frktjatlund

Mamma var pedant, så vattenfärg var inte att tänka på när vi var små. Det blev alldeles för kladdigt. Vi målade hos kompisar och i skolan. Jag hade inte fattat att resultatet kunde bra eller dåligt, bara att själva aktiviteten var rolig.

När jag gick på lågstadiet framförde man fortfarande lite inlärda scener när det var dags för avslutning. Det året skulle min klass bland annat sjunga en sång om Askungen. De började så här:

Se jag sitter ensam vid spisen,
mina systrar dansar på bal.
Dansar på bal,
i kungens sal ….

(Mer kommer jag inte ihåg. )

Fröken Nordqvist lovade att den som först blev klar med matteuppgifterna skulle få måla en tablå över visans första vers. Jag blev eld och lågor och vann uppgiften. Det blev en stor målning i vattenfärg, som jag var mycket nöjd med.

Peter och Kjell, som blev tvåa och trea i matteracet, tittade förundrade på resultatet när fröken satte upp papperet på väggen.

- Vad är det där, undrade de.
- Ser ni inte att det är Askungen, som sitter vid spisen? sa jag.
- Sitter?? Det ser mera ut som en människa med väldigt korta ben.


Fjällen föll från mina ögon. Jag såg plötsligt också att målningen föreställde någon med nästan obefintliga ben som såg ut att sväva i luften och insåg att det där tjusiga verket bara fanns i mitt huvud. Men jag tog inte så illa vid mig. För mig var det att få hålla på med vattenfärgerna som var intressantast. Och förresten var de säkert bara avundsjuka på att jag var klar först.

Kvalificerat fusk
Min konstnärliga begåvning lyser mer eller mindre med sin frånvaro på så sätt att jag inte kan åstadkomma något själv. Självfallet uppskattar jag vacker musik och vackra saker och tror att jag kan skilja på skit och plättar.

M och jag träffades redan i tonåren och han gick på estetisk linje. På gymnasiet var den han som fixade mina alster i teckningen. Jag smugglade med dem till skolan och stoppade ner verken i min mapp. Jag hade samma lärare i konsthistoria och eftersom jag visade framfötterna där, så anade han inte oråd.

Jag fick dessutom högre betyg än M i teckning, men det kanske berodde på att han hade hårdare konkurrens på sin linje.

(Visst är det preskriberat nu?)

Varje år är det samma visa. Efter maj-semestern ska vi börja ett nytt och bättre liv, eller leva spartanskt (mammas uttryck). Det är väl chocken att uppleva sig själv offentligt i badkläder, utan ens en överskylande solbränna.

Jag vet precis hur och vad jag ska göra och det vet M också. Hur och vad jag ska göra, alltså. 

M vill gärna att vi ska ha bättrelivetprojektet tillsammans. Men jag vet att han saknar all form av uthållighet och är en som gärna tar diverse omvägar och genvägar. Vi har prövat gemensamma aktioner tidigare och det har inte funkat.

I går kväll blev det riktigt surt och M skurade badrummet på ren ilska. Jag tror att jag ska reta upp honom lite till. Då kanske det halvfärdiga köket blir klart, vad vet jag?

Scener ur ett äktenskap
M: Varför går du inte med stavar? Det är mycket effektivare.
Ettan och M har gjort vissa ryck med stavgång då och då. Jag går till och från jobbet varje dag och har prövat att göra det med stavar. Visserligen ökar det energiåtgången, men konsekvensen blir också att jag blir genomsvettig, behöver duscha och byta kläder efteråt. Jobbigt! Man måste ha med sig ombyte, handduk och en massa annat.

M: Men du kan väl gå upp tidigare och gå med oss. Svärdottern ska gå med också. Var lite social, för en gångs skull!
Jag föredrar sånt jag kan styra själv och sånt jag kan göra varje dag oberoende av andra. Det är så lätt att tappa sugen när de man har som sällskap får förhinder. Mycket riktigt, redan dag två sms:ar Ettan att de inte kan. Jag vet inte om det var regnet, men M somnade genast om. Idag kom de i alla fall iväg.

Våra liv är som sagan om trollet som sydde ikapp med skräddaren. M gör stora saker med buller och bång. Själv är jag den lille flitige skräddaren, som jobbar på med små, små styng och korta trådar, dvs den som får saker gjorda. (Om jag får säga det själv. Det kan finnas andra åsikter)

Vi hade besök av leverantörer idag och jag lyckades med en riktig praktvurpa. Jag skulle beskriva ett av våra system och i ivern att snabbt ta mig fram till white-boarden glömde jag mattrullen som låg tvärs över golvet. Rena rama fällan för ett blindstyre.

Pang sa det bara, så for jag med huvudet rakt i in väggen och plötsligt låg jag som en padda på golvet. Alltid lika elegant motoriskt. Tur att jag är tjockskallig, men jag vet inte om vänster lillfinger är brutet. Just nu kan jag bara använda högerhanden.

En självklar ursäkt för hemgång, men just nu regnar det för mycket. Jag får stackra mig själv så länge.

Föräldrars och barns minnen av samma händelse skiljer sig åt. Det upplevde jag själv tydligt av det min mamma kom ihåg och det jag mindes. Men detsamma gäller uppenbarligen även mig och våra barn.

Vi var hemma hos Tvåan i söndags kväll. De visade sina bilder från Valencia och vi våra från Menorca. De tog fram en av sina finare rödvinsflaskor och vi hade med oss Gran Reserva och till det en bit mat.

Stella är tre år och inne i värsta prinsessperioden. Det ska vara Disneyprinsessor på allt. Ju fler desto vackrare. Tvåan hade köpt en prinsessklänning och en flamencodito, som Stella tog av och på under kvällen. Hon kan inte dansa om det inte är tillräckligt med volanger på kjolarna. Sen kom Barbiedockorna fram. De skulle också dansa och behövde kläs på. 

Allt detta fick Tvåan att erinra sig hur det var när hon var liten. Hon fick minsann inga prinsessklänningar utan fick ta en underkjol på huvudet och låtsas att hon var prinsessa med slöja. Ja, men det var väl påhittigt av dig, tyckte jag. Jag tror inte ens att det fanns prinsessutstyrslar på den tiden. Har du sett Tillsammans?

Tvåan: Men jag fick aldrig någon Barbiedocka. Du sa att de gav en felaktig kvinnobild. Jag kommer inte ihåg att jag sagt något sånt, men otroligt är det inte. Jag tycker fortfarande att det är så. 

Det är inte första gången som Barbiedockor kommer på tal. Förra året köpte jag faktiskt en docka och slog in i ett vackert paket och gav till Tvåan. Hennes kommentar var att hon inte riktigt trodde att det är med felaktig kvinnobild var problemet utan snarare att vi inte hade råd.

Det är möjligt att jag tog till kvinnouppfattning som ideologisk överbyggnad för att slippa säga att vi saknade pengar.

Alla kan tralla
Trots den okänsliga vikarien, har jag inga problem att sjunga i grupp. M sjunger hyfsat och har en stark stämma som överröstar det mesta. Även mina missar. Däremot är jag inte komfortabel att sjunga själv, inte ens inför barn. Det var M som fick sjunga när barnen var små eller så fick de lyssna på band och skivor.

När vi hade hand om Noa senast, kom M och han till mig och M sa:
Om jag säger Maskros, vad tänker på för sång?
Maskros och tjärdoft, sa jag.
Sjung den för Noa. Med viss tvekan gjorde jag det.

Grejen var den att M och Noa hade varit ute i parken där maskrosor hade börjat dyka upp i gräsmattan. M hade börjat sjunga på Maskros och tjärdoft och Noa var övertygad om att han hittade på sången. Sån konstig sång kunde inte finnas.

Nu fick jag vara med och bevisa att sången inte bara var ett tillfälligt påhitt. Noa tyckte till och med att min version var fullt i klass med M:s.

Nu har jag suttit i över fem timmar och blåstirrat på dataskärmen. Inte bara blåstirrat utan jobbat också. 

Resultat

En Intranetsida

En programändring. (Hjärnsläpp veckan före semestern orsakade låsningar)

En meningslös felsökning (det var inget fel). Påminde användarna om orsak och verkan.

