frktjatlund

Nu tar jag igen mig lite på rummet inför fördrink och middag. Imorse var det fullständig kaos i stockholmstrafiken Kollegan tog bilen och jag hängde på. Vi trodde att vi var ute i god tid med en och en halv timme för en resa som skulle ta 40 minuter. Det tog oss 40 minuter bara att ta oss från slakthusområdet till påfarten till Essingeleden vid Årsta. Det hade gått fortare att gå.

En av dagens föreläsningar var på temat Storebror ser dig och handlade mycket om hur tekniken kommer till storebrors hjälp. Ett exempel var från ett upplopp på en fotbollsarena i Holland. För att få fram vilka som befunnit sig på platsen begärde polisen utdrag ur telefonbolagens loggar. Där kunde man utläsa vilka mobiltelefoner, som registrerat sin närvaro i området. Så vi är alla lättspårade för överheten.

Den här lilla animationen illustrerar lite av den energi som USA lägger ner på att kriget mot terrorismen. I stort sett alla är skumma och potentiella skurkar.

Ett annat inslag tog också upp mobiltelefoni, men mera ur nyttoaspekten. Hur man kan koppla ihop olika meddelandesystem och omvandla mejl till sms och vice versa eller hur talmeddelanden blev till ljudfiler och skickas hit och dit. Så nu vet jag hur KappAhl och Lindex gör för att locka mig till konsumtion.

Det säger Pling! i mobilen
Hej <<NAMN>>! Välkommen till Lindexbutiken i <<ORT>>. Vi har just nu fått in nya <<PLAGG>>, som vi tror att du skulle gilla. Samtidigt vill vi passa på att ge dig  <<RABATT>> % på valfritt damplagg.

Sen är det bara att klippa och klistra från kundregistet.

Målaren är klar med sitt jobb i köket och jag har fått tillbaka allt på sin plats igen, sånär som på köksbordet. Det låter sig inte flyttas av en som är liten och klen. Nu återstår en fondtapet på fönsterväggen och lackning av skåpsluckor och lådfronter.

Jag har kollat runt i inredningstidningar och dagens kök verkar gå i svart-vitt-grått-beige. Inte så upphetsande, precis. Vi konsulterade Billy, som är målare, vad han trodde om en ljus lila ton. Det trodde han inte alls på. Vitt ska det vara, inget annat. Så nu vet jag varken ut eller in.

Torsdag-fredag ska jag konfa ihop med andra användare på en trevlig anläggning. Av någon anledning kryllar det av konferensanläggningar i slott och herrgårdar norr om stan. Maten brukar vara höjdpunkterna på dylika tillställningar. Vi har fått uppmaningen att ha med oss skor som klarar utomhusaktiviteter, vad det nu innebär. Ska vi göra änglar i snön?

Det ska bli skönt att komma ifrån Perplexprojektet ett par dagar. Beställaren har ännu inte kunnat bestämma sig för startdatum. Mitt bud är antingen nästa vecka eller så blir det aktuellt först i februari. Min och kollegans januarisemestrar är mycket viktigare för oss än deras ökade kostnader. Det är inte vi som förhalat utvecklingsarbetet. På måndag får vi veta hur man vill ha det.

Städfirmans nya medarbetare är mycket specialicerad, men mycket upskattad. Arbetet går så mycket lättare när skärmen hålls efter.

Jag kom i samspråk med grannen, en familjefar på dryga 40. I familjen finns det två barn, en flicka i 13-14-årsåldern och en grabb, som är några år äldre. I flickans klass hade NO-läraren haft sexualundervisning med eleverna. Han hade varit både direkt och öppenhjärtig av sig.

Det som fick grannen att gå igång var den hemläxa han gav till flickorna i klassen. Lektionen hade rört sig kring ämnet onani och eftersom mannen var av åsikten att grabbar var betydligt mer erfarna än flickorna i det här ämnet, blev flickornas hemuppgift att leka lite med sig själva, om man säger.

Dottern tyckte läxan var minst sagt underlig och frågade föräldrarna om en lärare verkligen kunde ge sina elever den typen av åligganden. Pappan blev förbannad och skrev ett mejl till lärarkollegiet och undrande vad det var fråga om. Menade läraren verkligen allvar med läxan och hur skulle själva redovisningen av uppgiften gå till?

Övriga lärare ställde sig bakom spektaklet och tyckte att den här läraren både var innovativ och en man i tiden. Det fick grannen att eskalera ärendet till rektorn, som beklagade det inträffade och lovade att ta itu med saken.

Storebror i familjen var inte sen att hacka på sin yngre syster:

- Mamma, Sara ligger efter med läxorna.

- Nej, det blir ingen Idol förrän du gjort alla läxor.

- Börjar man slarva med hemuppgifterna, vet man aldrig var det slutar.

För ett par veckor sedan hade vi en träff med ett gäng från Systerföretaget. De hade med sig nytillskottet Fredrik. För ordningen skull fick alla runt sammanträdesbordet presentera sig med namn och tillbehör i form av avdelning/arbetsuppgift.

När turen kom till Fredrik sa han:

- Fredrik Landberg, geni.

- Wow, tänkte alla. En ny, lite osäker kille, som kan ta för sig. Tänk att Storasyster kan fånga upp såna talanger från Handelshögskolan. Men geni, är inte det att ta i lite väl mycket. Jantelagen är väl överordnad allting annat.

Efter ett par dagar dök protokollet upp; Fredrik må vara ett geni men i närvarolistan stod det trainee. Nu fnissar alla förtjust varje gång hans namn nämns.

Jag har inte hämtat mig än efter dagens panikmöte. I min bransch finns det ett viktigt begrepp: skiften, som kan ha olika dignitet. Det finns månadsskiften, kvartalsskiften, halvårsskiften, årsskiften och millenniumskiften. Ju mer sällan de inträffar desto mer skärrad är stämningen.

Nu lär jag inte behöva vara med en gång till när det är dags att byta årtusende, men årsskiften kommer och går. Plötsligt var det en chef på beställarsidan som insåg att det glappet mellan alla programbyten och närmsta årsskifte kommer att bli tre veckor och då drog han i nödbromsen; inget plattformsbyte denna sida 31 december.

