frktjatlund

• Tvätta kläder - bättre med rena läder i packningen
• Laga tvättmaskin - Error 3 = icke önskvärda saker stoppat pumpen
• Upptäckte att vi är sparsammare än vi visste om - femton kronor och 10 cent = stoppet
• Betala räkningar - inklusive påminnelsen på förra månadens A-kassa (aja baja)
• Skriva ut biljetten en gång till - den första finns i vårt svarta hål
• Sålt makens stationära dator - vad ska han med två till
• Torkat tvätten - ännu bättre om kläderna är torra också
• Packat pappas kappsäck - rena, torra kläder + en massa annat
• Dragit igång diskmaskinen - matrester luktar säkert illa efter två veckor
• Hällt ut sista mjölkskvätten - bäst före 18 maj
• Ätit upp skinkan och slängt kalkonskivorna - inget att spara på
• Brottats med kompressionsstrumpor - jag kan flyga jag är inte rädd
• Tunnelbanan, arlandabanan, flyget --> Cypern - det kan vi behöva

Nu är det dags för lite mobilgnäll. Det gäller föräldrar, mobiler och barn. Runt om på trottoarer och i lekparker rör sig föräldrar med sina barn och det ser trevligt ut när familjer ägnar tid åt varandra.

Men oftare och oftare verkar föräldrarna bara var fysiskt närvarande. Speciellt pappor i lekparker. De går runt i små cirklar, tittar ner i marken och sparkar lite lätt i gruset. Barnen är inte alls i fokus utan personen i mobilen. Och när det ena samtalet är över tar nästa vid.

Igår gjorde jag en blixtinsats och räddade en mamma med barnvagn från att skada både sig och barnet i vagnen. De åkte framför mig i en lång rulltrappa, mamman pratade engagerat i sin mobil och höll vagnen med en hand. När rulltrappan tog slut hade hon inte kraft nog att vicka upp framhjulen på vagnen så att den kom av trappan. Hon började ta steg bakåt och var en hårsmån från att tappa vagnen och trilla baklänges när jag kutade om henne och drog vagnen av rulltrappan.

Då sa hon "Tack!" och sen återgick hon raskt till mobilsamtalet.

För 30 år sedan

1978 var ett år då det hände massor i mitt liv. Då var jag mammaledig på deltid med Trean. Vi hade startat vår städfirma och jag höll på att ta körkort. Jag kanske t o m hade klarat teoriprovet och uppkörningen, för det var någon gång i maj månad, som jag klarade lappen.

För 15 år sedan

Då hade vi bott i ett år där vi bor nu. Faktum är att vi inte bott så länge i någon annan lägenhet än den här på Hornsgatan. Trean gick första gången första året på gymnasiet. Eller så hade han redan gett upp. Han gick faktiskt tre år på gymnasiet. Nej, det är inte riktigt sant. Man kan säga att han gick delar av första året tre gånger.

För 10 år sedan

Värsta kaoset hemma förmodar jag. Åren runt 1998 var hemska och jag förpassar den perioden till Glömskans Dalar. Men på jobbet gick det bra. Jag flydde dit och fick jobbet som programmerare. Så här dags hade jag jobbat halvannan månad på den nya tjänsten och var fortfarande skraj att jag inte skulle klara av uppgifterna.

För 5 år sedan

Jag flyttstädade när Trean flyttade med familjen till nya lägenheten i Stureby. Kök och badrum brukar falla på min lott. Man kan säga att spisar och kylskåp är min specialitet; jag vet precis vad som går att ta loss och hur man angriper föremålen på bästa sätt.

För 3 år sedan

Majsemester är en tradition och vi öluffade i Grekland och for runt på hyrda moppar. Bästa strandhugget var nog Patmos.

För 1 år sedan

Jag tar bloggen till hjälp och ser att vi avvek från semestertraditionen med ledighet i maj. Bara en liten tur med Ålandsbåten.

