frktjatlund

Det har varit en lång helg på flera sätt. Saker har hänt, som man vet händer hela tiden, men som man på något sätt intalar sig drabbar andra. Oväntade, förskräckliga händelser som inte ger några rubriker tidningarna, men som ändå vänder uppochner på livet för alla inblandade.

Ja, så är sakernas tillstånd just nu för mig och min familj. Mer kan jag inte säga.

Idag har jag firat långhelgen med att koka disktrasor. Det är lite panchovarning över sånt, men varför slänga två trasor, när de bara är lite ofräscha? I yngre tonåren tyckteTvåan att mitt traskokande var asäckligt och lovade dyrt och heligt att aldrig upprepa det i sitt eget hem. Jag vet inte om hon hållit sitt löfte.

Lite opålitlig är hon, för hon lovade en annan sak i samma ålder och det vet jag att hon aldrig höll. Av någon outgrundlig anledning retade Maken sig på att barnen och deras kamrater tog såna mängder med toapapper. Man såg riktigt hur kröp i honom när han hörde hur någon unge fick toarullen att gå i spinn.

Vid en pappersuppgörelse sa Maken till Tvåan:

- När du får ett eget hem, ska jag komma hem till dig och göra likadant.

- Ha! Du kan ju alltid försöka. Jag ska inte ha några toarullar. Hemma hos mig ska vi torka oss med McDonaldsservetter.

Det gör de inte. Men och andra sidan har inte Maken uppfyllt sitt löfte heller.

Förutom panchovarningen, så märker jag att jag blir mer och mer lik min egen mor. Inte lika pedantisk, men idag avstod jag från att följa med på Lautrecutställningen till förmån för att koka disktrasor. Traskoket ingick i min egen Rent Husaktion. Jag valde alltså att utföra hushållsnära tjänster före kulturella upplevelser. Det är inte klokt!

Men nu kan jag stäcka ut mig i soffan i mitt nystädade hem och läsa sista kapitlen i Peter Robinsonboken. Det är också en upplevelse.

Dagens stora fråga är vem eller vilka i detta land som klämmer i sig mina 15 kilo godis? OK, det kanske är fråga om 14,5. Jag är lite svag för engelsk kola så jag köpte en låda av rumsgrannen förra året eftersom han understöder sonens fotbollslag genom att kursa godis på jobbet.

Och alla andra saker som jag aldrig petar i mig. Vilka stackare är det som får i sig alla bullar, småkakor och all öl och starksprit? Några måste vara väldigt hyperaktiva och/eller berusade för att statistiken ska gå ihop sig.

Men å andra sidan rapporterar morgontidningen om att var femte kvinna inte dyker upp på gynmottagningen när de blir kallade till cellprov. Där erkänner jag direkt: Jag är den där femte kvinnan. Inte kom jag när man kallade mig i oktober 2007.

Det är lite gruvfaktor över den typen av besök. "Det är bara att slappna av", försöker sköterskan med. I helsicke heller! En gång blev jag så illa nypen av ett cellprov att blodvite uppstod. Så den luringen går jag inte på.

En annan orsak är själva bokningen. Den är lite luddigt formulerad. "Du är välkommen då och då. Men om det inte passar så kan du komma när som helst" och eftersom Förhalare är mitt mellannamn, så har när som helst ännu inte infunnit sig.

Men nu är det jag som skärper mig och förbättrar siffrorna. Inte på godisfronten, men när man nu erbjuder cellprover så är det på sin plats att donera några till vetenskapen. Med förbehållet att få behålla de grå.

När man inte har någon bil, då behöver man ingen gps. Trodde jag. Maken sålde följdriktigt vår Garmin med svenska Ingrid och norska Nora till en arbetskamrat. Det var för tre veckor sedan.

Det här veckoslutet var det Vildmarksmässa, ett evenemang som fyller hemmets alla bord med broschyrer. Broschyrer om allt man kan behöva för att vara utomhus, som kläder, skor, kajaker, cyklar med tillbehör, tält, sovsäckar, ryggsäckar, mat inklusive hamburgare på burk. Och nåde mig om jag skulle råka förpassa ett enda tryckalster till returpapperskorgen.

Nu vet jag att man visst behöver en gps, trots att man inte har bil. Det finns modeller för långsammare sätt att ta sig fram. En vandringssemester på Korsika skapar speciella behov. Av en tillfällighet fanns en sådan gps till mässpris. Det kan man bara inte motstå även om det inte medföljer någon vettig karta.

