frktjatlund

Ett tag bodde en lokal rubrikskapare här i fastigheten. Han var originalmedlem i ett av 1960-talets stora popband och vi kan kalla honom Pelle. Pelle spelade bas när det begav sig, men det sista jobb han fick betalt för, var som värd för Räkfrossan på Gröne Jägaren. Då förstår stockholmare nivån (lägre än låg).

Pelle kom hit efter en uppgörelse i Hyresnämnden. Grannarna på Götgatan orkade inte längre. Det var spring och bråk dygnet runt. Enligt Pelle utsago var det inte han utan fansen som stökade och fastighetsägaren fick inte vräka, bara flytta. Då hamnade han hos oss på våning 2 mitt emellan C Olofsson och C Pettersson.

Grannarna här blev inte heller glada och klagade över allt bråk, men Pelle slog ifrån sig.

- Inte konstigt att det blir oroligt i trappen när jag är inklämd mellan Clark Olofsson och Christer Pettersson. Det var just de grannarna som klagade mest, Carin Pettersson och Christina Olofsson, två äldre damer.

Pelle brukade ringa portisexpeditionen på fredagseftermiddagarna och önska trevlig helg på telefonsvaren. En gång gjorde han ett tillägg:

- Förresten, toan är trasig. Men jag har fixat det.

Ding, dong! Varningsklockorna slog för fullt och Maken ringde tillbaka. På något sätt hade någon spräckt toalettcisternen, så vattnet stod som en fontän ur stolen och "lagningen" bestod i att Pelle lagt en handduk över problemet.

När Maken kom dit, satt Pelle helt naken vid köksbordet med en handduk över benen.

- Vi har inflyttningsfest, var hans kommentar. Till saken hör att det var över tre månader sen han flyttade in.

Under bordet stod en dunk med hemkört och på bordet ett filmjölkpaket och den kombinationen groggade man på. Övriga runt bordet kallade han för "mina livvakter", trots att det inte var särskilt mycket liv i vare sig Pelle eller polarna.

När Maken höll på att stänga av vattnet till toaletten, kom Pelles bror på besök. På vägen in i köket klev han i en hög med avföring.

- För helvete, Pelle! Sånt här måste du ta undan.

- Men jag hinner ju inte.

Ja, Pelle var en upptagen man.

Nej, jag är verkligen inte intresserad av att vänsterprassla. Idag fick jag ett personligt erbjudande om att vara otrogen, men det åkte i papperskorgen på direkten. Inte för att mitt förhållande är särskilt passionerat utan för att jag inte gillar CitiBanks reklam.

Mitt nuvarande bankförhållande är, som sagt, ganska svalt. Jag har inga lån eller krediter utan betalar bara räkningar med hjälp av lönekontot. Och inte sparar vi några svindlande summor. Bara för att kunna åka på semester och för att ha en buffert där det mesta går till tandläkarräkningar. Så varför skulle jag ha anledning att vänsterprassla?

Det känns som nästäppan och hesheten redan är på tillbakagång, så jag har verkligen kunnat jobba hemifrån. Jag har t o m hittat ett programfel, som fått pengar att gå upp i rök om det varit sju torsdagar i samma vecka. Sådana fel är svåra att förutse, eftersom det väldigt sällan är sju torsdagar på raken.

Det började redan igår kväll. Jag började snörvla, klumpen bakom näsan växte och ögonen började rinna värre än vanligt. Det måste vara dundermedlet till ugnen, tänkte jag och skrubbade vidare. Efter över två timmar hade jag nedlagt mitt primära byte: Svärdotterns spis.

Tur att hon inte är som jag. Aldrig i livet att jag skulle ha låtit min svärmor hjälpa mig med städningen. Men Svärdottern, hon är bara tacksam. Likadant är det med mat. Min mamma brukade skicka med oss överbliven mat hem, när vi ätit hos henne. Det gillade jag inte heller. "Tror hon att vi inte har nått att äta, eller vad är det?"

