I ett vanligt hem i en vanlig stad en alldeles vanlig höstkväll
Här hade jag tänkt att ägna kvällen åt ett tvåårsjubileum, men där blev jag snuvad av Handelsbanken.
Min inloggning på Internet fungerade inte och eftersom jag var ute så här i de sista skälvande timmarna var jag inte ensam om att vilja ha kontakt med supporten.
Efter en halvtimmes väntan och ytterligare 10 minuter hade en småländska assisterat mig att ladda ner säkerhetsprogramvara så nu kommer alla få sina pengar.
Själva jubileet, som nu blev lite rumphugget är vår köksrenovering. Jobbet påbörjades i oktober 2005 och väggarna har haft det här ruffiga utseendet sen dess. Vem vet, det kanske blir modernt med oslipade, spacklade väggar innan vi är klara.
Lägg speciellt märke till den nakna dimmern, som hänger i sin sladd. Barnbarnet Stella spänner ögonen i Morfar och frågar varför han inte gör något den, varje gång hon är här. Av någon anledning ställs inte jag till svars.
Vilken snygg dörr! Då kanske det inte gör så mycket att ni har den råa looken på väggarna.
Påminner lite om våra hallväggar som alltså är 70-talistiskt kräkgröna med medaljonger! Och som vi varje år till jul säger att vi ska göra något åt men som fortfarande hänger kvar! Det har inte velat sig som Kurt Olsson brukar säga. Och som sagt, just nu är de alltså moderna igen. Så man får inte ge upp i första taget.
f; det har gått så lång tid att jag blivit hemmablind och tar inte längre in hur det ser ut. Det kommer bara över mig då och då.
inga; det vill sig inte här heller. Vår hallrenovering pågick också länge; halva hallen hade småblommiga tapeter, den andra halva var brunmålad. Det var alltid lika spännande att höra besökare uttala sig. De visste inte om det småblommiga eller bruna var vårt val.
