöjande att se och höra dottern Annika och den självupptagna mamman.

En annan mamma, Margaret Strömstedt, blev intervjuad i dagens dn. Hon säger om oron för barnen

- Är det något jag skulle vilja göra om i mitt liv så är det att stoppa in mina barn igen, föda dem på nytt, vagga dem.

Min mamma sa något liknande

- Jag önskar jag kunde stoppa upp er och göra om er.

Avsikten med hennes uppstoppande var inte att bättre kunna ta tillvara på småbarnsåren, utan att hon var missnöjd med vad som blivit av oss.

Det var många år sedan jag fick klart för mig att landstingsråd är mer värda än de flesta andra. Året var 1972 och jag hade fått mitt första riktiga jobb, som postkassörska. Det var på den tiden Postens bankbok var grågrön och alla insättningar bekräftades med en inklistrad kupong.

Jag satt i en av kassorna på Hägersten 1, det kontor som också skötte brevbäringen i området. En dag stegade en man in och jag såg hur han noggrant kollade in kassörskorna och han valde min kö. Först kände jag mig smickrad ─ såg jag så snabb och effektiv ut? Nej, motivet var nog att jag var yngst av alla och kanske kunde pratas ikull.

När det blev den rödlätte mannens tur, harklade han sig och sa

─ God dag! Jag är finanslandstingsrådet Gunnar Hjerne och varje dag bla bla bla

Sen drog han en lång harang om hur sent han fick posten i brevlådan för att han låg i slutet av brevbärarturen. Men Postmästaren var av den bestämda uppfattningen att de som klagade på hur sent posten kom, skulle skaffa sig boxadress. Då skulle deras försändelser vara tillgängliga redan klockan 7.

Jag lämnade det beskedet till landstingsrådet, men det passade inte alls. Han vill hämta posten i morgonrock, inte sätta sig i en kall bil och köra 5 minuter.

─ Får jag tala med Postmästaren.

─ Han är inte här idag. Och han skulle ge samma besked, det är vår fastställda linje.

Några dagar senare kom finanslandstingsrådet Gunnar Hjerne ut från Postmästarens expedition. På eftermiddagen fikade vi kassörskor tillsammans med brevbärarna på brevbärningen och då pågick vilda diskussioner om förräderiet från arbetsledningen. Brevbäraren på tur 9 hade fått order om att omedelbart vända på sin tur.

Jag har tre barn och hälften vore nog. Nej, det menar jag inte men 17 vore absolut otänkbart för min del. Men för amerikanare är tydligen inget omöjligt.

En liten undran om Aftonbladets "omröstning": Jag som tycker att det är precis lagom med tre barn, vilken plupp ska jag markera i radio-setet? 1-3 eller 3-5?

Hur motiverar jag antalet tre? 1. Som sagt, jag har tre. 2. Nej, två är för lite. Man har ett visst ansvar för befolkningspyramiden. Alla vill inte ha barn och alla kan inte få det antal de önskar. 3. Fler än tre blir jobbigt på många sätt. Om man t ex vill ha bil, så är antalet valbara modeller väldigt begränsat.

Och skulle jag komma på andra tankar, så är det alldeles för sent att göra något åt saken.

Jag har varit strängt upptagen ikväll och fnissar fortfarande förtjust. Simpsonfilmen var precis så rolig och bra som jag förväntat. Eller snarare krävt. Se den och om du inte håller med mig har du allvarliga problem.

Det höll på att gå åt skogen redan innan filmen börjat. Jag hade köpt biljetterna på nätet och på något sätt "vänt" på salongen i huvudet när jag markerade önskade platser. M vill sitta långt bak och jag bokade biljetter på näst bakersta raden. Trodde jag. Det var framifrån. M vägrade överhuvudtaget att försöka se filmen därifrån med motiveringen: "Då blir jag sjösjuk."

Det var bara att köa till biljettkassan och försöka byta eländet. Killen i kassan sa hej och jag sa

- Vill du rädda ett äktenskap?

- Va?

- Skilsmässostatistiken är nog hög. Kan du bistå en förvirrad kvinna?

Det kunde killen och återköpte biljetterna och sålde ett par nya till mig. Och vi är fortfarande gifta. M och jag, alltså

Nej, varför skjuta upp till morgondagen det man kan göra redan idag? Jag gjorde torsdagen till semesterdag eftersom kroppen sände ut tydliga signaler att det var dags för en riktig sovmorgon.

Damen på dekis, längst ner i huset, och hennes fylltratt till manligt sällskap började fixa till lunch vid tolvtiden. Men mitt i alltihop blev de tydligen lite trötta. Hade inte grannen varit hemma och märkt röken från deras dörr hade det kunnat gå riktigt illa.