Men Svärdottern blir bara glad över att jag brukar göra rejält med mat så att hon kan få med sig lite pytsar hem. Större portion ödmjukhet?

Tillbaka till snörvlet. Det var inte överkänslighet mot rengöringsmedlet utan ursprunget kanske är en infekterad hissknapp eller tvättmaskin. Vad vet jag? Det enda snuskiga jag är säker på att jag inte kommit i kontakt med är yogamattor. Jag är inte lagd åt det hållet.

Nu sitter jag här med whiskeysprucken röst under arbetsdagens sista skälvande minuter och har utverkat tillstånd att jobba hemifrån imorgon. Det var en enkel match när det bara är halvdag.

Mina två flickebarnbarn är 5 år och gillar prinsessor, Hello Kitty och rosa. Drömmen vore en Hello Kittyprinsessa tecknad mer åt Disneyhållet, klädd helt i rosa. Svärdottern har svårt att stå emot dotterns rosa önskningar hur opraktiskt det än är och följdriktigt går My omkring och ser smutsig ut. Om så kläderna tvättas varje dag blir de ljusrosa termobyxor aldrig fria från sin leriga ton.

Stella har också en del plagg i rosa och Tvåan brukar lägga fram dagens kläder på hennes säng. En morgon råkade högen bli helrosa och Tvåan sa

- Oj då, jag tror att det blev lite mycket rosa. Stella tog tag i hennes hand.

- Mamma, det är bra.

Annars köper Tvåan gärna kläder till Stella på Polarn & Pyret i samma stil som var högsta mode när hon själv var liten. Jag tyckte att kläderna var för dyra för vår budget och hon var gruvligt avundsjuk på sina kusiner som gick runt i manchesterjackor och tvärrandiga tröjor.

I helgen, när båda flickorna skulle återlämnas till sina hem, bytte de ytterkläder med varandra. Stella tog på sig Mys rosa jacka och mössa och My tog på sig Stella bruna manchesterjacka och röda mössa under fniss och skratt, tills My tittade sig i spegeln och sa

- Fy, vad jag känner mig ful!

Take the Quiz here!

Jag hade nog tur med vädret igår. Den här morgonen hade det varit livsfarligt att cykla. En tunn ishinna täckte gator, cykelbanor och trottoarer och jag kör inte med dubbat.

När jag är inne på cykling, så är det andra gången som Hanne Kjöller och jag delar åsikter och det är inte ofta vi gör det. För drygt ett år sedan ville hon ha nivåskillnad mellan cykelbana och gata. Det tycker jag är helt rätt och vill gå ännu längre; även nivåskillnad mellan cykel- och gångbana.

Igår handlade hennes ledarstick om framkomlighet och inkonsekvens i trafikplanerandet. Jag har, utan någon större framgång, försökt kontakta kommunens trafikingenjörer för att peka på specifika ställen där det ser riktigt korkat ut. Det är bara att hoppas att en ledarskribent på dn kommer längre.

Och när jag ändå är inne på klagomål, så fick jag svar på gnället till Guldfågeln. En lite lätt idiotförklarande kurs i kyckling.

Men det kan jag ta, bara värdecheckarna överstiger 49 kr.

Och nu hörde römokaren av sig och meddelade att handdukstorken sitter på plats. Bara goda nyheter!

Nu är det andra gången rörmokaren lämnar återbud till att sätta upp handdukstorken. Nåde honom om han inte kommer imorgon bitti! Inför fotograferingen av Svärdotterns lägenhet känns det som att den typen av detaljer borde åtgärdas.

Imorgon kväll gör Maken och jag en städräd, som ett bidrag inför försäljningen. Är det några som är experter, så är det vi. Min specialitet är kök, framförallt spis och kylskåp. Efter att ha säsongstädat Sälenstugor några gånger, vet jag precis vad som går att ta isär och var man ska göra en insats. Förresten är jag inte så dålig på badrum, heller.

Regnet vräkte ner under cykelturen till Skogskyrkogården. Jag hade köpt några blommor till graven och vanligtvis brukar det hänga spadar där man hämtar vatten, men inte idag. Lite fräckt att sno från en begravningsplats. Två gubbar höll på att kratta barr alldeles intill, så jag frågade om de möjligtvis hade en spade.

