Salve me
För många år sedan såg jag en tv-intervju med Salvador Dali, där han med stolthet i rösten framhöll att han inte bara var en stor surrealistisk konstnär, han levde också surrealistiskt. Som exempel på det berättade han hur han några dagar tidigare sparkat undan käppen för en handikappad man.
Det kan man verkligen kalla ett surrealistiskt infall. Somliga dagar känner även jag för ett surrealistiskt liv. Speciellt på morgnar. Då är det tur för mig och andra att vapenlagarna ser ut som de gör i Sverige.
Tre mer än fullvuxna cyklister tog sig fram på trottoaren, längs Ringvägen. Allt bara för att slippa korsa gatan. Sen fick jag och andra trängas med en som cyklade mot färdriktningen på Skanstullsbron.
Vid alla fyra incidenterna kände jag en surrealistisk känsla välla över mig, som ville få mig till någon drastisk handling; en käpp i hjulet, ett skott i pannan på mötande eller bara en tackling med ryggsäcken.
Men jag bara glodde ilsket så jag är nog inte något större konstnärsämne.
Nu över till något helt annat:
