frktjatlund

Projektarbete är en märklig sak. Skisser och målbilder är viktigare än verkligheten. Idag fick vi se B-projektets tidplan, som var hopsnickrad av projektledningen. Uppgiften var att säga att den ser väl OK ut, eller något i den stilen.

Konstigt nog har vi inte riktigt klart för oss vad det är vi egentligen ska utföra. Under juni månad ska man ta de besluten. Det kallar jag att göra saker i rätt ordning.

Idag bjöd en kvinna på fikabröd för att hon går i pension. Inte utan att jag började drömma om att göra gemensam sak med henne. Eller så ska jag anta attityden "Jag gör ingenting utan en detaljerad spec". Men det går säkert över, det brukar göra det.

Annars hörde jag en bra metafor:

Mina vänner är som ett par telefonnummer. Somliga beter sig som de vore  112. De låter mig prata, ställer då och då några klarläggande frågor och har inställningen att de vill vara till hjälp. I andra änden av skalan har jag de som är som 90510. Allt de säger är alltigenom sant, korrekt, rätt och riktigt. Men något samtal är det aldrig fråga om, de bara maler på om sitt.

Äntligen några som fattat galoppen. Den människa som sköter städning hemma hos privatpersoner behandlas inte bättre än den skit han städar undan. Jag wallraffade i branschen i över 15 år så jag vet vad jag talar om. Visserligen var det ett tag sedan, men det verkar se likadant ut fortfarande.

Värst var kvinnor och barn. Såsiga underbrallor på sovrumsgolvet och hårbollar i handfatet tillhörde vardagen. Barnen i familjerna lärde sig också snabbt vad som gällde och kunde ställa till lite extra kaos för att visa vem som hade makt över vem.

Det som också retade gallfeber på mig, var att kunderna inte hade problem med att få ihop "livspusslet", snarare tvärtom. Damerna hade inte något jobb utan var ute och shoppade, lunchade med väninnor eller så läste de religionshistoria för att få tiden att gå.

Om städerskan hamnar på nästnäst sista plats i listan över yrken rangordnade efter status, var kommer den som fixar jobbet hemma hos folk?

Varning! Detta inlägg kommer att handla om pengar, priser, slantar, utgifter, kostnader och avgifter. Kan det bero på att jag just knappat in månadens räkningar på 24582 bagare eller är det bara en fixering?

Jag är oftast löjligt billig i drift. Till och med när jag bestämmer mig för att kosta på mig något extra i klädväg blir det ändå inte särskilt dyrt. Som när barnen gifte sig t ex, då var planen att jag skulle strunta i allt vad prislappar heter och köpa precis det jag ville ha.

Men det blev inga större extravaganser ändå, eftersom jag började inköpsrondorna med H&M, för att jobba mig upp mot Kapp Ahl, Åhléns och Lindex. Ibland blev det till och med en sista tur på NK.

Idag bestämde jag mig för att köpa ett par korta långbyxor. De skulle matcha nya cykeln och när jag kom till kassan blev det ännu billigare än jag tänkt mig. Byxdagar gav 100 spänns rabatt.

Jag har helt enkelt svårt för exklusivare klädaffärer. De får mig att känna mig som en bortkommen kusin från landet. Däremot klär jag så mycket bättre i dyra italienska skor. Är jag ute efter något i skoväg har jag inga problem att stövla in i dyra butiker. De enda krav jag har är att skorna ska sitta som handskar, sen får de kosta vad de vill.

När det gäller handväskor har jag börjat tappa gnistan lite. Senaste exemplaret förra veckan kostade bara 500 pix, trots att den är i skinn. Förr kunde det handla om större summor, när jag slog till. Mest för att jag alltid har varit svag för välgjorda väskor i läder. De där tramsigt plastiga och svindyra märkesväskorna har aldrig intresserat mig.

Annars är handväskor något som får mig att glädjas över att vara kvinna. Man vet var man har alla prylar, slipper leta sig fördärvad i dussintalet fickor efter en ringade mobiltelefon och det finns alltid ett fack man kan avsätta åt rabattkupongerna.

Hur kan Popova börja analysera avbloggning för att en handfull kända personer börjat blogga och för att sen sluta? Var det någon som trodde att folk som i vanliga fall erhåller ersättning för sitt skrivande skulle hålla till godo med att prestera gratisläsning under någon längre tid?

Jag tror att papperstidningarna skickade ut sina journalister i bloggvärlden för att de kände sig hotade av det nya mediet och ville få någon slags kontroll över det som publiceras på nätet. Varför skulle man annars starta egna portaler?

Eftersom medias slit- och slänginställning till fenomen börjar slå till mot bloggandet, så hoppar tidningarnas egna bloggare av, en efter en. Kärleksaffären är över och ingen vill vara kvar därute när kistan spikas igen.

Men innan journalisterna avrättar gratisskrivandet borde de betänka att medierna föder varandra. Precis som tv-program skapar kvällstidningarnas rubriker, ökar blogginlägg med kommentarer till tidningartiklar också intresset för dem.

Ofta framför man uppfattningen att det är få som läser bloggar, bara 10 % av befolkningen och så gott som uteslutande är det personer som själva bloggar. Om det är sant, så hur kan det vara dags för avbloggning? Det kan ju knappt startat.

Sen kan jag bara dra slutsatsen att mina egna inlägg är oprovocerande och menlösa. Och/eller att mina läsare är trevliga och väluppfostrade människor. På halvannat år har jag inte utsatts för någon enda liten hatattack eller ens fått en elak kommentar. Bara några tillrättalägganden när jag varit ute och cyklat. Något jag bara är tacksam för.

Men så är jag inte heller någon utmanande kändis utan fortsätter med mitt grafomana beteende ett tag till. Trots att jag, tills idag, inte visste om att det väckts upp i mig.

Efter dagens slit dejtade vi varandra på en uteservering vid Bysistorget. Vid bordet intill satt en kille och pillade med en gammal Hermes skrivmaskin. Det lät så gammalt och hemvant med det lilla plinget strax innan det var dags för ny rad, trots att det var år och dagar sen jag hörde ljudet i verkligheten. Killen visade stolt upp flera suddiga rader med Courier för sina bordskamrater.

Den första skrivmaskin jag pillade på var en reseskrivmaskin av märket Olympia. Min nyskilda Mamma köpte den 1964 på avbetalning och i priset ingick en kvällskurs. Man satte olikfärgade hättor över tangenterna, röda för vokaler, blå för konsonanter, gröna för siffror och svarta för skiljetecken. Sen var det bara att öva sig på att skriva i blindo.

Tanken var att Mamma skulle börja på kontor när det var slut på underhållsåret. Så blev det inte; övningsuppgifterna fuskades igenom och dyslexin syntes tydligt. Men prata var hon bra på och gjorde karriär som växeltelefonist.

Jag fick en gammal grön Halda när en avlägsen släkting dog. Den funkade alldeles utmärkt, vi t o m använde den fortfarande till att skriva ut firmans fakturor i slutet av 70-talet.

Men drömmen var IBM:s kulskrivmaskin och den förverkligade när vi köpte en begagnad i början på 80-talet. Finessen var att man kunde byta typsnitt genom att skifta kula.

Vi hade städfirma på den tiden. Trean var fyra år och ibland fick följa han med när vi städade kontor på helgen. När vi kom hem efter att ha städat oss igenom ett tiotal ställen, plockar han upp sex IBM-kulor ur byxfickorna.

- Titta här vad jag tog från städningen. Bra va?