För 3 månader sedan

Jag gottade mig åt reseminnen från Vietnam och trodde fortfarande att allt var ganska lugnt. Bara lite gnäll över hur usel com.hem var som bredbandsleverantör och andra oväsentligheter.

För 1 månad sedan

Vi ägnade oss åt tunga saker, som att planera begravningen, sova över hos Svärdottern och hanka oss fram så gott det gick.

Igår

Jobbade och sen bortbjuden på pity-party-middag.

Idag

Gick med Noa till skolan, jobbade och tog bussen hem. Jag skyller på regn och huvudvärk.

Imorgon

Sista dagen kroppsligen närvarande på jobbet; sen blir det semester av.

Om ett år

Jag är för matt för några revolutionerande planer för framtiden och är nöjd om alla lever och har hälsan.

Jag har varit duktig flicka och städat bland programmen och checkat in all källkod i Source Safe om utifall någon behöver rätta till några tokigheter. Nu är det bara att gå lös på skrivbordet, som inte ser riktigt klokt ut. Papper på papper, som jag inte orkat ta ställning till. Pärmar är inte att tänka på, då hittar jag dem aldrig.

Min metod är att lägga det mesta i returpapperskärlet under skrivbordet. När det är fullt tar jag undre halvan av pappershögen och skickar vidare till återvinning. Då har jag möjlighet att gå igenom några geologiska lager om utifall jag skulle sakna något papper.

Ännu en bloggpryl är testad och jag kan vara glad att jag har ett jobb, nu när jag har svart på gult att bloggen är ganska värdelös.

Nu var jag, som så många andra, bara tvungen att testa Googles översättningsfunktion på min egen blogg. Resultatet blev ganska hyfsat, men jag undrar hur de tänkt när meningen:

"Så nu känns det alldeles rätt att spä på sorgesamma känslor med att spela Winnerbäck och Weeping Willows."

blir

"So now it feels absolutely right that spä on sorgesamma feelings to play Bruce Springsteen and weeping willows."

Varför dyker Bruce Springsteen plötsligt upp? Och spä? Det kan väl inte vara så knepigt att få till add?

Ikväll fick en snabbkurs i vad man inte säger till någon som förlorat en ålderstigen, äldre mamma. Jag är glad att jag inte ens kommit på idén att försöka mig på några djupare utläggningar annat än att beklaga det som hänt.

Vi åt middag hos en vän vars 93-åriga dementa mamma dog i början av året och givetvis kom samtalet in på omgivningens sätt att hantera sorg. Flera av hennes så kallade tröstare hade uttryckt tankar i stil med att "det måste ändå vara en befrielse". Så kan man kanske resonera på tidsmässigt och känslomässigt avstånd, men inte just då när det inträffat.

Så nu känns det alldeles rätt att spä på sorgesamma känslor med att spela Winnerbäck och Weeping Willows.

Annars har jag gått i barndom och bjuder på Tradera och vunnit flera auktioner på Laura Ingalls Wilder böcker i "Lilla huset på prärien"-serien. Det ska bli ett nöje att läsa om dem, hoppas jag. Man vet ju aldrig. Jag gillade Edit Unnerstads böcker men när jag försökte läsa om dem för mina barn la jag ner projektet på direkten. Böckerna hade inte åldrats med behag, om man säger.

Min lärare på lågstadiet körde en utstuderad taktik. På morgonsamlingen läste hon avsnitt ur en bok men efter några kapitel sa hon helt enkelt:

- Den här boken kan ni önska er i present eller så kan ni låna den på biblioteket.

Det gjorde jag; önskade alltså. Och Styvpappan ställde upp som tomte.

Det händer att jag smygjobbar på fritiden och det händer att jag inte jobbar när jag är på jobbet. På fikrasterna kan jag t ex övervaka omvärlden. Nu meddelar Metro att det finns myndigheter som tycker sig ha information att hämta i bloggosfären.