"Nej", sa ene mannen, "men jag har handskar, så jag kan gräva med händerna."

Han ställde sig på knä, drog av sig handskarna och började gräva. Det var verkligen snällt av honom. Den gamla ljungen och prydnadskålen såg fortfarande fräsch ut så de fick stå kvar.

Jag kände mig mentalt utmattad efter besöket och hade de inte regnat så hade jag stuckit hem väldigt, väldigt tidigt.

Idag hade jag tänkt vara snäll. Det höll inte så länge eftersom jag inte hittade vare sig cykelvajer eller cykelbelysning och jag höll på att stå på öronen med första tramptaget för att kedjan hoppat. Då är det lätt att bitterheten gör sig gällande igen.

Nu har jag gömt cykeln i arkivet och på hemvägen tänker jag använda pannlampan, som jag vann på stegtävlingen. Men inte i pannan, lite för mycket byfånevarning, utan på styret.

Planen för dagen är att jag ska använda delar lunchen till att ta jonnen till Skogskyrkogården, för att fixa till graven. Att ta sig dit kommunalt är för omständligt och gå tar för lång tid.

Jag drömde om Trean inatt. Det har jag gjort massor av gånger, men då har det alltid handlat om forntid och oftast har han varit liten. Den här gången utspelade drömmen i närmsta framtiden. Trean åkte gata upp och ner på Söder i Markos gamla Golf och letade efter fru och barn. Han kunde inte hitta vart de hade flyttat. Jag sprang på bilen vid Eriksdalshallen och förklarade vart familjen tagit vägen.

När jag undrade var han bodde numera, pekade han på prylarna i baksätet. Där låg vårt tält och en sovsäck och jag tänkte på nattfrosten.

Är kär i grodan på sängen.
Det är lite svårt att förklara, men på den platsen jag står när jag fotade dessa bilder, där är det en matta på golvet (lajmgrön). Sedan under tavlan bredvid sängen är det en nattduksbord och det som lyser lite rött på bordet är ett plastfodral med en bettskena. På natten finns det snarkare här.

På andra nattduksbordet ligger en påse med en stickning och bredvid en bok, som jag ska läst ut före den 8/11. Annars får Tvåan böta på bibblan. Under bordet ligger ett fodral (rött) med stickor. Bra att ha om någon glömmer sätta  in bettskenan.

Jag är ganska så nöjd efter att jag och Maken (mest jag) gjorde ordning en hel del.

(Jodu, Annaa! Så här ska ett coolt blogginlägg med coola bilder se ut. Då platsar man på startsidan för blogg.se. Kolla får du se.)

Regnigt och grått gör denna söndag till en typisk ickedag. Trist är bara förnamnet. Det är lite av barndomens Långfredag över stämningen och jag lät mitt sinnestillstånd gå ut över Guldfågeln. Jag brukar inte köpa halvfabrikat, men ibland är det praktiskt att ha något snabbt på lut i frysen.

Barnbarnen gillar kyckling och därför köpte jag ett paket med grillad lårkycklingfilé. Det var den vedervärdigaste sörja jag någonsin stött på; mest fett och slamsor, som var totalt oätliga. Värre än den omstuvade salladskycklingen, som pizzerior brukar erbjuda.

Kycklingen åkte i soporna och i ett mejl lät jag Guldfågeln få veta varför. Trots att jag druckit flera koppar varmt kaffe gjord med maskinen, som fick bäst i test.

Nu pågår planeringen för att håmstajla Svärdotterns bostadsrätt. Vad som ska ut och vad som ska in. Och framförallt, vad som ska åtgärdas. Det första som sticker i ögonen när man kliver över tröskeln, är den trasiga dörren till Mys rum. Den var trasig redan när de flyttade in och nu är det så dags att göra något åt saken.