Flera glada tillrop och konstruktiva kommentarer till adepten

Konsekvens: Två svidande, illröda, rinnande ögon.

Inspirerad av en liten tant (i hennes fall morsdagskort) angående oproffsiga lärare:

Lågstadiet 
En vikarie (en viss tröst i sammanhanget) höll morgonsamling
(Jag älskade att sjunga och ingen (min mamma till trots) hade förklarat att jag inte kunde hålla en ton.)
Vi sjöng psalmen Morgon mellan fjällen, hör ur bäck och flod (om det är nån mer än jag som har den kvar i minnet).

Jag hade aldrig sett ett fjäll i hela mitt sjuåriga liv, men förstod av psalmens innehåll att det var oerhört vackert, så jag tog i av all kraft.

Plötsligt avstannade frökens orgelspel och hon sa TYST!! och bad oss sjunga en och en. Jag anade inte oråd utan sjöng för glatta livet när det var min tur.

Kommentar var: Du behöver inte sjunga mer med i morgonsamlingen.

(Jag har fler exempel på lärare på lager. Dessbättre även Räddare i nöden)

Max paranteser uppfyllt?

OK, även om vi läste mycket så hann vi med mycket annat Menorca, som

I år blir det ingen svampplockning. Det verkar alldeles för riskfyllt. Den slutsatsen måste jag dra efter upptakten på vår semestervecka. Jag har plockat mycket svamp i mina dar och även många olika sorter. Somliga som inte är så hemma på området undrar om det inte är lite farligt. M tror till exempel att det bakom varje trestjärnig svampart står en lömsk variant och lurar.

Jag brukar alltid säga att de som blir svampförgiftade är samma typer av personer som glömmer pass och biljetter på utlandsresor.

Upptakten till vår resa var lite omskakande. Vi satt på tunnelbanan på väg till Centralen då jag drabbas av sista-koll-nojan. Tänk om vi tagit fel på avgångstiden? Fram med biljetterna. Vi hade köpt resan av Solresor och när jag halar upp det gula fodralet med resebeviset så ser jag att det är biljetterna till Winnerbäckskonserten jag fått med mig. De biljetterna köpte jag via ticnet, som också har gula biljettfodral.

Jag vrålar, enligt M:
Fel biljetter.
Inte vrålar jag. Jag blir bara lite echaufferad.

Nu hade vi tillräckligt med tid på oss så vi kunde vända och hämta rätt gult fodral. Men konsekvensen måste bli att jag får se upp med svamparna i höst.

Vi hade jättetur i ospec-lotteriet och hamnade på ett fyrstjärnigt lägenhetshotell. Det påverkade semesterinnehållet lite grann. Vi blev latare än vanligt. Tre egna terrasser i olika vädersträck krävde mycket bokläsning. En dag regnade det och vi hyrde bil. Summa summarum blev det bara två vandringar. Alltid något.

Telefonkoppling i klartext: Semester, åter 27/5.

Jag vann ryggsäckbataljen. Om var tar sin, så tar jag min plus midjeväskan. Jag offrade handväskan, men några kompromisser är jag beredd att göra.

Sverige är vackert i maj, men jag har inga problem att byta ett regnvått Stockholm (9 grader) mot ett soligt Menorca med 24 plus. Det ska bli skönt med lite ombyte.

Förresten har jag glömt att tipsa om en bra dvd-rulle: Match Point regisserad av Woody Allen. Mycket spännande. Saknade den vanliga neurotiska dialogen, vilket jag bara tyckte var skönt.

Ettan ringde i ottan. Hans bil vägrade öppna sig. Ingen av larmdosorna funkade, inte ens batteribyte hjälpte. OK, ni kan åka med oss till Skogskyrkogården. I värsta fall får vi köra två vändor.

Tvåan sms:ar: Lycka till, om man kan säga så vid begravningar? Vi checkar in precis och landar vid 3-tiden. 

Trean ringer. Just nu är det jobbet som gäller. Vi har fått leverans av varor och jag måste ta hand om det. Annars hinner vi inte färdigt till ikväll. Är det OK om jag inte kommer? M frågar om vi ska hämta övriga familjen. Nä, Noa är lite förkyld så ingen kommer. Vi blev inte förvåndae.

Organisationsfreaket Syrran ringer när vi är på väg till garaget och frågar: Var är ni? Ettan skulle ju vara med och bära kistan. Bilen är här och måste åka meddetsamma. Hon låter jättestörd på att vi inte är där åtminstone en timme före utsatt tid. Men var det inte ut ur kapellet som kistan skulle bäras av familjen? Att vi skulle komma tidigare var bara för att ha tid att hälsa och prata. 

Själva begravningsakten var i det lilla gulliga Skogskapellet. Det ligger lite avskilt inne bland träden och blåbärsbuskarna lyste nyutslagna på marken. Det duggade lite lätt och ångade om grönskan.

Lillsyrran hade engagerat en av hennes barns kamrater, som är väldigt duktig på saxofon och tvärflöjt. Tal varvades med musik. Brorsan höll ett tal om mammas uppväxt och perioden fram till slutet på 60-talet. Syrran läste Blombergs Var inte rädd för mörkret. Sen höll Lillsyrrans man ett tal om perioden från 1970 och framåt. Alla sa snälla saker och alla var nöjda med innehållet.

Några av mammas grannar var med. En grannkvinna har hon legat i fejd med så långt vi kan minnas. Ibland har det varit vapenvila och ibland världskrig. Man kan säga att deras vänskap/fiendskap varit ett slags symbios. När det var dags för avskedstagande, lägger grannen en ros på kistan och säger: Ja du Betty, nu har vi bråkat färdigt. 

Mamma har alltid haft ett intensivt förhållande till sina frissor. Under alla år gick hon till frissan en gång i veckan. De senaste tio åren är det en iransk kvinna som skött om mammas hår. Hon var med på begravningen och var nog den som var mest tagen.

Det värsta mamma visste var kaffekalas, så det var otänkbart med annat än riktig mat. Det blev lunch på övervåningen i Långbro värdshus. När min familj träffas kan vad som helst hända. Men alla höll sams och inget gammalt groll dök upp. Det kan berott på att det var många fler närvarande än bara den närmaste familjen.

Mannen till grannkvinnan, som slutat bråka med mamma, höll ett litet gulligt anförande före kaffet. Han kallade sig mammas äldsta springpojke och han har verkligen ställt upp och sprungit en massa ärenden.

Lägenheten såldes igår och på hemvägen var jag inne och skrev på en fullmakt hos mäklaren att Lillsyrran och Brorsan fick teckna säljavtal för min räkning. Det var skönt att försäljningen gick så pass snabbt. Tillträdet är inte förrän 1 september, så vi har hela sommaren på oss att röja ut.

Tvåan ringde. De är hemma igen och frågar: Vill ni se oss? Det ville vi. Fjorton dagar är lång tid och i morgon åker vi. Så det blev lite fredagsmys och vi fick en konjaksflaska i näven på vägen ut. Kan det vara mysigare?

Mamma var gravid och barnet faderlöst. Tommy föddes1946. Jag vet inte hur mamma klarade första tiden, men en grannflicka passade Tommy och mamma började arbeta. En dag när mamma kom hem hade pojken problem att andas. Barnflickan hade varit ute på skridskobanan hela dagen och Tommy hade legat i den ofodrade vagnen och blivit totalt nedkyld.

På sjukhuset konstaterade läkare att han hade lunginflammation. Antibiotika var det inte tal om. Efter några dagar var Tommy död. Mamma bröt ihop på sjukhuset och blev uppläxad av läkaren med orden: Du är strax över 20 och har hela livet framför dig. Du har alla möjligheter att få fler barn. Ryck upp dig!


Mamma var helt knäckt och hamnade på Sankt Sigfrids sjukhus i tre månader. En av mammas fostersystrar ombesörjde begravningen. Man hade inte råd med någon egen grav utan pojkens kista grävdes ner tillsammans med en annan. Den här perioden var mycket traumatisk och mamma återkom ofta förvirrat till ämnet under de sista åren.