Nej, det var inte alls bra. Det tog ett tag innan vi rett ut vilket av kontoren han rensat på kulor. När vi kom tillbaka till städningen, gick det inte att avgöra vilken medarbetare som blivit av med vilken kula. Vi chansade vilt och hörde aldrig något om händelsen.

Det gick inte att banna sonen för tilltaget. Det hände ofta att vi kom hem med saker från jobben. Han hade bara inte fattat att det var saker som kasserats.

Dagens barn har sällan sett gårdagens skrivare i verksamhet. Scenen när Kalle Anka & Co äter majskolvar i rasande fart, blir obegriplig och jag läste om en grabb som såg en skrivmaskin i verksamhet för första gången och fällde uttalandet:

-Schysst skrivare! Bokstäverna kommer ut på papperet på en gång.

En helg i Stockholms skärgård kan gå utanpå det mesta. Det finns många faktorer som spelar in.

1. Var
2. Vilka
3. När
4. Väder
5. Mat & dryck
6. Hygien

Vilka: Hela spektaklet var en slags avskedsfest för M:s arbetskamrat, så det vi var tre par som känner varandra sen några år tillbaka. Man kan lugnt säga att vi är på samma våglängd allihopa.

När: Behöver jag säga mer än svensk försommar, med skir grönska och ejderungar med uppvaktande mammor i vikarna.

Väder: Strålande sol med fågelkvitter från morgon till kväll. Vi satt på bryggan under förmiddagen och nöjt av värmen med vågskvalp som bakgrundsljud. Jag är röd som en kräfta efter en dag i solen.

Mat: Behöver jag säga att vi grillade? Både kött, halloumi och grönsaker. Och vad är en måltid utan rostade grönsaker numera?

Dryck: Bubbel, vatten, rödvin, kaffe, vodka russian osv ?

Hygien: Vedeldad bastu är för varmt för mig. Men herrarna ägnade resten av ölen till bastubad medan vi övriga mediterade framför lågorna öppna spisen.

Vad pratar man om framför brasan? Allt möjligt, speciellt sina medmänniskor, men vid ettiden var vi utmattade och gav upp. Herrarna höll ut till framåt tretiden. Det måste ha varit det uppfriskande 12-gradiga vattnet. 

Allt ska göras i rätt ordning, annars är risken att man inte kommer i rätt stämning, så långt är jag med. I dagens dn tar en kulturartikel upp böckers motton, en viktig aspekt. Men jag känner personligen att jag måste angripa litteraturen grundligare än så.

Innan jag går in på bokens motto är sidan till vänster om det ett måste. Där finns den grundläggande informationen. Mina pocketböcker brukar alltid, eller så gott som alltid vara tryckta på Nørhaven Paperback. Helgens bok blev så mycket intressantare med den här introduktionen. Tryckt i Sverige!

Nu är Arnaldur Indriðason en personlig deckarfavorit. Vad är en brottsutredare utan familjeproblem och svart livssyn? Och denne isländske polis verkar slå det mesta i den vägen.

Huvudpersonen i romanerna heter Erlendur. Kanske isländska för Erland, men i mitt huvud blir det Eländur. När han förhör en kvinna vars make försvann obegripligt för många år sedan frågar han:

- Var han tungsint?

- Inte mer än de flesta islänningar. Han försvann på hösten, om det säger nåt.

Kan det bli svartare än så?

Över till lite muntrare böcker. Även om den senaste har lite allvarligare problematik. Marian Keyes är på promotionturné för sin nya bok. Dn har följt henne under ett dygn och jag hänger med på den resan. Trots att jag inte är en 30-årig singel gillar jag hennes böcker och jag lovar och svär köpa hennes nya bok när den kommer i pocketupplaga.

Men jag skulle bli väldigt förvånad om den trycktes någon annanstans än i Danmark.

Jo, jo. Gårdagen gav flera tortyrupplevelser. Den första kom redan vid lunchtid: mammografi på SÖS. Jag fick småspringa från Skanstull till sjukhuset, eftersom bussarna vägrade komma. Hur kul kan det vara för någon stackars sköterska att mangla tuttar hela dagen, ännu tristare när offren dryper av svett.

På kvällen kom tortyrtillfälle nummer två gick när Vårmiddagen gick av stapeln. Det är ett återkommande arrangemang av M:s arbetsgivare. Middag med bordsplacering bland obekanta är inte min drömsysselsättning en fredagskväll, jag är lite reserverad bland folk jag inte känner. Men i år var det första gången portisarna med respektive var inbjudna, så vi kände oss tvingade.

Maten var jättegod, pilgrimsmusslor med löjrom, hjortfilé med rostade grönsaker, chokladmumselimums med kokossorbet, men portionerna var lite för små för mig som fått mammografi till lunch och inte äter efterrätter.

Det är märkligt vilken ljudnivå 180 personer kan åstadkomma bara genom att kallprata, jag var helt slut i huvudet. Efter dryga två timmars sittning vid borden, blev det mindre formellt med kaffe, avec, drinkar och dans.

Halv ett på natten kom plågsamhet nummer tre, den tre kilometer långa Golgatavandring hem i högklackat. Natten var varm och fullt med folk ute överallt. Vi gick från Slottet till Zinkensdamm och slogs av att vi väldigt sällan är ute vid den tiden här hemma. Stockholm kändes nästan som Göteborg. När vi är där brukar det bli mer nattliv för oss.

Vädret är strålande och vi har turen att vara utbjudna till några som är begåvade med stuga vid havet, så ikväll blir det äntligen grilla av.

Jag är en hängiven läsare av morgontidningen. Det känns så lyxigt att sitta vid köksbordet och bläddra i mångpapperet. Jag trodde att jag inte bara prasslade på utan läste en massa också. Konstigt nog har jag lyckats bläddra förbi krönikören Bengt Ohlsson och lämnat hans alster olästa. Trots att mycket handlar om Södermalm.

Jag kollade igenom lista med krönikor; inte en enda rad har väckt mitt intresse. Och inte blev jag mer intresserad av hans nedlåtande inställning till nätet i största allmänhet och bloggare i synnerhet. Tror han att han är den ende som har omdöme och kan värdera information?

Men inte slutar Boliden bryta i sina gruvor bara för att det mesta man får fram är värdelöst? Den som söker kan finna guldkorn på oväntade ställen, även i den digitalt publicerade världen. Men jag kanske inte är tillräckligt sofistikerad eller så har jag lågt ställda krav.

Imorse försov jag mig något. Förra veckan flaggade jag av torsdagens väckning, den dagen var röd och arbetsfri. Det straffade sig, eftersom jag glömde bocka i den igen på mobilen. Konsekvensen blev att jag fick hoppa morgontidningen. Det har jag tagit igen nu.

På första sidan i dn:s jobbilaga tar man upp forskning kring olika yrkens status under tidernas gång. Inga större överraskningar, men varför i hela världen står städerska på plats 98? Har städare högre status och hamnar ovanför biljettkontrollanten? Eller tror dn/forskare att det inte finns sådana?

Jag trodde att man var ense om att använda manliga varianten genomgående, med vissa undantag som t ex sjuksköterska.

Det blev dramatik på jobbet idag. Flera morgonpigga, spänstiga typer har gått ihop i ett mixat lag och anmält sig till en fotbollsturnering och första matchen gick av stapeln i ottan. Efter tio minuter åkte killen som var vår målvakt på en rejäl tackling, som gjorde att han låg och vred sig i smärtor på planen.

När han kom till jobbet tuppade han av och blev efter det skjutsad till sjukhus. Jag har aldrig sett en levande människa så vitgråblek någonsin. Och det var inte så konstigt; sjukhuset behöll honom. Diagnos: spräckt njure.

