frktjatlund

Men jag är verkligen ingen fighter när det gäller feber. Danssteg t ex går omedelbart bort. Ge mig 40° och jag är däckad. Totalt. Vilda hästar kan inte få mig ur sängen. Och varför skulle de ens försöka, där jag ligger känslig för både ljus och ljud och vandrar ut och in i medvetslösheten.

Torsdag morgon tog jag visserligen till två vilda hästar i form av Magnecyl, för att klara av förmiddagens första möte i webbrådet. OK, skälet till att jag ville stå på benen var rent strategiska. Jag ville inte ge Marknadsmannen en öppning att köra över mig i projektet. Så beräknande är jag.

Men efter lunch började marken gunga rejält, så det var bara att packa ihop, packa sig hem och bädda ner sig i bingen. Diagnos: influensa med värk som kom och gick, från tänderna ända ner till tårna. Ibland tandvärk och nageltrång på samma gång.

Nu är det hopp om livet och jag är uppe och går och har till och med fått i mig lite omelett till lunch.

Nu ger jag mig! Det var år och dar sen jag var sjuk, men nu börjar symtomen tätna så att jag inte kan ignorera dem.

• ögonen rinner. Värre än vanligt, för de rinner mest hela tiden
• näsan rinner. Inte så mycket, men det känns bara som en tidsfråga innan stora sjöfallet bryter ut
• halsen började killa redan igår eftermiddag
• hostandet och harklandet intensifieras
• frossbrytningar, trots dubbla koftor
• ingen större lust med nånting. Knappt mat och det är bra olikt mig.

Är det förkylning eller influensa i antågande? Jag hoppas på det förra eftersom jag gjort mig känd som antiinfluensavaccinerare. Man vill ju inte att omgivningen ska tänka "Va va de vi sa. Du skulle tagit den där sprutan, nu när företaget så galant kom med erbjudandet.".

Nu går jag hem och tillämpar nätdoktorns råd: "Man ska dricka mycket och försöka äta så gott". Jag får väl se om jag hittar något gott på hemvägen. Jaså, var rådet "äta så gott det går". OK, men ju godare det är desto lättare går det.

Com.hem går bort

Ibland är det synd om telefonförsäljare. Igår led jag med Linda, som kvittrande ringde upp från com.hem.

- Ja, ni har ju varit kunder hos oss under många år. Man skulle kunna kalla er förmånskunder. Hur har ni det med telefoni och bredband?

- Bredbandet betalar jobbet.

- Men telefoni, där finns det många kronor att spara om ni nappar på vårt bla-bla-bla-erbjudande.

- Det låter lovande. Då kanske vi kan få ihop 30 spänn till den nya kortavgiften, som vi fick brev om häromdagen.

Då blev Linda ledsen. Men jag blev ännu surare över att com.hem i praktiken höjer priset med 10 % utan att tillföra något för kunden.

Ser rött

Varför blir jag så provocerad av vissa tidskrifter och varför marknadsavdelningar har fått för sig att jag skulle vara intresserad av att prenumerar på dem? Igår låg det ett glansigt erbjudande från Gods & Gårdar och den typen av tidskrift är nog det sista jag skulle kunna tänka mig att läsa. Än mindre betala för.

Jag skiter fullständigt i hur folk har det på sina slott och herresäten. Deras mat och antikviteter struntar jag också högaktningsfullt i. Hur de sköter parker och trädgårdar och hur de tänkte när de valde dittan och dattan är totalt ointressant för mig.

Och jag känner mig inte minsta avundsjuk. Bara illa berörd.

Företaget jag jobbar på håller på med att förnya hemsidan eftersom verksamheten har tagit ett lite annat spår än tidigare. Min uppgift blir att leda arbetet med att ta fram hur vi ska visa upp oss på nätet. Själva designen har ett internetmarknadsföringsföretag tagit fram och nu ska min grupp skapa sajtkarta och innehåll.

Den stora fördelen med projektet är att jag kommer att få lära mig en massa nytt på kuppen. Det är verkligen inte fel.

Fyra medelålders kvinnor mediterar över det egna förfallet. Eller snarare tre av fyra gör det.

- Alltså, om jag bara kunde gå ner fyra, fem kilo så skulle jag väga lika mycket som när jag var i nionde månaden.

- Det menar du inte. Jag väger nog samma som när jag var som gravidast och då hade jag gått upp 20 kg.

- Jag ligger nog någonstans mitt emellan.

Enda skillnaden är att kilona är lite jämnare fördelade numera. Mer utkletade över hela kroppen så att säga. Annat var det under grossessen. Då var jag rejält stor om magen. Vid ett besök på Mödravården mätte barnmorskan midjeomfånget och konstaterade:

- 105 centimeter.

- Va! Är jag lika stor som vårt köksbord?

Vi hade ett stort, runt bord med en diameter på just 105 cm och i ett anfall av hjärnsläpp blandade jag ihop omkrets och diameter.

Med tanke på dagens forskning skyller vi förfallet på virus. Så måste det vara med tanke på att tre av fyra är drabbade, då måste det vara väldigt smittsamt.

Och det lilla hälsningskortet? Vad skriver man på det? Det enda jag kom på var "Vi tänker på er!" För det gör vi.

Senare ringde Syrran på kvällen och var uppriven. Jag nämnde att vi skickat blommor. Och tur var det. Eftersom jag fyllt i mitt namn flera gånger under blombeställningen tänkte jag inte på att det borde stå något på själva kortet om vem som skickat blommorna.

