Errorterror
När man inte har någon bil, då behöver man ingen gps. Trodde jag. Maken sålde följdriktigt vår Garmin med svenska Ingrid och norska Nora till en arbetskamrat. Det var för tre veckor sedan.
Det här veckoslutet var det Vildmarksmässa, ett evenemang som fyller hemmets alla bord med broschyrer. Broschyrer om allt man kan behöva för att vara utomhus, som kläder, skor, kajaker, cyklar med tillbehör, tält, sovsäckar, ryggsäckar, mat inklusive hamburgare på burk. Och nåde mig om jag skulle råka förpassa ett enda tryckalster till returpapperskorgen.
Nu vet jag att man visst behöver en gps, trots att man inte har bil. Det finns modeller för långsammare sätt att ta sig fram. En vandringssemester på Korsika skapar speciella behov. Av en tillfällighet fanns en sådan gps till mässpris. Det kan man bara inte motstå även om det inte medföljer någon vettig karta.
Men kartorna kan man köpa till och med manlig beslutsamhet, utan att läsa manualen, laddade han in den inköpta friluftskartan över Svealand i den nya apparaten. Det gick åt helskotta direkt. Kartan vill inte komma upp på skärmen och manicken gnäller över felaktigt lösenord.
Jag vägrar att vara behjälplig. Något straff ska han ha.
Min man envisades med att ha med sig vår GPS i fickan då vi var i London i januari. Han lämnade den inte ifrån sig ens då vi åkte buss, utan då följde han intresserat vår resa på skärmen. Fast jag var glad över hans envishet en kväll då vi hade gått en extralång sväng och GPS:en elegant lotsade oss tillbaka till hotellet.
Jag hoppas att du höll låg profil och inte berömde honom för mycket för lotsningen. Det gäller att hålla pryltorskarna kort, annars vet man inte vad de kommer hem med.
