frktjatlund

På Krukmakargatan satt en kvinna på en trappavsats, med en burköl i handen.

"Det där ser kallt ut", tänkte jag.

När jag passerade henne, vrålar hon mot mig:

"Och vad faan betalar man dig för att du ska leka tjackhora, fast du är nån jävla kontorist?"

Vad svarar man på det?

Disney on Ice fordrar verkligen nerver av stål. Och orsaken är varken att Snövit drattar på ändan eller att ljudbandet ger upp i slutscenen. Även om båda sakerna inträffar så är prinsessan snabbt på benen och ljudet tillbaka.

Nej, det som kräver att man är coolare än Globens is är all kringförsäljning. Överenskommelsen var tre saker var till flickorna. Och det innefattade både prylar och snacks.

Stella ville ha ett trollspö. Det som hon fick förra gången hade hennes far suttit sönder samma dag hon kom hem med det. Inte med flit, men för att hon hade lagt spöet i hans säng. My valde en snurrande och blinkande manick. Sen blev det popcorn och i pausen varsin t-tröja med Ariel. Och mer popcorn och dricka.

När föreställningen var slut blev alla mammor jättedumma. Alla andra fick allting, så varför kan inte jag få en glass för 75 kr? Eller en ballong för 130? Eller en prinsesshink med popcorn för 90? Eller en docka för 150? Alla andra får ju. Om jag inte får något mer, så ska jag slå dig hela vägen hem.

Det är så trist när krimskramset gör att vuxna tappar sugen för att de små liven blir missnöjda när man bara vill att de ska ha trevligt.

Stellas slutsats var

- Mamma, om du inte vill gå någon mer gång med mig, så frågar jag Morfar. Han är inte lika dum.

Idag är det dagen P. P som i Prinsessor på is och My ringde strax före 10 för att höra efter när vi ska träffas. Nej, hon väckte oss inte. Det hade grannarna ovanpå redan klarat av kl 8:00. Då började en hel elefanthjord trava runt på vårt sovrumstak.

Det pågår ett lägenhetsbyte, men är det verkligen nödvändigt att börja så tidigt en söndagsmorgon. Speciellt som jag inte somnade förrän vi tvåtiden.

Nu tänker jag pigga upp mig med en tur på stan innan det är dags för Globen. Årets företagspresent var ett presentkort på 400:- på NK och Makens var ett på samma summa, men på Hemtex. Sånt brinner i plånboken.

Jag har ont i magen och det håller mig vaken. Vi har varit urusla på att bjuda hem folk under 2008. Vi har bara orkat med närmaste familjen i form av barn och barnbarn och tänkte att 2009 skulle bli ett bättre år på den fronten än föregående. Därför gick vi ut hårt och bjöd hem Ankarhjälms så här till årets första helg.

Det var egentligen ingen större prestation, eftersom de är lättsamma och helt i vår smak. Även de tonåriga barnen hängde med och satt och ojade sig över sin pinsamma pappa med alla pinsamma pappaskämt.

Nu ojar min mage sig över pilgrimsmusslor med saffranssås, lammstek med rostade rotsaker och äppeltosca med vaniljsås. Mycket vaniljsås. Plus välkomstdubbel, Petit Chablis, Cotes de Rhône, avec m m.

På måndag är det dags för mer magvärk. Då kommer Lillsyrran och Svågern.

Hej Viktoria!

Så börjar vår vd sina mejl till mig. Inte så konstigt eftersom jag heter så. Men jag stavar inte på det viset. Det ska vara Victoria med c och inget annat. Ser han inte det i själva mejladressen?

Ännu värre behandlades min granne i dagens dn. TV-recensenten Croneman ger ett slags beröm med orden "De vuxna är inte alls illa spelade" för insatsen i De halvt dolda, men sen döper han raskt om henne till Ia Langhammar. Hon heter Langhammer i efternamn. Langhammer med ett e. Och inget annat.

Namn är viktiga för bäraren. Lär er det!

För ett antal år sedan fick vi tillbaka på skatten. Det var så länge sedan att återbäringen kom under december. I den vevan visades en film med förförande vinterbilder från ytterskärgården, som fick Maken att raskt köpa oss varsitt par långfärdsskridskor för pengarna.

Jag protesterade hela vägen ut till Drevviken.