När budet levererat hade mottagarna kliat sig i huvudet i flera timmar för att komma på vem som kunde ha skickat buketten. Några avsändaruppgifter hittade de inte någonstans. Tills de pratade Syrran, som satte dem på rätt spår.

Jag följer Moa Herngrens våndor i DN. Hon brottas med ett Kom-i-form-2009-program och PANG! där tappade hon ett kilo till. Idag handlade det om hur hon fick experthjälp av Jacob Wismar, kock med hälsokök.

Lite fundersam blir jag. Hur mycket lär man sig på 40 år? För det är vad Moa Herngren fyller detta år enligt Wikipedia. I en krönika (hittar den inte på nätet) bredvid artikeln, lägger hon ut texten om hur en bit inhandlad rostbiff ger henne dåligt samvete eftersom hon inte kommer sig för att tillaga den. Bara för hon inte vet hur.

Nog är det konstigt att man inte fått kläm på hur man hanterar rostbiff under så många levnadsår. Och om man inte vet, varför inte konsultera en kokbok eller matsajt? Eller tycker jag bara att det är märkligt för att det handlar om en kvinna?

Sen vill jag ge Jacob och Moa ett tips.

Jag är 100 % säker på att Moa har en timer. Den timer jag upptäckte när barnbarnen hade lekt sönder min äggklocka. Mobiltelefonen är utrustad med både klocka, tidtagarur och timer. Den har jag börjat använda vid matlagning och den slår gamla äggklockan med hästlängder. Man kan ställa in mobilen på sekundnivå och på tider längre än 55 minuter. Och man bär den lätt med sig.

Två helger i rad har vi haft två barnbarn, som nattgäster och det ändrar radikalt valet av tv-underhållning. Då är det tävlingar, som gäller. Så nu kan jag uttala mig om Let's Dance. Egentligen fanns det inget som hindrade mig tidigare heller, eftersom det är så mycket lättare att vara tvärsäker när man inget vet.

En sak är säker; jag håller helt och fullt med Sonja Schwarzenberger att det finns två måttstockar i tävlingen - en för kvinnor och en för män. Hur kan man dansa så pissdåligt som Hasse Aro, George Scott och Carljan Granqvist och ändå få tillräckligt med röster för att hålla sig kvar?

Förra veckans utåkning, när Linda Haglund försvann ut till höger förvånade inte så mycket. Henns prestation var inget vidare. Men så dålig är inte Blodinbellan att hon var sämre än kylskåpen till gubbar.

Och samtidigt bidrar jag till backlashen själv, genom att bli imponerad av Magnus Svensson och Morgan Alling, riktigt bra för att vara gubbs. Mer än jag blir av Elisabet Höglund. Fast hon är en tant.

Sen tror jag att Blodinbellan överskattat sin betydelse. Betydelsen i den riktiga världen. Hon må ha stor publik till sin blogg, men det är inte samma kategori som ringer in till tv-tävlingar. Och är det inte föredettingar, som ställer upp i Let's Dance?

Min mamma var verkligen inte som andra mammor. Framförallt var hon inte särskilt politiskt korrekt, eller vad man nu ska kalla det för. Jag kan t ex inte erinra mig att hon läste några sagor för oss. Mest för att hon inte tyckte om att sitta still. Det gjorde hon enbart när hon målade naglarna.

Om vi bad om en saga, så fanns det två alternativ. Antingen blev det någon förskräcklig historia ur verkliga livet. Lite modell Krösamaja utan övernaturliga inslag. De var utbytta mot omänskliga diton. Eller så drog hon en fräckis. Det finns nog inte en enda historia där en Handelsresande hade huvudrollen, som var okänd för mig innan jag fyllt tio.

Den här bilden påminde mig om en av moderns vitsar.

Tonåringen, som hamnat i olycka kom in till förlossningen med täta värkar. Alldeles skräckslagen frågade hon barnmorskan:

- Vilken ställning är bäst för mig, nu när barnet är på väg ut?

- Samma ställning som när det kom dit antar jag, svarade sköterskan lite syrligt.

- Va, måste jag in i en Fiat 500 igen?

Nej, det blev ingen resa till Honduras för Lillsyrran och Svågern. Deras son och sonhustru är där på ett halvårs volontärarbete och ett besök i Karibien är alltid uppskattat. Speciellt av besökarna. Avresan i helgen ställdes in på obestämd tid efter förmiddagens läkarbesök. Förra veckans magnetröntgen visade en mindre tumör i högra tinningen och det beskedet ställer det mesta på ända.

Räckte det inte med Lillsyrrans bröstcancer? Som hon visserligen för tillfället är friskförklarad ifrån, men ändå.

De kom båda två till mitt jobb för att lämna fotona, som Lillsyrran lyckades glömma hela förra veckan. Bara det kändes illavarslande. Och inte blev det bättre med Svågerns nästan överdrivet hjärtliga hälsningskram. Nej, det var roligare före 40. Nu känns minsta sjukdomssymtom som ett dåligt omen.

Min klagan från i höstas har hörsammats. Det var inte en dag för tidigt! Äntligen någon som begripit att skolan borde hålla med matsäck vid utflykter. Och då handlar det inte om att det kostar pengar utan att det kostar på.

Det kostar på för barnen att komma ihåg lappar och veckobrev. Det kostar på för föräldrar att läsa och att komma ihåg vad de läser och det är jobbigt att ha alla utflykter i huvudet. Ju fler barn desto större mental ansträngning. Hur många nätter har inte någon stackars förälder vaknat med ett ryck och insett att det blir en mycket påver lunch på Hellasgården för något stackars barn?