Skälet han framförde var ungefär: Den som inget gör, han inget förstör. Skulle något skita sig i årsskiftet, så skulle han kunna hållas ansvarig. Om man då körde på samma gamla program man gjort sedan urminnes tider, skulle ingen i alla fall kunna ifrågasätta hans beslut; man gjorde bara som man brukar göra.

Förslaget från motparten var start tredje veckan i januari. Never, sa jag. Då är jag på semester i tre veckor. En semester som jag skjutit framför mig på grund av alla projektförseningar.

Nu är jag mer än less på alla dessa kycklingchefer. Människan ifråga har en massa att säga till om, men är totalt ointresserad av hur jobbet går och är bara rädd om sitt eget skinn. Nej, erbjud mig avtalspension och jag drar på direkten.

I detta nu sitter delar av familjen och kollar in Filmfestivalens sista rulle för det här året. Själv sitter jag med fuktigt hår efter ett försök att bleka bort råttfärgade utväxter. Stella somnade för halvannan timme sedan efter att jag läst en gammal Bamsebok för henne. Hon vet att jag vägrar läsa serietidningar.

- Är det varför du inte tycker om Bamsetidningar? undrar Stella. Hon använder varför som en riktig engelsman. Ordet därför finns inte i hennes ordförråd.

Nej, jag har inget mot serier men jag gillar inte att läsa högt ur dem. Det krävs alldeles för mycket av mig. Jag känner att jag måste fylla ut med en massa förklaringar om vad som händer i rutorna.

På grund av eller snarare tack vare funderingar över ordet varför, hittade jag den här lilla utläggningen i dn:s språkspalt.

Aja baja! Nu har jag smygjobbat mitt på blanka söndagen. Mest för att jag inte skulle glömma att fixa till en lista.

Annars njuter jag av min självvalda ensamhet där skvalpet från tvättmaskinen utgör bakgrundmusik. Den sista biten av Saint Agurosten slank just ner tillsammans med en fullkornspepparkaka. Jag kan verkligen rekommendera kombinationen blåmögelost och pepparkaka i allmänhet och Saint Agur och Annas fullkornspepparkakor i synnerhet.

Svärsonen tyckte att man borde toppa det hela med ett Amaronevin. I brist på sånt drog jag till med Penfolds Rawson´s Retreat igår kväll. Det fungerade också utmärkt, men så här dags på dagen går lika bra med Earl Grey.

Pardon my french! Jag inser att jag uttalat namnet på själva osten alldeles galet; jag trodde den hette "Sän Agyr" men då skulle det förmodligen stavats Agure. Fy, vad pinsam jag har varit vid de manuella ostdiskarna.

Målarkillen använde fredagen till att täcka golvet och spackla och slipa köksväggarna. Spis och diskbänk är riktigt otäckta, så köket går att använda men födan intas i vardagsrummet.

Hemtrevligare än så här kan vi inte få det för tillfället.

Idag var första helgmorgonen på över en månad, som jag äntligen kunde sova ut. Det förpepprade Perplexprojektet har gått mig på nerverna så till den milda grad att min hjärna inte kunnat koppla av ens på helgerna. Jag har vaknat med ett ryck vid sextiden även på lördagar och söndagar.

Igår gjorde vi interna sluttester och allt ser OK ut så det mentala metallbandet runt pannan har tydligen lossnat. Enligt dn kan tunga jobb korta ner livstiden. Undersökningen handlar om fysiskt tunga arbeten, men senaste tidens psykiska påfrestning känts tungt för även för kroppen.

I mitt nästa liv ska jag bli vd och leva på andras möda. Sitta på ledningsgruppsmöten och formulera mål för företaget. Göra det lätt för mig genom att kopiera någon guru i området. Kanske nätverka lite ihop med andra från Handels. Golfspel med några snubbar på Näringsdepartementet. Gifta mig med barnflickan. Som pappa brukade säga: Jag växlade tanten mot två tjugofemåringar. Men det begriper väl inte folk i mitt nästa liv; då är det nog cent som gäller.

Det är mitt enkla krav på universell rättvisa. Men å andra sidan kanske folk i Bangladesh har helt andra synpunkter på min nuvarande räkmacketillvaro.

Framtiden ser ljusare ut och förhoppningen är stor att jag slipper fira treårsjubileum för köksrenoveringen. En av Treans målarpolare kom hit idag för att göra ett tappert försök att få fason på det hela. Det vore verkligen skönt om det hela vore klart före årsskiftet.

Trean själv ska åka till Asien tillsammans med familjen och någon (skum?) anledning ville han att jag skulle betala resan. Inte med pengar ur egen plånbok; han skulle ge mig kosing och jag skulle betala via mitt konto.

Jomenvisst kan jag göra det, sa jag. Igår när klockan nästan blivit 16.00 kom han med pengarna och trodde att jag skulle kunna trolla dit dem till resebyrån på ett ögonblick. Pengarna skulle vara Ving tillhanda senast idag.

För att kunna betala via konto, måste pengarna finnas på kontot. Efter klockan tre går det liksom inte att få dit dem. Det är den enkla sanningen. Trean tillhör kategorin, som är alltid ute i sista minuten eller snarare alldeles för sent. Mardrömmen vore att familjen inte får sin resa för att betalningen gjorts för sent. Då kan jag tänka mig att någon går i taket och jag blir syndabock.

Nu ska världens bästa barnvaktare göra en insats. Det är dags för upploppet i Filmfestivalen. Efter helgen kan samtliga deltagare på alla nivåer pusta ut.

Sen många år tillbaka har Maken och jag en egen tävling när vi tittar på utländska filmer. Ju längre bort de utspelar sig desto högre poäng. Det som ger poängen är att vara först med att identifiera en Volvo på filmrutan. Den som är snabbast med att säga "Volvo" och har rätt vinner.

Engelska och holländska rullar är lågpoängare, bara snäppet över svenska. Men är det en riktigt gammal eller ovanlig modell kan även det ge god utdelning.

En annan lek, som Maken initierade för cirka tio år sedan är "Tjing för att vara han/hon". Vi var på vandringssemester i Alperna tillsammans med två vänner och hade med stor möda tagit oss halvvägs upp till toppstugan. På mellanstationen fanns en servering och när vi tog ölpaus där kom en cyklist uppför grusvägen. Lutningen var minst 20 %.