Tänk att somliga ska ta en lagbyggande aktivitet på så blodigt allvar att de manglar sina motståndare. Om man ska säga något positivt så blev hela grejen mer uppbyggande än ursprungstanken. Alla på hela bygget engagerade sig från vaktmästeri till vd.

Projekten rullar vidare i jenka/foxtrot-takt, två steg framåt - ett steg bakåt. Idag gick jag hem när testerna gått två steg framåt. Igår gjorde jag misstaget att avsluta dagen med bakåtsteg.

Gissa om jag hatar punktlistor med 1.1, 1.2 osv i all oändlighet? Sen alla förkortningar, som dyker upp; idag var SLA och OLA, vad det nu är, på tapeten. Men det skiter jag i, det handlade om avtal. Jag håller mig till ftp, SAN och CPU, då känner jag mig mer hemma.

Det är mycket som måste ordnas efter ett dödsfall. Kusin Klas vill helst att pappans hus ska säljas före sommarstiltjen och tog hjälp av M för att röja upp inför visningen. Huset är egentligen ett radhus i Segeltorp utanför stan. Kusin Klas familj flyttade in när området var nybyggt i slutet på 60-talet. Fortfarande är det några av de "ursprungliga" paren, som bor kvar.

När Klas kom dit för att öppna för mäklaren, stack en av originalmänniskorna, en kvinna i 70-årsåldern ut huvudet och sa följande märkliga sak:

- Det är flera här i området som tycker att du borde ha hälsat på din pappa lite oftare. Då hade det här aldrig hänt.

Är inte det typiskt för sanningssägande kvinnor?
1. De har några år och bittra erfarenheter på nacken.
2. De säger inte att det är "jag" eller "vi" som tycker. Alltid "flera" med hänsyftning på andra, så att man inte kan gå i svaromål med dem personligen.

Hur meningsfullt är det att komma med anklagelser, när den anklagade inte kan reparera skadan? Vad vet människorna i området om förhållandet mellan Kusin Klas och hans pappa? Tror inte tanten att familjen har nog med skuldkänslor för självmordet?

Klas och M röjde ut alla personliga prylar, så allt är klart för visning och vi fick ärva ett skohorn efter morbror Tom.

Redan första dagen som 55+ känner jag mig diskriminerad och kränkt. I dagens dn slår man på trumman för en ny mobilmodell, Seniorfonen.

Hur kommer man bara på ett så fult produktnamn? Varför skulle jag plötsligt behöva en ny mobiltelefon? En som dessutom är ful, med få funktioner och som gör att jag känner mig fullständigt omyndigförklarad?

Jag gillar fortfarande min lilla puderdosa och ser inga problem att fortsätta använda både kamera och surffunktion. Mina fingrar dansar glatt över tangenterna och hjärnan fixar att styra dem att utföra mina önskningar. Jag fattar till och med fortfarande vad jag gör, när jag gör det.

En granne till Mamma gick under benämningen Snorsnipan. Det måste ha varit Brorsan som hittade på det namnet och det passade verkligen på henne. Hennes näsa var både spetsig och lång och hon var av den beskäftiga sorten som gärna la näsan i blöt.

Syrran eller jag brukade vara barnvakt till Anita, Snorsnipans dotter. När Syrran upptäckte att Anita hade stora blåmärken på rumpan, som bildade ett tydligt mönster efter piskkäppen, ringde hon gråtande till Mamma. Snorsnipan höll på att få smaka käppen själv och Mamma lovade henne dyrt och heligt att så skulle bli fallet om misshandeln upprepades.

Mamma och Snorsnipan levde större delen av livet i en konstig hatsymbios. Båda ensamstående i samma veva och tävlade hela tiden inbördes i alla möjliga konstiga grenar. Vem som blev uppbjuden mest när de var ute dansade. Eller den vars senaste man hade finaste bilen. Eller vem som hade renast i skåpet under diskbänken. Eller vem som hade dottern med bäst betyg i franska osv i all oändlighet.

Egentligen var det nog mest Mamma som tävlade och jag misstänker att Snorsnipan inte hade en aning om vilka triumfer Mamma hade anledning att gotta sig åt, när hon satt och målade naglarna i soffan.

Snorsnipan hade sina goda sidor också. M och jag träffades tidigt i livet och Snorsnipan förbarmade sig över oss penninglösa 17-åringar och lånade/hyrde ut sin sommarstuga till oss några veckor under sommarlovet. Huset var nybyggt och låg i närheten av Årjäng. Det var därifrån Snorsnipan kom.

Hennes föräldrar bodde i huset strax intill. Det fanns många barn i familjen och två av dem bodde fortfarande hemma. Fler andra hade hus i närheten, så det kom och gick folk hela tiden.

Det var mycket på landet, som var annorlunda för oss från Stockholm. Värmländskan var lite obegriplig i början. En i familjen frågade första dagen: När kom dere? Hur skulle jag kunna veta vem Dere var och när han kom?

Sen gick det inga bussar som vi var vana vid. Men döttrarna i grannhuset var vana liftare. Och det var inget problem att få lift, man behövde knappt sätta upp tummen. Vi gjorde som alla andra och liftade till badet, till affären och dansbanan.

Det fanns ingen tv i sommarstugan, men föräldrarna i grannhuset hade både det och utrymme i vardagsrummet. Men allt tv-tittande var förbundet med arbete. Hela dagarna satt Snorsnipans mamma och sydde. Saab anlitade hemsömmerskor för sina verktygsfodral i blå galon. Hon sydde ihop fodralen, kantade med snedslå och satte dit gröna knytband.

Efter en dag vid symaskinen fanns det högar med ut och invända verktygsfodral. Vår uppgift i tv-soffan var att snedklippa hörnen på fodralen och vända dem rätt. Alla hjälptes åt tills allt låg prydligt i lådor.

Snorsnipan vann sista tävling Mamma utmanade henne i. Nej, det var nog snarare så att döden stod som segrare. Båda två bolmade oavbrutet. När Mamma slutade för 20 år sedan, blossade Snorsnipan vidare och Mamma brukade orera om hur ohälsosamt Snorsnipan levde, hur hon aldrig kom ut utan bara satt vid köksbordet och rökte den ena cigarretten efter den andra. Och såvitt jag vet gör hon det fortfarande.

I svd blåser man upp uppgifter från Statisktiska Centralbyrån som ett fantasktiskt intresse för hushållsnära tjänster. Nu handlar det inte om att köpa tjänster utan att sälja dem. Starta städföretag kräver inga investeringar, möjligen en registreringsavgift, så vad säger den statistiken egentligen om marknaden?

Det ska bli intressant att se hur det går för de nya entreprenörerna. Hur många kommer att kraschlanda med stora skulder, framförallt till skatteverket? Jag har sett tillräckligt många nyföretagare förköpa sig på firmans pengar, pengar som egentligen borde reserveras för annat, för att sen inte kunna betala moms, arbetsgivaravgifter och skatter.

Ännu intressantare ska det bli att se vilka som kommer att ha råd att göra skatteavdragen för tjänsterna. Min fasta övertygelse är att det är övre medelklass som gynnas mest. Vad jag förstått kommer man inte kunna jämka för avdraget, så för att kunna göra ett avdrag måste man ha råd att ligga ute med motsvarande pengar.

Min fördomsfulla inställning är att de som nu betalar svart, kommer att fortsätta med det. Varför betala mer än man gör idag?