Stockholm
Efter vistelsen på mentalsjukhuset flyttar mamma till Stockholm. Det är hon inte ensam om. Bostadssituationen i stan är katastrofal och mamma bor inneboende på alla möjliga ställen. Hon träffar Elis, vars existens vi inte hade en aning om förrän på 70-talet. Resultatet blev Brorsan. Elis var snygg och dansade bra, men det var tydligen allt.

                                    

I den här vevan träffade hon min riktiga pappa. Hon har beskrivit att hon gick förbi en parkbänk på väg till jobbet på Rosenlunds sjukhus. Där satt han med hängande huvud. Mamma började prata med honom för att höra hur det stod till. Vi har aldrig fått veta varför han var så nedstämd vid det här tillfället. 

Hökarängen
År 1949 gifte de sig. Bostadsbristen var fruktansvärd och 40-50-talets och byggprogram pågick för fullt. Vi (jag fanns inte ännu inte) fick en lägenhet i veckoområdet i Hökarängen. I området byggde man ”provisoriska genomgångbostäder av mycket enkel standard för familjer med svåra bostadsförhållanden”. Toa och badrum fanns i källaren och man delade dem med övriga hyresgäster.

Veckoområdet ville alla som kunde snabbt bort från. Syrran föddes och när jag var på väg fick de äntligen en riktig lägenhet i andra änden av Hökarängen. Men lyckan blev kortvarig. Enligt mammas version var pappa både otrogen och opålitlig. Vid ett tillfälle hade han t ex impulsköpt en motorcykel för lönen.

Vi vet inte vad som hände riktigt under den här perioden. Mamma ville inte gå in på detaljer och Syrran, som tog kontakt med pappa i tonåren, fick inte heller veta något från honom. Han påstod att det var hon som var otrogen, men det tror vi inte på.

Det blir skilsmässa och mamma är ensam med tre barn. Hur försörjer man familjen utan utbildning och barnomsorg?

Mamma började vaka på SÖS. En heltid på den tiden bestod av tolv vaknätter i månaden. Tolv nätter som hon lämnade oss ensamma i lägenheten. Vi var bara fem, tre och ett år. Hon haspade igen sovrumsdörren så att vi inte kunde ta oss ut. Jag var så liten så jag minns inget, men Syrran och Brorsan gör det.

Jag var på ett frukostseminarium högst upp i Wennergren Center. Utsikten var imponerande och den skulle säkert vara ännu mer anslående om vädret varit bättre. Föreläsningen handlande om Lean Production och vi kunde snabbt konstatera att vårt företag redan tillämpar det mesta av principerna. Vi har bara missat att sätta engelska etiketter på det vi gör.

Det är märkvärdigt att det finns så många människor som pysslar med att spalta upp självklarheter och presentera det med PowerPoint. Vad gjorde alla dessa personer innan Office-paketet fanns? Nä, nu var jag elak. Det kanske finns anledning att tänka till på ett helt annat sätt i större organisationer.

Idag var jag tvungen att göra en programändring. Inget konstigt i det i sig, jag gillar att ändra på saker. Men jag brukar inte gå in och modifiera kod dagen för semestern. Det är så lätt att halka till på tangentbordet och be datorn göra något, som den inte alls ska göra. Som fel till exempel. Jag håller tummarna och mobilen fulladdad om något går snett.


Sen tog jag igen lite av tiden jag emellanåt skänker till jobbet, när jag jobbar hemifrån. Jag erkänner, programmet till begravningen är klart, utprintat, skuret och vikt. Lillsyrran gav mig ett underlag hur hon tänkte sig att det skulle se ut. Hoppas hon inte tycker att jag lagt näsan i blöt alltför mycket med mina ändringar.

Så här inför mammas begravning har jag försökt mig på en rekapitulering av det jag vet om hennes bakgrund. Det är ett hopplock av sånt hon själv berättat under årens lopp. Några fler källor har jag inte. Vi barn uppfattade henne visserligen som en fullfjädrad mytoman. Hon kunde fabulera ihop långa historier, men då handlade det oftast om andra. Såna som hon kände, men som vi av någon anledning aldrig träffat. 

Men jag tror inte att hon ljög så mycket om det som hänt henne själv. Möjligen utelämnade hon alltför besvärande passager. De mesta har jag också hört henne berätta flera gånger. Det var ofta en garanti för att händelsen inte var påhittad.

1924-1945
Mamma föddes på en stor gård i södra Sverige. Hennes mamma arbetade som piga och hennes far arrenderade gården tillsammans med sin fru. Det var inte första barnet pigan och bonden fick tillsammans. Några år tidigare hade de fått en pojke, som lämnades bort till fosterfamilj men som sen dog i Spanska sjukan.

När min mormor väntade mamma sökte hon upp familjen som hade tagit hand om hennes pojke och sa Nu är det illa ställt igen. När mamma väl föddes, blev hon fosterbarn där och såg, vad jag vet, aldrig mer sin mor. I fosterfamiljen fanns egna barn och andra fosterbarn. Fostermodern var en sträng och bestämd kvinna och fosterpappan hade ett hjärta av guld enligt mamma och jag tror att mamma hade det så bra man kunde ha med de förutsättningarna.

På den tiden var skolan ingen barnlek för en oäkting. Mamma var ett lätt byte för mobbning, både från lärare och elever. Hennes ljusröda hår var populärt på många sätt bland skolkamraterna. På den tiden var skolaga tillåten och ett föräldralöst barn var ett tacksamt offer. Kort sagt, skoltiden var ett rent helvete. När det var dags för konfirmation blev mamma utsatt för något som milt sagt kan kallas för övergrepp. Man ifrågasatte hennes moral och krävde gynekologisk undersökning för att fastställa hennes oskuld.



Hon blev konfirmerad och visste inte hur fort hon skulle komma från det lilla samhället i Småland, som avvisat henne så totalt. Hon arbetade som piga och hushållerska runt omkring Växjö.

Under kriget anmälde hon sig som Lotta i hjälpsysterkåren och hamnade på olika ställen i Norrland. Det var då jobbade hon bort sin småländska dialekt. Det var som om hon inte ville kännas vid sina hemtrakter. Dialekten kunde dyka upp någon gång ibland, när hon pratade med sin fosterbror.

Mamma kom till Malmö 1945 och blev förälskad i en sjöman. Hon blev gravid och innan barnet föddes hade pappan till barnet gjort sin absolut sista resa. Kriget var precis slut, men båten han jobbade på gick på en kvarlämnad mina och många ombord dog i explosionen.

Telefonen ringde hos oss mitt i natten. Det var för ungefär femton år sedan och M hade just börjat sitt nya jobb. Uppringaren var en hyresgäst som berättade att han suttit i en trappuppgång några portar från oss och hållit grannens fyraårige pojke i handen över en timme. Pojken satt på insidan av sin ytterdörr, mannen själv satt i trappen, så de höll varandra i handen genom brevlådan.

Han som ringde berättade att mamman förmodligen var ute på någon bar eller pub. Hon brukade be honom vara barnvakt, men den här gången hade han kommit hem sent på kvällen och hon hade förmodligen stuckit ut och lämnat pojken ensam.

Vad gör man i en sån här situation? Han som ringde visste att M hade dubblettnyckel till lägenheten. En dubblettnyckel som bara får användas med hyresgästens medgivande. Det går ju inte låta ett ensamt barn sitta och gråta bakom en låst dörr. Men vad vet man om en okänd man som ringer sent på natten? Ska man ringa polis, socialjour eller vad?

M gick över och låste upp. Det var uppenbart att uppringaren var bekant för grabben. De satt båda två i vardagsrummet tills pojken somnade. Så småningom kom mamman hem, inte helt nykter. Vad jag vet gjorde hon inte om tilltaget. Att lämna barnet ensam, alltså.

Större delen av gårdagen på jobbet var lite kaotisk. En av våra kunder hade lagt om sina datasystem i helgen och hade redan på fredagen aviserat att det kunde drabba oss. Och det gjorde det. Regeln är: Om något kan gå fel så gör det det. Filer som vi skickade till kunden kom inte fram, när de väl kom fram kom inget svar. Vi hackade in egentillverkade kvittenser för att komma vidare. Och så där höll det på.