Men kartorna kan man köpa till och med manlig beslutsamhet, utan att läsa manualen, laddade han in den inköpta friluftskartan över Svealand i den nya apparaten. Det gick åt helskotta direkt. Kartan vill inte komma upp på skärmen och manicken gnäller över felaktigt lösenord.

Jag vägrar att vara behjälplig. Något straff ska han ha.

Hemma på min gata i stan är det grått och trist. Jag blev genomsur på hemvägen och jag hoppas verkligen att kappan hinner torka till imorgon.

Regnet gör smutsränder på fönstren och Hornsgatan ligger fortfarande i toppen av skamlistan över de mest förorenade gatorna i Europa. Nu vajar det vita lakan från många fönster på fasaden tvärs över. En protest mot politikerna, som inte gör något åt saken.

Men vad har politikerna lovat? De som ansvarar för trafiken har definitivt inte lovat att göra något, som skulle minska utsläppen. Nej, de prioriterar framkomlighet. Och det var så majoriteten av söderborna röstade.

Sen tycker jag att man gör lätt för sig med att offra ett lakan och tycka att det är andra som ska agera. Jag undrar hur lakansflaggarna ställer sig till att göra personliga inskränkningar i miljöförbättrande syfte. Som att avstå från bilen och åka kommunalt t ex.

Jag har en vän, Erika, som stärker min självkänsla bättre än Mia Törnblom ens skulle kunna drömma om. Idag sa hon: Jag såg inte att du var här. Det måste bero på att du blivit så liten. Och: ja, jag har blivit mindre så nu ger jag mig själv en guldstjärna = 25% av det som ska bort är idag borta. Det förkunnade vågen med tysk noggrannhet och emfas.

Det händer tusen saker runt omkring. Svärdottern, Ettans fru, har fått foten från det som en gång var drömjobbet. Hon är klädintresset personifierat och jobbar med produktionen på ett svenskt klädföretag. Nu går det inte lika bra längre och då måste det finnas en ansvarig. Åtgärd: Vi sätter mönsteransvarig ut i kylan. Då har vi åtminstone gjort något.

Hon ska konsultera en jurist för att se om det finns någon utväg. Men skulle inte tro det; det finns alldeles för många som är beredda att jobba gratis i klädbranschen.

För Svärdotter nr 2, frun till Trean, går familjedramatiken i expressfart och katalysatorn är som oftast pengar. Avlidna mammans lägenhet har värderats till 7 miljoner och det ställer en massa lojaliteter på prov. Så nu är Svärdotter och Storebror osams. Vem ska ta hand om den föräldralösa lillasystern? Och var ska man bo? Och hur ska övriga arvingar kompenseras.

Sen är jag tacksam för Latmaskens kommentar. Jag har en bingobloggregel, som höll på att slå till. Fem inlägg utan kommentarer är patetiskt. Då är det verkligen dags att kasta in handduken. Jag höll på att passera den gränsen och var nästan på vippen att kommentera mig själv.

Min kommentar till det egna inlägget är om rökning. Jag är helt enkelt en hjärtlös människa. När jag först läste om Patrick Swayze och hur han drabbats av cancer, tänkte jag: Stackars sate! Men sen när jag läste att han rökte 60 cigg om dagen så var första ingivelsen: Jamen, skyll dig själv, ditt pucko.

Jag är glad att jag har ett jobb. Om inte så skulle jag nog tillhöra de fördömda 25 procenten som inte skulle söka alla de jobb som arbetsförmedlingen skulle anvisa mig. Jag är helt enkelt inte beredd att arbeta med vad som helst.

Bland annat finns det branscher som jag principiellt inte skulle vilja bidra till. Ett toppenjobb på Bofors går bort i förstasorteringen. Ett arbete för en politisk eller religiös organisation är också knepiga saker när man inte delar deras åsikter. Skulle jag bli anvisade jobb på en tobaksaffär skulle jag inte ens behöva fundera. Spel och nikotinprodukter går bort direkt.

Listan kan bli lång, så jag har full förståelse för att det finns skäl för arbetssökande att inte alltid söka alla lediga jobb. Men däremot fattar jag inte varför man ljuger om saken.

Apropå nikotin så röker den nya medarbetaren. Hon tycker att hon hamnat i gott sällskap på det viset. Jag är inte helt överens. Vår arbetsplats är rökfri och de som vill blossa måste göra det i ett dragit hörn utanför. Eftersom ingen på gruppen röker inskränker sig hennes röktillfällen till lunchpromenaden, den som hon tar med mig för att inhandla maten.

