frktjatlund

När jag var liten gjorde varje ny skoltandläkare ett övertalningsförsök för att få mig att gå med på att borra utan bedövning. Varje gång lät jag mig övertalas och varje gång jag lät mig göra det svimmade jag. Det botade både mig och den aktuella tandläkaren från att upprepa försöket.

Vid ett tillfälle skrämde jag snudd på livet ur M, när vi sällskapade. Han visste inte hur lätt jag dånade och ryckte tag i min halsduk för att låtsas vara hotfull. Jag föll ihop på marken och han blev livrädd och trodde minst att han strypt mig.

Under graviditeterna fick jag hela tiden tänka på att ha en reträttväg om jag kände hur ljudet började försvinna. På MVC så en läkare: 
- Det är för att du har så lågt blodtryck. Ut och cykla med dig.

Jag tyckte att hon var hjärtlös. Mest för hur jag skulle kunna lösa det praktiskt med två småbarn och ett i magen. Men såhär i efterhand kan jag ge henne lite rätt. Träning har förbättrat blodtrycket och det var många år sedan svimmade.

Lillsyrran tuppade också av till höger och vänster. Som vi övriga svimmare har hon lågt blodtryck, men förutom det hade hon affektkramper.

Det behövdes det bara att hon blev riktigt, riktigt arg och drog djupt efter andan för att skrika. Jag minns hur hon försökte bädda docksängen en gång, när hon var i fyraårsåldern. Det gick inte så bra och i ilska rusade hon ut till mamma i köket och kastade ifrån sig lakan och täcke. När hon skulle börja skrika, kom det inte ut ett ljud utan hon blev blå i ansiktet och föll ihop på golvet.

Vi övriga syskon var strängeligen förbjudna att bråka med Lillsyrran, så hon blev uppjagad. Mamma var livrädd för att hon skulle tuppa av men det hindrade inte Brorsan. Han retade henne i alla fall för balobakrigare med lila hår, tills hon stod framför spegeln och slet sig i håret och upprepade: Jag har inte lila hår, jag har inte lila hår!

Tvåan har ärvt svimningsbenägenheten och det med råge. Hon började svimma redan i tvåårsåldern. Vi var oroliga att hon hade epilepsi eller något annat allvarligt och hon genomgick alla möjliga undersökningar. Det var inget fel på henne och symtomen lugnade ner sig.

Sen i tolvårsåldern, tilltog svimningsanfallen igen. Vid en familjemiddag gled hon plötsligt av sin stol och ner under bordet. Syrran, som aldrig varit med om detta förut, blev helt hysterisk och slängde sig på telefon för att ringa efter ambulans. Tvåan kom till sans och vi lyckades få stopp på utryckningen.

När Tvåan senast var hos läkare, varnade hon personalen för hur lätt hon hade för att förlora medvetandet. De avfärdade det hela med: 
-  Inte kan du svimma. Du kommer ju redan ligga ner.

Men det hjälpte inte med ryggläge. När Tvåan försökte sätta sig upp sängen, kände hon yrseln komma och ljudet försvinna. Hon hann lägga sig ner och trycka på larmknappen och vaknade upp med 5-6 förvånade personer runt bädden.