Det var inte bara vi som drabbades och det förhatliga inträffade, problemen hamnade på Aftonbladets hemsida. Stora skräcken. Men idag verkar kunden ha kommit på rätt spår igen, så det blir lunch i vanlig tid, hoppas jag.

Hela förra veckan var vår bil i händerna på Trean. Först på söndag kväll fick vi tillbaka den. Trean sa att My hade blivit åksjuk och kräkts, men han hade gjort vad han kunde för att få bort det. Jag såg hur M svalde för att inte säga något. Lånar man ut en sak, får man stå sitt kast.

M städade bilen i flera timmar. Han är inte särskilt pedantisk annars, men bilen har ett tillräckligt begränsat utrymme för att han ska klara av att hålla det tiptop. Ryggarna på framsätena var fulla av spår efter barnskor och han hittade kladdiga karameller, glasspapper, utspilld Coca Cola, en socka och annat smått och gott. 

Efter uppsnyggningen bjöd han mig på en åktur för att njuta av förändringen. Södertälje tur och retur på småvägar i solnedgång.

Det skulle i alla fall M säga om han åkte med. (Är han nedlåtande eller är han nedlåtande? Eller kanske fördomsfull?) Det är så sällan jag kör nuförtiden att jag snudd på tycker att det är lite läskigt. Idag hade jag anledning att köra flera gånger. Bilen skulle på service och sen visas upp på plåtverkstan. Treans krockskada från januari ska repareras under vår semesterresa. En utmärkt lösning. Vi blir av med både bil och knycklig plåt.

Jag kom på mig själv med att hålla strax över 50 på Söderleden. Det är 70 där. Jag kollade på mätaren för att jag tyckte det gick lite fort. Men man blir snabbt av- och tillvand i trafiken och efter ett tag flög jag fram mellan filerna med vår silverpil, en Peugeot 407 SW från förra året. 

Sista svängen var till Lillsyrrans jobb. Jag skulle hämta programmet hon knåpat ihop till mammas begravning. Lillsyrran jobbar som undersköterska på en dialysavdelning. Hon är jättestolt och glad över sitt jobb och ville så gärna visa mig runt. Hon frågade till och med en patient om jag fick vara med när hans dialys avslutades. 

Jag är lite känslig av mig när det gäller sjukhusmiljö och skulle helst vilja slippa se blod. Men jag förstod hur gärna hon ville visa mig. Hade det bara handlat om tekniska prylar så tycker jag att studiebesök är sjukligt intressanta, men här var det slangar med blod kopplade till maskinen. Nej, vårdsektorn är inte min pryl.

Lillsyrran
När jag flyttade hemifrån var hon 14 år. Jag har fortfarande svårt att uppfatta henne som vuxen. Det händer att jag tänker: Men sluta vara så där lillgammal. 

Hon är extremt dyslektisk och hade det jättejobbigt i skolan. Det blev inget gymnasium för hennes del. Den stora drömmen har alltid varit att bli barnmorska men det kräver år av pluggande. För sex-sju år sedan bestämde hon sig i alla fall för att försöka sig på undersköterskeutbildningen.

Hennes kommun hade inte den utbildningen i komvuxprogrammet. Men efter en massa ansökningar och överklagande beviljade man utbildningen i en annan kommun. För att klara av allt pluggande, trots dyslexin, läste hon in det mesta på band och lyssnade på dem medan hon gjorde annat.

Hon klarade sig bra men Brorsan säger att hon bara är Halvsyrra. Han är petig på den punkten eftersom hans fru var legitimerad sjuksköterska. Men hon är ju också vår halvsyrra och en halv plus en halv blir en hel. Annars, lär dig räkna med bråk.

Så jag förstår att hon stolt vill visa att också hon kan något och jag tror att hon i dryga 40-årsåldern hittat sin rätta plats.

Jag har lite dubbla känslor inför semester. Det är inte själva ledigheten som är problemet utan att vara borta från stan. Det gör att man tappar kontrollen och med kontroll menar jag att man inte vet vad som händer med Trean. 

Förra året vid den här tiden åkte vi till Tranås för att spenderade pingstveckan tillsammans med några vänner. De höll på att renovera sin arbetsgivares herrgård och en liten herrgårdsvistelse i vårvädret kändes inte fel.

Efter några dagar ringer Treans fru och är i upplösningstillstånd. Trean har dragit från familj och allt. Han svarar inte på mobilen och hon säger att han förmodligen är på gång med droger igen. Vi kastar oss i bilen och kör direkt hem.

Trean har aldrig kunnat göra något med balans. Antingen har han inte gjort någonting eller så har han gått in för det med 100 %. Under hela förra våren hade han jobbat hårt på att bygga upp sig. Varje dag hårdtränade han på gymmet. När jag sa att det knappast kan vara nyttigt, musklerna måste vila för att kunna bygga upp sig, så avfärdade han det hela med att det funkar om man tränar olika muskelgrupper. I själva verket hade han börjat injicera anabola steroider och annat.

Nu kommer jag inte ihåg vad som utlöste övergången till att andra droger men hela förra sommaren var en enda cirkus. Svärdottern tyckte inte att Trean var att lita på och lämnade förståeligt nog in en skilsmässoansökan. Trean träffade en ny donna, en drogmissbrukare som bl a försörjde sig som prostituerad. Trean fixade ny lägenhet och flyttade.

I början av augusti vände det. Trean insåg hur illa ute han var och hur mycket han förstört på vägen. Han hade nog aldrig trott att utförslöpan var så snabb och brant, som det visade sig. Trots allt älskade han sin fru och sina barn. Han lyckades via hjälpsamtal som stöd ta sig från drogerna och de lyckades så småningom hitta tillbaka till varandra igen. Nu har han en byggfirma ihop med en kompis och nu är det jobbet som han går in för med hull och hår. 

Det är inte första gången han har strulat till saker under vår semester och för att kunna njuta av ledigheten brukar vi göra oss totalt onåbara. I år verkar det dock vara lugnt så vi får se hur vi gör.

På 70- och 80-talet bodde vi i en söderförort. I hyreshuset som vi bodde i fanns det tolv lägenheter och dramatiken i trappuppgången skulle kunna fylla en tv-serie.

Trean föddes 1977 och ett halvår senare fick grannfamiljen också en pojke, deras barn nummer två. Vi umgicks inte med varandra och av en tillfällighet gav de sin andre son samma namn som Trean hade. Pappan i grannfamiljen rökte som en borstbindare. Förutom två barn hade de även en hund. 

M och jag delade på förädraledigheten och plötsligt en förmiddag när M var hemma med barnen ringde det ihärdigt på dörren. Eftersom M gick omkring i bara kallingarna, kikade han i titthålet i dörren och ser att det är grannfrun som bär på sin lilla bäbis.

M öppnar som han är och grannkvinna gråter så det sprutar ur ögonen och skriker Hjälp mig och lämpar över barnet. M ser att pojken förlorat färg och det rinner en blodstrimma ur ena näsborren. Han ringer efter ambulans, men någon hjälp finns inte längre att få.

Mamman berättar att hon hade varit ute med hunden tio minuter medan yngste pojken sov och när hon kom tillbaka låg han livlös i sängen. Mamma och barn åkte ambulans till sjukhuset där pappan mötte upp. Jag kom från jobbet och vi hämtade den stora pojken på dagis. Efter några timmar kom föräldrarna tillbaka. Mamma med bandagerade bröst och hormontabletter för att stoppa mjölkbildningen.

Barnet hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Det var precis i skedet när man började se samband mellan rökande föräldrar och sådana händelser. Vi kände att vi inte längre kunde kalla Trean för det namn han hade utan bytte till ett annat utav de namn han fått.

Något år senare är grannkvinnan gravid igen och det ringer igen så där intensivt på dörren. Nu är det jag som är hemma och det är grannpojken som ringer på och storgråter och det enda som jag hör är att någon är DÖD. Oj, oj! Vad har nu hänt?