Det finns ett gap, som kan vara svårt att ta sig över. Jag känner att generationsklyftan är väldigt vid så här års. Det är nog en skada från sent 60-tal, men jag tycker att hela hallåandet som pågår för att folk slutar gymnasiet är riktigt pinsamt.

Redan före Valborg tar man på mössorna. Sen är maj en enda lång fest där man tunnklädda flickor vingla runt på höga klackar och polismyndigheterna ber om kyla och regn. Enligt svd verkar krögarna också ha tröttnat.

När jag slutade gymnasiet var det tredje gången, sen studentexamen avskaffades. På den tiden var det bara pinsamma mesar som hade fester, såna som inte kunde hejda sina ivriga föräldrar. Själva avslutningen var en folktom historia. Inga elever, inga föräldrar, inga skyltar eller vita mössor. De som kunde hade börjat sina sommarjobb och fick betygen på posten.

Någon skolbal i amerikanskt snitt fanns inte. Bara en gubbskiva med lärarna. Några drottningar, kungar eller skolans populäraste kamrat röstades aldrig fram. Totalt politiskt inkorrekt på den tiden.

Så nu vill jag slå fast: Ingen tar studenten, alla bara slutar gymnasiet och inte faaan är de så bra alla gånger. Det är den enda sång jag hört dagens ungdomar vråla.

Vart tog sånger som Gaudeamus igitur, Sätt nu glaset till din mun vägen? Om man nu vill fira hysteriskt, varför inte göra det med lite stil och ge rum åt lite mer jerum.

Grönan är underklass. Egentligen är det så med flertalet nöjesfält, men idag var det trashigare än någonsin och vår närvaro gjorde antagligen ingen större skillnad. Men vädret var det i alla fall klass på.

McDonalds hade abonnerat förmiddagen och körde löptävlingar för barn. Deltagare fick sen köpa åkband för halva priset. Vi bjöd Treans familj på kalaset och följde själva medför att ha roligt åt att andra hade kul.

På morgonen gick vi till Slussen, för att trava runt på tivolit fram till sena eftermiddagen. Sen skickade vi hem yngre generationer med färja och promenerade hem. Alla dessa femtielva steg var otillräckliga för M. Hans fötter har protesterat de senaste dagarna och det har gjort att han halkat ner på resultatlistan i stegtävlingen.

Nu ägnar han kvällen åt Södermalm runt. Finns det fler stegänkor därute?

Oj, inte visste jag att jag bloggade på för halvannat år sedan. Enligt dn bloggar man av när man slutar och då borde man blogga på när man börjar. Men det låter hemskt i mina öron. Kan man inte bara börja blogga, blogga och sluta blogga?

Jag fattar inte varför redan etablerade skribenter börjar blogga i sina tidningars regi. Att man har en privat blogg som ett eget bollplank begriper jag. Allt man har på hjärtat kanske inte ryms i det officiellt publicerade materialet. Men, att göra som dn t ex och ha flera journalister att tvångsblogga, verkar meningslöst.

Medievärlden gör som vanligt, först höjer man en person eller ett fenomen till skyarna. Men det kan man ju inte hålla på med i all oändlighet, sånt skapar inte rubriker. Då inträder fasen ta död på det man själv blåst upp.

Under tiden bloggar vi vanliga dödliga på så länge lusten finns.

(Just nu har jag en egen kampanj för att inte ordet halvannan ska försvinna ur SAOB. Motivet är att alla lata översättare ska kunna fortsätta vara slöa. Hur ska de annars kunna omvandla en engelsk mil till kilometer på ett enkelt sätt?)

Vad händer i korsning Götgatan-Ringvägen? Massor men inte särskilt mycket att skriva hem om.

M har travat på i stegtävling så fötterna inte pallar gång längre. Men det går att räkna om andra aktiviteter till stegpoäng. Vi rullade runt på stan hela gårdagen, trots att min gamla cykel inte ville vara med längre. Bromsarna krånglade, växlarna kärvade, så här har vi det nya underverket!

Det blev en kompromiss, hybrid med 24 växlar. Den sportigare cykeln som kändes hetare, hade inga fästen för skivbromsar, som var prio ett, så det fick bli den tantigare versionen med stänkskärmar.

Jag hade en skräckfärd i Grekland med två mils brant utförslöpa mot Sparta. Regnet vräkte verkligen ner och bromsarna slutade ta, när det kom vatten mellan bromsklossarna och fälgen. Det blev en slags vattenplaning på dem och jag var tvungen att bromsa krampaktigt hela tiden. Hela tiden snurrade tanken: "Nästa cykel ska ha skivbromsar, nästa cykel ska ha skivbromsar". Nu över tio år senare har jag förverkligat tanken.

M är känsligare än jag för tantvibbar och tycker absolut att stödet ska bort, annars tänker han cykla på behörigt avstånd så han slipper kännas vid mig.

Vi tog en provtur ner till Pampas Marina och satt i kvällssolen och blickade ut över Mälaren, husbåtar och andra farkoster. Det blåste lite kyligt men rumpan behövde vila från sadeltrycket, så jag svepte en filt om mig.

Annars har vi nött på med Projektet med stort P på jobbet. Min manlige kollega är tjurigare än någonsin och tänker minsann inte lägga sig i oombedd. Inte ens för att lägga saker till rätta.

- Gör som du vill, men Simon har sagt att han ska fixa det hela. Jag tänker inte hjälpa till. Har han sagt att han ska sköta ruljansen så får det bli så.

Hela attityden får mig att känna mig som en gruppförrädare. Det finns faktorer som lille Simon inte har en aning om och som jag förmodar att ingen ftp i världen kan göra något åt. Men vad vet jag? Det får bli en delikat uppgift för nästa vecka.

Året är 1959 och jag har nya gummistövlar. Syrran, jag och tvillingarna Kovacs hade varit på Ängarna och letat efter salamandrar hela eftermiddagen. Det hade regnat ordentligt flera dagar så dikena var överfulla. Grabbarna hade lyckats fånga en ödla i den gamla syltburken, som vi bar hem i vårt eget lilla triumftåg.

Hemma på betonggården var det som vanligt stopp i brunnarna efter skyfallet. Gården var helt i betong och här och där fanns brunnar som beckade igen när det blev för mycket regn. I fördjupningarna runt brunnarna bildades stora vattenpölar. Maskinist Thelin stod med vatten upp till halva vaden och brottades med ett brunnslock. Gubben var tjurigare än vanligt och svetten pärlade i pannan. Mamma stack ut huvudet på balkongen och vrålade att det var middagsdags.

Plötsligt fick hon syn på mig och mina leriga stövlar.

- Skölj omedelbart stövlarna i vattenpölen!

Sekunderna tidigare hade Thelin gett beskedet

- Nästa unge som plaskar i vattnet åker på en råsop!

Thelin var portvakt med titeln maskinist, kanske för att det lät mer avancerat. Han skötte det mesta i området men trappstädningen lämnade han åt frun.

Nu stod jag inför ett dilemma: Skulle jag lyda mamma och skölja av stövlarna eller skulle jag ta gubbens hot på allvar? Mamma vrålade än en gång från balkongen.

- Sätt fart nån gång!

Det gjorde jag och fick den utlovade örfilen av portvakten. Men mamma låter inte den vara ostraffad som ger sig på hennes avkomma. Hon galopperade ner för trapporna och gav mannen en uppsträckning som han aldrig glömde. Sanningar sades som han inte hade minsta argument mot. Efter det visste han precis vilka som var barnen Sandberg.

Så här i backspegeln kan jag säga att modern gjorde sig bäst innan vi kom i tonåren.

