frktjatlund

Äsch, rubriken ska snarare vara susning.då närmare bestämt igår. Mitt jobb hade ett slags mitt-i-ett-projekt-kick-off och bjöd inblandade tillsammans med respektive eller liknande på showen Stjärnklart. En ny upplevelse för mig. Jag kan inte komma ihåg att jag varit på en sång- och dansshow. Det skulle vara när jag var liten (6-7 år) och vi var på Berns, men jag minns bara trollkarlen och att jag lånade mammas pärlhalsband och hade sönder det.

Det här med respektive i jobbsammanhang känns lite dubbelt. Visst, ofta vet man en massa om arbetskamraternas privatliv och det är alltid intressant att få ett ansikte till ett namn. Men det blir lite krystat. Vanligtvis när M och jag umgås bland vänner är han den som är pratsammas och mest social och det kändes lite bakvänt att jag skulle vara den sammanhållande länken.

Sen blev det som det brukar, de som redan var bekanta sen tidigare höll sig till varandra.

Showen då? Jill Johnsson och Lotta Engberg hördes mest. Dansbandsmusik är inte min favoritgenre, men Lotta Engberg imponerade. Hon var dessutom roligare än Christine Meltzer, som jag tyckte var mer störande än rolig. Men det visade sig att även hon kunde sjunga.

Vadan rubriken? Jo, minglingen och samtalet efter showen hämmades något av att vi alla var en smula lomhörda. Vi satt på parkettens andra bänkrad och ljudnivån gav en släng av tillfällig tinnitus.

När jag tittat på shower på tv har jag inte riktigt fattat vitsen med bensprattlet runt sångartisten, men så här i en tredimensionell miljö kändes det som dansarna fyllde en funktion. Det fyllde ut scenutrymmet kring artisten så att säga.

Nu över till en annan artist:
Idag hade DN en dödsannons över Tatiana Angelini, den riktiga Askungen. Jag tyckte att hon sjöng som en ängel när jag var liten. Rösten var så ljus och fin.

För några år sedan hörde jag ett intressant radioprogram som handlade just om kvinnors röstläge. Idén var att kvinnors röster mörknat under 1900-talet. Man illustrerade det hela med inspelningar från radio och film. Ingen av dagens skådisar kvittrar som Sickan Karlsson.

Tesen man ville bevisa var att i takt med att kvinnor tog sig ut i arbetslivet, var de tvungna att tala med ett mörkare röstläge för att tas på allvar och uppfattas som professionella.

I mitt eget huvud låter min röst väldigt mörk och seriös, men vänner och bekanta tar ofta fel på mig och Lillsyrran i telefon. Hon som har så fånigt ljus och barnslig röst. Jag begriper ingenting.

Byter ämne igen:
Är det något som jag inte pallar med så är det operationsbilder. Speciellt om jag inte är beredd på dem. Ännu värre om det är bilder på spädbarn. Och värre än värst är bilder av isäropererade siamesiska tvillingar.

Nu poppade just såna upp på Aftonbladet.se, som jag har som startsida och jag hann inte blunda tillräckligt snabbt. Varning utfärdas!