Vid mellanstationen slänger mannen ifrån sig cykeln och börjar springa uppför. Lätt tillbakalutad, med en stor sejdel öl i näven, säger M: "Tjing för att va han".

Egentligen är den leken en regression. Ikväll fick jag rå om Stella och vi läste en massa barnböcker. Varje gång hon tyckte någon var riktigt fin på bilderna, sa hon "Hon e ja".

Det känns fint att Stella har kommit till samma nivå som resten av familjen.

Min förkylning håller i sig och firar snart en vecka. Alla på jobbet är glada över att jag har eget rum. Jag är glad att jag kan hålla mig på min kant och övriga är nöjda med att slippa ha mig på alltför nära håll.

Programmen jag sliter med börjar bli riktig användbara. Nu återstår bara en synkning mellan dem. Knappen "Hoppa" i program A ska göra samma saltomortal som "Hoppa" i program B. Annars blir användarna mer förvirrade än de redan är.

Vi är inte släktkära i min familj och då avser jag oss syskon. Nu har Syrran och jag pratat i telefon tre gånger senaste dygnet. Det är nog rekord.

Eftersom jag ändå var igång, så slog jag en signal till Treans fru. Jag hörde igår att det inte var så bra med hennes mamma. Mamman behandlades för bröstcancer hela förra året och lite till. Senaste tiden har hon haft det jobbigt med andningen och i häromdagen fick hon akut andnöd.

När hon kom in på sjukhus konstaterade de att hon hade vätska i lungorna som innehöll cancerceller. Det var inte något bra besked. Ännu jobbigare är att de hade kunnat upptäcka det tidigare. För någon månad sen var hon på läkarbesök och redogjorde för sina symptom. Hon och en tonårsdotter planerade en Asienresa och läkaren viftade bort hennes oro.

- Åk du till Thailand bara. Det blev varken någon provtagning eller noggrannare undersökning.

Den doktorn kan knappast en snövit bakgrund.

Släng in Anders Milton på ett Wallraffuppdrag som patient på en Vårdcentral eller en belastad akutmottagning. Det skulle kanske ta bort hans illusioner om den vanliga läkarrollen. Och hur mycket personligt engagemang som läggs ner på patientterapi.

Den mannen låter extremt pompös i dn:s debattartikel och har samma uppfattning om läkares status som min döda moder. För henne existerade det inte ett fiiinare yrke.

Sen drar han paralleller till brottsliga domare och poliser. Det som är upprörande i deras fall är att brotten begåtts medan de varit yrkesverksamma. Den andra jämförelsen med dömda personer som inte får arbeta med barn håller inte heller. Mord kan knappast räknas som en sexuell läggning.

Och om det råder konsensus läkare emellan om att inte delta vid avrättningar och annat betyder det att Hollywood ljuger? Visa mig en amerikansk film där man verkställer en dödsdom och där läkarkåren lyser med sin frånvaro.

Är det dags att ställa en rak fråga till etikettoraklet Ribbing. Jag söker utan att hitta, en regel för vem som är ansvarig för att nästa-kundpinnen hamnar på varubandet i livsmedelsaffären.

En snabbenkät bland vänner gav det entydiga resultatet: varje kund har ansvar för att markera var hans varor tar slut och nästa kunds varor tar vid. Det låter självklart, ingen vill betala någon annans varor.

Som kundregel nummer 2, meddelar konsumbloggen följande punkt:

• Lägg själv dit "nästa kund"-pinnen, ingen vet lika bra som du var dina varor börjar och slutar.

Problemet är ofta tajmingen. Aktuell kund är fullt upptagen med att själv lägga upp på bandet och att förbereda betalningen eller så är avståndet mellan pinne och kund alldeles för stort. När pinnen äntligen är fri för omplacering har nästa kund avancerat alldeles för långt med sin vagn.

Det är såna här komplicerade problem som rör sig i min hjärna, när alla andra har intressantare saker för sig.

Igår var det en riktig rekorddag. Svärsonen vann lätt med fyra filmföreställningar på sammanlagt 10 timmar. Det kallar jag ett riktigt dagsverke. Maken kroknade etter tre filmer och överlät biljetten till den fjärde till Ettan.

Nu är gänget igång igen och jag har just nattat Stella, världens mest lättlagda barn. Det är bara att läsa ett par böcker och sen knyter hon sig helt frivilligt.

Arbetsdagen blev lång. Vi, jag och Kollegan, alltså han som återstår, skulle träffa två kandidater som rekryteringsföretaget fiskat fram. Båda typerna var bekanta ansikten från användarträffar och konferenser. De som är invigda i det jag kan är inte så många.

I morgon ska vi träffa vår chef för en utvärdering av aspiranterna. Ingen av dem hade sökt jobbet utan blivit kontaktade av head hunterfirman. Min spontana känsla var att det kunde handla om något i stil med triangelbyte på bostadsmarknaden. Man är inte så där jätteintresserad av ett nytt jobb, men det är klart att man inte vill gå miste om drömlägenheten.

Sökande nr 1

Man, frånskild med delad vårdnad om två barn. Handsvett, men vem skulle inte ha det i samma situation. Hans formella och tekniska kompetens imponerade inte; den verkade ligga på min nivå ungefär. Jag undrar han verkligen formulerat sin egen cv/ansökan. Det fanns meningar som "hjälpsam och lyhörd" och "pappa till två underbara flickor".

Men han kanske är sån, vad vet jag?

Sökande nr 2

En kvinna vars familj verkade bestå av parakiter och make. Faktum är att hon nämnde fåglarna först. Hon verkade väldigt kompetent och hade kandidatexamen, det är mer än vi som redan jobbar här har.

Men varför tuggade hon tuggummi på en anställningsintervju? Och tur för henne att vi inte har någon dress code. Plagget för dagen var fleecetröja. Det kändes som hon inte ansträngde sig riktigt.

Ska vi välja alla eller ingen och i så fall, kommer någon svara ja? Vi får väl slå våra kloka huvuden ihop under morgondagen.

Idag har alla tre barnbarnen rått om mig hela dagen. De två äldsta kom redan kl 9; där skulle föräldrarna tjäna mammon. Tredje kom vid elvatiden för att övriga familjen skulle ägna dagen åt rörliga bilder.