Nu vet jag vem som ska få en liten påhälsning, Jan Björck på Trafikkontoret. Intressant läsning i dn visar att det är han och kollegerna som håller i hur trafikljusen ska regleras i stan. Själva biltrafiken struntar jag i, bilister kan gott vänta, de sitter ju inte i sjön precis.

Däremot vill jag som gående ha lite ändringar. Borde det inte finnas några fiffiga slingor i trottoarerna också, så att gående också kan få grön våg? Det finns ju internationellt utförda mätningar på hur snabbt en stockholmare i allmänhet rör sig.

Och varför kan inte gående alltid få grönt när trafiken har rött, utan att trycka på någon larvig knapp. Jag retar mig två gånger om dagen på trafikljuset i korsningen Ringvägen och uppfarten till SÖS.

Mina barnbarn är självklart genier. Jag lunchade med Tvåan idag och hon återberättade en liten undran av Stella, som är så här många år

- Pappa, när dagarna tar slut, dör alla då?

Vad svarar man?

- Dagarna tar inte slut. De bara börjar om igen, svarade fadern vist.

Hjärtats nyckel heter sång eller Sången ädla känslor föder. Inte hos mig. Jag tror inte någon kultur eller grupp skulle mena att avundsjuka är ett uttryck för storsinthet. Men man vet aldrig, nu när det finns somliga tycker att girighet är ett sundhetstecken.

Jag blir så grymt avundsjuk på folk som bara greppar en gitarr, harklar sig lite lätt och stämmer upp i sång och låter fingrarna dansa över strängarna, så att ljuv musik uppstår. Det verkar som händerna inte styrs av tankekraft utan rör sig helt av sig själva.

Inte nog med att jag är kass på sång, jag har aldrig fått händerna att jobba utan att jag med ren tankekraft bestämt steg för steg hur de ska göra. Aldrig någonsin för att frambringa musik.

Bara när jag gör något så okreativt som att registrera siffror, känns det som jag kommer i närheten. Då behöver jag inte tänka, jag bara ser siffrorna med ögonen och så rinner det ut i fingrarna och kan fylla det ena excelarket efter det andra.

Nu är det dags att ta sig an nästa ark! Siffersinne är att föredra framför andra sinnen, som vansinne och ursinne.

Det enda Klas var intresserad av från föräldrahemmet var en oansenlig stol, som stod i hallen. Allt annat var oväsentligt. Nej, inte riktigt allt; självklart behövde han pengarna. Hela livet bestod av en jakt på pengar och status.

När Klas mamma dog ville han ha ut delar av arvet, helst hela. Vad skulle pappa Tom med landstället till? Han hade ju radhuset i Segeltorp och ingen blir yngre, speciellt inte när man passerat 70. Sitta där ute på Blidö och uggla ensam; vore det inte bättre om han häckade i lillstugan hos Klas och Marina? På så vis kunde de få loss lite pengar.

Men vem är i längden nöjd med en liten del av kakan? Inte Klas. Dessutom gick gubben dem på nerverna. Han tillförde inget annat än de där pengarna, i övrigt betraktade de honom som en energisugare. Stämningen på torpet i Sörmland var minst sagt tryckt.

Tom blev mer och mer deprimerad. Efter en överdos av tabletter hamnade han på psyket. Tafatt självmordsförsök, tyckte Klas. Några veckor senare ringer pappa för att han kört in i en sten. Polisen vill inte låta honom köra vidare med bilen. Pappa fattar ingenting; han har ju inte druckit en enda droppe. Men torrspriten har gjort honom alldeles vimmelkantig och omdömeslös.

Klas tar hjälp av kusinen för att få hem pappa och bil. Inte fattar gubben att han inte kan köra med en massa tabletter i kroppen, så Klas bestämmer sig för att gömma bilnycklarna. Då måste Tom i alla fall höra av sig för att kunna använda bilen igen.

På vägen ut ur huset säger Klas till kusinen:

- Vet du Lasse. Kommer du ihåg att det var morfar som gjorde den där stolen och det är egentligen det enda jag skulle vilja ha härifrån. Övriga saker här ger inte några bra vibbar.

Men Tom ringde aldrig och efterlyste bilnycklarna och inte svarade han heller på telefonen. När Klas kollade med en granne, sa han att bilen stod på uppfarten men gubben hade inte synts till.

När Klas öppnar ytterdörren till radhuset är morfars stol det första han ser. Den ligger vält nedanför trappan, i kullsparkad som en sista desperat handling av en förvirrad och olycklig man.

Nu vill inte Klas ha pallen längre; man kan nog säga att affektionsvärdet hade gått förlorat.

(Personernas namn är utbytta)

Helgen har tillbringats i den verkliga världen. Tvåan tyckte inte att det var nödvändigt att jag gjorde biftéki på 3 kg färs. Det hade hon helt rätt i. Jag stekte bullar på 2 kg och det räckte och blev över.

För er som inte är mindre bemedlade innerstadsboende kan jag berätta att alla i Stockholm bor inte i eleganta våningar, som de avbildas i Sköna hem, med köksö, jacuzzi och terrass. Det stora flertalet, som jag känner, får hålla tillgodo med hyresrätter byggda för arbetarfamiljer i slutet av 1800-talet, oftast på ett rum och kök. Badrummet saknades i originalversionen och är inklämt i ett gammalt garderobsutrymme.

För oss som är hyresgäster med små lägenheter och inte har terrass, eller tomt får ta till andra lösningar om vi ska träffas i större sällskap. Det finns hyresvärdar som tillhandahåller lokaler där vi kan partaja och ett par i vår bekantskapskrets har tillgång till den ultimata varianten. Sånt är hårdvaluta i mina kretsar.

Högst upp på taket till ett sexvåningshus ligger en festvåning, som ett pent house. En stor takterrass omger lokalen, och man ser ut över Fatbursparken och Bofills båge. Där hade vi tillsammans med 20 andra grekisk afton i lördags kväll.

Allt blev lyckat, sånär på att jag inte hade läst instruktionerna ordentligt. Vi skulle ta med oss egen dryck. Det missade jag totalt, men några givmilda förbarmade sig över oss ofrivilligt torrlagda.

M är fortfarande besatt av stegtävlingen och idag var vi bjudna till Svåger och Svägerskan i Täby. Hej och hå ut och gå, trots regnskurar. Det tog nästan 4 timmar och M blev oerhört besviken över att resultatet blev mindre än 26000 steg. Nu kommer sisufinnen Eesa gå om.

M:s yngsta syskonbarn har flyttat hem igen och det högg i hjärtat att se honom. Han äter starka psykofarmaka och hela hans uppenbarelse andas mentalpatient. Han åt, gick och la sig i rummet, gick ut på balkongen och tog några bloss, åt lite till, rökte några bloss, la sig i rummet, tog några bloss på balkongen osv.

Svägerskan är nog den mest positiva människan jag känner och det har familjen verkligen nytta av.

När mamma skilde sig från styvpappan 1964 blev vi med inneboende. Den första, som flyttade in var Rita. Hennes familj hade bott granne med oss i Hökarängen. Det var en stor och stökig familj med mamma, alkoholiserad pappa, fyra grabbar, Rita och en lillasyster.

Pappan, Knutte, var ett riktigt svin, som terroriserade familjen tills pojkarna blev så stora att de i en gemensam aktion spöade skiten ur honom.

