Konstiga typer
Efter dagens slit dejtade vi varandra på en uteservering vid Bysistorget. Vid bordet intill satt en kille och pillade med en gammal Hermes skrivmaskin. Det lät så gammalt och hemvant med det lilla plinget strax innan det var dags för ny rad, trots att det var år och dagar sen jag hörde ljudet i verkligheten. Killen visade stolt upp flera suddiga rader med Courier för sina bordskamrater.
Den första skrivmaskin jag pillade på var en reseskrivmaskin av märket Olympia. Min nyskilda Mamma köpte den 1964 på avbetalning och i priset ingick en kvällskurs. Man satte olikfärgade hättor över tangenterna, röda för vokaler, blå för konsonanter, gröna för siffror och svarta för skiljetecken. Sen var det bara att öva sig på att skriva i blindo.
Tanken var att Mamma skulle börja på kontor när det var slut på underhållsåret. Så blev det inte; övningsuppgifterna fuskades igenom och dyslexin syntes tydligt. Men prata var hon bra på och gjorde karriär som växeltelefonist.
Jag fick en gammal grön Halda när en avlägsen släkting dog. Den funkade alldeles utmärkt, vi t o m använde den fortfarande till att skriva ut firmans fakturor i slutet av 70-talet.
Men drömmen var IBM:s kulskrivmaskin och den förverkligade när vi köpte en begagnad i början på 80-talet. Finessen var att man kunde byta typsnitt genom att skifta kula.
Vi hade städfirma på den tiden. Trean var fyra år och ibland fick följa han med när vi städade kontor på helgen. När vi kom hem efter att ha städat oss igenom ett tiotal ställen, plockar han upp sex IBM-kulor ur byxfickorna.
- Titta här vad jag tog från städningen. Bra va?
Nej, det var inte alls bra. Det tog ett tag innan vi rett ut vilket av kontoren han rensat på kulor. När vi kom tillbaka till städningen, gick det inte att avgöra vilken medarbetare som blivit av med vilken kula. Vi chansade vilt och hörde aldrig något om händelsen.
Det gick inte att banna sonen för tilltaget. Det hände ofta att vi kom hem med saker från jobben. Han hade bara inte fattat att det var saker som kasserats.
Dagens barn har sällan sett gårdagens skrivare i verksamhet. Scenen när Kalle Anka & Co äter majskolvar i rasande fart, blir obegriplig och jag läste om en grabb som såg en skrivmaskin i verksamhet för första gången och fällde uttalandet:
-Schysst skrivare! Bokstäverna kommer ut på papperet på en gång.
Tihi, jag fick min Olympia 1964! Det var säkert en likadan. Anledningen var att jag var så förbålt dålig på maskinskrivning som var ett viktigt ämne på praktiska realskolans handelslinje. Så min fröken visste ingen annan råd än att övertyga mina föräldrar om att köpa en egen åt mig. Oj, vad jag skrivit mycket på den! Blev bäst i klassen och fick A i maskinskrivning eftersom jag skrev så fruktansvärt fort.
En gammal Halda har jag skrivit på professionellt på någon tidning och IBM-kulan har jag hatat. Jag tyckte den var hopplös att skriva på, hoppade och hade sig.
Min Äldsta fällde exakt den kommentaren om hur behändigt det var att få ut orden på en gång när hon såg en skrivmaskin för några år sedan.
Man blir riktigt nostalgisk och minns när typerna trasslade ihop sig. Tippexpapper var räddningen många gånger. Man lärde sig att tränga bokstäver om man i brådskan inte fick med alla. Undrar vilka skrivverktyg vi kommer att ha om fyrtio år.
Jag minns skrivmaskinskursen jag hade på högstadiet på 80-talet. Jag var nog en av de få som tyckte att det var riktigt roligt. Fick snabbt upp en bra fart. Numera är farten än mer så nu skriver jag lika fort som mina tankar och ibland hinner fingrarna lite före ... eller hur det nu var ... Men visst är det härligt när man har en skönt flyt över tangentbordet. Härlig känsla! Bokstäverna och orden bara flyter fram. Min första skrivmaskin var också en reseskrivmaskin. Vi köpte den begagnat från en gammal gubbe i Lund. Jag var så stolt över den!
Gamla skrivmaskiner lockar ju fram minnen och nostalgianfall! Minnena av hur 20 stycken gamla Olivetti och Halda kan låta tillsammans på handelsrealskolan är något som bara min generation kan ha. Men visst var det besvärligt att hantera felslag! Och retligt att ett enda felslag sabbade en hel sida! Allt tippexande och trixande, svårt att få snyggt. Antingen har vi blivit gladare människor som numera slipper detta irritationsmoment i livet eller också behöver vi inte längre träna vårt tålamod och har blivit ilsknare av oss.
Min första egna skrivmaskin var en grå-grön reseskrivmaskin. Den köpte jag när jag gick min första lärarutbildning för att kunna skriva alla papper som hängde med mitt engagemang i studentorganisationen. Och tänk alla blåstenstenciler som vi stod i källaren och drog för hand! Nu får jag sluta annars blir kommentaren längre än vad som är anständigt. Blåstenciler är alltså ett kapitel för sig.
Oj, oj, vad jag träffade mångas nostalgitarmar. Skrivmaskinsknatter är tydligen lätt att framkalla ur minnet.