Och det primära är inte kostnaden för innehållet i matsäcken. Den är försumbar. Det som stör i pengasammanhang är att man får betala för skollunchen två gånger.

Ännu mer störande är de plastiga mataskarna, som föräldrarna lägger pengar på. Slantar som håvas in av Disney m fl och gör dem rikare och rikare.

Imorse lämnade jag Stella på dagis. Tvåan skulle till läkare, Svärsonen till flyget och barnbarnet behöver mjukstarta på morgnarna.

På väg ut hemifrån, kom jag på den öppnade vitvinsflaskan i kylen. I söndags tog en av gästerna en liten skvätt ur den. Nu stod den bara hos oss och riskerade att förfaras, så jag greppade flaskan och bar den naken på armen över korsningen till Tvåan.

Typiskt nog, så sprang jag på Makens arbetskamrat när jag rundade hörnet Krukmakargatan. Självklart föll hans ögon på vinflaskan.

- God morgon! Och vad kommer du bärande med så här på morgonkvisten? undrade han.

- Det är min senaste bebis. Jag har barn att lämna på dagis.

Tvåan tyckte att det var lite mesigt sagt och föreslog "Du vet, jag har så svårt att komma igång på morgnarna" istället. Men nu är jag både igång och på jobbet.

På något sätt har jag levt flera liv. Det känns så på något vis. Saker som hänt, platser jag bott på, jobb jag haft; ibland kan jag känna det som om det är någon annans upplevelser eller erfarenheter. Som en film jag sett, en bok jag läst eller något jag hört berättas.

Mina fem första år i Hökarängen måste ha varit någon annans förskoleår. Visst finns det scener i min hjärna där jag, ihop alla gårdens barn, stod på bergknallen vid Fagersjövägen och skrek det hotfulla krigsropet "Ia, ia, ia-ia, bom, bom, bom" till barnen från Hovmästarvägen.

Men är det jag kommer ihåg därifrån verkligen minnen av händelser? Eller är det minnen av minnen eller minnen av historier, som vi syskon återberättat för varandra?

Och åren med Styvpappan, hur var de egentligen? Syrrans och mina minnen är så totalt olika. Händelserna överensstämmer, men inte slutsatserna och känslorna runtomkring.

Småbarnsåren, alltså mina barns uppväxt, känns också långt bort. Både i tid och rum. Nästan så att jag inte kan uttrycka mig tvärsäkert om någonting utan att få en uppfordrande blick eller två om avkomman är i närheten.

Här minns jag med säkerhet att vi bott. Länge. Inte så tidigt som 1963 när det fortfarande var vänstertrafik, spårvagnar på Hornsgatan och 53:ans buss passerade utanför. Nej, vi flyttade hit 1992 och bor fortfarande kvar. Några hus har försvunnit och andra tillkommit. Trafiken är betydligt tätare. Men annars är det sig ganska likt. Vad jag kan minnas, i alla fall.

Nej, jag är inte ingenjör utbildad på KTH. Även om det droppar en branschtidning då och då, som fått för sig det. Jag duger inte ens till EPA-ingenjör eftersom jag inte gått teknisk linje på gymnasiet.

Ändå tar jag åt mig när Alex påstår att ingenjörer är tråkiga och har finnar.

Själva avgörande slaget om vårens semestermål kom 17:22 vid Vasagatan 16. Vägen dit var mödosam på flera plan. Då fick fantasi-Borneo ge vika för mer närliggande territorier och en mer lättforcerad geografi. Maken har insett att vi, dvs framförallt han, inte har fysik för kategori fyra på en femgradig skala. Han som bangar för lite skoskav.

Nej, i gång nummer ett på Kartcentrum finns böckerna med vandringar på europeisk mark och där hade vi stämt möte efter jobbet. Maken kollade först på Pilgrimsvandringar i Spanien.

- För katolskt, menade jag och efter lite skärmytslingar enades vi om Mallorca. Ja, ja, inte alls likvärdigt med en rundresa i Kina. Snarare en tummetott. Men det var åtminstone 10 år sedan vi var där och då ägnade vi oss att cykla kors och tvärs och runt hela ön.

Nästa batalj tog två timmar framför datorn där jag avgick med segern. Maken satsade på lågprisflyg till Barcelona och färja därifrån. Jag höll på flyg tur och retur. Och voila, det flyget blev både billigare och går att boka om till skillnad mot Ryanairs pissiga biljetter i kombination med färjeöverfarter.

Så nu gäller det att ägna de närmaste tre månaderna att bli lite fit for fight, så vi pallar utsikten.

När ska jag äntligen börja känna mig uppåt igen? Uppåt fysiskt och mentalt. Senaste veckorna har jag verkligen ansträngt mig på alla tänkbara plan.

• In med den nytta maten
• Ut med onyttigheter
• Inklusive alkohol
• In med te istället
• Slut med dåliga tv-program
• Börja beta av böcker
• Sju timmars sömn
• 15 minuters morgonjympa
• Vitaminer & transbärskapslar
• Snäll mot barn och djur
• Travar mina 9 km fram och tillbaka till jobbet, precis som vanligt
• En massa H₂O dagarna i ända

Vad kan man mer begära? Är det bristen på dagsljus, som tar ut sin rätt? Eller är även min kropp ett slagfält? Som Johanne Hildebrandts. Trots att jag knappast ens kan ha förstadiet till kol.

Sen är det synd att hon inleder artikeln om alkohol med beskrivningen av en nerpissad gubbe på Maria Beroendecentrum. Det fungerar ungefär som tv:s fetma- och städprogram: "Så fet är jag i alla fall inte"/"Så skitigt har jag inte"/"Jamen, jag har fortfarande full kontroll över kroppen/tillvaron/jobbet".