Det kanske skulle fungera att byta den mot dörren till duschrummet på nedervåningen. Då blir inte första intrycket så negativt. Ett annat alternativ är att köpa en ny dörr, men hur hittar man en som liknar de två andra dörrarna i hallen.

Eller så gör man både ock. Ersätter duschrumsdörren med en ny och flyttar den hela dörren till Mys rum. Det är sådana handfasta problem som snurrar runt i mitt huvud.

Det var fortfarande mörkt när den lilla kvinnan rundade Åhléns för att ta sig an Skanstullsbrons uppförslut. Motvinden och duggregnet var som en nästan ogenomtränglig vägg, men efter några meter orkade hon lyfta blicken mot söder. Där vilade jättetutten i ett varmt rosa sken, halvannan kilometer bort.

Ja, Globen gör mig glad under Rosa-Bandetkampanjen. Men en insändare i förra veckan ondgjorde sig över att halv- och helgamla kvinnor i I-länder får en hel månad av välgörenhet varje år. Världens barn fick hålla tillgodo med en helg. Tanterna har åtminstone fått leva, men vilken framtid har Världens barn? Det tyckte han var orättvist.

I helgen ger man tillbaka den stulna morgontimmen, så det kommer att dröja 25 dagar tills morgonen blir lika mörk igen.

Ibland - eller kanske ofta - undrar jag hur folk tänker. Och om de saknar filter mellan tanke och tal, som grannen ovanför t ex. Jag hade sällskap med henne i hissen. Vi stod där och trängdes; jag med min fullpackade ryggsäck och hon med två papperskassar från Konsum.

Vi började småprata om vad vi tyckte om den nyrenoverade butiken och snabbkassorna, som inte är så snabba eftersom kunderna själva ska sköta dem. Då säger grannen:

- En sak som är bra med de nya kassorna är att man aldrig behöver betala för kravmärkta grönsaker.

Va! Fattar hon inte att hon stjäl från oss andra genom att markera en billigare vara och på så vis komma undan med ett lägre pris?

Jag lever egentligen inte. Asså leva leva. Inte om man ska tro en 31-åring. Hon hävdar bestämt att man lever högst 50 år, om man inte är Madonna vill säga. Då får man av någon anledning ytterligare 10 år. Resten av tiden andas man bara.

Och inte blir man bjuden på lunch heller utan man får vackert pynta för maten själv. Så det blir lite rester från gårdagens lunch. Och inte får man mingla med kändisar heller. Bara samma gamla vanliga lunchsällskap, om de fortfarande vill ha mig.

Vill ni kolla på folk som verkligen lever, gör det hos Katrin Z. Det gjorde jag.

eller Skanstull om man så vill.

Varför är mina tuggummin alltid blågrå när jag spottar ut dem?

Efter fikat brukar jag ta ett tuggummi för att känna mig lite fräschare i munnen. Ja, jag vet att jag gått på Extra-reklamen. Men Wrigleys måste ju få lite valuta på investerade pengar. Hur som, nu när eukalyptussmaken gått förlorad och det är dags att förpassa tuggummit i soporna, så är det lika blågrått som vanligt. Trots att det var vitt från början.

Jag har under flera års tid gjort experiment i ämnet när Maken och jag har varit på bilsemester. Då äter och dricker vi samma saker, i stort sett, och vi har suttit i bilen och stoppat in varsitt tuggummi samtidigt, tuggat och tuggat, för att spotta ut respektive tuggummi samtidigt.

Resultat: Makens tuggummi är gräddfärgat medan mitt som vanligt är blågrått. Hur kan det komma sig?

Det här var något av det roligaste jag läst på länge. Finns det någon rotel för frivilliga i Prosapolisen? I så fall ställer jag upp som volontär på direkten. Svenska deckardrottningar måste vara rena guldgruvan.

Det kanske är så att Gud vill och hängslena håller, för idag fick Svärdottern en anvisning om lägenheten på Skånegatan. Men inte i den fastighet vi trodde utan i en närmre Vita Bergsparken. Enligt beskrivningen är det också ett funkishus byggt på senare delen av 1930-talet.