Det är alltid roligt att lyssna på tankeutbytet mellan tre barn i 4-6-årsålder. Vi gick ut på innergården och barnen satt där och slickad på varsin glasspinne.

- Jag vet att farbror Ettan bor i den porten där borta, Noa och pekade.

- Hans indian är död, sa My för att visa att hon var med. Egentligen handlade dödsfallet om en leguan, men associationen låg inte långt borta eftersom Noa hade klippts i mohikanfrisyr dagen innan.

Då infogade Stella

- Vet ni vad de matade ödlan med? Ärtor!

När ett stockholmsbarn talar om ärtor låter det snarare som erter, så Noa, som just börjat skolan, blev mycket bekymrad.

- Va? Vad menar du? Fick ödlan äta ettor?

Han var tydligen så inne i sin, nya spännande skolvärld att grönsaker inte låg närmast i hjärnkontoret.

Insekter gör mig nervös. Somliga mer än andra. En snabb ranking blir nog

1. Kackerlackor
2. Tvestjärtar
3. Spindlar

Den värsta kackerlacksrysaren var nog det vi upplevde på ett, väldigt, väldigt nedgånget hotell i Miami. Innehavaren var en alkoholiserad, tandlös man, som var övertygad om att vi var från Schweiz. Vi lyckades aldrig motbevisa hans åsikt, hur vi än försökte. Övriga gäster var själva lite åt det neddekade hållet och försökte försvara mannen med att "Det har inte alltid varit så här. Det var fruns död som tog knäcken på honom."

Golven täcktes av heltäckningsmattor modell ryamatta. Där hade kackerlackor hur mysigt som helst och vi kunde se hur de kilade fram och tillbaka i garnfårorna. Absolut populäraste tillhållet var under kylskåpet; det var väl värmen från kompressorn som lockade.

Vi ratade den uppbäddade soffan och tog in solsängar från stranden istället. Våra fantasier om vad som kunde dölja sig i soffan var alldeles för vilda för att vi skulle våga något annat.

Tvestjärtar är tysta, lömska typer, som gillar mörka och fuktiga ställen. Brevlådor t ex. Extrajobbet på Posten under loven ställde krav på starka nerver. Man visste aldrig när en sån där platt sak skulle komma kilande över händerna. Men det hördes när någon plötsligt kom och överraskade en postsorterare.

Men jag har aldrig varit med om att tvestjärtar gett sig på öron. Däremot spindlar. Vi var några kompisar som låg och solade på en sandstrand för 100 år sedan. Ulla, till höger om mig, såg hur en spindel kom spatserade i sanden och vände huvudet åt andra hållet. Plötsligt rusar hon upp och skriker allt vad hon orkar.

Den lömska spindeln hade krupit in i hennes öra. Oljudet den åstadkom genom att gå upp och ner i hörselgången var tydligen outhärdligt. Vi fick ta oss till Vårdcentralen, där en läkare plockade ut odjuret.

Fortfarande finns det inga giftiga spindlar i Europa, men enligt dn gör globaliseringen att vi kan räkna med en ny art per år, så giftigheten är bara en tidsfråga

Om man riktigt vill jaga upp sig över otäcka insekter kombinerade med läbbiga människor, kan jag rekommendera De som dödar av John Connolly. Men det är inget för den som lider av arachnophobia

Jag läser i bladen att Axén Olin ska på spa. Det låter så enkelt och behagligt för somliga, även om det säkert inte är smärtfritt där heller. Andra får brottas med kommunen om resurser till behandling.

En period i mina tonår gick min bästis och jag på HUF, dåtiden MUF. På den tiden hade min kompis och jag skumma bevekelsegrunder för att göra det vi gjorde. Vi hade inga som helst åsiktsympatier med högern, så det var inte skälet till att vi gick till huffarnas möteslokal på Kungsholmen.

Nej, min kompis-kompis var däremot moderat ut i fingerspetsarna. Det var hon som drog med oss och vi lät oss villigt ledas. Huvudorsaken var att en huf-träff var ett slutet sällskap och i slutna sällskap gör man lite som man vill. Som att bjuda ungdomar på alkoholhaltiga drycker t ex.

Så dålig moral hade vi. Man kan lugnt säga att vi sålde oss billigt och efter att ha förställt oss en hel höst för lite yrsel, tyckte vi att det var nog. Men kompis-kompisen fortsatte och blev sen moderat lokalpolitiker i Blekinge.

Bra: I veckan installerades äntligen den nya kaffemaskinen på jobbet.

Dåligt: Jag har känt mig risig senaste tiden och övergått till att dricka te.

Bra: Jag testade espresson och den var faktiskt drickbar.

Dåligt: Det var alldeles för stor mjölkdos i cappuccinon.

Bra: Maskinen är programmeringsbar, så man kan ändra mjölkdosering.

Dåligt: Omprogrammeringen är lösenordsskyddad; det är bara att invänta tekniker.

Efter att ha slitigt som en bäver hela veckan är det skönt att vräka sig i soffan. Jag ligger skavfötter med Stella, som kollar på Micke & Molle och själv är jag på upploppet av en bok.

Jag vaktar det lilla barnet medan övriga är på bio, the Stockholm Filmfestival - you know. Det är jag glad för, alltså att jag får vara i ensamt majestät. Jag är genomförkyld och kan knappt prata, eftersom rösten nästan har  försvunnit.

Det finns nyheter och det finns nyheter. Vissa får stora rubriker för att det handlar om stora händelser, andra för att de känns lite surrealistiska.

Konstiga nyheter ger upphov till så många frågor. Vem har med sig en cykel på ett hotellrum? Hur beter sig en kvinna med liknade böjelse? Vad är det för skillnad mellan cykelsex och onani? Hur mycket alkohol krävs det för att ge utlopp åt känslorna? Och varför kan man bli dömd som sexbrottsling för gärningen?

Första frågan kan jag lätt svar på, jag har själv haft med mig cykeln på hotellrummet. Man är helt enkelt rädd för stöld. Resten lämnar jag därhän.

Men nyheten fick mig att associera till en konversation jag hade med en som delar ett av mina intressen; medmänniskor. Vi ventilerade olika synpunkter om en medmänniskas val av äktenskapspartner och jag ifrågasatte människans förstånd.