Nu när inomhusmiljöerna oftast är rökfria, blir man ständigt ofrivillig passiv rökare på en massa utomhusställen. Står man och väntar vi övergångsställen nära tunnelbanan får man sällskap av klasar med rökare. Det är som ett tvång att slita upp cigaretter så fort man lämnat buss eller tåg. Sträckan mellan Gullmarsplan och Globen kan vara en riktig Golgatavandring där jag får parera mellan olika arbetskamrater som bara måste röka mellan buss och arbetsplats.

Nya kollegan hoppas på att nya jobbet ska ge nya vanor och att hon ska kunna lägga av med rökningen. Det hoppas jag också!

Idag har jag fikat med Amelia. I brist på andra människor får jag hålla mig till gamla tidningar. Det här numret var från början av året och läsare fick ge budgetråd efter sviterna av julhelgen. Jennie, 35 tipsade om:

"Försök handla billig mat. Låna inte på kredit i onödan, det blir dyrt i längden." Jag ska verkligen tänka på saken!

Till fikat brukar jag ta dagens frukt. När jag skulle vittja korgen var den tom så när som på en lapp med texten: "Frukten kommer sent idag på grund av sjukdom." Det blev aldrig någon frukt, det kan ju vara något smittsamt.

Dagens gnäll
Jag är gift med en enkel människa. Inte alls så konstigt eftersom jag själv inte är särskilt komplicerad. Och min make gillar enkla saker. Dessutom tycker han om idiotprogram på tv. Program, som ger mig rysningar. Vi hade en mindre urladdning i ämnet igår kväll .

Du är vad du äter
Jag står bara inte ut med Anna Skipper. Hennes beskäftiga stil ger mig kalla kårar. Och jag riktigt ser dollartecken rulla i hennes ögon, när hon prånglar på offren sina egna proteindrinkar.

Miami / LA Ink

Konstiga motiveringar till konstiga tatueringar presenteras på löpande band. Dramatik som inte finns och white trash i långa banor.

Chopperbyggare

Programmen med bensin i blodet, där man knåpar ihop motorcyklar, som ser otroligt obekväma ut. Ibland kastar man saker på varandra och svär. Det pågår också en obegriplig kamp mot klockan. Spänningen är obefintlig.

Pimpa någons åkdon

Någonstans långt ner i programlistan har vi förpassat MTV men trots det händer det att zapparen knappar sig dit. Bevare mig väl om det pågår en extreme make over av ett gammalt rostigt fordon. Då blir vi kvar där.

Fear Factor

Silicontuttar tävlar med deffade muskelmän i fullständigt idiotiska uppgifter. En tävlingsgren är rena äckeluppgiften; kräla i djurkadaver och dricka malda, valda delar av kropparna, äta kackerlackor eller att dyka ner med huvudet före i en tunna ister för att få fram en nyckel.

(Maken har fått för sig att titeln är Fear Factory och jag skrattar i mjugg låter honom hållas. Någon liten hämd måste jag få.)

Dr Phil

Lite Anna Skipper över människan. Självförtroendet är alltid på topp och det finns inte ett problem, som han inte har lösningen på. Och så tillkommer givetvis dollartecknen i ögonen.

Jerry Springer

Värst utav dem alla. Fullständigt osannolika människor med osannolika problem slåss i en tv-studio. Makens teori är att jag avskyr programmet för att jag inte klarar riktiga människor.

- Du sitter hellre vid datorn och skriver mot en vägg än att umgås med verkliga människor.

Men om det programmet visar verkliga människor blir jag rädd för mig själv. När jag ser personerna glimma förbi tänker jag tankar som: Nödslakt, tvångssterilisering och omyndigförklaringar. Ibland t o m Nuke' em!

Alla de här produktionerna är egentligen samma program. Totalupplevelsen är att jag har sett det mesta flera gånger förut. Det positiva i sammanhanget är att jag avverkar en del böcker på vägen.

Det var inte en dag för tidigt. Snarare flera år för sent, som Livsmedelsverket ändrade rekommendationerna för ammande kvinnor. Istället för att gå på fakta har man ägnat sig åt uppfostran av allmänheten. Som om man trodde att folk inte kan lägga ihop ett och ett.