Så imorgon använder jag lunchen till att inspektera våningen tillsammans med Svärdottern. För det måste väl vara en våning. Lägenheter, det är bostäder utanför tullarna. Eller det är nog bara lägenheter på Östermalm, som är våningar. Bostäderna på Söder är alldeles för små och tar sällan upp ett helt våningsplan. Hursomhelst, spännande blir det. Och jag är glad att hon ville ha mig med.

Får/tar hon lägenheten på Skånegatan, så kommer raskt nästa lilla aber: bostadsrätten hon bor i. Hur får man den såld i dessa kristider? Och inom rimlig tid. Den aktuella hyreslägenheten är tillgänglig från 1 december. Så snabbt går det knappast att sälja.

Och till vilken prislapp? Hur krisigt det än är så tror jag inte att det blir förlust. Läget är så pass attraktivt och de egna lånen är inte uppe i den senaste tidens fantasisummor.

Blir det dubbla boendekostnader några månader, så får vi ta det som det kommer. Huvudsaken är att bostadsfrågan får en vettig lösning på lång sikt.

Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod.

Denna morgon blev jag plågad i mer en dubbel bemärkelse. Först ut, redan kl 07:30, var tandhygienisten, som påstod att mina tandfickor var djupare än någonsin. Så hon tog raskt på sig ett par ceriserosa handskar, gick bort till arbetsbänken och vässade sina otäcka redskap.

Bara det ljudet av kallt stål mot slipsten gav mig kalla kårar längs ryggraden. Sen drog hon elegant på sig munskyddet och i samma veva slog hon på radion. Där kom smäll nummer två: Radio Rix morgon-zoo. Är det något jag avskyr, så är det klämkäcka människor som spelar musik jag inte valt redan före frukost. Det kallar jag avancerad tortyr.

Under en timmes tid filade människan och petade och filade ännu mer, tills det smakade slakteri i hela truten. Blodet rann längs mungiporna och som grädde på moset ville hon ha 925 för besväret. Som om nöjet var på min sida.

Dessutom hann hon inte med hela garnityret utan jag måste dit igen.

Som det här t ex. Jag trodde att jag var svartlistad, som den femte uteblivna kvinnan, så många gånger som jag missat kallelsen. Som en stackars lågutbildad sate, som inte begriper sitt eget bästa. Som inte har råd att ta ledigt från jobbet. Eller vars anställning inte tillåter läkarbesök på arbetstid. Eller har språksvårigheter.

Denna gång lovar jag att dyka upp på reserverad tid, trots att brevrubriken är skriven i Comic sans serif. Något som borde vara förbjudet i korrespondens från offentliga instanser.

När jag ändå är inne på underliv, så finns det vissa saker som irriterar mig, nämligen kvinnor som tror att deras besvär är av allmänt intresse. Sån är Syrran. Eller snarare var. Och i kombination med att vara superplanerad, kunde hon hålla ämnet igång både före, under och efter.

- Vad säger du, ska du inte hänga med ut i Skärgården nästa helg? Jag har hört att det är jättevarmt i vattnet.

- Nej, det går inte! Då har jag min mens.

Sen kom det långa haranger om vad den kunde ställa till med, så både Brorsan och jag var glada över att det var hon som hade sin mens och inte vi.

Min nya kollega är lite åt det hållet. Varje gång det är dags så är det ett ojande utan like. Gärna toppat med migrän och andra plågor. Jag kanske är hjärtlös; men måste jag få veta alla detaljer.

Ibland får jag känslan av att för sådana kvinnor ökar gnällkvoten med åldern. För att tala om att de minsann fortfarande är fertila.

Ikväll ska jag lägga mig tidigt, det lovar jag! Klockan 03:11 vaknade jag med ett ryck och sen var det stört omöjligt att somna om. Så nu sitter jag bara och gäspar och väntar in uppgifter från en bank så att vi kan gå vidare med det mindre Jössesprojektet under morgondagen.