När grabben lugnat ner sig något visade det sig att det var hunden som dött. Det hela inträffade på pingstafton. Var skulle man göra av djurkroppen till tisdagen? Mannen i familjen kom på den ljusa idén att lägga hunden i deras barnvagn i barnvagnsrummet. De flesta var bortresta under helgen och jag hörde aldrig om någon hade anledning att gå ner dit.

Tänk så fel man kan ha. Jag trodde att alla författare hade ambitionen att bli lästa av så många som möjligt.

I dagens DN var det en artikel på temat bäst-säljar-böcker och deras författare där det kom fram en synpunkt som var helt ny för mig. Det finns författare som skämdes över att tillhöra den kategorin. Det var mycket finare att var så där lagom säljande. Om ens skrivande tilltalade det stora flertalet så måste det betyda att det man åstadkom var alltför simpelt. Kan man dra slutsatsen att det finns storsäljande författare som föraktar sin publik?

Jag är en enkel människa som gärna läser bestsellers. Texten gör inte så mycket motstånd på väg in i huvudet. Men det finns gränser. Jag klarar inte att kränga mig över Jan Guillous alster. Hamilton var en sån överdriven expert på allting att han var outhärdlig. När Arnserien kom gjorde jag ett nytt försök. Samma visa igen. Huvudpersonerna hade kunskaper som ännu inte var upptäckta, klarade av att lära sig saker på nolltid och blev snabbt duktigare än sina lärare. I veckan kommer vi att göra ett nedslag på Pocketshopen och ladda upp inför Menorcaresan.

Idag har jag gått sisådär 20 km. Zinken-Medborgarplatsen-Zinken. Sen Zinken-Centralen-Zinken och därefter Zinken-Hammarbyhamnen-Zinken. 

Vi hämtade upp Treans barn och passerade en skoaffär på vägen till lekparken. My hade redan lyckats massakrera det paret vi köpte för två-tre veckor sedan, så nu blev det varsitt par till. M stannade med barnen i parken och jag gick hem och lagade till lammsteken som aldrig blev uppäten i påskas.

Trean med fru kom över och åt. Jag har upptäckt svartrötter så det blev stek, klyftpotatis, gratinerade grönsaker och tzatziki. Nu har de gått och stillheten lägrar sig över hemmet. Det är kul när de kommer och kul när de går.

Min svärmor föddes 1921 som barn nummer ett i en arbetarfamilj på Lidingö. Under uppväxten var hon relativt frisk men enligt rapportboken som användes mellan skola och familj berodde eventuell frånvaro på at hon saknade skodon. (det står så intygen) Skomakaren behövde en eller två dagar på sig och under tiden fick Svärmor stanna hemma. Det var hårda tider på 20- och 30-talet.

Svärmor träffade Knutte och gifte sig 1941. Första brorsan till M föddes och efter det hände ingenting. De jobbade på nästa barn utan framgång. 

Knutte arbetade som chaufför och bytte jobb till ett bussföretag. Reseverksamheten tilltog i Sverige. Ensamma damer började anlita reseföretagen. Knutte var en riktig charmputte och kunde i lönndom håva in der ena offret efter det andra. Så 1950 var barn nummer två på väg och ett och ett halvt år senare föddes M. 

Svärmor hade nu kommit underfund med att pappan till barnen inte var att lita på och konfronterade Knutte med fakta. Han säger bara:
Det är bara nått du måste finna dig i.
I helsicke heller, säger Stella (svärmor).

Trots massiv övertalningsaktion från bådas familjer tar hon ut skilsmässa och flyttar till Söder med grabbarna. Det är inte lätt för en ensamstående mamma nu och på 50-talet var det ännu värre. Barnomsorg existerade inte så Svärmor arrangerade barnpromenader för att få ihop pengar.

Barnpromenader fungerade så att föräldrar kunde lämna barnen till någon som gick en promenad med ett gäng ungar. Barnen gick på rad och höll i ett rep med öglor. Målet var ofta en lekpark. Svärmor hade med sig de egna smågrabbarna på turerna.

Knutte gifte om sig och fick två flickor. Svärmor bestämde sig för att ta dagbarn och svarar på en annons där dagmamma söktes. Märkligt nog var det Knuttes nya fru som svarade på det telefonsamtalet. Under en period var Svärmor dagmamma till halvsyskonen. Hon var inte lånsint.

Tvåan gillade verkligen sin farmor och det var naturligt att hennes egen dotter fick samma namn som Svärmor.

Inget fredagsmys med Tvåan. De är i Valencia men Svärsonen skickade ett sms som kompensation:

Jag fick jobbet! Nu förhandlar jag bara om tjänstebil. Vi har det oförtjänt bra här i Valencia. Vet ni vad man kallar en trind mage här? La curva de la felicidad, lyckans rundel och vi strävar hårt för att öka lyckan.


Det var väl gulligt? Vi försökte med lite mys med Ettan, men han kramade toastolen. Vinterkräksjuka på våren. Kan det vara växthuseffekten? Det blev lite mys på egen hand på uteserveringen till en grekisk restaurang istället. 

Skrivbordstrapper
Flera män i min omgivning klär sig som om de ska ut på någon äventyrlig expedition vilken minut som helst. M älskar att gå i affärer som Friluftsmagasinet och Naturkompaniet och fingra på utbudet i timmar. Han är extremt märkesmedveten när det gäller sånt. 

För ett par år sedan fick M en Everestryggsäck (Stadiums eget märke) som "julklapp" av sin arbetsgivare.
Va fin, sa jag.
Fin? Du är inte klok. Jag vill inte ses död i ett dike ens, med den säcken.
Så nu använder jag den. Jag tycker att den är jättebra.

Nu pågår ett ställningskrig i vårt hem. Jag vill ha mina grejer i min ryggsäck på semestern. M vill att han ska ta allt i sin stora ryggsäck och jag tar en liten som dagsäck. Men jag gillar inte att knöla ner mina saker bland hans prylar. Han packar så rörigt och om han ska bära min packning vet jag att han kommer att ha väldigt mycket synpunkter på vad jag tar med mig.

Eftersom han är en fullfjädrad skrivbordstrapper så ska packningen vara minimal men när vi väl är ute på fältet kan ha inte leva upp till sina ideal. Skavsår, brist på uthållighet, träningsvärk och allmän kinkighet tar ofta överhanden.

Det värsta är att han är mycket mera envis än jag, så det ska bli intressant att se hur länge jag kan hålla emot.

Gick det bra hos tandläkaren? Kan det göra det? Är rotfyllning något ont som har något gott med sig? Frågorna hopar sig. 

Mina 90 minuter i horisontalläge hos tandläkaren kostade på. Först tre rejäla injektioner med lokalbedövning. Sen borrade Gunnar (tandläkare alltså) igenom guldkronan på tanden. Han använde den långsamma borren. Gissa om det förflyttade mig mentalt 45 år bakåt till Bergsprängaren (skoltandläkaren)? Därefter vidtog filandet i rotkanalerna. Efter 80 minuter började bedövningen släppa men jag bestämde mig för att uthärda.

Besöket kostade även på en massa kronor. Jag begriper inte varför Gunnar alltid skriver ut priset på ett papper med rubriken ”Kostnadsförslag”. Är det förhandlingsbart? Nästa gång ska jag säga att 4895 kronor är ett riktigt dåligt förslag. Ge mig ett nytt papper med 2175 kr istället. 

OK. Årets förslag var i alla fall 3000 lägre än förra gången. Man får vara glad för det lilla.

Tips om en feel-good-film som jag gillade: My Date with Drew.

Huvudpersonen blev så synligt själaglad när han äntligen fick till det. Och Drew Barrymore är också en av mina favoriter.

Om vi bara haft de två äldsta barnen hade vi antagligen blivit odrägligt självgoda föräldrar. Ni vet såna som är experter på barnuppfostran och tror att andra som har problem förtjänar det. Ettan och Tvåan var alltid exemplariska, kloka, sansade och visste intuitivt vad som var rätt och fel. De krävde knappt någon uppfostran och i tonåren behövde vi aldrig formulera några regler för när de skulle vara hemma eller vad de skulle göra på fritiden.