Ett räkneexempel: En kvinna dricker en halv flaska vin till en middag. Det borde ge en promillehalt på ca 0,5 i blodet. Om hon ammar så kommer bröstmjölken hon producerar under den tid hon är påverkad av alkohol, knappast att ha högre promillehalt än hennes eget blod dvs. mindre än 0,5 promille.

Kvinnan väljer att avstå från att amma sitt hungriga barn och bestämmer sig för att det blir yoghurt till kvällsmat för bäbisen. Ett val helt i linje med de gamla råden från SLV. Men vore det så klokt? Knappast, syrade mjölkprodukter innehåller upp till 2% alkohol och det är mycket mer än en ammande kvinna någonsin kan prestera i bröstmjölk.

Ger man rådet att avstå från amning i samband med alkohol, så gör man det av helt andra skäl än synpunkter på näringsinnehållet. Sådana skäl existerar självklart, när man ansvarar för barn, men det är inte Livsmedelsverkets uppgift att ha synpunkter på.

Det ska bli spännande att se om verket kommer att ändra sig på andra punkter, som t ex synen på fett, kolhydrater och annat man ger rekommendationer om utan att ha tillräckligt på fötterna.

Jaha, då var tillbaka på jobbet efter en hektisk helg. Där överdrev jag lite, det var snarare en sån där helg så jag knappt hade fem minuter egen tid.

Två timmar av helgen var vi på Rival och hörde Schyfferts försvarstal över 90-talet. Det var riktigt, riktig bra. Och nu är jag inte det minsta ironisk. Det var fullt ös och inte en död punkt så jag kan varmt rekommendera föreställningen.

Schyffert vek ut sig en del om humor och hur den ändrats under tidens lopp. Man skrattar helt enkelt åt olika saker generationer emellan. Följdriktigt förstod jag aldrig det roliga i rader som "Skogen är full av Lingonben" och "tycka turist e trist". Men när Monty Python dök upp på tv skrattade jag bråck på mig. Mamma däremot ruskade bara på huvudet och fattade ingenting.
 

Och nu skrattar de yngre inte alls åt the Knights who say Ni. Vart är världen på väg?

Annars är det lugnt. Jag är min egen chef den här veckan. Harkelmannen har dragit på skidsemester och lämnat över introduktionen av den nya utvecklaren till mig. Men min dräng har också en dräng, så nu har jag lämpat över henne till Kontorschefen ett par timmar.

Den nya medarbetare heter Mikaela, en namnform som jag stör mig på. Jag tycker inte om kvinnonamn, som låter som ett pojknamn för en flicka. Eller hur jag ska förklara det? Allstå namn som Erika, Martina och Simone. Det känns som här har vi föräldrar som önskade sig en pojke, men drog en nitlott.

Samtidigt stör jag mig inte det minsta på t ex Johanna och Victoria. Är det för att de namnformerna känns mycket äldre?

Om jag finge råda skulle inget hända. Nu får jag inte det och det ska jag vara tacksam för. Vi skulle över huvud taget inte komma längre hemifrån än gångavstånd. Semestertankar ligger långt borta. Särskilt om det är en månad sedan vi kom hem från senaste resan.

Men sådana petitesser hindrar inte Maken. Han alltid på väg någonstans och kör med regelrätta utmattningsattackerna. Kan det bero på att han inte är lika fäst vid vardagen, som jag? Jag gillar att jobba, tvätta och städa. Ibland funderar jag på om jag har någon underlig bokstavskombination eller om jag helt enkelt bara är en riktigt trist typ.

Nu har jag gett vika för en ny resa. Den här gången med fokus på vandring. I slutet på maj åker vi till Korsika och planen är att gå leden Mare Sud. Jag bjöd ett våldsamt motstånd först, men ju mer jag tänker på saken desto trevligare känns det.

Det finns arbetsplatser, som jag skulle välja bort under alla omständigheter. Jag är så lättäcklad av mig. Framförallt av lukter, så diverse boenden går bort på direkten. Sen finns det vissa beteenden som får mig att bli lätt illamående.

Min chef ligger illa till på det området. Speciellt nu när han är förkyld. Det vanligtvis nervösa harklandet når nya, oanade höjder. Nu harklar han sig och i samma ögonblick halar han upp en bättre begagnad servett ur fickan och vecklar ut en hörna. Där placerar han harkelresultatet och innan han stoppar ner papperet i fickan, kastar han ett getöga på blobben och ser riktigt nöjd ut.