Men vad har Mattias på Konsumentverket egentligen att hämta i bloggar? Att Amanda har köpt bikinisar, som hon är riktigt nöjd med eller Svenne Trähatt fick problem med sin nya gps. Kan det vara av intresse? Hur systematiserar de läsningen och vad de får ut av den? Det känns onekligen som man slösar bort både tid och pengar.

Och nu kan jag meddela Försäkringskassan att jag jobbade två veckor trots att jag var sjukskriven. Om jag ska vara exakt var det vecka 16 och 17. Men det är inget för FK att hänga upp sig på för där vet man inte om att läkaren sjukskrev mig och någon ersättning lär inte bli aktuell. Och de vet inte ens vem fröken Tjatlund är.

Plötsligt idag 10:47 börjar det välla in mejl till i min mejlbox på jobbet. Någon/några slemmiga typer har kapat mejladressen (spoofing) och skickar skumma meddelanden kors och tvärs över världen i mitt namn. Meddelanden, som fastnar i spamfilter och mejlservrar och som i sin tur returnerar en massa felmeddelanden till mig. Nu börjar jag ruttna på alla Systemadministratörer, Postmasters och Brandväggar. Det är inte jag som försöker sälja klockor, nakenbilder, Viagra eller andra tvivelaktiga produkter!

Jag vill verkligen inte bli tvungen att byta adress.

Vi har börjat nedräkningen inför Cypernresan på fredag med lite pengaväxel. På jobbet gör jag så lite "farliga" ändringar som möjligt. Det är inte kul när andra blir tvungna att städa efter en. I klädväg har jag köpt några nya tröjor, för de gamla har tatt slut. Dessutom skulle jag verkligen behöva en kofta till.

Förhållandet med barnbarnen har gått in i en ny fas. Det var bra mycket lättare att ha dem några timmar då och då. Då kunde vi vara precis sådär efterlåtna som farföräldrar brukar vara. Nu när vi har dem oftare och längre tid krävs det lite mer ordning och reda. Så lördagsgodis äter man på lördagar, händerna tvättar man före maten och man måste inte alltid köpa något bara för att man går förbi leksaksaffären.

Nya lärdomar både för oss och dem.

När tecknade Svärmodern egentligen sin livförsäkring? Gjorde hon det före eller efter bröstcancern upptäcktes? Nu har man hittat journalen från läkaren, som ställde cancerdiagnosen och livförsäkringen tecknades helt klart före det beskedet. Men en anteckning gav en öppning för att vägra ersättning. Svärmodern hade kommit med en alldeles egen teori om cancerknölens uppkomst. Hon hade trillat och slagit i bröstet under en resa.

Nu kräver försäkringsbolaget en journal från ett läkarbesök, som aldrig ägt rum. Läkarbesöket efter fallet där Svärmodern slog i bröstet. Om hon i största allmänhet drog sig för att söka läkare, varför skulle hon göra det efter ett fall i en trappa på en finlandsbåt?

Badrummet bär tydliga spår av småbarn. Ytterkanten av handfatet har turkosblå fläckar av bamse- och lille-skutttandkräm. OK, hade barnen varit mina skulle jag sagt att det luktar barnlur och vägrat att köpa, men vad gör man inte för att de små liven ska känna sig som hemma?

En handduk ligger på golvet. Av någon okänd anledning har hängaren lossnat från ena kanten. Varför måste man hänga i handduken när man torkar sig? Men å andra sidan går det precis lika bra att torka sig på morgonrocken på kroken bredvid. Nagelborsten ligger någonstans under duschkabinen och tvålpumpen har konstigt nog hamnat på hallbyrån.

Och vi har börjat titta på konstiga tv-program. Körslaget t ex. Barn gillar uppenbarligen tävlingar och finalen firades med en massa egentillverkad konfetti så att vardagsrummet förvandlades mer eller mindre till en musikalscen. Det hade just ingen betydelse vem som vann. Så länge någon vann var alla vinnare och det ska firas.