När Rita var hemma hos oss följde jag henne som en liten hund. Allt hon gjorde var intressant, för mig som då var 12 år. Speciellt följde jag utvecklingen när hon stod i badrummet för att göra sig i ordning för en utekväll. Hon var mörkhårig och brunögd och vackrare än originalet, när hon satte upp håret i Farha Dibafrisyr och målade eyeliner runt ögonen. Ibland förvandlade hon sig till Jackie Kennedy med ljusblå pillerburk på huvudet eller så hade hon svinrygg, och blev en mörk version av Nina i Nina och Fredrik.

Flera somrar åkte mamma, Rita och flera av hennes syskon på charterresa till Mallorca. Lillsyrran fick följa med men vi övriga var på kollo eller hemma och passade hunden.

Det hände att mamma hade fest hemma för hela chartergänget. Då kom Lelle, Rolle, Krille i sällskap med Lillsopan och Storsopan. Soporna var ett par riktigt trashiga tjejer, som gapflabbade mest hela tiden. Jag vet inte om jag någonsin hörde vad de egentligen hette.

Partystämningen var på topp och på den nya stereon snurrade I'm gonna knock on your door. Och inte bara på dörren utan i väggar och tak. Vid ett tillfälle ringde en granne till polisen, som bankade på dörren och begärde silentium.

Då hade vi yngre redan somnat. Rita och gänget sjöng gärna och när man kommit till Ruben Nilssons Fimpen och Tändstickan, visste vi att det var dags att gå och lägga sig. Alla vuxna hade blivit så löjligt sentimentala. Jag förstod inte det sorgliga i historien, men jag minns fortfarande texten till flera av visorna de brukade sjunga.

(Stensprängar Kalle Vahlgrens häst dök plötsligt upp i mitt huvud och framkallade minnesbilder.)

Det handlar om ett specialuppdrag. Jag ska göra biftéki till 20 pers, som ska sammanstråla för en grekisk afton. Läget är under kontroll, tror jag. Inte för att jag är någon vidare stjärna vid spisen, utan för att jag förlitar mig på Tastelines recept. Mycket mer kan jag inte göra. Där finns en liten ruta där man kan ange antalet portioner och så räknas ingredienserna upp. Det har inte coop. Korkat, uträkningar, som är datorers specialitet.

Nu gäller det bara att hitta affären med 3 kg lammfärs till rimligt pris. I värsta fall får jag göra flera besök i matbutiker, men det gillar ju jag. Mitt senaste besök är bara några timmar gammalt och orsakade två skämmiga upplevelser.

Skam nr 1

Det första var att när jag närmade mig kassan, ser jag en flicka med ett paket frysta bönor i handen. Plösligt släpper hon förpackningen bland leverpastejen, går vidare till kassan och ställer sig lugnt och pratar med en i kön.

Då ruttnar jag och tar fram bästa frökenstämman när jag kommer upp i ryggen på dem.

- Men, så där gör man inte. Frysta varor ska ligga i frysdisken, annars blir de förstörda och vilka är det som då får betala?

Jag skulle kunna förstå om hon hade haft jättebråttom för att vattnet gick eller fick ett plötsligt anfall av vinterkräksjuka. När hon vänder sig om ser jag att det inte är någon flicka, utan en väldigt späd vuxen. Jag kände mig dum och hon kände sig antagligen ännu dummare och lommade iväg till charkdisken.

Skam nr 2

Här var det jag som gjorde något, som jag tankemässigt kan avliva andra för. Jag betalade mina varor, när jag kom på att jag hade ryggsäcken full med skor. Jag brukar inte behöva köpa någon påse.

- Oj då, jag glömde visst köpa en kasse.

- Äh, ta en, sa kassörskan och jag kände hur alla tänkte

- Ha! Inte glömde du, din snåla skit. Nu är det vi som betalar din påse.

Eller "Genom sig själv känner man andra".

En annan sak: Fler och fler matvaror säljs exponerade, utan förpackning helt öppet i butiken. Det finns en massa bröd, som ser jättegoda ut, proppade med oliver, nötter och annat. Men de ligger fritt ute i butiken och i min fantasi kan vilket äckel som helst ha harklat sig över dem.

En liten tanke i linje med att klockan inte går längre. Hur är det med temperaturen? Jag har en digital ute-innetermometer. Den visade på 9,4°. Jag passerar tre skyltar med tid och temp på väg till jobbet. Eriksdalshallens skylt höll med hemmets och visade 9°. Men å andra sidan kan man, enligt skylten kontakta Hyllan för konferanser, så jag vet inte om man kan lita på allt de har att komma med.

När jag kom till Skanstullsbron hade temperaturen fallit till 8°. Bilden av hur graderna stiger och faller är i mitt huvud knuten till en gammaldags termometer, där en röd eller blå spritpelare rör sig upp och ner i ett glasrör.

Hur fungerar det för dagens barn med all digital visning? Är det själva värdet på gradtalet som stiger och faller för dem? Skulle tro det.

Nu har temperaturen stigit till behagliga grader och förmiddagsfikat har jag intagit på terrassen i strålande sol. Sämre orsak kan man ha för att masa sig till jobbet.

Stegtävlingen på M:s jobb knallar vidare och han leder fortfarande. Igår somnade han som ett litet barn vid åttatiden. Benen värkte och orken var slut. Mitt i natten, vid två, vaknade jag av en orolig sängkamrat, som funderade över att ge sig ut på stan igen.

Någon måtta får det vara, men vid sex gick han inte att hejda och då drog han iväg ut längs gatorna. I backen upp för Katarinavägen dök bekantingen Nettan upp.

- Vad gör du här? undrade hon.

M drog upp tröjan och blottade stegmätaren varvid Nettan kontrade med ett Tahraah! och visade sin egen mätare. Hon var på språng för laget "SSH lätt att gå".

Så nu vet man varför det irrar runt en massa osaliga folk på konstiga tider; skyll på Korpen.

Tidningarna reagerar långsamt. Det var flera dagar sedan Linda Skugge meddelade om bloggnedläggning. Men nu när ämnet är hett erkänner jag utan omsvep på direkten

1. Jag har kommenterat på Linda Skugges blogg
2. Inte heller Alex Schulman har jag lämnat ifred.

Inte nog med att hon skriver illa, hon borde väl kosta på sig att googla på saken innan hon ger sig ut i hetluften. Jag kräver mer av en journalist än av en bloggare i största allmänhet.

Alex Schulman hade ett inlägg på sin Stureplansblogg där han dissade Tjuvlyssnat, för att de knyckt idén från USA. Det kan ha varit när de gav ut sin bok. Men Tjuvlyssnat har aldrig stuckit under stol med att de sysslar med stöld. Hela inlägget luktade dessutom avundsjuka lång väg. Sånt kan inte jag låta passera.

Borde inte journalister vara härdade? Varför tar man åt sig påhopp från rena korkskallar? Människor som helt tydligt saknar omdöme? Är det bara gulle-dig man väntar sig? Vill man vara på toppen så får man tåla lite blåst.

Nu bekräftade vetenskapen ännu en gång att jag är en medelmåtta. Svd:s artikel om hjärnan nämner att folk i genomsnitt har åtta öppna fönster på dator. En, två, .... åtta. På pricken antalet flärpar på aktivitetsfältet.

Och visst blir jag ideligen avbruten i jobbet, men jag har inte problem med det. Min hjärna kräver tillfälliga avbrott, om inte utomstående pockar på uppmärksamhet så avbryter jag mig själv. Jag nalkas arbetsuppgifterna på samma sätt som ett korsord. Kör jag fast eller ledsnar, gör jag något annat ett tag. När jag återvänder, ser jag plötsligt nya lösningar.

Jag har en egen hjärnteori i linje med forskningsresultaten. Man fixar bara att hålla 12 saker i arbetsminnet. När den 13:de prylen behöver läggas lager, inträder first-in-first-out-pricipen och man förlorar den information som ligger längst bort. Så känns det för mig, jag "tappar" saker hela tiden.

Men en sak är säker, min hjärna funkar i regel inte bättre i stressituationer. Idag skulle jag demonstrera en ny maskin för några mindre välvilligt inställda, så det var viktigt att de skulle få ett positivt intryck. Självklart slog demodjävulen till och ändå hade jag provkört eländet några timmar tidigare.

Jag kunde för mitt liv inte se vad som orsakade problemet, men fick igång apparaten lite haltande. Efteråt, på egen hand, tog det mig två sekunder att se felet.

En jobbannons med formuleringen: Du ska vara stresstålig i pressade situationer är inget för mig.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag avskyr upprepningar. Speciellt i tal och skrift. Det är definitivt en skada från barndomen. Mamma pratade oavbrutet, även när hon inte hade något att säga. Ofta fyllde hon luftrummet med meningslösheter, som "Så går det till när kjola är randig".

Min nye chef får se upp. Tre gånger på en månad har han fällt kommentaren "Jag har inget mot vegetarisk mat, bara den innehåller kött". Häromdagen ville en avdelning göra en korridorbeställning av toner till en skrivare. "Mejla det", sa driftpersonen. "Nej, säg det i toner", sa chefen.

Inte för att jag har hört honom säga så förut, men tillräckligt många andra för att få nässelutslag av uttrycket.

Men det finns trevliga upprepningar, som t ex fiskgryta och annan mat. Det blev en rejäl omega-3-injektion till middag. Sen är stickning också en trivsam upprepning även om jag så och då får repa upp. Snart återstår bara ärmarna.

Jag visste det! Att Josefina skulle bli bratsens nya bakistillhåll. Lagom promenadavstånd och allt, plus elegantare än Tvillingarnas Strandcafé.

Undrar just om kungafamiljen gillar konstgjorda palmer?

För halvannat år sedan hade vi på mitt jobb en stegtävling. Vi bildade lag och fick en box från Korpen med en stegmätare och registrerade hur många steg vi tagit varje dag på nätet. Jag var en väntad högoddsare eftersom jag går till och från jobbet och det fanns personer som inväntade min registrering innan de gjorde sin egen.

Nu vann inte jag den individuella tävlingen, trots att jag gick mer än vanligt. Min misstanke är att hon som vann, satt i soffan på kvällarna och lekte maracas med stegmätaren. Hur hinner en heltidsarbetare gå så mycket?

Den här månaden har man samma aktivitet på M:s jobb. Tävling är tävling och imorse drog han iväg i arla morgonstund runt Söder. Det blev 18000 steg före frukost. Han leder och sitter och bevakar övriga deltagare som ännu inte registrerat sina insatser.

På papperet är det jobbet som betalar kalaset, men som vanligt slutar alla M:s aktiviteter i konsumtion. Svindyra skor och strumpor förhöjer tydligen upplevelsen.

Idag inlägger jag mitt veto mot den förfulning som pågår.
Finns det något fulare än konstgjorda växter? Säkert, men just nu irriterar de mig å det grövsta. Billiga hak, som Loopen Marina, där man vill köra lite Caribbean Style kan jag förlåta. Där har man några palmer för att höja effekten.

På Oasis, Söder Mälarstrand, intog vi säsongens första Ceasar Sallad igår. Stället hette tidigare Ludwigshafen och den tyska fanan vajar fortfarande på taket.  Nu har man ramat in pråmen med några konstgjorda palmer. Varför? Några tropiska motiv i mosaik inomhus kan inte vara orsak nog. Ska man ha palmer, så krävs det mer än så.

Det som fick bägaren att rinna över var palmtilltaget på Josefina, Djurgården. Vi tog barnbarnen till Junibacken och backade inför entréavgiften. Jag avstod för att spara 110 kr och fördjupade mig i Rikard Wolfs kärleksaffärer med hjälp av Aftonbladet istället. Några timmar i solen med utsikt över Skeppsholmen gjorde gott.

Men inte palmerna på Djurgården. De vajade så onaturligt blågröna mot den skira, äkta vårgrönskan. Så får man inte vanhelga kunglig mark. Stället har dessutom tagit namnet efter en drottning, som uppskattade naturen och Djurgården.

"Restaurang Josefina fullföljer stolt drottningens vision att sprida glädje och god smak och önskar dig varmt välkommen till Kungliga Djurgården."

God smak? I helsike heller. Nu tror jag att det är dags att kontakta Anders på Djurgårdsförvaltningen, någon snubbe på Parkförvaltningen, begära audiens hos Skönhetsrådet eller vilken instans man nu ska vända sig till för att få ordning på saken.

Välkommen till dagens ideologiska överbyggnad!

Nu vill man ge mig dåligt samvete, igen. Inte satte vi undan några pengar för våra barn under deras uppväxt. Varken tanke eller utrymme fanns. Nej, och min mamma satte inte heller undan något för min räkning. Jag förväntade mig inte det, med tanke på att hon var ensamstående med fyra barn. Inte heller Makens mamma gjorde det, ändå hade hon bara tre barn att dra försorg om.

Det märkliga är att de flesta av oss har lyckats ta körkort, ägt eller äger bil och aldrig varit bostadslösa.

Jag kan tänka mig att läget är annorlunda ute i landet, men bor man i Stockholm så brinner det precis inte att ta körkort när man är 18. Det finns gott om allmänna kommunikationer och många går omkring körkortslösa utan att förbanna sina föräldrar eller att deppa ihop över sin lott i livet. Jag tog körkort när jag var 28, för att arbetet krävde det. Annars hade jag nog fortfarande varit utan lapp.

Det går att hjälpa barnen med annat än pengar, tid och ansträngning t ex. M har haft nerver till att övningsköra med pojkarna och ena svärdottern och de lyckades ta körkort utan sparkonton.

Varför ska man kudda för sina barn, hela tiden? Går inte uppfostran ut på att lära barnen klara sig på egen hand?

Vi hade en stor blå bok när jag var liten. Den åkte fram när vi beklagade oss att allt var så tråkigt. Det enda jag minns från den var ett kapitel med en massa gåtor. Syrran och jag kunde alla utantill, både själva gåtorna och svaren. De flesta gåtorna var obegripliga för mig. En jag speciellt kommer på löd:

Om dagen full av kött och blod, om natten står och gapar.
Det måste vara fråga om något gammalt versmått, själva takten i meningen känns klassisk. Att svaret var stövel eller sko, visste jag men det tog flera år innan jag förstod varför.

Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?
Den gåtan begrep jag både frågan och svaret på. Men jag undrar om dagens barn uppfattar att klockan går. Jag gör inte det längre, alla våra klockor visar bara tiden. Visserligen har vi en gammal pendyl i hallen, men den står. Mest för att vi inte står ut med ding-dånget.

Nuförtiden är det bara själva tiden som går, inte klockan, så vilket värdpar kan muttra:

- Å här är det bara klockan, som går ?

Nu tror jag att det är dags för mig att gå. Gå ut i det vackra vårvädret.

Ich bin ein Berliner. Var det inte så Kennedy sa? Nu säger jag det också; Ich bin auch ein Berliner. Jag går i samma takt, som en berlinare. Svd har en liten blänkare om ett för mig tidigare okänt forskningsområde, trots att jag ägnar åtminstone halvannan timme om dagen åt gång.

Stockholmaren i allmänhet skulle behöva 51 minuter för att ta sig mellan Zinken och Globen. Jag fixar den sträckan på 45. Lika rask i benen som värsta tysken!