Förresten har jag väldigt rent och fint hemma.

Först hade jag tänkt att kommentera dagens ledare i dn. Den om en morddömd ska få utbilda sig till läkare. Men det gjorde jag redan 2007 när fallet var uppe förra gången och eftersom jag inte ändrat uppfattning är det inte så mycket att orda om. Det blir bara en upprepning.

Ett tillägg vore möjligen att debatten känns unken och andas en gammeldags övertro till läkare. Att de är övermänniskor på något sätt med helande händer. Sen efterlyser jag en gränsdragning. Kock? Livsmedelsindustri? Sjuksköterska? Taxiförare? Pilot?

Det enda raka kanske är militärutbildning.

Sen funderade jag över Niklas Ekdals kommentar till Littorins "skitår". Nej, skit är inte synonymt med bajs i sammansatt ord. Det tycker inte jag. När barnen säger att maten är skitäcklig, så smakar den inte bajs. Det är snarare menat som en förstärkning.

Men visst har Ekdal rätt i att det ändå är dumt sagt av Littorin, med tanke på övriga argument.

Nej, det är nog bäst att jag håller mig på det personliga planet. Vi hade middagsgäster i helgen, ett par i 30-årsåldern med turkiskt ursprung. Kvinnan har turkiska föräldrar och är uppvuxen i Sverige. Mannens föräldrar flyttade från Turkiet till Tyskland och lät honom bo hos farföräldrarna sina fyra första år. Då tog de med sig sonen till Karlsruhe, där han fick spendera dagarna inlåst i en förortslägenhet alldeles ensam medan föräldrarna arbetade.

En fyraåring - ensam i ett förortsgetto? Det märkliga är att föräldrarna trodde att de gjorde honom en tjänst och en möjlighet till en bättre framtid. Nu har han, som vuxen lyckats skapa sig en bra tillvaro, trots uppväxten.

Brottningsmatchen om årets semestermål pågår fortfarande och ingen seger är än så länge i sikte.

Jag har förflyttats 25 år tillbaka i tiden. Nej, det behövdes ingen tidsmaskin, bara en sjuåring, som ville hänga på en kompis. Klasskamraten Tage tränar fotboll i Hammarby och hans mamma har lobbat för att Noa skulle få hänga på. Trots att terminen redan börjat och barnbarnets bollsinne är ett stort ?.

Ska man halka in från snett vänster, då måste allt vara rätt. Åtminstone vad utrustning beträffar. Så igår eftermiddag och under förmiddagen idag har vi irrat runt som yra höns för att hitta rätt prylar i rätt storlek. En stor osäkerhetsfaktor var Noas förståelse om vad som var rätt och om det verkligen var så viktigt vad man hade på sig.

Men han fick ett par gröna shorts och en randig matchtröja och var nöjd med det, även om kläderna var i största laget. Hans vanliga gympadojor var inte bra utan skorna skulle absolut ha nabbar och ännu viktigare var det att kunna knyta dem själv.

Under hela gårdagskvällen pågick träning under tårar och förbannelser. Farfar fick instruera; en vänsterhänt lär sig bäst av en annan vänsterhänt, menade jag och förbannelserna växlade mellan att farfar var dum alternativ att jag var det, som hade köpt så knasiga och omöjliga skor.

Nu lyckades han knyta skorna på träningen, även om de gick upp efter 10 minuter. Någon Ronaldihno lär han knappast bli men de var nöjda efteråt, både han och Tage. Och det är väl huvudsaken.

Trean får förlåta att vi låter hans son fraternisera med fienden. Den stora ursäkten är att Bajen ligger närmast till. Själv hejade han på AIK och tillhörde Black Army, men det tror jag berodde på att han tyckte att det var häftigare och man fick slåss så mycket mer.

Lillsyrran och jag har ärvt en och samma tomma gen, när det gäller att komma ihåg saker. Alltså inte minnen i största allmänhet, utan att undvika att komma ihåg att ta med oss saker när vi borde göra det. Hela den här veckan har Lillsyrran varit på väg till mitt jobb med en bunt gamla foton. Kort som hon har lånat för att skanna in.

Först låg de kvar hemma hos henne i flera dagar. Idag kom hon ihåg att ta med dem till jobbet och det var ju ett framsteg. Dessvärre ligger de kvar där i hennes skåp. Så förhoppningsvis kommer hon förbi mitt jobb på hemvägen imorgon eftermiddag. Men säker kan man aldrig vara. Hon kanske får med sig korten, men glömmer att kliva av vid Globen.

Det här är en av bilderna. Antagligen från sommaren 1955 eller 1956, när jag var sommarbarn i Stråtjära. Mamma var och hälsade på med nya mannen, han som skulle bli Styvpappan och är den som håller i kameran. Paret i armkrok är sommarföräldrarna, mamma Anna och pappa Anders.

Jag är 3-4 år och ser lite osäker och avvaktande ut. Eller så läser jag bara in det för att jag tror att det var så. Mamma hade jag inte sett på flera månader och mannen med kameran dök upp för första gången i mitt liv.

Mamma är sig lik och det är uppenbart vad som fångar hennes intresse; familjens 15-årige son, som ser generad ut över uppmärksamheten. Hon var sån. Ville ha mäns uppmärksamhet till varje pris och det lyckades hon i regel med. Något som jag alltid tyckte var väldigt pinsamt.