Slutsats: Allt levande skräpar. Ju livligare, desto skräpigare och det är bara att ta fram städutensilierna. Det är det absolut värt.

Vid middagsbordet i söndags sa My lite eftertänksamt:

- Vad konstigt att det är så många i vår familj som heter Sannberg.

När hon märkte vår muntra reaktion, gick hon djupare in på ämnet.

- Som Stella t ex, hon heter inte Sannberg och Lillasyster heter ju Garcia i efternamn.

Det har hon helt rätt i och det som gjorde oss extra glada över hennes funderingar var att hon uppfattar sin familj som betydligt större än bara mamma och barn.

På Rädda Barnen gav man Svärdottern rådet att ta emot all hjälp hon kan få. Just för att barnen skulle känna sig tryggare och inte behöva bekymra sig över frågan:

- Mamma, vem ska ta hand om oss ifall du dör?

Min stackars rumsgranne fick kasta sig iväg från jobbet idag. Han fick ett telefonsamtal från Uppsala Akademiska om att hans son var på väg med helikopter till Karolinska. Det hade uppstått komplikationer under behandlingen av hjärntumören och grabben hade fått krampanfall. De har det inte lätt.

Imorse, när jag följde Noa till skolan sa han plötsligt:

- Visste du att Nordman har knarkat och suttit i fängelse?

- Ja, det har jag läst om.

- Vad konstigt att han fick vara med i Melodifestivalen fast han har knarkat.

Att han suttit i fängelse var inte lika graverande, tydligen. Jag berättade att jag knyckte tuggummi och åkte fast när jag gick i skolan, men jag har fått "vara med" på allt möjligt ändå. Och att de flesta har gjort mer eller mindre dumma saker någon gång och att alla kan bättra sig.

Svärdottern har inte velat berätta det vi tror är orsaken till Treans frånfälle. Dels för att vi inte vet säkert och dels för att hon är orolig att dagis- och skolpersonal ska behandla dem annorlunda. Jag förstår henne på sätt och vis men det kan nog ge komplikationer.

Senaste tiden har jag frotterat mig med flera manspersoner i 5-8-årsåldern och de har så konstiga namn. Som t ex Folke, Tage, Hugo, Melker, Hjalmar, Malte eller Neo. Speciellt Hugo verkar vara populärt.

Om 20-25 år är det nog dags att återanvända min generations namn. Det kommer att krylla av Christer, Åke, Lennart, Mats, Sven, Lars, Hans och Jan. Och flickor som lystrar till Lena, Eva, Margaret, Mona eller Christina.

Och när är det dags för alla dubbelnamn med Ann som första del. Inte är det vackert, men jag hade flera Ann-Christine, Ann-Marie och Ann-Charlotte, som skolkamrater. Eller grabbar som av olika anledningar kallas för PG, PJ eller PO.

Igår när det var middagsdags satt Noas kompis Tage med vid matbordet och barnen började resonera om vilken mat de tyckte om och Tage sa

- Jag tycker inte om kött.

- Men du gillar ju köttbullar, sa Noa.

- Va! Menar du att det är kött i köttbullar? Det smakar ju inte kött om dem.

Och jag håller med; färdiga köttbullar smakar mer bröd än kött. När jag försökte lura på mina barn hemgjorda bullar blev det nobben. Enligt dem slog Felix- och Findusproducerade mammas köttbullar med hästlängder.

Den här onsdagen var nästan som vilken onsdag som helst. På förmiddagens styrgruppsmöte hängde hjärnan med och jag kunde slänga käft som förr. Och på eftermiddagen kom jag med några förnuftiga synpunkter så jag tyckte att jag tillförde något.

Men vid halv fem hade jag tid att öppna mejlet med annonskorrekturet från begravningsbyrån och då kändes det plötsligt inte alls som det brukar. Jag skulle verkligen inte vilja vara mamman i en dödsannons.

Svärdottern, som hittills haft nog med att sätta ena foten framför den andra, har börjat följa med i nyheterna. Eftersom hon studerar juridik vaknade hon till efter den friande domen i Rödebymålet. Det känns som ett framsteg.