Min väninna, som är extremt cynisk, slog enligt mig huvudet på spiken med formuleringen:

"Hon skulle svara ja om en herrcykel kunde fria".

Jag har ägnat kvällen åt tingen med stort T. Först blir jag besviken över att bredbandet inte fungerade imorse, sen blir jag ännu mer besviken över att driftchefen missat att beställa mitt 3G-modem, sen blev jag glad över att jag fick det modem som var vikt för hans räkning och ännu nöjdare över att jag fixade den superlätta installationen på egen hand.

Men installationen krävde båda USB-portarna och den ena befolkades av stationen för trådlös mus och tangentbord. Efter det hamnade de enheterna i koma, men nu har jag fått liv i dem igen.

På jobbet rullar det på och jag sysselsätter mig med projektet som gud glömde. Perplexprojektet, som saknar beställare, förvaltare, specifikation och projektledaren sysslar bara med protokoll och rapporter. Det får bli som det blir och går det så går det. Och jag gör så gott jag kan under rådande omständigheter. Men det vore mig främmande att gilla läget.

Jag var antagligen ett ovanligt korkat och humorlöst barn, är en tanke som slår mig när jag läser alla artiklarna om Astrid Lindgren. Böckerna om Pippi t ex var inte roliga. Jag blev nervös av hennes fasoner, eftersom jag visste att en riktig flicka aldrig skulle komma undan repressalier för ett sånt beteende.

Sen att Bo Vilhelm Olsson antagligen frös ihjäl på bänken i Tegnérlunden, det har jag knappt fattat ännu. Landet Ingenstans måste finnas Någonstans; det krävde mitt realistiska sinne. Och så här i efterhand håller jag med kritiken om att Astrid Lindgren löste sjukdom, problem och svårigheter med död och efter det en bättre värld än vår.

Sen när jag läste böckerna för mina barn såg jag andra saker. Bitar av Pippi kunde jag knappt läsa högt för jag skrattade alldeles för mycket.

I en av artiklarna berättas om hur Astrid Lindgren kom ihåg exakt när hon slutade vara barn, dvs slutade leka. Precis så är det för mig; jag minns precis när jag insåg det meningslösa med lek.

Jag var 12 år och sommarbarn i Hälsingland. Bredvid vedboden hade jag ordnat med en lekhörna där jag lekta mamma-barn med min docka. Fyra kapade bitar av en trädstam blev en spis med fyra plattor och i en kasserad aluminiumkastrull kokade jag makaroner.

Då slog det mig plötsligt att hela charaden var totalt meningslös. Det fanns inga makaroner, dockan var död och en kapad trädstam är inte till någon nytta i matlagningssammanhang om det inte brinner. Bara 12 år och redan gammal.

Efter den dagen blev 10 i topp och pojkar mycket intressantare än dockor och småbarnskvarten.

Sen tror jag fortfarande att det är Astrid Lindgren som döljer sig bakom pseudonymen Bo Baldersson.

Jag har jagat runt mentalt, som en skållad råtta de senaste två dagarna på jobbet för att få det förpepprade programmet att uppföra sig som folk. Jag har till och med ägnat kvällstid åt att få till det. Nu tror jag att det bara återstår ett tekniskt problem; i vissa lägen fungerar det inte att uppdatera uppgifter. Jag får ta morgondagen till hjälp.

Så ni som har lägre siffror i besökstatistiken kan skylla på mig. Jag har varken maskat hemma eller på jobbet.

Vi presentade ett par nyblivna föräldrar med lite babykläder och en flaska champagne. Jag sa att det innehållet i kassen var både till de vuxna och till det lilla barnet. Och tänk, de kunde på en gång gissa vem som skulle ha vad.

Pappan är änkling efter en tidigare fru som dog i cancer. De hade bara varit gifta ett år när hon fick diagnosen. Efter över 10 år med återfall och behandlingar dog frun. Sista året behövde hon ständig skötsel.

Föräldraparet, båda i 40-åldern, träffades och tycke uppstod och glädjen var stor när kvinnan snabbt blev gravid. När de var på första ultraljudet var en elev med och barnmorskan pratade till henne, som om föräldrarna inte var närvarande och beskrev att nackuppklaringstestet visade på risk för kromosomfel.

Vilken apa till morska! Pappan blev först alldeles förtvivlad. "Jag som trodde att mitt liv skulle börja nu" och allt var ett enda kaos. De hade överhuvudtaget inte begärt någon test. Nu är barnet alltså tre veckor och går igenom en massa prover. Och jag hade inte mage att ställa en fråga rakt ut.

Hur gör man det? Är hon en mupp, eller? Nej, lite social kompetens får man visa. Men å andra sidan kanske de skulle uppskatta en rak fråga.

I vår Billybokhylla är en sektion vikt för reseguider. En av de mer nötta utgåvorna är en tjock bok, som vi köpte någon gång på 1980-talet. Det var tider det! Då hade Skattmyndigheten ännu inte upptäckt förmånsbeskattningen för privat körning av tjänstebil.

Varje sommar packade vi bilen full med barn och prylar och gav oss ut på Europas vägar. Det var under den perioden som den numera skamfilade boken flitigt användes. Det var en bibel för vägfarare. Större delen av Europas vägnät fanns beskrivet med kringliggande sevärdheter. For man förbi ett slott på en bergknalle, var det bara att konsultera Europavägboken och där fanns uppgifter om både byggår och namn.

Många tråkiga Autobahntimmar kunde lättas upp när fröken Tjatlund bibringade barnen ett och annat om omgivningen. I alla fall för mig. Det är möjligt att barnen är av motsatt uppfattning.

En egenhet var att det mesta man kunde se och besöka platsade i någon rekordlista. Det fanns norra Europas största grotta och södra Europas äldsta väderkvarn blandat med Östeuropas största floddelta och världens minsta beboliga stenhus.

Nu skulle jag vilja komma med ett bidrag till nästa utgåva. På Södermalm, Stockholm, bor norra Europas barnsligaste man.

Exhibit A, som man brukar säga: I veckan hade Tvåan fått en skiva med Bamsehits, när hon köpte två tandborstar. Plattan innehåller schlagerlåtar, sådana som dagisbarn gillar, men texterna utspelar sig i Bamses värld. Typ låten där Markoolio sjunger In med bollen i mål är texten ändrad till Krösus Sork är så snål.