Familjeband kostar på. Somliga mer än andra och speciellt när det är fråga om andras familjeband. Som Makens bröder till exempel. Mellanbrorsan är Lasse Stefanzfan. Jag vet inte om det är riktigt på allvar eller bara en gimmick, men det spelar ingen roll. Jag får LIDA.

Äldsta brorsan bjöd tidigare på räkfrossa när Svenne Rubins uppträdde på Vindhem tills alla inblandade tröttnande på det. Nu har han vaknat till liv igen och upptäckt att Lasse Stefanz spelar på Cinderella den 27/1.

Och Maken kan absolut inte säga nej. Inte i vanliga fall och särskilt inte till storebror. Så för husfridens skull blir jag såpadeltagare i kombinationen Färjan-Dansbandskampen. Fast utan kamp. Och antagligen ingen dans heller eftersom ingen av brorsorna dansar. Möjligen Maken och det är hellre än bra.

Bäste Kinaresenär!

Vi måste dessvärre meddela att vi på grund av svag efterfrågan tvingas inställa våra rundresor i Kina.

Brevet med meddelandet från resebyrån låg och väntade på hallmattan. Not so very funny. Vi som har så svårt att komma överens om semestrar och resor och nu är vi tillbaka på ruta ett. Dags för en ny mental brottningsmatch, med andra ord.

Stora Bloggprisets nomineringar har hittills knappast innehållit några överraskningar. Den generella regeln verkar vara tre av fem kandidater är själva panelmedlemmar. Klia min rygg och jag kliar din och där tappade jag intresset. Om jag hade något. Och det är inte "surt sa räven". Bara trist.

Fikat är min favoritstund på dagen.

Jag kan sitta hela sammanträden och bara längta till mitt skrivbord för att få ta mitt kaffe (jag fikar alltid ensam vid skrivbordet). På helgerna fikar jag vi köksbordet och sitter minst en timme med åtminstone två dubbla espresso med skummad mellanmjölk (ekologisk förstås).

Favorit-sak: bubbelvatten.

Det senaste året har mina fikastunder sett ut såhär tillexempel:

När Källaren fixade fikat blev det pulverkaffe. Inte min tekopp!

Åh fika ti amo!

Nej, jag for med osanning häromdagen när jag påstod att jag uppfunnit isodieten innan jag visste att den fanns. För det har jag inte. I gårdagens AB läste jag lite noggrannare vad den gick ut på och insåg att den var inget för mig.

Orsaken är att i själva kombinerandet av kolhydrat och kalorimetoden, så använder man sig av lightprodukter. Något, som jag har aldrig förstått mig på. Varken födoämnen sötade med konstgjorda sötningsmedel eller magra varianter.

Nu är jag inte utrustad med en enda söt tand, så godis och kaffebröd har gått bort utan några som helst uppoffringar. Fett däremot vill jag inte avstå från. Och om jag ändå ska förslösa energi på fett, så ska det vara äkta vara. Inte några konstlade margarinprodukter.

Becel, Lätt & Lagom och andra lättvarianter borde hamna i kategorin vapenfett. Arméns hudsalva smakar bättre. Nej, det ska vara riktigt smör, kallpressad olivolja och helfeta ostar. Allt annat är bara surrogat och bortkastade kalorier. Då äter jag hellre mindre mängd, bara det smakar gott medan jag äter.

Vill jag ha volym, så fyller jag på med grönsaker. Och det gör jag. Rejält!

Igår såg jag en tät och spännande film, som jag gärna rekommenderar: Transsiberian med Woody Harrelson och barnflickan från Knutby. Eller förlåt, jag menar Emily Mortimer. Men störande lika är de allt.
 

Min mun gillar köttgryta och ännu bättre smakar apelsiner. Så länge de befinner sig i munnen. Men magen protesterar mer än högljutt. Middagen åkte rally i tarmarna fram till klockan var över ett på natten. Då gick jag helt sonika och la mig på soffan och påbörjade Pepparkakshuset, en deckare av Carin Gerhardsen.

Oj, en polis som verkar leva i en familjeidyll. Och som inte dricker whiskey medan cd-spelaren låter operatoner eka ut i högtalarna. Det kan bli intressant.

Men handlingen utspelar sig i välbekanta områden, som Enskede och Södermalm och det ställer till problem. Jag vet ju var Söders polishus ligger. Inte alls på Östgötagatan nere vid Hammarbykanalen. Där ligger bara Folksam och Tullgårdsskolan.

En 5:a på Skånegatan är dessutom en sällsynt företeelse. Ännu mer ovanlig är en femma med bara en toa/badrum. Lägenheter större än tre rum borde enligt byggnormen ha en separat toalett. Lisas Café ligger förvisso på Skånegatan, men hur vanligt är det att poliser fikar där? Finns lattepoliser överhuvudtaget? Och hur kan de ha råd med fem barn, en femma och dessutom fika på stan?

Nej, låt poliserna lösa mordgåtor i Ulricehamn, Sundsvall eller Eslöv. Då går jag på vad som helst.

Jag har alltid önskat att jag vore ett geni. Att det fanns något som jag var riktigt, riktigt bra på. För att inte säga bäst. Bättre än någon människa jag känner. Men det tråkiga är att jag är usel på en massa saker, halvbra på en hel del och hyfsad på ett och annat. Men det finns egentligen ingenting jag är bättre på än någon annan.

Det skulle möjligen vara att gå ner i vikt. När jag sätter den sidan till är jag en verklig expert. Jag har lyckats flera gånger och kommit fram till att alla metoder fungerar bara man håller dem. Det är det som är kruxet.