Åh, vad jag önskar att jag kommit på det själv. Eller åtminstone fattat att att någon borde ha kommit på det för länge sedan. Maken jobbar i fastighetsbranschen och med jämna mellanrum dimper tidningen Fastighetsförvaltaren ner i vår brevlåda. Jag brukar bläddra lite förstrött i den för ibland kan man hitta olika tekniska lösningar som är på gång.

Den här gången blev jag riktigt upphetsad över Frankes nya engreppsblandare Just Color. Den är så ny att det inte går att hitta en bild av underverket på nätet. Finessen är att man kan se vilken temperatur vattnet har. Visar den ett blått sken är vattnet und 25 grader, mellan 25 och 28 grader violett och ett rött sken över 38 grader.

En sån ska vi ha! Kruxet är bara att vi just bytt köksblandare och priset för den här innovationen ligger över 13 000. Ja, ja. Vad är en bal på slottet?

Finns det något värre klädköp än badkläder. Inför Cypernresan var jag bara tvungen att köpa nytt. Den gamla bikinin gav upp i Thailand. Och för att öka svårighetsgraden fick Maken för sig att inköpet var en gemensam angelägenhet.

Han skulle ha mig att kolla i affärer, där jag vet att sortimentet inte alls vänder sig till mig eller min kropp. Jag är t o m ganska säker på att Panos inte vill se sina baddräkter på en kropp som min. När han äntligen förstod att det är tantaffärer som gäller, skulle han ha mig att prova inkompatibla modeller.

Det var alltså svettigare än vanligt att komma fram till ett köp, men till slut löste det sig i provrummet på Lindex. En svart modell med vita prickar var tillräckligt generös för min kropp.

Jag har en hel bibba med kundkort i plånboken och blir fullständigt nedgödslad med rabattkuponger som oftast går ur tiden. I förra veckan trodde jag att jag äntligen skulle få användning för en 30 %-kupong när Lindex fått in en jeanskjol med fickor. Men datumet på kupongen var passerat med en ynka dag.

- En dag hit eller dit spelar väl ingen större roll, sa kassörska och gav mig rabatten ändå. Sådana initiativ uppskattas alltid.

I dagens dn fanns en intervju med Maria Modig, som skrivit en bok (Skiljetecken) om sin sorg och bearbetning av den 27-årige sonens död i tsunamin 2004. Flera gånger återkom hon till temat det fruktansvärda för en mor att förlora sitt barn.

Ja, det är förskräckligt och jag vet inte om jag är en onaturlig mor, men jag tycker att tanken närmast är en klyscha. Visst, det vanliga är att barn överlever sina föräldrar, men det har alltid funnits föräldrar som av olika orsaker förlorat sina barn. Och jag är säker på att det som drabbat Svärdottern och deras barn övergår det som hänt oss. Det är en milsvid skillnad att förlora ett barn som flyttat hemifrån sen flera år tillbaka än att förlora en livskamrat eller en pappa.

Under flera år trodde vi inte ens att Trean skulle bli 20. Han hade själv uttalat samma reflektion på sin 30-årsdag och man kan säga att de åtta senaste åren har varit rena bonusen. Vi har fått två barnbarn och en svärdotter med ett hjärta av guld och en ängels tålamod.

Idag hedrade vi Nytorgsparken med vår och barnbarnens närvaro och sen grillade vi korv i Skinnarviksparken tillsammans med Tvåans familj. Paolo Robertos fru och barn dök upp och det föranledde Svärsonen att komma med en familjeskröna.

Det hela utspelade sig när Paolo Roberto var Kung av Kungsan. Svärsonens syster skulle gifta sig och Svärsonen och diverse andra unga män drog med sig hennes blivande make till en restaurang i Kungsträdgården, kvällen före bröllopet. Där var det knökfullt och i en trappa råkade Svärsonen stöta till en kille på väg åt andra hållet. Den blivande brudgummen såg att krockoffret blev mer än stött och försökte lugna ner det hela.