Jag hoppas verkligen att han kryar på sig under helgen!

En gång hade jag den vackraste av vågar. Den var i glas och nästan osynlig. Jag hade haft den i flera år och den var fullständigt ärlig och uppriktig mot mig, något som jag uppskattade. Men en dag dög den inte längre. Jo, åt mig dög den absolut men inte åt Maken för han hade sökt sig till dåligt umgänge.

Förra våren fick Maken ett anfall och påbörjade en aktion för ett hälsosammare liv. Var och varannan morgon gick han stavgång ihop med Ettan. Ibland gjorde Svärdotterns sällskap. Det var hon som visade sig ha dåligt inflytande.

Svärdottern pratade mycket om sin nya förträffliga våg. Den visade inte bara vikten utan gjorde en analys på vad vikten egentligen bestod av. Man kunde få besked om fördelningen mellan fett, vatten och muskler. Dessutom besked om kalorinivå och vad man skulle göra för att få kroppen att komma i jämvikt. Så Svärdottern hängde då och då med på stavgången på vågens inrådan.

Innan jag hann att ana oråd var min förtjusande våg borta. Varför? Jo, man kan inte köpa nytt om det man redan har fungerar OK. Sån är en av reglerna i vårt hem. Alltså hade Maken gett bort min vackra våg till Tvåan. Och innan jag visste ordet av stod det en ny pjäs på sovrumsgolvet, en rostfri våg som jag inte alls är överens med.

För det första tar det säkert en halv minut innan vågen är färdig med allt den ska göra. Sen ger den så meningslösa besked. För alla värden finns det en niogradig skala, som säkert är jätteintressant för Svärdottern. Hon är smal och rör sig förmodligen kring jämviktsvärdena.

Men vad har jag för nytta av att vänta ut besked om extremvärden? Och varför ska jag behöva utöva tålamod för att se ilsket blinkande symboler, som uppmanar mig att ändra kost, dricka mer vatten och träna? Sådana självklarheter kan jag klara av utan tysk Rocket Science.

Nej, jag vill ha tillbaka min fina genomskinliga våg. Den höll inte på och tjafsade om det uppenbara.

Ett program om dagen håller Kronofogden borta

Dessutom hålls jag sysselsatt och idag har jag gett vår Controller ett statistikprogram, som är en uppfyllelse av hand våtaste dröm: En massa siffror fyller cell på cell i fyra excelblad; nästan trolleri med andra ord.

Härom kvällen, när jag var samtal 37 hos Com Hem, passade jag på att smygjobba lite hemifrån. Då dog plötsligt min jobbdator och jag blev tvungen att ringa vår egen support och när jag sagt till teknikern att jag satt och jobbade hemifrån frågade han:

- Varför då?

Vadå varför då? Det kan man verkligen fråga sig tyckte både teknikern och Maken håller med, men jag sover så mycket bättre när jag rätat ut lite frågetecken.

Droppen urholkar stenen

Igår när jag kom hem, slängde jag en blick på de blippande lamporna på bredbandsmodemet. Och äntligen lös de på ett sätt som antydde kontakt med omvärlden. Så var verkligen fallet och nu vet jag inte vem som ska ha äran och Läkerolasken. Är det Gittan eller Hasse? Eller jag själv, kanske. För uthållighet om inte annat.

Vädret ÄR sämre på helgerna

Det är bevisat av tyska forskare och en tysk sanning är säkert sann även här. Det känns så, i det här fallet.

I helgen tappade jag en massa gångpoäng. Dels hade jag inte tid och dels var det ett riktigt skitväder. Som kompensation gick jag långa vägen till jobbet idag. Årstaviken är betydligt trevligare än Ringvägen även om det blir längre. Och i morse lös vårsolen på min stig så livet kändes lättare än på flera dagar.

Det var bättre förr

Kjolarna passade och jag kände mig mer blogginspirerad. Men nu det kan bara bli bättre. Jag har klarat av att bli av med senaste semestern från höfterna. När jag ändå var igång åkte delar av julhelgens viktpåspädning bort och nu är jag inne och tuggar på valkarna från 2007 års sommarsemester. Så det går framåt!

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Vi ska på Schyfferts 90-talsföreställning i helgen. Jag hoppas att vi inte blir portade även om jag inte lovar att låta bli att skriva elakt om evenemanget. Men jag är betydligt beskedligare än Schulmans, så det blir nog inga problem.

Blir det bekymmer då är det jag som blir kränkt!