frktjatlund

Det var 1958 och hade precis börjat snöa. Enligt Wikipedia hände inget speciellt den 7 februari det året, men jag minns att det var en fredag och hela familjen gjorde sig i ordning för en kväll på Berns salonger.

Den stora orsaken till restaurangbesöket var Farmors 70-årsdag och Syrran, som fyllde åtta samma dag fick hänga med på ett hörn. Jag var nästan sex år och den kvällen smakade jag på pommes frites för första gången i mitt liv. Det var Brorsan som vågade sig på att beställa in sådana konstigheter, men jag blev inte imponerad. De var ju nästan som potatismos i mitten av stängerna.

Måltiden pågick hur länge som helst och på den följde uppträdande. Läbbiga typer dök upp på scenen; en sågade sönder folk, en man hade en docka i knäet, som pratade konstigt. Men clownen var nog värst med tårar som sprutade ur ögonen.

Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag låna mammas pärlhalsband. Det var i äkta pärlor, som hon fått i morgongåva. Märkvärdiga ord det där: äkta pärlor och morgongåva. En servitris var påpasslig och berättade att det fanns ett lekrum en trappa upp, med utbildad personal och allt.

Syrran och jag rusade tacksamt iväg från bordet. I trappan upp fastnade halsbandet i något och plötsligt trillade hela härligheten nedför trappstegen och jag blev tvungen att retirera tillbaka bordet. Mamma förbannade sin egen dumhet att hon lånat ut halsbandet, men tyckte att det var tur för mig att det var äkta pärlor trädda med en knut mellan varje. Då slapp vi i alla fall jaga dem över hela golvet.

Resten av kvällen tvingade vi den stackars utbildade barnvakten att underhålla oss ordentligt med bokläsning. Betydligt trevligare än trollkarlar och buktalare.