Krockoffret var Paolo Roberto och han lät sig inte alls lugnas utan brudgummen fick en rejäl smäll som resulterade i bruten käke på två ställen och Svärsonen blev nerslagen av gänget runt Kungen själv.

Det blev bröllop trots allt nästa dag med konsekvensen att ja-svaret under nästa dags vigsel västes mellan tänderna av ena parten.

På något sätt påminner sorg om klimakteriebesvär. Folk frågar hur det är och man svarar att det är ganska OK. För det känns så precis när de frågar. Men så är det något som får den där sorgesamma, vemodiga känslan att välla in över en. Ungefär som en blodvallning eller svettattack, fast mycket jobbigare.

Det behöver bara vara en pappa i parken som skojar och busar med sina barn. Eller någon som skrattar högljutt rakt ut. Eller någon i byggjobbarkläder. Eller någon med rött skägg och en snusputande överläpp.

Svärdotterns långhelg med brorsan blev kort. Han fick en köpare på sin lägenhet och inflyttningsplanerna till Lillasyster rullar på, så det är mycket praktiskt att ordna som går före ledighet.

Konsekvensen blev att vi fick rå om barnbarnen och drev runt på några av Söders lekparker. Barnen brottades ett tag med Ann Söderlunds barn, som var i parken vid Katarina brandstation under uppsikt av en lat, avspänd alternativt kallsinnig barnvakt.

I år kom skräpartiklarna senare än vanligt. Annars brukar de poppa upp kring 20:de april. Men det kan kanske bero på snöbristen; skräpet har inte kommit upp i tö, det har legat och skräpat inför ögonen hela tiden så att vi blivit hemmablinda.

Men nu ska det bli andra bullar av! Kommunen menar att man ska satsar hårt på olika åtgärder och "funderar över att återinföra en sorts parkvakter som har mandat att ingripa när man inte sköter sig". Det ska bli intressant att se hur det ska gå till.

Till och med klottret tänker man ta itu med. På hemvägen passerade jag Södermalms polisstation och på en tvärgata intill står polisens egen husbil. Den synen gav inte något större hopp på någon förändring.

Vi har fått blommor och kort från alla möjliga håll från människor, som vill visa sitt deltagande. Självklart har vi uppskattat all omtänksamhet. Men det som vi uppskattade mest var en rejäl omgång med burgundisk köttgryta, som vi fick redan dag två. Den räckte till fyra middagar och det var verkligen skönt att slippa tänka på mat.

Man blir lite apatisk vid nära dödsfall och då är det skönt med andra, som begriper att enkla, vardagliga saker blir jobbiga.

Svärdottern har tagit semester från oss. Hon och barnen åkte till hennes brors landställe över långhelgen. Det känns lite konstigt efter sex veckors mer eller mindre intensiv samvaro. Varje vardag har jag tagit vägen om dem och följt Noa till skolan och nästan varje dag har jag tagit vägen om dem även på hemvägen.

Så igår gjorde vi sånt som vi brukar göra när vi inte har något annat för oss. Vi tog en promenad i lagom takt ut till Djurgården och tog igen oss på en uteservering.

Jag vet inte hur det har gått till, men alla barnböcker vi hade när barnen var
små är som bortblåsta. Jag misstänker att de är utlånade på livstid till andra.
Det brukar var så det går till och jag hoppas att de har glädje av dem.

Nu har jag börjat köpa upp nya och gamla exemplar. Vissa har jag köpt två gånger eftersom jag slarvat bort första köpet. Så nu har vi återköpt Tant Mittiprick, Mio min Mio, Lille Prinsen och Det blåser på månen. Dessutom har jag köpt Lilla huset på prärien på Tradera.

Det kanske finns bra, modernare böcker men jag kör med gamla säkra kort som jag själv gillade som liten och sen gärna läste högt för mina egna barn.