I mitten på 1970-talet lånade jag en bok, som hette "Ner i vikt, billig och kvickt". En titel helt i min smak. Ju snabbare desto bättre. Dock var det inte helt sant vad tiden beträffar; det tog nog närmare ett år att bli av med 25 kg. Men allt är ju relativ och hyfsat billigt blev det.

Några år senare var det dags för Scarsdaledieten. Det finns säkert värre metoder, som Rigshospitalet, fasta, Flygvärdinne- och Kålsoppedieten, men den var nog värsta bantningsmetoden av alla jag prövat på. Man levde inte utan livet bestod i att slå ihjäl tiden mellan måltiderna.

Så jag tog fasta på fibrer istället. Ät mer fibrer var svaret på alla problem. Från övervikt till cancer. Hur många indier dör t ex i tarmcancer jämfört med amerikaner? Knappt några är mitt spontana svar; de har väl svultit ihjäl långt tidigare. Eller skitit livet ur sig.

I slutet på 1980-talet började jag träna på Friskis & Svettis. Men min erfarenhet är att träning bara gör att man orkar träna mer. Det mest positiva ur dietsynpunkt är att träningslokalerna ligger så långt från kylskåpet och man håller sig sysselsatt.

För fem år sedan uppfann jag isodieten, långt innan någon annan gjort pengar på idén. Jag visste inte bara att den hette så. Under halvannat år kombinerade jag kolhydrat- och kaloribantning med lyckat resultat. Men vad hjälper det? Förutom att jag är en hejare på att bli av med vikt, så är jag minst lika bra på att lägga på mig igen. Ibland tar de gamla kilona med sig några kompisar och det helt utan att jag bett om det.

Nu är det alltså dags igen. Dags att göra om prestationen. Bli av med oönskad ballast, så nu blir det andra bullar av. Imorgon, jag säger bara IMORGON, då jäklar i min lilla låda blir det allvar. Då ska jag leva spartanskt!

Nu står andra pajomgången i ugnen. Det ryms bara två i taget så bakandet lär väl ta bättre delen av den här söndagen. Men jag växlar mellan kök och badrum, där veckans tvätt har tornat upp sig.

Senaste veckan har jag varit nattvandrare. Helt ofrivilligt. Makens snarkande har nått oanade höjder. Han snarkar t o m när han ligger på mage och då blir hela sängen en vibrerande resonanslåda. Outhärdligt är bara förnamnet. Jag gjorde ett tappert försök att spela in några minuter med digitalkameran som bevis, men det gjorde inte konserten minsta rättvisa.

Inatt sov jag i en av barnens sängar och vaknade med nackspärr. Den sängen är alldeles för hård för att min axel ska sjunka ner i madrassen, när jag ligger på sidan.

Snarkskenan har varit spårlöst försvunnen några månader och nu har jag varit på jakt. Maken påstår att han letat under sängen. Ha! säger jag. När jag höjde upp huvudändorna på sängarna och lös in under, vad låg i dammet insnodd i sladdhärvan? Jo, mina försvunna reservglasögon, som varit borta snart ett år. Men inte bara de utan även tortyrredskapet bettskena.

Den som söker, hon finner och i natt ska jag sova i min egen säng utan öronproppar. Den som snarkar får nattvandra!

Trots att jag sov 11 timmar i natt så känner jag mig fortfarande trött. Och frusen. Eller kanske just därför. Och när jag känner mig ur form har jag lätt att reta mig på folk. Idag har jag retat mig på några saker. T ex:

- Inte för att jag vill ursäkta mig, men ...

Och så kommer en lång harang med urskuldanden, ursäkter, frånskyllningar och begäran om ansvarsfrihet. Dvs du vill visst ursäkta dig och inget annat.

- Inte för att jag är rasist, men ...

Och så kommer ett uttalande eller en historia, som är så politiskt inkorrekt som det bara kan vara. Allt ursäktat och inledningen, men som jag inte kan kategorisera som annat än rasistiskt.

- Inga problem, hon kan lika gärna göra sex pajer som tre ...

Maken är så frikostig, speciellt med tid. Andras tid och då framförallt min. Han lever i villfarelsen att all matlagning är som grötkokning. Det är bara att dubblera ingredienserna, så är allt fixat och klart.

Imorgon är det dags för lite halvknytis och några backade på sin insats att göra Quiche Lorraine och då fick jag ärva jobbet. Inte så att jag har något emot själva arbetet, det är Makens lättsinniga sätt att ta på sig extrajobb för att i nästa stund lämpa över det på någon annan.

- Missförstå mig rätt ...

kom det ännu en gång i Cronemans tv-krönika.

Idag är säsongens första Let's Dance. Ett program som ger mig en bitter bismak. Inte för att jag någonsin följt det. Men ändå. Någon gång under förra säsongens näst sista program låg Trean och dog i soffan i sitt eget vardagsrum. Helt tyst, utan att Svärdottern märkte det.

I sovrummet låg hon och tittade på när Tina och övriga svängde runt på dansgolvet. Vägg i vägg låg Trean, som sa sig hellre vilja se några Sopranoavsnitt. Sista livstecknet var under ett reklamavbrott, där man körde en trailer för programmet "Hjälp" och Svärdottern ropade "Ska vi se på Hjälp tillsammans?" och fick ett mumlande svar tillbaka. Vid nästa reklamavbrott upptäckte hon att han var helt livlös.

Maken, som har minne som en fiskmås, tyckte att vi skulle ringa Svärdottern och barnbarnen om programmet. Speciellt barnbarnen tycker att tävlingar är roliga. Men om jag har blandade känslor inför programmet, så misstänker jag att Svärdotterns hållning är ännu svalare.