Men med Trean blev det andra bullar. M och jag hade enats om att vi skulle dela på jobb och att ta hand om barnen utan att anlita dagis. En orsak var att Ettan är svårt allergisk och platsade inte i den miljön. Vi startade ett tjänsteföretag ihop med min bästa vän och kunde på så sätt styra våra arbetsvillkor.

När Trean var fyra år kunde han läsa och var väldigt framåt överhuvudtaget. Men han kunde inte samspela med andra barn. Det blev hela tiden slagsmål och kaos. Jag gruvade mig för skolstarten. Första två åren gick någotsånär. Det var bara 16 barn i hans klass. Men i tredje klass slog man ihop två små klasser till en stor. Det fungerade inte alls.

I stort sett hela mellanstadiet var antingen M eller jag i skolan varje dag. Pojkarna var hela tiden i luven på varandra. En gång gjorde skolpsykologen en insats för att lära dem samarbete. Alla åtta grabbar satt runt ett bord och fick varsitt kuvert med tio pusselbitar. Nio av bitarna tillhörde samma pussel, men den tionde tillhörde någon annan pojkes pussel. Tanken var att det skulle komma överens sinsemellan om att byta bitar med varandra.

Gissa om det lyckades? Ingen av killarna ville avstå från den tionde pusselbiten. Innan sessionen var över hade ett par stolar åkt ut genom fönstret och skolpsykologen var gråtfärdig.

Vi prövade med att genomdriva ett skolbyte. Samma visa igen. Skolan var inte en miljö som passade Trean, helt enkelt. Han är alldeles för rastlös och det ska hända saker hela tiden. Någon form av bokstavsförkortning kanske? Diagnos har aldrig ställts.

I tonåren blev han totalt opålitlig och vi jagade honom runt stan. Det var rejvpartyn som gällde. Men han var själv det dåliga sällskap man varnar andra ungdomar för och det dröjde inte lång tid förrän droger kom in i bilden. Andra i gänget partydrogade, men för Trean gick det längre än så. Det förekom hasch, exstacy, rohypnol och till slut heroin.

Det var en förfärlig period för alla. Ettan och Tvåan hade flyttat hemifrån så de slapp ifrån en del. Vi gömde alla knivar. Den som vi själva använde satt fast med en magnet i ”taket” på ugnens värmeskåp. Rohypnol är inte att leka med. Vi riggade upp ”larm” i form av sytråd knuten i ytterdörrens handtag, kopplad till några bjällror i sovrumsfönstret. Då kunde vi höra när han kom hem. Var det riktigt illa, sov vi i husets bastu.

Vändpunkten kom i och med en överdos av heroin. Då nådde Trean sin botten och kunde via avgiftning och behandlingshem komma på fötter igen.

Jag och M lider fortfarande av det vi kallar Ollenojan. Det knyter sig i magen om telefonen ringer konstiga tider. Vi är extremt lyhörda för hur Trean låter, vad han gör och hur han ser ut. Förra sommaren fick han ett återfall så vi är alla medvetna om hur skört allt är.

Det var ett repotage i DN i helgen om en ung flicka i missbrukarsvängen. När jag läste den insåg jag hur strong Trean varit som klarat sig så pass bra som han gjort. Han kan leva med sin lilla familj, trots allt.

Nu verkar det var helt kört! Jag har försökt kommentera en kommentar. Ingen ny kommentar syns, men ändå räknas antalet upp. (Nu funkar det bättre)

Mer nedslående. Aftonbladet aviserar: Prisras på solresor. Självklart när vi redan bokat. Men de redovisade bara priser för nästa vecka.

Jag råkade blinka till 8/5 kl 14:25 och missade totalt när björklöven stack fram så där gulligt som man kallar musöron. Och ta ledigt mellan hägg och syren verkar meningslöst i år. Förmodligen kommer det infalla sådär 9:20-10:15 Kristi Himmelfärdsdag. Våren avverkas i hissnande fart.

Eftersom jag blev sen från jobbet ringde jag M och sa det. OK, sa han. Två sekunder senare ringde han upp. Vad vill du? frågade jag. Bara kolla att du verkligen var på jobbet. Man vet ju aldrig. Du kanske mörkar, vad vet jag? Du kanske ska träffa nån.

Egentligen ville han att vi skulle sammanstråla vid Skanstull. Han skulle byta ett lås i närheten, så vi kunde göra sällskap. Samtidigt kunde vi kolla in magnolian i Vitabergsparken innan den blommat över. Det hade den nästan. 

Kändisspotting
Vi intog några kolgrillade lammkotletter på Amida, Folkungagatan. Jättegott! Medan vi sitter på uteserveringen så cyklar plötsligt en vuxen karl förbi på trottoaren. Jag var på väg att säga nått i stil med Har du redan fått ta av stödhjulen? Jag tycker inte att cyklar ska framföras bland gående. Men jag hejdade mig när jag såg att det var Michael Nyqvist.

Vi fegade ut och vågade inte vänta längre på att priserna för sista-minutenresor skulle gå ner vecka 21. Risken är att man blir utan eftersom många säkert vill åka en vecka med extra ledighet.

Vanligtvis brukar vi ta en vecka i solen under maj månad. Dels för att få lite färg på de blålila benen och andra kroppsdelar och dels för att vi oftast har sen sommarsemester. På så sätt blir det lättare att uthärda arbetet när alla andra är lediga.

Jag har bokat och betalt för en vecka ospec på Menorca, där vi inte varit tidigare. M som är galen i vandrings/resehandböcker köpte en vandringsbok över den ön redan för flera år sedan. Vi brukar ägna ledigheten åt vandring eller cykling och vi kan behöva lite avbrott efter mammas begravning.

Jag lämnade tillbaka en film (Ninas resa) på Filmrullen vid Mariatorget i morse och som konsekvens tog jag en annan väg än vanligt till jobbet. När jag passerade hörnet av Medborgarhuset såg jag morgonens gladaste man. Det var en något medfaren uteliggare som upptäckt att ölkranarna på uteserveringen vid Götgatan 54 fungerade. Han hade ett stort glas i näven som han fyllde till brädden och höjde mot mig. Både han och jag blev riktigt upplyfta av upptäckten.

Igår var M på studiebesök på Gustavsbergs porslinsfabrik. Å jobbets vägnar skulle tillverkningen av muggstolar utforskas. Med på utfärden var en massa fastighetsskötare och givetvis började man utbyta erfarenheter om konstiga stopp man haft anledning att åtgärda. 

I tävlingen om ”Värsta stoppet” vann en kvinnlig fastighetsskötare på Götgatan. En äldre dam hade ringt och felanmält ett stopp sin toa. När fastighetssköterskan kommer dit för att åtgärda felet upptäcker hon att stopporsaken är att hyresgästen försökt göra sig av med julgranen via toastolen. Hur kommer man på den idén?

Om jag skulle höra någon annan berätta samma historier som jag om sin uppväxt och familj så skulle jag tänka Stackars människa. Men jag tycker inte särskilt synd om mig själv. I själva verket har jag en väldigt positiv syn på livet och känner mig sällan nere.

Men när man radar upp alla konstiga turer som livet tagit och plockar ut de komplicerade förhållandena så får man ut ett koncentrat som kan låta hemskt. Alla tokigheter hände inte samtidigt. Mamma sa en del annat mellan de elaka uttalandena. Vi var hela och rena och fick inte mer stryk än andra.

Det fanns en galghumor, som tog sig olika uttryck. Om vi beklagade oss över våra krångliga familjeförhållanden brukade mamma sjunga en dansk sång som började

Min mor och far är gifta,
men inte med varandra.
Min far han dricker sprit,
min mor är från förståndet.
Så tack ska du ha, så tack ska du ha för den.

Hon sjöng den på danska. Det lät i alla fall som danska i våra öron. Hon hade bott i Malmö några år och älskade Danmark och åkte dit så ofta hon kunde. Hon tyckte svenskar var tråkiga och ville helst att folk skulle tro att hon var från utlandet. Trots det blev hon riktigt rasistisk på gamla dar.

