frktjatlund

Nu kan jag lämna besked om vad som har dolt sig bakom min egen miniserie ”Förändringens vindar”.

Jag blev kontaktad av ett rekryteringsföretag, som hade uppdraget att hitta någon med min kompetens. Nu ser jag på hemsidan att platsen är tillsatt och det är inte jag som fått den. 

Så gick det med den kärleksaffären. Den kvävdes i sin linda. Jag som sett fram mot lite annan omgivning.

Hur länge ska man vänta innan man slår alla förväntningar om förändring ur hågen? Maria hade levt i ett slags vakuum hela förra veckan. Anders han klart och tydligt deklarerat att han var tillbaka i stan efter nyår, men telefonen hade varit tyst hela tiden. Och inte hade hon missat ett enda samtal.

Tyckte han att hon var för gammal? Verkade hon för krävande? För vimsig? För pratig? Men å andra sidan: Vågade hon ta steget? Ville hon det verkligen? Krävde det för mycket av henne?

Egentligen skulle allt vara mycket lättare om hon blev dumpad redan innan det börjat. Då slapp ta beslutet själv.

Strax efter lunch kom telefonsamtalet. Ett okänt mobilnummer dök upp på displayen till Marias telefon. Kunde det vara han med drinkerbjudandet igen?

– Ja, hej! Det är Anders, kan du prata?
– Visst, en sekund bara. Hon reste sig och sköt igen dörren och hoppades att Sture inte skulle märka något. Vanligtvis var det han som ville prata ifred, så hon bad en stilla bön att han inte fick någon anledning att lämna vardagsrummet.

– Jag sa ju att jag skulle ringa före helgen. Är du fortfarande intresserad? Maria hejdade sig någon hundradels sekund. Sen svarade hon och hoppades att Anders inte uppfattade någon tvekan. För tillfället hade Sture och hon mer eller mindre lagt ner alla ansträngningar till förändring.

– Jo, det kändes bra förra gången vi träffades, så jag går gärna vidare.
– Bra, då återkommer jag när jag är tillbaka i stan efter nyår.

Samtalet avslutades och Maria var snabbt uppe från stolen och ställde upp dörren igen. Nu återstod bara väntan och en massa tankearbete.

Hon funderade fortfarande på hur hon skulle kunna säga det. Ja, faktiskt om hon överhuvudtaget skulle behöva berätta det som hänt senaste tiden.

Telefonen hade ringt en förmiddag förra veckan. Till saken hörde att kvällen innan hade hon blivit så oerhört besviken på Sture. Det var som om han överhuvudtaget inte ville få saker och ting att fungera. Inte så att det hade blivit något större gräl, men hela uppträdet låg kvar en tung, våt, grå filt över tillvaron.

När Maria svarar presenterar sig en man. Hon hade inte en aning vem han var, men han var väl bekant med några som kände henne. Vilka ville han inte berätta. Efter några inledande artighetsfrasen, gick han rakt på sak.
– Kan du tänka dig att gå ut och ta en drink nån kväll, den närmste tiden?

Först blev Maria helt ställd.
– Va, varför skulle någon vilja bjuda ut mig. Och varför skulle jag vilja gå ut med någon annan?
Tankarna for genom huvudet. Den våta filten slöt sig fuktigare och kallare än någonsin om henne. Sen fattade hon sitt beslut.
– Jo visst, när skulle det vara i så fall?

På den vägen är det. Mannen i telefonen var hur trevlig som helt och krävde inget annat tillbaka än uppmärksamhet. Andra träffen blev mindre avvaktade och förr eller senare kommer det att krävas ett avgörande. 

Vad har Maria egentligen för alternativ? Stanna kvar under den grå filten? Äventyra tillvaron? Gå vidare ut i det okända? Riskera att själv bli ratad? Ta konsekvenserna måste hon hur som helst göra, vad beslutet än kommer att bli.