frktjatlund

Idag känner jag mig riktigt ensam och övergiven. Väldigt ensam om att jobba. Somliga har tagit ledigt. Andra "jobbar hemifrån", som idag antagligen betyder jobbar hemma. De som hasat sig hit har hasat sig hem igen, med sjuka motiv typ "Min hals blir bara värre och värre" eller "Fy vad jag snorar. Känn om jag har feber".

Andra är här, men bakis och oförmögna till konstruktivt arbete. Och inte blev det bättre efter att gänget tog pizzalunch; ett par stycken har hamnat i paltkoma.

Själv orkade jag inte gå ut i regnet utan åt chokladpraliner till lunch. Det var gott så länge de smälte i munnen, men nu börjar det likna illamående.

Det verkar inte vara mycket bättre på andra ställen. Jag mejlar den ena frågan efter den andra till ett par leverantörer, men det känns döfött. Ingen svarar, så jag kan lika gärna ta helg som alla andra. Om bara inte vädret såg ut som det gör.

Jag var inne en sväng på det lokala bankkontoret och medan jag står och blåstirrar på skärmen med turnummer öppnar en kille dörren och ställer frågan:

- Är det nån som vet vart Handelsbanken har flyttat?

Alla tittade sig förvånat omkring, tills en sa:

- Det här är Handelsbanken.

För något år sedan gjorde man om kontoret och samtidigt flyttades entrédörren några meter norrut.

Nu har jag bestämt mig!
I mitt nästa liv ska jag bli man. En mycket trevlig och charmig sådan utan att för den skulle vara flirtig. Vara positiv och öppen utan att vara familjär. Kunna lätta upp stämningen i trängda lägen. Skoja bort slarv, sen ankomst, långluncher och träning på arbetstid. För är man bara tillräckligt trevlig, så ursäktas det mesta. Ja, de flesta märker inte ens bristerna.

Precis så vill jag vara. Inte en jobbig kärring.

Maken vädrade morgonluft och drog till MediaMarkt för att kolla i varubeståndet. Ända sedan jag nämnde att min kollega köpt en 63" platt-tv har han inte haft någon ro i kroppen. Visserligen har vi redan en på 42:a upphängd på väggen men den är åtminstone tre år och betald. Och är inte 42 en damstorlek? Pryltorskar kräver större doningar än så.

Tydligen fanns det mängder av varor, men som tur var kom han bara hem med filmen om Winnerbäck sommarturné. Och det ville han ha beröm för. Både för filmval och den blygsamma utgiften.

Vi såg större delen av rullen och där fanns några klipp om Tjejerna längst fram. Tre flickor i övre tonåren, som entusiastiskt följde hela touren. Ett klipp var lite konstigt. En av flickorna ursäktade sig att hon inte hade varit med riktigt hela resan.

- Pappa ringde och sa att det inte fanns någon bot för mammas sjukdom, så jag åkte hem och var några dagar med henne. Men nu är jag tillbaka.

Är svenskor dummare än andra?

Tanken slog mig när jag satt i ensamt majestät på jobbmuggen och mediterade över budskapet på sanitetspåsen. Eller ska jag tolka det som att tyskor, engelskor och fransyskor får dumpa bindorna i toan, bara de ger sjutton i att spola ner själva påsen.

Eller får svenskor kasta påse tillsammans med binda i toaletten?

Jag är glad att jag inte behöver ta ställning i frågan.

Köp 5 och betala för 4 - det brukar jag göra med strumpbyxor. Närmare bestämt på Åhléns-Söder. Imorse öppnade jag femte och sista dubbelpacken, bara för att konstatera att ena paret inte var hopsytt i grenen. Det hela paret tog jag på mig.

På vägen hem från jobbet gick jag in på Åhléns och ställde mig i kassakön. Expediten gick och hämtade ett nytt dubbelpack, tog ut ett par och sträckte fram det till mig. Par nummer två slängde hon tillsammans med det defekta, i papperskorgen.

- Men om du ändå bara kastar det hela paret, så kan jag lika gärna ta det.

- Nej, det går inte. Vi har inte den policyn.

- Nähä, inte ens som kompensation för att jag var tvungen att ta mig hit och köa för att få rättelse för en felaktig vara?

- Nej!

- Inte ens för att det är ett slöseri med resurser att kasta användbara saker?

- Nej!

När jag gnällde på Guldfågelns kycklinglårfiléer hade de vänligheten att skicka mig en värdecheck på 100:- - dubbelt så mycket som jag hade betalat. Där hade man tydligen en helt annan policy.