Nu är det mer än nog med vinter för min del. Under söndagspromenaden blev jag riktigt kall sådär ända in i märgen och jag har inte lyckats få upp värmen sen dess. Inatt sov jag med träningsoverall och idag på vägen till jobbet hade jag både tights och superlånga benvärmare. Plus tre tröjor, tjocksockor, vinterkängor, halsduk m m.

Vita vantar är inte bra när man är 6 år. Inte heller när man är 56 och bär sig värre åt än en sexåring. Speciellt om man hade lite näsblod på morgonen. Jag får nog införskaffa ett nytt par under lunchen. Gärna i rostbrunt.

Min Brorsa var ingen givmild typ. Egentligen var vi missunnsamma mot varandra alla fyra syskon, men Brorsan var nog snålast. En gång, när han var runt 14 och jag 10, frågade han om jag ville ha resten av ett rör med Marabou Mjölkchoklad. Självklart, mer än hälften kvar! Men efter några bitar blev jag misstänksam.

Är detta min vanligtvis så själviske bror, som plötsligt delar med sig? Av godis, som vi bara fick på lördagar? Då ligger det en hund begraven. Mycket riktigt. Han och kompisen Kenny hade flera hinkar med godis och cigarrettpaket i källarförrådet. Varor, som bärgats dit efter ett inbrott hos Kioskägarnas Inköpscentral.

Granntanten snett under oss får se upp. Det är en pensionerad folkskollärare och för varje år som går blir hon orörligare och orörligare. Hörseln blir dessutom sämre och sämre och det avspeglas i volymen på radion. Det är så att Dagens eko verkligen ger eko i trappen.

Inför senaste renoveringstillfället ville hon inte släppa in Förvaltaren.

- Nej, nej! Inte behöver jag ha omtapetserat. Det är bra som det är.

Nu var det inte alls bra. Det står banankartong på banankartong och flyttlåda på flyttlåda i hela lägenheten.

- Så här kan du inte ha det, sa Förvaltaren. Bjälklagren klarar inte av all den här tyngden.

- Men vad ska jag göra? Jag har fått ta hand om tre dödsbon och fler lär det bli.

Om hon inte passar sig kan dödsbona verkligen bli dödsbon. För henne själv. Sånt händer uppenbarligen andra.

- Pappas motohyckel, pappas motohyckel. Maria upprepade orden om och om igen medan hon drog sin brors leksak fram och tillbaka över golvet.

Betty stod och torkade disk arg som ett bi och hörde inte tvååringens pladder. Tur var det, för pappa och motorcykel var den kombination som hade fått henne att göra slag i saken. Det var sista gången den mannen klev över tröskeln i den här lägenheten. Jerka hade åkt ut genom dörren bara någon timme tidigare och efter honom for hans kläder, som en lavin nedför trappan.

Igår hade de ätit havregrynsgröt till frukost, lunch och middag både hon och barnen. Men idag, idag skulle Jerka komma med mat. Det var torsdag och avlöning. Väntan blev lång och när han väl kom var det utan några kassar. Istället hördes ett rejält motorbuller på vändplanen utanför.

Runt, runt gasade Jerka på sin nyköpta hoj och vinkade glatt till de i familjen, som stod och tryckte näsorna mot fönstret i vardagsrummet.

- Mat? Just det, men Pelle behövde pengar och var äntligen villig att sälja sin motorcykel. Inte kunde jag gå miste om en sån affär.

- Så du tycker att tre barn ska lägga sig hungriga? Är det ett bra alternativ?

- Jag går in och snackar med Kalle och Majsan. De kan säkert låna ut en hundring.

En treåring 'är full av "undringar" och tillbringar mycket tid med att observera och imitera. Behärskar då, sedan och idag men allt som skett förut är igår och all framtid är i morgon.'

Ja, precis idag blir min blogg tre år. Tre år då det varit lite upp och ner på flera plan. Jag började lite trevande; elva inlägg under januari 2006. Inte särskilt många med dagens mått mätt. Det här är redan mitt elfte i januari 2009. OK, jag erkänner: Det förra slängde jag in bara för att kunna säga att detta är mitt elfte i år.

Jag vet inte om jag blivit bättre med åren eller kanhända sämre. Om jag stod på topp när Laura rekommenderade min blogg eller om jag ännu inte nått toppen. Jag märkte inte av någon större rusning då, i juni 2007. Det verkar som det är ungefär samma som läser mig nu som då. Även om jag tappat några på vägen, så har andra tillkommit.

Ibland har det känts dags att lägga ner, men så har jag fått den där extra lilla kraften som fått mig att streta vidare. Så bloggen fortsätter att bära sig åt som vilken treåring som helst och funderar, observerar och imiterar vidare. Igår, idag och eventuellt även imorgon.

På Krukmakargatan satt en kvinna på en trappavsats, med en burköl i handen.

"Det där ser kallt ut", tänkte jag.

När jag passerade henne, vrålar hon mot mig:

"Och vad faan betalar man dig för att du ska leka tjackhora, fast du är nån jävla kontorist?"

Vad svarar man på det?

Disney on Ice fordrar verkligen nerver av stål. Och orsaken är varken att Snövit drattar på ändan eller att ljudbandet ger upp i slutscenen. Även om båda sakerna inträffar så är prinsessan snabbt på benen och ljudet tillbaka.

Nej, det som kräver att man är coolare än Globens is är all kringförsäljning. Överenskommelsen var tre saker var till flickorna. Och det innefattade både prylar och snacks.