Jag har ett nervöst förhållande till kombinationen matlagande missbrukare i flerfamiljshus. En period på Första Avenyn i Södra Förorten bodde ett knarkarpar i lägenheten under oss. Det var en orolig tid på flera sätt.

De lagade mat, som de glömde på spisen. Vanlig dygnsrytm gällde inte dem och det kunde vara dags för mat mitt i natten. Vid åtminstone tre tillfällen fanns det anledning att tillkalla räddningstjänsten, men som tur var, nådde bränderna aldrig vår lägenhet.

Det här utspelade sig på den tid då man tillämpade den ljusa idén att det var bra för missbrukare att ha djur, så våra knarkare hade självklart en stor schäfer med snusnäsduk istället för halsband. Den stod ofta och ylade på balkongen när mattarna antingen var medvetslösa eller borta på annat sätt.

Deras katt fick ungar och en dag när jag satt vid köksbordet och sydde på symaskinen såg jag i ögonvrån hur något klättrade på den skrovliga ytterväggen. Ekorre, tänkte jag, det fanns gott om sådana på den tiden. Men det var ingen ekorre, det var fyra små kattungar som lyckades med konststycket att kravla sig upp för rappningen.

Knarkarna höll sig inte bara med djur, de hade polare. Vid ett tillfälle när vi kom hem från veckohandlingen, låg det två livlösa män i trappan. Deras kroppar hade format sig efter trappstegen. Vi trixade oss fram mellan dem och bar upp maten i omgångar. Männen i trappen rörde sig inte en fena.

Till sist kom turen systempåsarna. Det klirrade till lite när jag passerade männen och det var tydligen bekant musik för båda satte sig käpprakt upp i det ögonblicket. En av de väntande polarna var Stoffe, som dog inte långt efter det här tillfället.

Det är inte första tillfället som folk i det här trapphuset haft synpunkter på damen på nedre botten och händer inget radikalt, så är min gissning att människan kan se fram emot alternativt boende.

Nu har jag det i svart på vitt och vetenskapligt prövat, det finns något jag är bra på. Det var nästan full pott på Expressens test.

Med det resultatet i ryggen gick jag vidare på IQ-testet hos Illustrerad Vetenskap, som en massa andra bloggare knåpat med senaste veckan. Vanligtvis brukar jag var riktigt styv på den typen av prov, de passar mitt intellekt (fyrkantigt). Men två minnesmoment översteg min förmåga och sänkte resultatet rejält. Annars hade nog Mensa fått ny ordförande

De grymma typerna visade upp olika sifferserier och i efterhand skulle man skriva tecknen i rätt ordning. För att försvåra det hela skulle man köra några sifferserier baklänges. Jag var totalt lost.

Jag ifrågasätter starkt om den typen av minnesförmåga är tecken på intelligens och kräver namnändring på tidskriften; Illustrerad Galenskap känns mer relevant.

Jaha, här sitter jag och gillar läget. Nej, det gör jag inte alls, möjligen finner jag mig i situationen men jag är osäker på om jag har förmågan att göra det bästa av den. För varje år som går är man piskad att gilla läget mer och mer.

Varför sprider sig denna militära fras som en löpeld? Och i vilken bemärkelse gillar man själva läget? Knappast i form av att man tycker om sakernas tillstånd, möjligen att man tvingas godta det hela.

Nu över till lägen jag för tillfället ogillar, men ändå tvingas gilla.

Dn rapporterar att sommaren är över utan att ens ha börjat. Väderläget gör dessutom att matpriserna drar iväg. Men vädret har haft det positiva med sig att jag redan plockat kantareller, både på Ica och i skogen. Svampsäsongen har mitt fulla gillande.

Men trängselskatten, som drar igång idag? Jag känner mig ambivalent. Det ska bli intressant att se om trafikströmmen minskar på min gata hemma i stan. Förra vändan var skillnaden märkbar, men den här gången ska kostnaden bli avdragsgill för företagare har jag hört och det kan påverka effekten.

Det var länge sen jag gillade rökning. Arga morsan i lägenheten under mig brukar hänga ut genom sovrumsfönstret och blossa. Vet hon inte hur farligt rökning är? Det står t o m "Rökning dödar" med stora bokstäver på askarna. Speciellt farligt i kombination med att hänga ut genom fönster.

Arbetsläget är som det är; jag är på jobbet och gör vad jag kan medan alla andra verkar ha minst en vecka till i hängmattan. Nu har jag starka funderingar på att helt enkelt göra fredagen till semesterdag. Den här veckan är jag min egen chef, så beslutsprocessen kan bli väldigt kort.

(Personligt rekord i länkar?)