- Men jag tycker inte om att ge mig ut på sjöisar. Det kan rent av vara livsfarligt.

- Vi har både dubbar och livlina. Förresten är det massor av folk ute på isen. Om man åker där alla andra kör, så kan det inte vara någon fara.

När vi fått på oss skridskorna och kom ut på isen, tänkte jag högt.

- Jag vet ju inte ens om jag kommer upp, när jag ramlar.

- Det ska vi snart ta reda på, säger Maken och puttar ikull mig.

Det var droppen. Jag kröp in till strandkanten, reste mig vid en parkbänk och plockade av skridskorna. Och jag har aldrig tagit på mig dem igen.

Innan jag visste ordet av hade jag brutit mitt enda nyårslöfte. Under vänster långfingernagel satt den: Årets första avrivna sårskorpa. Skärpning! Jag trodde att min chans/risk/möjlighet var större än 19%. Jag som är både storstadsbo, någotsånär bildad och har en rejäl lön.

Amning är fortfarande ett känsligt ämne. Det finns bara svart eller vitt och värre verkar det bli. Speciellt i länder där man gärna apar efter den amerikanska synen på bröst. Att kvinnors bröst helt och hållet är till för män. Trots att det även där, var fullständigt naturligt att kvinnor satt kvar i kyrkbänken och ammade sina barn under gudstjänsten i slutet av 1800-talet.

Jag kan förstå när folk blir upprörda över bilder, som slängs i ansiktet på dem utan att de bett om det. Som t ex i reklamkampanjer på stan. Men går man in på Facebook, så gör man det av egen fri vilja och där väljer själv vem man ska besöka och då får man stå sitt kast.

Eftersom jag inte hade för vana att slänga fram tuttarna i offentligheten under småbarnsåren, har jag inga egna amningsbilder att publicera. Det enda jag kan komma med är att Trean tyckte att det var väldigt pinsamt om jag någonsin berörde att han fick tvångsavvänjas när han var dryga två år.

(Nu testar jag att länka till artikeln i AB, bara för att se om jag dyker upp i Bloggportalens länklista, där man verkar mobba mig.)

Så här års brukar det vara dags för en summering av året som gått. Men det är inget jag känner för. Det som hände i mars skymmer fortfarande en del av  utsikten.

Avsnitt 2

Nu börjar jag ruttna på Ylvas rännande i vår korridor. Hon gör sig ärenden titt som tätt in till Stellan och han verkar inte ha något emot det. Det är framförallt två saker jag retar mig på.

Kuttrandet

Ylva låter som en trånande duva och det är väldigt irriterande. Man hör ju inte vad människan säger. Hur ska man då kunna rapportera hur det hela utvecklar sig?

Stängda dörrar

Nu har de dessutom börjat skjuta igen rumsdörren, så jag varken kan se eller höra vad som försiggår. Ska jag behöva installera dold mikrofon eller webkamera? Som det är nu förgås jag snart av nyfikenhet.

(Avsnitt 1)

Näst sista vardagen är helt enkelt den värsta jobbdagen på hela året. Hur kul är det att kolla på målarfärg när den torkar? Ungefär så har jag det ikväll. Vi var tvungna att bryta dagens jobb i förtid eftersom produktionsdatabasen höll på att spricka.

I mitt fall består målarfärgen av filer, som byggs och skickas till olika finansinstitut. Där försvann filen till Swedbank och nu börjar SEB-filen växa sig stor och präktig. Så håller det på ett par timmar till. Det är helt enkelt inte klokt hur många penningtransaktioner folk gör i ett årsskifte.

En gång är ingen gång - två gånger är två gånger för mycket.

Jag pratade med Lillsyrran. För andra gången på kort tid har Svågern fallit ihop i ett epilepsiliknande anfall. Ingen vet orsaken och han ska genomgå en större utredning efter helgerna.

Nej, det var absolut bättre förr. När alla var någotsånär friska och krya och lite huvudvärk inte nödvändigtvis betydde hjärntumör.

Det finns egentligen bara några typer av bloggar.

Åsiktsmaskinen

Oftast mankön, som i inlägg efter inlägg rapar upp sina åsikter. Det handlar om politik, religion, FRA, IPRED och alla länkar hit och dit i sina inbördes kotterier enligt principen "länkar du till mig så länkar jag till dig". Och en hel lång länkkedja bildar större delen av Bloggpanelen, gruppen som ska nominera till Stora Bloggpriset. Är det inavel eller är det inavel?