Maken tyckte skivan var jättefestlig och idag har plattan gått på oavbrutet. Man skulle kunna skylla på att barnbarnen var här, men det är inte hela sanningen. M nynnar hela tiden med, själv ledsnade jag redan på ett tidigt stadium.

Exhibit B: Svärdottern konstaterade att M har tre olika små spelkonsoler i sin ägo. Hur många 55-åringar har det? Det finns grabbar och tjejer bland bekanta, som ringer och vill ha speltips när de själva kört fast.

Nu är filmerna på Festivalen bokade och betalda, 17 olika föreställningar. Även i år kör jag med backstugeverksamhet och har lovat att titta till Stella så övriga, mer uthålliga familjemedlemmar kan roa sig.

Det var inte Staffan Westerberg, som förstörde livet för folk på 1980-talet. Jag är benägen att hålla med Tvåan om att det i själva verket var Bengt af Klintberg. Så fort man hör en mustig historia som kommer tanken farande "Äh, det där är en typisk klintbergare".

Maken återberättade en historia, som hans nya arbetskamrat, Micke, berättade i fredags. Micke bor i parhus och grannarna har flickor i samma ålder som Mickes egna. Barnen leker alltid tillsammans och vid ett tillfälle var alla fyra flickorna som bortblåsta.

Micke letade runt hemma hos sig och i trädgården, men inga barn någonstans. Då hörde han ljud från grannens uteplats. Det lät som någon gnydde så han gick dit. På bordet stod en sån där sändare-högtalare, som man har för att kolla om babyn sover eller inte. Det var ur den som ljudet kom. Då insåg Micke att det inte var ljud från barn i nöd utan något helt annat. Så han tog upp manicken och sa: "Ni i sovrummet, stäng av babysändaren".

Det tog ett par dar innan grannarna kom över det hela och vågade sig ut i sin trädgård igen.

Nå, ska man tro att detta verkligen har inträffat eller handlar det om glitterspray? Nu berättar jag historien vidare, med hopp om att få läsa den i nästa klintbergsbok.

Jag har drabbats av lite självinsikt.

1. Jag är inte stresstålig. När det uppstår problem får jag en adrenalinkick, som gör att jag tänker bättre och klarare. Men om jag inte löser problemet snabbt, så fortsätter hjärnan att gå på högvarv. Det i sin tur ger mig huvudvärk och sömnproblem.

2. Jag jobbar helst i medvind. Men vem gör inte det? Trots att jag mentalt försöker intala mig att jag inte ska ta icke konstruktiv kritik personligt, så gör jag det. Därför är jag glad att min arbetsinsats inte vanligtvis recenseras. Tänk om jag jobbade med något konstnärligt och proffsbedömare sågade mig offentligt? Jag skulle leva rövare värre än Ulf Lundell.

Idag sårades min yrkesstolthet. Vi påbörjade användartester på ett av mina registreringsprogram och en av testpiloterna sa några sanningens ord av typen:

- Den som hittat på det här kan komma ner och registrera själv.

- Jag tycker om förändringar, men det här är bara försämringar.

Nu är det inte hela sanningen. Vi har försökt strömlinjeforma den nya registreringen med den gamla, så att vår nuvarande personal kan känna sig hemma och den nya vänja sig vid hur vi löser problemen. Den bittraste åsiktsmaskinen var dessutom med i arbetet att utforma den tidigare plattformen och den nya lösningen dödar hennes "bebis".

Så trots att jag borde vara professionell och låta kritiken rinna av mig, så tär det på självkänslan. Människan kan ha rätt, det kanske bara är att spola ner alltihop och börja från början. Men då är det bara att säga ajö & godbaj till alla tidplaner.

Jag trodde i min enfald att det var viktigt för en kristdemokrat med kristna värderingar. Sa inte Jesus till lärjungarna att de skulle förlåta sin medmänniska inte bara sju gånger, utan 77 gånger dvs i all oändlighet. Men så mycket kristen är inte Göran Hägglund.

Är all rehabilitering av brottslingar egentligen meningslös? Det verkar vara så man resonerar, trots att just mördare sällan är återfallsförbrytare. Och ska Exit lägga ner verksamheten? Det går tydligen inte att starta från noll igen om man hamnat snett.

Valet mellan en engagerad läkare, som varit dömd för mord eller en engagerad läkare, som inte dömts blir svårt för min del. Att välja läkare är inte detsamma som äktenskapspartner. Men jag kanske skulle kräva en närvarande sjuksköterska.

Idag ägnade vi förmiddagen åt ett bautamöte för att gå igenom en åtgärdslista längre än en 12-årings önskelista och den stående åtgärden blev: "Den här punkten kräver en extra sittning. Vem är sammankallande, Peter?".

Det lät ungefär som hemma hos oss när jag var liten. Efter middagen kom moderns självklara fråga: "Vem diskar, Victoria?" En uppmaning omformulerad till fråga, så att det skulle låta som om det fanns alternativ. Ibland försökte jag med att säga att Syrran diskar, men det blev inte så. Den som frågan ställdes till fick vackert diska.

Nu ska det bli intressant att se hur möten i olika konstellationer kommer att minska utrymmet för att verkligen sätta in verkningsfulla åtgärder.

Dagens bikt: Jag gick inte hem idag, dels var jag sen och sen var det ett riktigt skitväder. Inte bara för människor utan även för SL. Hala spår gjorde att tågen gick med reducerad hastighet, så idag var en SL-minut inte bara 1 min 30 sek. Nej det gick minst två vanliga minuter på en SL-minut. Det tog nästan lika lång tid att åka kommunalt, som att gå.

Jag kan inte minnas att höstlöv och regn ställde till problem för tunnelbanetrafiken förr i världen. Kan det vara de nya tågen som inte greppar rälsen lika bra? För några vintrar sen kunde föraren inte stoppa tåget i den lilla nedförsbacken vid Globen utan vi kanade vidare till Enskede Gård där vi fick ta mötande tåg tillbaka.

Dagens särskrivningar: I åtgärdslistan hade chefen skrivit "de olika av delningscheferna ...". Han är ny och vet inte vilka rigida språkpoliser som döljer sig bland mötesdeltagarna.