Det var en gång två katter, Maja och Ella, som bodde hos oss. Det var långt innan vi hade de allergiska barnen. Och barnbarnen. Det bästa kissarna visste var rå strömming. Fanns det fisk i kylskåpet kom de galopperande så fort man tog i skåpsdörren. Man kunde höra hur de riktigt sladdade på parketten, när de tog kurvorna i högsta fart.

Strömming nummer ett gick åt hel och hållen. Inte så mycket som ett ben återstod. På andra strömmingen lämnade de ögonen och tredje strömmingens hela huvud låg oftast kvar i matskålen.

Och nu lite tvärtom

Det var en gång två godiskorgar. Eller snarare "Det finns två godiskorgar" och de står i receptionen. Först försvann alla Dumle- och Rollokolor, sen kokosprickarna, efter det sockerbitarna och nu är det bara gelatingodiset kvar.

Ja, jag erkänner kolorna, några prickar och ett par sockerbitar. Men inga fiskar, dödskallar eller geléråttor. Och det är nog därför det bara finns sånt kvar.

Så här ser årsskiftet ut för min del. Business as usual alla svarta dagar. Plus beredskap enligt nedanstående schema.

Jag klagar absolut inte. Insatsen ger pekuniära belöningar och det var länge sedan jag behövde göra skäl för pengarna. Men det är årsskifte och då krävs det både hängslen och livrem.

(Konstigt att den 28:de har två rader?)

Under en nattlig svettattack drömde jag att jag skrev ett fullständigt meningslöst blogginlägg. Rubriken var något i stil med "Ju mer ... desto ..." och innehållet var fullständigt obegripligt. Även för mig själv.

Ingen kommenterade, inte ens undrade vad jag menade och efter den posten la jag ner bloggen. Konstigt är bara förnamnet.

Jaha, då fick barnbarnen och Annaa rätt. Kevin vann Idol trots att vi röstade flera gånger på Alice. Något vi aldrig gjort tidigare. Röstat i tv-sammanhang, där det kostar pengar och i vårt fall var de totalt bortkastade.

Svärdottern och barnbarnen begav sig på en solsemester tidigt i morse. Hon orkar inte med något julspektakel i år. Tidigare har de alltid varit hos hennes mamma, men nu när varken mormor eller Trean finns så känns det mer än avslaget.

Än ekar hammarklangen

På Makens jobb har de en ny snickarlärling och gubbarna ägnar sig åt sin egen version av tuff kärlek. Igår fick den unge mannen ett specialuppdrag.

- Hörru Viktor. Kan du ringa till Fredells och boka fyra adhd-skivor i bordeline-masonit. Vi skulle behöva dem redan på tisdag.

Igår var vi ute och åt på lokal med Billy, 57, Göteborg. Han var här och byggde ett kök tillsammans med Bosse Dunder, som också hängde med. Jag känner inte honom sen tidigare, bara hans bror Klas Dunder och det flyktigt. Bosse har 8 barn. Under 20 års tid utökades alltså familjen med en medlem vartannat, vart tredje år.

- Fiskar man, får man räkna med napp, tyckte Bosse.

- Men man måste inte agna eller använda krok, menade övriga.

När jag berättade för dagens lunchsällskap om familjen med 8 barn var hennes första fråga:

- Är det med samma kvinna? Jodå, det är det. Fråga nummer två:

- Vill inte frun jobba?

- Har ingen aning. Jag har aldrig träffat henne, sa jag. Men när jag funderade över saken så kan man knappast vara arbetsskygg med 8 barn. Möjligen hemkär.

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg om Aftonbladets Stora Bloggpris, men jag ids inte. Idag gillar jag inte bloggar. De flesta inlägg är så förutsägbara. Som det här till exempel. En nyhet i ämnet bloggning och jag hugger direkt, länkar till artikeln och pingar Bloggportalen.

Sen tjurar jag en stund över att AB inte tycker att min blogg tillhör de 100 mest betydelsefulla bloggarna i Sverige. Ha, ha! Även om jag skulle få erbjudandet så skulle jag på ren jäkelskap nominera Blondinbella i alla kategorier. Eller så skulle jag dra till med Groucho Marx klassiker: en klubb som erbjuder mig medlemskap, vill inte jag vara med i.

Då slår mig tanken att om jag inte får nominera, kan jag ju alltid bli nominerad. Strategi? Där blev jag väldigt trött. Kärringbloggar är helt enkelt inte tillräckligt heta. Möjligen för andra kärringar, men bloggande tanter växer inte på trän. Jo, kanske. Men de intresserar varken bloggpanelen eller röstarna.

Ska jag helt enkelt ljuga ihop en intressantare person med ett riktig spännande liv? Långt borta från tvätt och städning. En som inte behöver rensa luddfilter eller komma ihåg att köpa tandkräm utan bara glida runt och satsa på sig själv.

