frktjatlund

Helgen hittills har bjudit på olika slags upplevelser. Först en trevlig: Fredagskvällen var vi bortbjudna på middag. Avsikten var blandad bjudning, men somliga inviterade herrar hade annat för sig, så könsfördelningen blev något skev att värden förklarade tillställningen för tjejmiddag. 

Stockholmsspelet åkte fram efter måltiden och vi spelade uppdelade på två lag. Alla gäster var inte stockholmare, så lantisarna behövde stöd. Vi i vårt lag ledde stort, trodde vi. Värden var så övertygad att han var tvungen att ringa en kompis och berätta vilket triumftåg vårt lag gjorde. Men när spelet tog slut visade det sig att det i själva verket var motståndarna som avgick med seger. Vilken nesa!

Spelet var riktigt underhållande och frågorna aktuella. På äkta stockholmsmanér är spelpengarna dessutom i den självklara valutan cred. 

Gå-borts-champagnen blev uppskattad och tur var att vi tog med äkta vara och inte annat bubbel. Värdparet erinrade sig korvgrillningen i Tanto för ett tag sedan, när M och jag drack riktig champagne till grillkorven.

När vi kom hem vid halv ettsnåret möttes vi i porten av två poliser, som ledde ut en nerblodad granne mellan sig. Fönsterrutan i porten var sönderslagen, men jag vet inte om det var polisen som fixat den, eller om det var grannen själv.

Grannen, i det här fallet, var den relativt nye sambon till vinddrivna kvinnan på nedre botten. Han, som går omkring med M:s pälsfodrade jacka. Jag hade träffat dem på fredagseftermiddagen när de med raska steg var på väg hem, från Systemet. Då såg de ut att vara sams men nu syns tydliga sparkmärken på kvinnans ytterdörr och det är blodfläckar på trappstenen.

Nästa surrealistiska upplevelse var lördagens begravning. Det var minnestund för en bortgången äldre kvinna i bekantskapskretsen. Hon hade varit gift flera gånger och hade fått barn med sina olika män. På minnesstunden kom dottern, som vi träffat tidigare. En son kom också, med fru och barn.

Talaren, som bara känt kvinnan hennes sista förvirrade år i livet, återberättade vad andra har sagt om henne. Hur hon och hennes man hade varit väldigt gästfria och ett nav i sällskapslivet för sina landsmän och andra snälla saker man brukar säga vid dylika tillfällen. Plötsligt reser sig den drygt 50-årige sonen och säger högt: Det där är inte sant, och tränger sig ut ur bänkraden.

Då är min undran: Varför kom sonen överhuvudtaget på begravningen? Förväntade han att alla hade samma upplevelse, som han av modern? Skulle talaren sagt något i stil med: Helga var fantastisk mot vänner, men en riktig ragata som morsa? Jag vet inte hur han tänkte, men hans syster som redan var ledsen över mammans död, blev förmodligen inte gladare av uppträdet.

Vi blev i alla fall gladare när några vänner ringde och undrade om vi hade något speciellt för oss på lördagskvällen. Nu blev det ny middag och nytt sällskapsspel, Absolut överens, som man spelar två och två. M och jag är inte särskilt kompatibla när vi ska spela ihop. Vi associerar så olika att spelets namnalternativ två, som hund och katt, är bättre rubrik för oss.

Ja, på så vis gick årets Melodifestival oss alldeles förbi.