Vi syskon brukade roa oss själva och omgivningen med värsta-leken. Värsta saken ens mamma sagt om/till en, värsta sommarhemmet, värsta kollon. Och sen värsta sommarjobbet, kortaste anställningen, värsta chefen osv. Vi tycker fortfarande att den leken är rätt kul.

Jag vet inte särskilt mycket om min riktiga pappa. Han föddes 1926 i Stockholm och dog 50 år gammal i Värmland. Jag träffade honom en gång, som jag har minne av. Det var på Syrrans konfirmation och det enda jag kommer ihåg av det tillfället var att han sa många i släkten, inklusive han själv, hade diabetes typ 2.
Så se upp när ni passerar 35
var budskapet. Syrran är drabbad men jag har än så länge klarat mig.

Skilsmässan var på gång redan innan jag föddes. När mamma gifte om sig gjorde man en överenskommelse. Min far skulle slippa betala underhåll för oss om han gick med på att avstå från umgängesrätten. Han tyckte tydligen att det var en god affär och därför dök han inte upp förrän mamma skilt sig igen och det bara en gång.

E Carlsson
Uppgörelsen om underhåll och umgänge gällde inte längre. Men vi såg ingetdera. På 60-talet kom bidragsförskotten från Barnavårdsnämnden. Det var ett grönt utbetalningskort från Postgirot med den diskreta avsändaren E Carlsson. Han hade många barn på sitt samvete. Nittionio kronor var för Syrran och mig. Vi retade oss varje gång på den där kronan som saknades till hundra jämt.

De åren vi bodde i Dalarna bodde min pappa bara några mil från oss. Då och då uttalade han sig i lokalmedia. Han var vd för en större industri.

Förutom att han är mina dagars upphov så kom arvet efter honom lägligt för vår familj.

Äntligen fick jag fart på scannern. Jag hade lite lingvistiska problem. Första installationen var på spanska, sen blev den tysk och till sist engelsk. Vi hittade några foton i mammas lådor. Utseende var väldigt viktigt för henne och hon hade hoppats på lite större fåfänga hos döttrarna.

Det var en stor begivenhet när första lasterna med citrusfrukter dök upp igen efter kriget. På bilden blir hon korad som fröken Citron och vann sju kilo av den varan. Frukten använde hon som bytesobjekt för att få lite matnyttigare saker.

Viktigast av allt var snygga tänder. Mamma fick inflammation i käkarna i tjugoårsåldern och var tvungen att dra ut alla tänder. På den tiden fanns det inga antibiotika att tillgå. Vi visste inte om att hon hade löständer förrän vi var i tonåren. Hon hade världens komplex för det och visade sig aldrig utan tänder.

Lillsyrran ringde och jag började prata om mammas dödsannons som var införd i söndagens DN. Vi pratade ett par minuter om ämnet men konversationen blev märkligare och märkligare, tills vi kom underfund om att hon kommenterade lägenhetsannonsen.

Jag kollade mäklarens annons på nätet och där skräder man inte orden. Flera gånger nämns balkongen med olika förstärkningsord. Ömsom är den stor, härlig och i lugnt läge. Ett smakprov: 

Den stora balkongen fungerar som ett extra rum sommartid och gör lägenheten mer flexibel med grillmöjligheter och solplats.

I själva verket är den i standardstorlek för ett 50-talsbygge, dvs väldigt liten. Mamma benämnde den som hennes egen fågelholk. Där satt hon och häckade i solen.

M och jag lyckades bli osams på hemvägen från stan. Vi gick längs Norr Mälarstrand och M ville mellanlanda på pråmen/båten Greta för något lunchaktigt. Jag var inte så hungrig än men kunde tänka mig en sallad. Vi var givetvis inte de enda som ville sitta i solen men vi hittade ett ledigt bord. Det var förstås på à la carte avdelningen och där kunde man inte bara äta en sallad. Jag hade inge lust att punga ut närmare 1000 spänn för en lunch jag ännu inte var riktigt sugen på. Gissa om det blev grinigt.

Vi fortsatte i ilska Riddarfjärden runt på rekordtid. Så småningom blev vi on speaking terms igen och fortsatte till Mosebacketerrassen. Där hittade vi ett bord i solen och tog en Skärgårdstallrik (div laxsorter, potatis, sallad) och vitt vin. Dagens kändisspotting var skådisen Ing-Mari Carlsson (Mimmi från Tre Kronor). Hon satt och tog en öl med en väninna i eftermiddagssolen .

Kvällen har vi delvis tillbringat i en biosalong. Vi såg Mission Impossible III. Det var full fart hela tiden och entusiastiska smågrabbar applåderade efteråt.

Idag hade jag sällskap med en grinig gubbe på stan. Vi vaknade sent och det gillar jag men inte M. Han tycker att hela dagen är förstörd. Hans tanke var att vi skulle ha tagit bilen till något trevligt ställe tidigt på morgonen. Men eftersom klockan tickat på höll vi oss i stan.

M gick hela tiden och muttrade om hur mycket klockan var, som om det var mitt fel. Han kunde väl ha vaknat i god tid. Allt var det fel på. Skorna skavde, jeansen för varma, solen brände, uteserveringarna fullspikade, nag, nag. Vid Skeppsbron fanns det lediga bord. Men då skulle han inte gynna den serveringen för den var inte öppen i påskhelgen, trots att vädret var vackert då.

Jag känner igen beteendet som griniga-gubbsyndromet. Det finns några såna på jobbet också. Det verkar som medelålders män tycker att de är näpna och charmiga när de är sura och missnöjda. De skrattar förnöjt åt sig själva och tycker att de är minst lika roliga som de båda griniga gubbarna i Mupparnas publik.

Vi drog ut mot Djurgården. Det verkar populärt med namnbyte. Tvillingarnas servering vid Djurgårdsbrons fäste hade bytt namn till Strandbryggan. Klokt gjort, tvillingarna är inte särskilt poetiskt. Skippers Inn vid Biskopsudden heter numer Lisapåudden, en avknoppning av Lisa Elmqvist fiskerestaurang i Östermalmshallen.

Vi hade tänkt oss en matbit där. Det var fullt utomhus och givetvis blev det mer gnäll på M. Men vi hade tur och en tvåa blev precis ledig. Vi tog varsin sallad. Min (ljummen kycklingfilé med fetaost) var i såsigaste laget men miljön väger upp. Det sitter alltid en massa Östermalmsbrats där och pratar om vad som hände igår på Stureplan och vad som ska hända där ikväll. Lasse Berghagen passerade förbi och det blev lite utbyte av kramar och kindpussar med ett av gängen.

Jag fick användning av mina solglasögon på hemväg i motljus. När jag såg mig själv i ett skyltfönster kom jag att tänka på ett idiottillfälle ihop med mamma. När Vattenfestivalen pågick brukade M och jag ta ut mamma en sväng på stan. Mamma älskade att slå sig i slang med folk och man visste aldrig vad som kunde hända. Vid ett tillfälle var det ett äldre par som kom i korselden. Kvinnan hade ett par stora solglasögon på sig. Rätt som det är, mitt i konversationen, säger mamma
Men kan du inte ta av dig de där fula glasögonen.
Kvinnan tappade hakan och sa med darrande underläpp
Men jag har en ögonsjukdom och tål inte solljus.

Varför sa hon just fula glasögon?

De blev picknick i Skinnarviksparken med Tvåan och Stella igår. Jag fixade sallad och köpte färdiggrillade revbensspjäll. I grässlänten låg fredagströtta och njöt av kvällens sista solstrålar. Stella pinnade omkring och föredrog att åka rutschkana på mage, något som inte är tillåtet på dagis.

Svärsonen ringde och meddelade att han var hemma från anställningsintervjun. Vi mellanlandade i Konsums ostdisk och fick med oss diverse hårdostar. Kassörskan meddelade frankt Det blir 216 kr. Hoppsan, vad det springer iväg när man står och säger En sån och en sån om ost, som om det var smågodis. 

