Generaliseringar
När vi förflyttar oss på okända vatten har vi våra givna roller: Maken sitter vid rodret och jag läser sjökorten. Mest för att han är fruktansvärt dålig på att komma ihåg ortsnamn och blir totalt förvirrad om en skylt innehåller två orter som börjar på samma bokstav. Dessutom finns det vissa brister i orienteringen mellan höger och vänster. Nej, det var lite elakt. Jag är inte lika bra på förflyttningar i sidled. Enligt Maken även framåt och bakåt, men det lämnar jag därhän. Däremot har jag lokalsinne, så man kan säga att vi kompletterar varandra.
Om italienarna vanligtvis är stolliga, så är det inget mot hur de uppför sig i trafiken. Trafik är egentligen ett slags sofistikerat jättelikt grupparbete: Ledaren är regelverket, som alla har kännedom om och anpassar sig till. Om fransoserna är individualister så är de omkörda av sicilianarnai 200 knyck, minst.
Fastslagna regler är helt enkelt till för att diskuteras. Blir en italienare t ex tillsagd att den här delen av matsalen är avstängd gör han inte som svensken. En svensk skulle, inbillar jag mig, backa och be om ursäkt. Italienaren försätter inte ett sånt tillfälle att stå på sig och påtala varför han tycker att man borde öppna eller att det helt enkelt är korkat att ha den stängd. Sen spelar det ingen roll hur många och hur bra motargument han får. Han ger sig inte i första taget.
Den livsinställningen syns tydligt i trafiken. Som i Palermo. Där har man en "ringled". Enligt skyltar och vägmarkeringar är den tvåfilig väg med vägren. Tjohej du! Enligt praxis är den fyrfilig. Går det att pressa sin lilla Fiat genom en glipa, så gör man det. Om glipan inte finns, så tutar man; vem vet, utrymme kanske uppstår.
Förutom tutan, så använder man blinkers flitigt. Inte för att visa att man vill förflytta sig i sidled, det verkar inte behövas. Det är när man vill köra om som man lägger i vänster körriktningsvisare. Vare sig omkörningen är möjlig eller inte.
Första ingivelsen är att "Vi tar motorvägen, så vi kommer någonstans." Efter några mil av tristess och tunnlar ledsnar man och bestämmer sig för landsväg. Efter mindre än två kilometer förbannar man det valet . Man kommer ingen vart. Om man inte är italienare, vill säga och lägger sig på tuta, blinkers och när det verkligen kniper; blinkar med helljuset.
Maken, även känd som skrivbordstrappern, hade googlat på Decathlon och hittat två adresser på Sicilien. Michelin brukar köra med ett stjärnsystem:
*** = värt en resa
** = värt en omväg
* = om ni har vägarna förbi.
Om Maken får bestämma, har Decathlon, det franska friluftsvaruhuset har en självklar *** på den listan. Men denna gång var det en besvikelse. Slut på säsongen och kvar hängde kläder i XS och skor i storlek 48. Inte ens ett par strumpo hamnade i varukorgen.
Jag är tydligen en människa som lever i nuet. Och litar på kartor. Så till den milda grad att när vi kom till Messina och såg land på andra sidan vattnet var jag tvungen att tänka två gånger innan jag begrep att vi skådade italienska fastlandet. På min papperskarta fanns bara Sicilien.
Vi tog höger och tuffade förväntanfullt kusten söderut mot Taormina.
Hejsan!
Besök gärna min nya blogg, Den gamla (XON) blev hackad och borttagen.
Jag gör headers, smycken och hjälper till vid tekniska problem.
En bra och helt korrekt beskrivning av inte bara sicilianare utan italienare över lag. Jag har åkt bil i och omkring Neapel en hel del och det är helt underbart! Själv skulle jag aldrig köra där, men åka med en infödd är sanslöst kul. Skyltar och trafikljus finns för att man ska ha något att rätta sig efter om något händer. Men det gör det förvånansvärt sällan. De oskrivna lagarna funkar. Första gången jag åkte på motorvägen i en liten Fiat i 140 med ett par dm till bilarna framför och bakom och utan säkerhetsbälte var jag övertygad om att min sista stund var kommen. Men man vänjer sig.
Taormina är fint!
Du beskriver det så bra för mig som aldrig kommer dit. Jag förstår precis hur det är med trafiken i Italien. Har i färskt minne att vi pratade med en av Stockholmssonens bästa vänner om trafik i somras när vi besökte huvudstaden. Han har bott flera år i Italien och det italienska temperamentet passar honom perfekt. Han köpte deras bilkörning med hull och hår. Kruxet var bara att när han försökte tillämpa det senare i USA så höll han på att bli nedslagen. Där är nog ytterligheterna i trafikorganisation: Italien - USA. Jag nu tillbaka i bloggvärlden lite mer igen. Sonen har fått sin lägenhet till vänster om Fatbursparken eller vad den där gröna fläcken på kartan nu heter. Det var visst Bengt Ekehjelmsgatan eller nåt sånt, en liten avkrok. Bekant eller?
Vilken inlevelse och berättarförmåga - jag bara ler, njuter och känner den italienska pulsen. Hm, måste nog ut och repa igång min gamal Alfa Romeo!
rutan; nej, det är konstigt att man inte ser fler olyckor. Men å andra sidan var alla bilar bilar mer eller mindre krockade. Speciellt på sidorna.
inga; jag kan förställa mig kulturkrocken.
Jodå, Bengt Ekehjelmsgatan är bekant. Vi har haft flera olika vänner som bott där. Det finns hus byggda vid förra sekelskiftet och hus byggda av Familjebostäder på 1970-talet (tror jag). Flera av dem omvandlade till bostadsrätter för några år sedan.
gubben; det är nog bara i lugna Dalarna som en Alfa kan bli gammal. Medellivslängden på italienska bilar verkar inte vara särskilt hög.
