Rörd - inte skakad
Om det fanns behov professionella gråterskor så skulle jag ha en lysande karriärmöjlighet. När någon berättar om hur jobbigt de har det, har jag lätt till tårar. Det spelar ingen roll om berättaren själv gråter eller ej. Det är bara som att vrida på en kran.
Varför har jag inte riktigt klart för mig. Mina syskon och speciellt min mamma har återkommit med omdömet: ”Du har så kalla ögon”. Det tror jag inte att jag har. Men jag kanske inte är lika känslomässigt lättpåverkad när det gäller personer jag känner väl. Mamma gillade att ta på sig martyrrollen och det gick jag inte på.
Igår på anhörigmötet var det en kvinna som berättade om sin kaotiska livssituation. Som avslutning sa hon att mitt i all bedrövelse kunde hon inte gråta. En av deltagarna kommenterade med orden: ”Du måste vara en stark människa”.
Handledaren bröt in med en intressant tanke: "Det är inte fråga om styrka. Snarare att man stänger av kontakten med sitt känsloliv".
Nu tror inte jag att min gråtmildhet har med någon enastående kontakt med känslolivet. Det är nog mera ett utslag av livlig fantasi och inlevelse.
Ok, här är en till, speciellt om det handlar om barn. Då är vattenfallet aldrig långt borta. Fast det kan nog vara två olika saker att reagera på andras eländen och snyfta över egna. Antagligen kan man ha olika nära till de två och förmåga att stänga av det ena men inte det andra.
Här är en till som är nära till gråt, men även nära till skratt.
visst är det bra med nån som har svar på allt, nån som vet allt - handledaren, tänker jag på då,
eftersom jag - som bekant - är skeptiskt lagd till det mesta här i livet, kan jag inte ta en sån känslolivspuck rakt av, utan måste vrida och känna på den lite, kanske är det rätt - kanske inte!
Ohyggligt fräckt och drastiskt av den där handledaren tycker jag! Är det något jag tycker rejält illa om så är när människor, proffs eller vanliga dödliga, som tar sig rätten att tala om för andra hur deras känsloliv fungerar och hur det är normalt och onormalt att reagera.
"Gråtmildhet" kan väl bero på en himla massa olika saker som inte alltid är så lätta att fatta. En del är empatiska så det bara knakar och tårarna sprutat av empati - men jag har också träffat på djupt oempatiska och självupptagna och som blir berörda intill tårar lätt ändå. Där tror jag ibland illasinnat att tårarna trillar mest för att de tycker så synd som sig själva som ska behöva höra om sådant elände. Talar jag om min mor? Oh nä då!
Jag kan hålla med handledaren om att brist på tårar inte alltid är ett mått på styrka, utan man vet att just nu är det inte rätta tillfället att bryta ihop.
Men jag är också säker på att många tårar egentligen inte handlar om empati, utan det är den egna "begravningen" man begråter.
jag bölar som bara den då jag ser på film... Patrick blev helt förvånad då jag för en gångs skull IntE grät då vi såg "Brubaker" i helgen med Robert Redford... den var bra, men ingen "snyftare" ;-)
och att börja gråta är verkligen inte att "bryta ihop", där har media gjort en ful sak!
Att bryta ihop är för mig likamed fullt nervsammanbrott, bli hysterisk, psykotisk - etc. DET är att bryta ihop. Gråt kan faktiskt vara ett sätt att hålla balansen...