Av naturliga skäl blev det ost och rödvin hos Tvåan. Svärsonen var i gasen över det nya jobbet. Han hoppas verkligen på det. Valet står mellan honom och en till. Tvåan är lite orolig att det ska bli fler resdagar för honom.

Idag åker Tvåan med familj på en liten besöksturné. De ska hälsa på vänner som de blev bekanta med under sitt volontärarbete i Zambia. Det blir några dagar i London och sen ska de till Spanien. Förra året fick de ett mejl från det spanska paret, som inte hört av sig på länge. De ursäktade sig med att de hade haft fokus på annat och bifogade en bild på sin lille son. Det spanska paret hade fått barn samma vecka som Tvåan.

Vi drar ut i solen. Man vet aldrig hur länge vädret varar. DN har ingen uppgift om morgondagens väder. Det står i alla fall i.u. i söndagsspalten.

Morgonens promenad kunde knappast ha varit behagligare. Temperaturen över 10 grader och vindstilla. Gräset börjar bli så där grönt att det skär i ögonen. Speciellt märkbart är det i Eriksdalslunden innan de lummiga träden slår ut.

Det är inte klokt hur mycket väskor kvinnor släpar på. Alla jag mötte bar på minst en väska. De flesta hade till och med två väskor eller en handväska och en kasse. Eller så bar de på en ryggsäck. Jag skulle vilja göra en gallup och utröna alla dessa väskors innehåll.

Jag föredrar snabb gångtakt med armarna fria så jag knökar ner handväskan i ryggsäcken. Ofta handlar jag på hemvägen och då ryms det mesta i ryggsäcken och jag slipper kånka på kassar.

M tycker att jag beter mig precis som det beskrivs i Papalagi – den vite mannen, och när det gäller väskor är det sant. Jag har ofta en väska i en annan väska för att sen stoppa ner dem i en tredje.

Om ni inte läst Papalagi-boken så har ni åtminstone en rolig upplevelse kvar. Jag rekommenderar den varmt.

Igår eftermiddag fick jag en riktig klump i maggropen när jag läste en bloggares inlägg på temat mor-dotterrelationer. Det kryllar uppenbarligen av tanklösa (elaka) morsor. Min mammas försvar var alltid ”Jag gjorde så gott jag kunde”.

Det gjorde hon säkert, men jag såg alltid framför mig en Knasen-strip där han försvarade sig inför Schassen med ”Jag gjorde mitt bästa” och fick svaret ”Your best stinks”. Och då är det oundvikligt att låta bli att tänka på hur jag själv gjort. Mitt bästa kanske också stinker.

Övriga syskon träffades på begravningsbyrån efter jobbet. Jag hade lovat hämta Stella på dagis och när Tvåan kom mötte jag upp de andra i mammas lägenhet. Brorsan hade backat på att strunta i reavinstskatten, så det var lugnt på den fronten. Varför ska han alltid ställa till rabalder? De hade bestämt hur annonsen ska se ut. Jag ville inte lägga mig i valet av diktstrof. De tycker redan att jag är en riktigt Messerschmidt. Själva raderna passar in på mamma, men inte det som hela dikten går ut på.

Det finns ett gammalt testamente från den tid mammas sista make fortfarande levde. Där finns en passus om hur tavlorna ska fördelas. Något som vi absolut måste respektera. På baksidan av ramen anges namnet på den som ska få tavlan. Mitt namn återfanns på en tavla. Den tavlan fick mamma på köpet när hon köpte en annan tavla, som hon egentligen ville ha. Ja, ja, jag är en sån får på köpet.

Nu ringde Syrran och erbjöd mig att välja mellan två av hennes tavlor. Jag sa att jag ska fundera på saken.

Nu ringer Lillsyrran och gråter. Hon och Brorsan ska träffa en mäklare och prata om försäljningen av mammas lägenhet. Ingen av oss har en susning om hur såna här saker går till och det som gjort henne ledsen och upprörd är att Brorsan säger att han inte tänker betala ”ett jäkla öre” till staten för reavinsten. Han skiter totalt i vad vi tycker och om vi tänker betala så får vi betala hans andel också. Jag vet inte om det kan gå till på det viset. Men det är uppenbart att den människan inte är klok på en enda fläck.

Vi växte upp i villfarelsen att vi tre äldsta syskon hade samma pappa. Det var först när Brorsan var över 20 som mamma berättade att han inte hade samma pappa som Syrran och jag. Hur hon lyckades med att övertala pastorsexpeditionen att skicka personbevis med falska uppgifter är en gåta. Men för henne var inget sånt omöjligt.

Min pappa dog redan 1976. Syrran och jag hade inga problem med att dela arvet med Brorsan utan han fick ärva som om det varit hans far. Brorsans fru dog och i och med det fick han så småningom ärva svärföräldrarna. Men somliga får aldrig nog. Det är ju precis inte som han slitit och släpat för stålingarna. Han får dem och ändå ska han försöka komma undan.

Jag behövde bara avreagera mig lite. Det sista Lillsyrran behöver är ett problem till.

Deklarationerna är klara och personligen levererade i Skatteverkets låda. Tänka sig, inte i sista minuten detta år. Det var flera timmar kvar. Varför lämnar du inte över pappersarbetet till experter? Det är ju jag som är experten, men en odisciplinerad sådan. Jag tog mig till och med tid att måla naglarna igår kväll. Det brukar jag inte göra, men mammas ring bara ropade på lite färgglatt sällskap. 

Min barndoms lördagsförmiddagar ägnades åt städning. Mamma var en riktig pedant och alla tre döttrar sattes i arbete. Brorsan gick fri men fick gå en långpromenad med hunden istället. När allt var putsat och fejat satte sig modern i sin soffhörna och filade och målade naglarna. Hon hade en tacksam nagelkvalitet och satte en ära att ha långa, målade naglar. Därför var det ett stort bekymmer för henne att de hade tagit bort nagellacket inför den sista operationen.

Jag får köpa borttagningsmedel på lunchen. Nagelkvaliteten har inte gått i arv, så lacket lär inte se så snyggt ut nån längre stund.

Helgen har gått i barnbarnens tecken. Söndagen ägde galamiddagen rum. Ettan och Tvåan med respektive körde en sexrättersmiddag tillsammans med fyra andra par. Vi fick äran att rå om Stella under tiden och vi gol på egen hand med tournedos med gorgonzolasås och färsk sparris. 

Stella är kvällsmänniska och slog inte upp sina ljusblå förrän klockan nio. Hon och jag drog ut i Bergsgruvans parklek och M tog bussen till Trean och hämtade upp kusinerna. Vi jagade runt med barnen ett tag. Det gjorde även Orup tillsammans med två oklippta smågrabbar, som han försökte fånga på bild med mobiltelefonen.

Lunch på 79:ans gård. Vi gjorde det enkelt för oss med påsar från McDonalds och Folkets Kebab. Stellas föräldrar var vid det laget också vakna och hungriga. De hade inte kommit i säng förrän halv fyra. Ja, se ungdomen (fast kanske inte så unga, båda har passerat 30). Solen lyste men det gällde att passa käket för plötsliga kastvindar.

Stella drog sig tillbaka för en middagslur. M tog med Noa hem för att demonstrera sitt nya Daxterspel till PSP-konsollen. Jag och My drog till Ringen för en lätt ekipering.

Varför är det så mycket roligare att handla barnkläder nu än det var till de egna barnen? En snabbanalys ger resultatet: När man handlade till de egna var det alltid för att de måste ha plagget eller verkligen behövde det. En viss press, alltså. Nu kan jag köpa saker när andan faller på och jag hittar något kul eller gulligt. Dessutom hade vi alltid extremt dåligt med pengar förr i världen. Nu blev det nya skor, jacka och jeans till flickebarnet.

Suck! Varför skjuter jag alltid upp saker till absolut sista minuten? Förhalare är mitt mellannamn. Gissa vem som inte har deklarerat ännu? Gissa om jag har förenklad deklaration? Nix, Särskild med Näringsverksamhet. Jo, jo! Tur att jag har nära till Skattemyndigheten. Det har hänt mer än en gång att jag varit där sista dagen strax före 24.00. Så nu vet ni vad jag ägnar kvällen åt.