Jobbet & jag
Flera i vår familj bär på ett stigma, som folk kan reta sig på. Vi är alldeles för lojala mot våra arbetsgivare. Det är vad omgivningen tycker. Ja, jag kan tycka det själva om andra i familjen.
M, till exempel, talar alltid om ”vi” när han refererar till företaget har är anställd på. Det kan låta lite fånigt ibland, ungefär som han körde med plural majestatis tills man begriper att det är jobbet han pratar om.
Jag går inte helt fri själv. För några år sedan ringde Syrran till mig. Hon hade träffat en som jobbade på samma ställe som jag. Syrran frågade
– Är inte du vice vd på ditt jobb? Jag träffade Christina och hon sa att det inte ens fanns någon sån befattning.
– Va! Jag har aldrig påstått något dylikt.
– Men mamma säger alltid att du är det.
Nu var inte mamma någon som lyssnade särskilt mycket på andra och hon drog gärna helt egna slutsatser, men jag fick en tankeställare av telefonsamtalet.
Igår kväll kom Ettan hem till oss. Jag satt vid datorn och testade för skoj skull vilket läsbarhetsindex några av mina blogginlägg hade. Ettan suckade
– Varför använder du inte Words egen analys?
– För att jag inte visste att funktionen finns.
– Det är så typiskt. Folk gnäller över licenskostnader och så vet de inte vad de får för pengarna.
Ettan är så ett med sin arbetsgivare, Det stora Mjukvaruföretaget.
(LIX = 26 – Words = 23. Jag kanske ska satsa på att skriva barnböcker.)