Men har man verkligen gått vetenskapligt tillväga? Madrid i toppen? Vad har hänt med mañanamentaliteten?

Fortsätter det på det här viset öppnar jag telegrambyrå. Ettan ringde igår kväll vid 21.30. Han skulle ta sig från Konsum och hem. Det var svart av paparazzifotografer på Brännkyrkagatan. Restaurang Portofino hade celebert besök av Beyoncé.

(Hur uttalar man hennes namn, egentligen? Ska det vara Biiånsee, Bejånsee eller nått helt annat?)

Vi, dvs M, jag, Ettan och Svärdotter kan i alla fall stoltsera med att vi var Portofinos allra, allra första betalande gäster. Maten var alldeles utmärkt, men portionerna lite små för uthungrade. Vill man bli mätt så är det åtminstone två rätter som gäller.

Jag förstår att livvakterna gick direkt på sjurättersmenyn.

Min hjärna är en kub utan några snirkliga vindlingar. Allt rör sig i rätlinjigt och mer eller mindre i räta vinklar. Jag skulle kunna påstå att min verklighet har särskilt många dimensioner, tre räcker gott och väl. Den synen på tillvaron är en tillgång i mitt jobb. Allt låter sig lätt systematiseras och grupperas.

Nu har vi fått ett projekt på halsen, som får mig att slita mitt hår. Några marknadsmänniskor har lovat kunderna att allt är möjligt och ingen önskan är för komplicerad för att verkställas. Konsekvensen är att allt faller redan på första uppgiften: Hur i helskotta upprättar man ett vettigt kundregister? Det finns inget system att systemera och ingen kund är den andra lik.

Jag är van vid ett strikt regelverk, där ingenting får avvika. Helst ska allt kunna kontrolleras med någon checksifferberäkning eller ett nollsummeringsjobb, typ netto + moms = totalsumma. Nu går det inte att säga: "Så här är det ...". Möjligen skulle man kunna formulera sig "Oftast är det så här, men ..." tills man kommer på att tillägga: "Men det kan också vara så här ..." och det kan man upprepa 15 ggr.

Nej, det jag sysslar med är "Projektet Gud glömde" och det skrämmande är att det kostade företaget pengar. Vi borde ha fått en rejäl peng för att överhuvudtaget ta oss an uppgiften.

Bredbandet har krånglat hela kvällen. Det gör mig orolig och rastlös. Inte bara för att jag är bredbandsberoende. Jag har jour till fyra i natt och förväntas kunna koppla upp mig hemifrån. Nu blev jag tvungen att få igång kommunikationen till jobbet via mobil och blue tooth. Ingen lätt match och när det var klart var bredbandet tillbaka.

Ibland skickar barnen mig med enklare bud. Mobilen ringde när vi var på Ålandsbåten, det var Tvåan som ville att vi skulle köpa Mumintuggummin.

- Hur ser de ut?

- Du känner igen dem på en gång. Förpackningen ser ut som Apotekets vitaminer.

Det gjorde de verkligen och här vill jag framföra en protest. Är det så klyftigt med godisförpackningar som ser likadana ut som medicinditon? En massa halstabletter och andra karameller säljs i tryck-karamellen-genom-en-folie-paket. Massor av mediciner ligger i den typen av förpackningar.

Jag kan inte erinra mig att jag hört talas om förväxlingar av den karaktären. Däremot en förvirrad gamling, som pillade i sig maskindiskmedel i tron att det var sockerbitar, så det är väl bara en tidsfråga.

I mitt hör av världen hörs utryckningsfordonens sirener ideligen. Alltid är det någon iltransport på väg till SÖS eller några poliser som kör i rasande fart till och från polisstationen. Ja, till och med Connex har egna blåljusbilar i farten då och då. Ingen större anledning till upphetsning.

Trean ringde från bilen och undrade vad vi pysslade med.

- Vilka vi?

- Ni på Hornsgatan. Det har tagit hur lång tid
som helst att ta sig från Hornstull bort mot er.
Kolla ut genom fönstret får du se.

Och i korsningen stod ett par poliser och ledde bort
trafiken. En massa utryckningsfordon blockerade
gatan längre ner och brandkårens stora stegvagn
hade stegen utvecklad i full längd mot fasaden.

Hissbrand säger tidningsrubriken, men även en
lägenhet såg utbränd ut.

För en gång skull hade jag möjlighet att hamna i händelsernas centrum. Upplopp på Söder och inte nog med det, utanför min port. Men det är något i rapporteringen som inte stämmer.

Va, tänkte jag? Har man insatsövningar under kvalificerad övertid? Sitter och står 40 man och slösar bort allmänna medel utan större eftertanke? Sen gick jag hem och ventilerade den rundhänta inställningen med maken.

Aftonbladet säger att larmet kom 19:47. Men har polisen blivit synsk, redan 19:35 var man på plats. Som sagt, vi märkte inget av själva bråket, men så har vi treglasfönster mot gatan för att hålla trafikbullret borta.

Jag kanske lider av en defekt. Det är svårt att såga om det är en brist, tillgång eller bådadera. Min hörsel fungerar ungefär som varseblivningen för en med Aspergers syndrom. Alla ord och ljud måste tas in osorterade. Jag har svårt att stänga av öronen och anstränger mig gärna för att hänga med i andras samtal och mentalt lägga mig i och recensera folks resonemang.

I förmiddags på båten till Åland fick min hjärna verkligen vila. Alla runt omkring pratade finska, så det var fullständigt meningslöst för mig att besvära mig med att höra konversationerna. Jag kunde sitta och blicka ut över världens vackraste vy, Stockholms skärgård, samtidigt som stickningen glödde i händerna på mig. 

På tillbakavägen blev det ännu vackrare när solen tittade fram över holmar, kobbar och skär. Men då började jag höra röster. Den här gången på svenska. Först på restaurangen. Två kvinnor vid grannbordet fullkomligt tömde sig själsligen, speciellt den yngre. Ung och ung? Kanske mellan 50+ och 60-. 

- När Stefan var två år fick jag cellförändringar och var tvungen att operera bort livmoderhalsen. Det var då jag började intressera mig för buddismen. Jag kan säga att jag förberedde mig för att lämna make och barn, trots att jag fortfarande inte var 30. Då kan du förstå hur det kändes, när det visade sig att jag var gravid igen.
- Det förstår jag var omvälvande. Från död till liv. Så att säga.
- Precis. Och när Jarl föddes ...
- Ja, då blev du väl tvungen att ta kejsarsnitt efter en sån operation?
- Det blev kejsarsnitt första gången också. Värkarbetet kom aldrig igång. Och när Jarl äntligen föddes, vägde han 5,2 kg och var rödhårig och såg precis ut som en liten gris.

Då tog vi notan.

Under infarten mot stan, satt två andra damer vid sidan av oss. Deras röster studsade mot min trumhinna när de kommenterade allt vi passerade utan att ha en aning om någonting. Byggnader hamnade på helt nya ställen, som t ex Thielska galleriet. Det ligger bestämt på Lidingö.

I kön ut ur båten slängde några yngre män av utländsk härkomst käft med ett par lätt förfriskade medelålders kvinnor. Den ena kvinnan sa:
- Synn att vi inte träffades tidigare. För så där en 20 år sedan.

Grabbarna gick vidare och en av dem säger:

- Shit. Det kunde ju vara någon polares morsa.

På det sättet är min hörsel på ständig spaning efter nya intryck. Nu ska det bli skönt att få vila öronen igen.