Nummer två stod M för. Han hade satt upp ett anslag i porten med det glada budskapet "Målningsarbetet på börjas vecka ...". Han hade sett felet själv, men iddes inte göra om skylten trots att han visste att jag skulle hacka.

Det var säkert hundra år sedan jag gjorde det jag gjorde imorse och det ska inte hända igen. Inte de närmast hundra åren i alla fall. Jag kastade mat! Och då menar jag inte lite vissen persilja eller torkad ostkant. Nej, det var en hel stor laxfilé.

När jag köpte den var jag väldigt sugen på lax vilket inte är så konstigt; jag är nog konstant det. Men det ville sig inte utan laxen låg i kylskåpet och gjorde sig platt och osynlig. Först i söndags kom jag ihåg filén, men det var så dags. Etiketten sa "Bäst före 07-11-05" men lukten angav snarare "Sämst efter".

Maken tycker, med en viss rätt, att vår mathållning är något ensidig och att han tvingas äta det jag gillar. Det är alldeles för mycket lax och kyckling i våra liv enligt hans förmenande.

Bikt: Jag är en riktig ögontjänare, så för att dölja mitt dåd frös jag ner laxen och bar med mig de nedfrysta bitarna ut i soporna när jag gick till jobbet imorse. Annars hade M nog bildligt talat haft mig att äta upp den illaluktande laxen.

Med tanke på hur lite jag kastar så har jag nog långt till den nivå brittiska hushåll ligger på. Jag har läst att en tredjedel av deras mat åker i soporna.

Listfavorit: Nu har Taras läsare rangordnat yrkeskategorier efter sexighet. Programmerare ligger risigt till, näst sista noteringen tillsammans med politiker. Jag förlåter dem även om jag inte fattar det sexiga med bönder.

Men borde inte listan tagits fram av en tidning för män, som ren yrkesvägledning för den som vill ha framgång hos det motsatta könet.

Förhalare är mitt mellannamn, men nu har jag fått ändan ur vagnen och ringt försäkringsbolaget. Inte nog med det, jag har kollat upp vilka vaccinationer man behöver för att resan till Vietnam.

Jag har tillägg på hemförsäkringen för resor, men resebyrån lät smått hotfull i sin formulering att man kräver fullständig reseförsäkring av alla deltagare på rundresor i Asien. Självklart ville man sälja sin egen svindyra variant, det är ju där man har största marginalen.

Men varför ta en helt ny försäkring, när man redan har hemförsäkring? Det är mot min ekonomiska natur. Trygg Hansas handläggare lovade och svor att det inte gick att vara mer försäkrade än vi redan var. Det fanns inga ytterliggare tillägg.

Den som spar han har och där snuvade jag Solresor på avansen. Nu återstår bara att ta tjuren vid hornen och ta sig till en vaccinationsklinik och bättra på polioskyddet och lite annat smått och gott.

Den här veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndag. Ungefär så känns det. Regn i kombination med tidig morgon och ihållande motvind gör inte mig glad. Men 6 november har aldrig känts som en bra dag. Speciellt inte 1971, då vi krockade i årets första snöoväder.

När jag passerade ett av höghusen vid Ringvägen höll jag på att springa in i en man, som klev ut ur porten. Jag ser honom då och då stå och sjunga vid busshållplatsen. Man skulle kunna beskriva honom som en A-lagsprospect.

Idag överraskade han med en blomsterkrans med skarpt rosa blommor runt halsen. Det piggade upp i höstrusket.

Min regnponcho höll då och då på att blåsa av mig och egentligen borde jag ha tagit den längre modellen. Men jag väcker en viss uppståndelse med den. Jag tror att bilister uppfattar den som en burka eftersom de tutar på mig. Då tar jag heller omaket att bli lite blöt på kjolfållen.

När man gör om siffror till text, så är det ofta lätt att se vart skribenten vill komma. Ta dn:s rubrik "Var femte svensk betalar svart" t ex.; där vill man ge intryck av att de flesta köper svarta tjänster.

Hade man formulerat sig med orden "80 % av alla svenskar har aldrig betalat svarta pengar" så hade budskapet blivit ett helt annat. Faktum är att flertalet gör rätt för sig.

Sen blir jag betänksam över hur det står till med tankeförmågan hos svartköparna. Motivet hos 65 % av dem är att politiker och andra högt uppsatta gör det. Det låter som de fortfarande går i mellanstadiet: "Alla andra får ju ..." Undrar just vad den tredje tredjedelen anför för motiv?

Sen är jag glad över att avslöjandet att paret Cederschiöld fortsatt att anlita svarta städtjänster även efter det att skattesubventionerna infördes. De bekräftar min tes och käpphäst att så länge svartjobben är billigare än de vita kommer skrupelfria girigbukar fortsätta att välja den.

Förra veckans inlägg var nog ett personligt rekord i negativa omdömen, så för att i någon mån kompensera det och försöka vrida trenden åt andra hållet är det dags att vara positiv.

Petters nya platta är jättebra. Se där, jag kan uttala mig uppskattande.

Nästa pilsner är Åsa Lindeborgs Mig äger ingen. Den verkar också väldigt lovande; jag har inte kommit så långt i boken med det jag läst hittills fyller mina krav på en bra barndomsskildring.

Nu hoppas jag på att hon får Augustpriset i december. En artikel (som jag inte hittar i nätupplagan) i gårdagens dn hade en bra förklaring till varför många blev glada över att Doris Lessing fick nobelpriset. Tanken var att när en författare får ett pris, så känner sig läsarna också att de blir belönade. De har ju valt att läsa just den författaren.

Så belöna mig genom att ge Åsa Linderborg årets Augustpris! Då blir både hon och jag glada.

- Farmor, jag glömde mina Pokémonkort hos er. Släng inte dom. Lägg dom på ett riktigt bra ställe så jag kan få dom nästa gång jag kommer till er. En liten vädjan från barnbarnet Noa, som är alldeles tokig i sina kort och gärna förklarar vilka figurer som är bra och varför.