Stella ville ha ett trollspö. Det som hon fick förra gången hade hennes far suttit sönder samma dag hon kom hem med det. Inte med flit, men för att hon hade lagt spöet i hans säng. My valde en snurrande och blinkande manick. Sen blev det popcorn och i pausen varsin t-tröja med Ariel. Och mer popcorn och dricka.

När föreställningen var slut blev alla mammor jättedumma. Alla andra fick allting, så varför kan inte jag få en glass för 75 kr? Eller en ballong för 130? Eller en prinsesshink med popcorn för 90? Eller en docka för 150? Alla andra får ju. Om jag inte får något mer, så ska jag slå dig hela vägen hem.

Det är så trist när krimskramset gör att vuxna tappar sugen för att de små liven blir missnöjda när man bara vill att de ska ha trevligt.

Stellas slutsats var

- Mamma, om du inte vill gå någon mer gång med mig, så frågar jag Morfar. Han är inte lika dum.

Idag är det dagen P. P som i Prinsessor på is och My ringde strax före 10 för att höra efter när vi ska träffas. Nej, hon väckte oss inte. Det hade grannarna ovanpå redan klarat av kl 8:00. Då började en hel elefanthjord trava runt på vårt sovrumstak.

Det pågår ett lägenhetsbyte, men är det verkligen nödvändigt att börja så tidigt en söndagsmorgon. Speciellt som jag inte somnade förrän vi tvåtiden.

Nu tänker jag pigga upp mig med en tur på stan innan det är dags för Globen. Årets företagspresent var ett presentkort på 400:- på NK och Makens var ett på samma summa, men på Hemtex. Sånt brinner i plånboken.

Jag har ont i magen och det håller mig vaken. Vi har varit urusla på att bjuda hem folk under 2008. Vi har bara orkat med närmaste familjen i form av barn och barnbarn och tänkte att 2009 skulle bli ett bättre år på den fronten än föregående. Därför gick vi ut hårt och bjöd hem Ankarhjälms så här till årets första helg.

Det var egentligen ingen större prestation, eftersom de är lättsamma och helt i vår smak. Även de tonåriga barnen hängde med och satt och ojade sig över sin pinsamma pappa med alla pinsamma pappaskämt.

Nu ojar min mage sig över pilgrimsmusslor med saffranssås, lammstek med rostade rotsaker och äppeltosca med vaniljsås. Mycket vaniljsås. Plus välkomstdubbel, Petit Chablis, Cotes de Rhône, avec m m.

På måndag är det dags för mer magvärk. Då kommer Lillsyrran och Svågern.

Hej Viktoria!

Så börjar vår vd sina mejl till mig. Inte så konstigt eftersom jag heter så. Men jag stavar inte på det viset. Det ska vara Victoria med c och inget annat. Ser han inte det i själva mejladressen?

Ännu värre behandlades min granne i dagens dn. TV-recensenten Croneman ger ett slags beröm med orden "De vuxna är inte alls illa spelade" för insatsen i De halvt dolda, men sen döper han raskt om henne till Ia Langhammar. Hon heter Langhammer i efternamn. Langhammer med ett e. Och inget annat.

Namn är viktiga för bäraren. Lär er det!

För ett antal år sedan fick vi tillbaka på skatten. Det var så länge sedan att återbäringen kom under december. I den vevan visades en film med förförande vinterbilder från ytterskärgården, som fick Maken att raskt köpa oss varsitt par långfärdsskridskor för pengarna.

Jag protesterade hela vägen ut till Drevviken.

- Men jag tycker inte om att ge mig ut på sjöisar. Det kan rent av vara livsfarligt.

- Vi har både dubbar och livlina. Förresten är det massor av folk ute på isen. Om man åker där alla andra kör, så kan det inte vara någon fara.

När vi fått på oss skridskorna och kom ut på isen, tänkte jag högt.

- Jag vet ju inte ens om jag kommer upp, när jag ramlar.

- Det ska vi snart ta reda på, säger Maken och puttar ikull mig.

Det var droppen. Jag kröp in till strandkanten, reste mig vid en parkbänk och plockade av skridskorna. Och jag har aldrig tagit på mig dem igen.

Innan jag visste ordet av hade jag brutit mitt enda nyårslöfte. Under vänster långfingernagel satt den: Årets första avrivna sårskorpa. Skärpning! Jag trodde att min chans/risk/möjlighet var större än 19%. Jag som är både storstadsbo, någotsånär bildad och har en rejäl lön.

Amning är fortfarande ett känsligt ämne. Det finns bara svart eller vitt och värre verkar det bli. Speciellt i länder där man gärna apar efter den amerikanska synen på bröst. Att kvinnors bröst helt och hållet är till för män. Trots att det även där, var fullständigt naturligt att kvinnor satt kvar i kyrkbänken och ammade sina barn under gudstjänsten i slutet av 1800-talet.

Jag kan förstå när folk blir upprörda över bilder, som slängs i ansiktet på dem utan att de bett om det. Som t ex i reklamkampanjer på stan. Men går man in på Facebook, så gör man det av egen fri vilja och där väljer själv vem man ska besöka och då får man stå sitt kast.

Eftersom jag inte hade för vana att slänga fram tuttarna i offentligheten under småbarnsåren, har jag inga egna amningsbilder att publicera. Det enda jag kan komma med är att Trean tyckte att det var väldigt pinsamt om jag någonsin berörde att han fick tvångsavvänjas när han var dryga två år.

(Nu testar jag att länka till artikeln i AB, bara för att se om jag dyker upp i Bloggportalens länklista, där man verkar mobba mig.)