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Vill ha & klicka hem

Oftast kvinnor med meningslösa modebloggar där de skriver harmlösa inlägg om kläder och smink. Gärna med lite synpunktsfrågor här och där, för att öka responsen. Några återfinns t o m i Bloggprispanelen.

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Resten

Sen finns alla andra, förstås. Alla som skriver om allt möjligt och som man kan ha behållning av att läsa flera inlägg. Men de är snarare panelhönor än Bloggpanel.

Helger gör att annat än blogginlägg prioriteras. Människor och mat t ex. Sen finns det alla gånger en matematisk formel för hur det påverkar insatsen i form av disk och annat hushållsarbete. Dessutom drabbades jag av Nemesis och det tog ett par timmar av mitt liv.

I inlägget från 15/12 uttryckte jag mig oförsiktigt om beredskapen på jobbet "det var länge sedan jag behövde göra skäl för pengarna". Det straffade sig kl 10:18 i form av en databaskrasch, som gjorde 30 personer sysslolösa tills jag hade fått liv i den igen.

Nu är vi så välmatade efter allt ätande att det är dags för uppbyggelselitteratur av den här sorten. Inte för att jag tänker avge några nyårslöften. Är det något jag lovat mig själv, så är det att aldrig avge sådana. Möjligen gör jag undantag för ett enda det här året.

Jag ska sluta att riva av sårskorpor!

Bara för att komma ännu mer i stämning, så läser jag Otrohetsdieten av Eva Cassady även om den inte riktigt är i min stil. Speciellt inte översättningen. Alldeles för många meningar har omvänd ordföljd och börjar med ett adverb, typ "Långsamt lät jag ..." eller "Kvickt klär jag på mig ...".

Hungrigt fladdrar blicken vidare mot kylskåpet. Min blick alltså. Kan det möjligen finnas någon gravlax kvar?

Dagen före julafton är ingen bra dag om man ska på Bolaget. Folk är lite lätt uppjagade, minst sagt. Systemet på Rosenlundsgatan har fyra kassor, men det finns bara tre gångar man kan köa i. I normala fall används mittgången till båda mittenkassorna. Folk står i en gemensam kö tills man nästan är framme och där delar kön sig i två. Det kösystemet brukar fungera utan mankemang.

Men idag fick en man för sig att en av mittenkassorna bara hade en kö på två personer och ställde sig efter dem. Hur han nu kunde dra den slutsatsen när det stod åtminstone 15 pers i övriga köer. Oj, oj vilket hallå det blev. Nästan upplopp. Han som trängde sig idiotförklarade alla bakomvarande och vice versa. Tjafset upphörde i och med att en herre tog i och sa

- God jul! högt och ljudligt.

Incident nummer två uppstod när en något förfriskad man blev avvisad vid kassan. Han blev så förbannad att han greppade en tom vinkartong och i ilskan kastade den på kassören, som verkligen inte uppskattade tilltaget.

- Det var sista gången du satte din fot i den här butiken. Kommer du hit en gång till tänker jag personligen lyfta ut dig härifrån.

Och då var klockan bara halv tre.

Kroppsligt är jag en mogen kvinna, men om jag inte passar mig regredierar hjärnan till någonstans i 12-årsåldern.

Eftersom det är generellt rökförbud i fastigheten där jag arbetar hänvisas rökarna till en rökruta utanför. I morse mötte jag Linkan på väg dit. Hon har en höftskada, som gör att hon släpar ena benet efter sig. Jag ser hur hon öppnar porten, tar sats i motvinden och skyndar sig över gårdsplanen. Då dyker en tanke upp bara sådär.

- Gå inte på det där viset. Du kan bli sån!

I rökrutan står redan Kate och blossar för fulla muggar. Hon är småvuxen eller dvärg, som vi sa när jag var 12. Tanke nummer två står inte att hejda.

- Vet du inte att rökning kan få en att stanna i växten?

Jag skyller alla barnsligheter på filmen vi såg igår kväll. Den fick mig att trilla tillbaka minst 40 år i tiden. Filmen Blue Sky där Jessica Lange spelar en kvinna, som har flera gemensamma drag med min mamma.  Och känslan från igår har nog inte riktigt släppt taget.