Trean med familj åt middag här och Trean efterlyste våra bröllopsbilder, som han ville visa frun eftersom "vi såg så festliga ut" på korten. Vi gifte oss på det brun-gula-oranga 1970-talet. Jag hade en brun klänning i veloursammet och hade permanentat håret. Varför vet jag inte, alltså det där med permanenten. Maken har sina ultramoderna jätteglasögon och håret står upp i en liten tofs bak i virveln.

Någon gång på 80-talet gjorde vi oss av med bilderna, men förra året dök de upp igen. Min styvfar dog och bland hans kvarlåtenskap fanns hela fotoserien. Maken skäms fortfarande, så vi har dem undangömda. Så undangömda att vi inte hittar några. Eller så har vi lånat ut dem till något av de andra barnen.

För att riktigt sälja ut oss som ufon säger sonen till frun.

- Inte nog med att de slängt sina bröllopsfoton, de har sålt sina vigselringar.

- Nähä, är det verkligen sant.

Ja, det är sant. Vi kunde inte vara så trista och hålla oss med konventionella ringar, utan köpte ett par i vitt guld, som var skålade åt "fel" håll. De såg ungefär ut som att par cykelfälgar. Vid ett tillfälle kutade M nedför trapporna och fastnade med ringen i trappräcket. Det höll på att kosta honom ett finger, så efter det vågade vi inte ha ringarna på oss. Några år senare tyckte vi att ringarna skulle göra större nytta som cash, så ja, jag erkänner, vi sålde dem.

Jag påminde inte sonen om det tillfälle då han, hög som ett hus, i vredesmod svalde sin egen vigselring och fick vänta ut tarmpassagen innan han återsåg den. Jag kan vara lite storsint, även om det kostar på.

Varje gång någon ser vårt bröllopsfoto väntar vi spänt på en given kommentar. Det är ungefär som i filmen Sällskapsresan där alla kommenterar fotot på frun med orden "Fin hund". I vårt fall är det "fint halsband". Men inte ens det har jag kvar. När det gick sönder i lödningen kastade jag även det.

Det är alltid svårt att avgöra om gemene man är lika upprörda över olika "affärer" som mediedreven ger intryck av. Det som stör mig med alla avslöjanden, som fått ministrar och andra att avgå är dubbelmoralen.

Långtidssjukskrivna och arbetslösa misstänkliggörs och deras villkor försämras. Samtidigt gör de som fattar dessa beslut allt för att komma undan själva. Jag kan ha ett visst överseende med köp av svarta tjänster när det handlar om människor med begränsade resurser. Men inte när det handlar om folk med tillgångar långt större än flertalet.

Jag är benägen att hålla med Lena Mellin i analysen över situationen. Men hur ska Reinfeldt kunna hitta nya människor till förtroendeposter, människor som verkligen tål att synas i sömmarna?

Clabbe säger enligt Aftonbladet ätt Idol är "mossigt". Men Clabbe lelle, finns det något mossigare ord än just mossigt. En stofil är vad den mannen är. Om inte också det uttrycket vore så in i bänken mossigt.

Jag har inte sett Idol, mer än när vi zappat förbi men i AB:s Klickbilaga fördjupar jag mig i en serie frågor som deltagarna får svara på. Här kommer min sköna svar på sju sköna spörsmål.

Vad sover du i?

Sängen. Det händer att jag förflyttar mig till soffan om sovkamratens snarkningar blir alltför ljudliga.

Vilken är din dyraste ägodel?

Sängen. Vi äger ingen bil, men i gengäld har vi motoriserade sängar av lyxkvalitet. Barnbarnen brukar fråga: Får vi åka i era sängar? Och sen åker de upp och ner, ömsom med huvud- och fotändan och ibland med båda. En vacker dag hittar vi dem hopklämda mellan huvud- och fotände när sängarna löpt amok.

Titeln på filmen om ditt liv?

Släng morsan av tåget.

Vem spelar huvudrollen?

Det beror på vilken morsa; är det min eller jag själv som ska bort? Min morsa har redan åkt av tåget, men jag tror att Bette Midler är ett säkert kort både som min morsa och jag själv.

När svär du?

Det finns bara två platser som kan få mig obehärskad: framför datorns bildskärm och bakom ratten. Min kollega kan se riktigt orolig ut ibland. Annars händer det aldrig.

När fick du senast en komplimang?

I förmiddags. En arbetskamrat hade vänligheten att uttala sitt gillande över min senaste outfit. Det var klubbdag på Åhléns igår och handlade man för 300 pix fick man en värdecheck på 50 spänn. Såna gentila erbjudanden kan jag inte motstå.

Vad i ditt utseende är du mest nöjd med?

Mina fötter. De är tunna och smala och helt perfekta för italienska skor i storlek 39. Det kan man inte säga om övriga utseendet; tunt och smalt alltså.

Nå, gör om det om ni orkar. Då kan ni känna er lika sköna som jag och idolerna.

Det är lördag idag tycker Vägverket och tar inte en krona för att trängas. Varför sitter jag här och häckar i rum C 538? Jo, jag är så himla oplanerad att när det går upp för mig att den här dagen är halv arbetsdag, då har alla omkring mig redan begärt ledigt.

Så nu sitter jag här och kan inget annat och när jag ända tagit mig till arbetsplatsen är det lika bra att jobba på. En positiv detalj är att det är väldigt tyst runt omkring mig och det underlättar koncentrationen.

Konsekvensen är nya och förbättrade "pogram till datan", som användarna brukar säga, så nu tänker jag gå hem eftersom jag redan jobbat flera minuter för länge.

Apropå Schenströms avgång så gnager det en liten misstanke hos mig. Är det så att m det är lättare att överse med den här typen av övertramp när det är män som faller ur ramen? Får kvinnor en strängare dom?

Jag tror det. Män vid makten, som dricker sig salongsberusade visar bara att de också är människor. Inte mer omdömeslösa än de flesta andra. En manlig politiker som blir alltför kärvänlig med en kvinnlig journalist skulle inte behöva gå i svaromål på samma sätt.

Kvinnor som gör samma sak döms betydligt hårdare. De är inte bara omdömeslösa utan brister antagligen både i förnuft och i kompetens.

De mediedrev som gått över Reinfeldts mannar och kvinnor har av någon anledning bara fått kvinnorna att avgå. Inte för att jag har något emot att de är borta men jag hade gärna sett fler huvuden rulla.