Nej, det har jag inte mage till. Istället blir jag min egen panel och nominerar min egen blogg till Lilla Bloggpriset. Som röstberättigad röstar jag självklart på http://frktjatlund.blogg.se och vinner lätt första plats i min egen tävling.

Men nu skiter jag i det här och annat och tar helg.

Och 25 stycken får somliga att gå i taket. Här försöker jag göra det trevligt för folket på golvet. Men vad har jag för det? Det blir pajkastning med mig i skottlinjen.

Som fågel häckar Handläggarna, som fisk simmar Datadriften och mittemellan sitter System dvs jag och några till. Handläggarna tycker att svarstiderna blivit alldeles för långa och framför klagomål till Driften. Då ger sig katten på råttan, så att säga. Driften slår ifrån sig och hänvisar till System och Herrejössesprojektet och vi är inte sämre och protesterar högljutt.

- Det luktar snarare nätverksproblem, menade jag och då blev Driftchefen förbenad och tyckte att vi skulle hålla oss till mer påtagliga saker än dofter och de tänkte minsann inte gå vidare i frågan med mindre än att vi visade att det inte var våra program som orsakade segheten.

Nu har jag väldigt bra luktsinne och det var en switch i nätverket, som var problemet till Driftens stora förtret.

Men så hittade driftchefen mina 25 stjärnor. Handläggarna har ett Intranät med information, regelverk och lathundar. För att få lite vintermys hade jag lagt in ett stilla stjärnfall på startsidan.

- Aha! System lägger ut tunga JavaScript i produktionsmiljö. Inte konstigt att det går trögt. Så kan vi verkligen inte ha det!

Hur stor skada kan ett pluttlitet JavaScript egentligen åstadkomma? Men man väljer sina krig och nu får personalen se sig i månen efter stjärnor.

Sådär! Med dagens övertid är fas ett i Herrejössesprojektet avklarad och vår avdelning kan gå i koma under förändringsstoppet fram till och med trettondan. Då får vi börja om från början, när de nya datorerna, som kräver 64-bitarskod ska tas i produktion.

Eftersom jag var sen och känner mig lite sliten plus att det regnar bestämde jag mig för att ta bussen hem. Och Lo & Behold för en gångs skull stämde dagens braskande tidningsrubriker; det är verkligen rörigt i trafiken.

Busslinje 4 var bara att glömma. Uppåt en 35 min försening. Så jag fick en långsam sightseeing genom Årsta med buss 160 till Liljeholmen. Inte för att jag såg några vackrare vyer i mörker och regn. Sen blev det tunnelbana och vid Zinken var det riktigt kaotiskt. Alla skulle av tågen och köa upp för ersättningsbuss. Det gick knappt att ta sig fram till porten.

Slut på friden

Maken sitter och fixar med inställningarna till den nyinköpta Wii-konsolen. Undrar hur många minuter det dröjer innan han vill ha mig till att kolla? De flesta data/tv-spel är rena sömnpillren. Tycker jag.

(Ca 17 min. Viiivviii! hördes just eka från vardagsrummet)

Utanför mitt jobbfönster pågår byggverksamhet på en terrass mellan huskropparna. Jag har ingen aning om vad man håller på med, eftersom man jobbar under en byggställning täckt av presenningar. Glaspartierna utanför antyder att man gör något slags ljusinsläpp till våningen under.

Igår fick vi en halvtimmes ofrivillig fikapaus när gubbsen på bygget kapade en elledning. Självklart hittade man kabeln för den avbrottsfria elen, så alla datorer på vårt våningsplan tvärdog. Allt annat mindre viktigt hade ström.

Kundtjänst blev mest lidande, men samtidigt får man vara glad för att det inte hände på ett sjukhus.

Idag kom morgontidningen alldeles för sent för att jag skulle ha någon nytta av den. Då känns prenumerationsavgiften väldigt bortkastad. Jag tycker att det känns bättre att bläddra i pappersvarianten av gammelmedia, än att läsa längre artiklar på bildskärm. Det är lite åkesjukevarning över det hela.

Nu till dagens konspirationsteori

Allt fler, inklusive jag själv, har en ingen-reklam-lapp på brevlådan. Men likt förbaskat tar sig reklamen in i huset. Mycket kommer som direktadresserad till någon i hushållet, men nu verkar det som morgontidningen mer och mer är medlet för reklamen att ta sig innanför dörren.

Varje dag har DN haft sällskap av kulörta bilagor från on off, siba, elgiganten m m. Ofta flera exemplar av samma broschyr, vad det nu ska vara bra för. Det är inte alls bra utan riktigt störande. Reklam är reklam, om än i annan svepning.

Och ännu värre; måhända är tidningen sen för att buden måste sitta och blada in reklamen innan de ger sig ut i trapporna.