Nu har vi gjort slag i saken och bokat en resa med stort R. R som i rundresa, en rundresa på tre veckor i Kina. Bara sådär. Eftersom jag är tillförordnad avdelningschef idag och imorgon passade jag på att bevilja min egen semester. Tre veckor från 12 april, det kan väl ingen missunna mig?

Det är lika bra att göra av med pengarna när man har hälsa och krafter till det. Pensionssparande ligger inte för mig. Min erfarenhet av gamlingar är att materiella önskningar minskar med åldern. Tror jag, så vi får leva minnena istället när vi blir gamla.

Eller så kan det bli för oss, som det blev för Gudrun och hennes man Sten. De satsade på resor och upplevelser. Varenda VM- och OS-evenemang gav anledning till längre och kortare resor ända fram till Stens död. Sen fortsatte Gudrun resa på egen hand.

Men så började problemen komma. Gudrun fick konstiga symptom och framförallt huvudvärk. Det visade sig  vara den gamla gasspisen, som inte höll tätt. Efter att spisen bytts ut försvann huvudvärken så småningom. Men inte bara den, den tog också med sig alla minnen.

Hon tog fram ett av sina fotoalbum och pekade på några kort.

- Titta här! Det är Sten och jag som står på Himmelska Fridens torg. Tänk att jag har varit i Kina. Och jag minns inte ett dyft av resan. Och inte av de andra heller.

Äsch! Vi har i alla fall ingen gasspis.

Min Brorsa, som är en sort för sig, begärde ett år att Idun och Torleif, hans två barn skulle få ledigt från skolan den 21 december. För Midvinterblot. Är det vintersolstånd så är det. Han har alltid gillat att sticka ut. De stackars barnen fick sina fornnordiska namn när alla andra hette Marcus, Joel, Sara och Johanna.

Förmiddagen upptogs av städning. I det egna hemmet och det var inte en dag för tidigt. Snarare tvärtom. En konstart, om man ska tro Reinfeldt. Som om städning skulle vara en konst. Det handlar mer om hårt arbete och att man vet var man ska sätta in stötarna. Knäskura? Nej, det är bara bortkastad möda. Bättre att öka på frekvensen istället. Då hinner det inte bli så nedgånget. Och jag undrar hur människan gör med heltäckningsmattan.

Nu var hemmet en prydnad, tills Maken tog fram lådan med kokosbollar.

- Vill ni ha efterrätt?

- Jaaaa! vrålade två barnbarn.

Noa åt fem bollar och My var nöjd efter en och en halv. Resten, 32-7=25, har Maken klämt i sig. På två dagar. Trots att de små liven och det stora satt i köket under orgien, så har kokosflingorna spridit sig i hela huset. Och nu får Reinfeldt gärna komma hit och knäskura.

Svärdottern tog inte illa upp med köksgardinen utan var riktigt nöjd med köket. Ja, det var kanske inte min förtjänst. Snarare mattläggarens.

Vi har ägnat dagen åt att fixa med Svärdotterns lägenhet. Mattläggaren var klar med det svart-vit-rutiga-köksgolvet och vitvarorna behövde komma tillbaka på plats. Och hur kul är det att komma hem mitt i natten till ett ekande tomt kylskåp?

Så jag fyllde på med lite matvaror och mot bättre vetande köpte jag en käck gardinkappa till köksfönstret, röd med vita prickar. Maken tog sig för pannan, "Du vet ju själv hur du avskydde när din mamma köpte saker till vårt hem". Absolut, men hon hade ju taskig smak. Det har inte jag. Tror jag.

Jag får väl säga något i stil med "Var inte orolig, jag kommer inte att bli sårad om du inte gillar gardinen. Då är det bara att ta ner den". Och behärska mig om motsatsen skulle inträffa.

Sen tejpade vi en stor välkommen-hem-skylt med ballonger på utsidan av ytterdörren. Så att de verkligen ska känna sig välkomna hem. Vi fick ett litet sorligt sms i veckan, om hur allt var bra men att hon saknade Trean.

Nu ropar mamma att maten är klar. Nej, det är inte sant, men den lilla äggklockan pinglar att det är dags att ta ut rotsakerna ur ugnen.