Min chef har rymt till soligare trakter och jag är tillförordnad under tiden. Vanligtvis inte en särskilt betungande uppgift. Kalla till möten, attestera fakturor, skicka kryapådigmejl och annat smått och gott. Det är bara om det skulle krisa, som det kan bli jobbigt.

Det är nog därför jag får hobbychefa när det behövs. Jag har inga problem att fatta beslut. Två av kollegorna är inte så gamla i gården så de har inte hela kartbilden klart för sig. Återstående kandidat tycker inte om att ta beslut. Trots att han är mer kompetent. Han vill helst att någon annan ska säga vad han ska göra, när det hettar till.

Och då tar jag på mig den uppgiften. Även om jag kan komma att bära hundhuvudet för konsekvenserna. Men som jag brukar säga "Den som inget gör, han inget förstör".

Dessutom pågår det en folklig kampanj över hela stan. På lyktstolpar, elskåp och brevlådor sitter det etiketter om Folke. Alla i teckensnittet Courier New.

Kanske, möjligen, eventuellt eller om Gud vill och hängslena håller kan Svärdottern ha en liten, liten chans på en trea på Skånegatan. Sånt måste utnyttjas. Först med en middag på grekrestaurang, efter det inspekterade vi trapphus och allmänna utrymmen och sen med en fika på Chutney, inte långt från funkisfastigheten i fråga.

Under fikat lekte Stella och My Farfars kalsonger och alla bidrog med frågor. Flickorna skrattade högljutt. Och när jag frågade om vad jag hängt upp, som vardagsrumsgardiner kom det självklara svaret i kör

- Farfars kalsonger!

Men inget efterföljande skratt, utan My stannade upp och frågade

- Har du verkligen gjort det?

Till och med när det är uppenbart att jag skojar tror barnen att jag är allvarlig.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att vi fortfarande är gifta, Maken och jag. Som i morse t ex. Han skulle iväg på ett möte kl 9:00 och jag såg fram mot en sovmorgon och vad gör människan? Han sätter självklart telefonen på ringning. Men går han upp när den ringer? Nej, han snoozar. Det värsta jag vet. Var nionde minut hörs Sovjets gamla nationalsång. I en timme. Man kan bli galen för mindre!

Nu är ordningen återställd. Jag har t o m "lagat" diskmaskinen. Stol, hantlar och diverse vristtyngder får nya användningsområden. Så huset är städat, tvätt- och diskmaskin brummar hemtrevligt och jag ger mig ut på stan i det vackra höstvädret.

Idag känner jag mig sliten. Kan det vara efterverkningar av allt stegande eller beror det på att gårdagen var en alldeles ovanligt intensiv arbetsdag? Herrejössesprojektet tvingade mig att arbeta 10 timmar. Sånt tar på krafterna.

Och inte blev det bättre av att vi storhandlade med Tvåan. Det var år och dar sen senast. Som vi storhandlad, alltså. Coop har öppnat en ny stormarknad där gamla juvelbagaren hade sina lokaler i Västberga. Trevligt ställe och lagom stort.

- Jo, först måste vi få en avi.

- Varför kom det ingen avi idag?

- Först måste någon ha skickat ett paket.

- Men varför har ingen skickat något paket?

- Jamen, jag har inget köpt något Fabuland på några dagar.

- Varför har du inte köpt något, då?

- För att jag inte har vunnit någon auktion.

- Varför inte det?

- För att andra har velat betala mer än jag.

- Varför ...

I all oändlighet. Åtminstone hela vägen hem.

Det är tur att äran finns. Annars hade det inte varit värt att vinna stegtävlingen. För ett snitt på 25 000 steg/dag fick jag två böcker, en "Så får du balans och kommer ur stressträsket" (typ snömos) och en "Så kommer du igång med motion". Plus en pannlampa.

Jag kunde ha valt hantlar, handfjädrar och gummirep istället. Men sånt har jag redan, så det fick tvåan ta. Hennes resultat var mer än 100 000 steg sämre totalt.

Så nu behöver jag aldrig mer ställa upp i någon framtida tävling. Inte förrän någon knäckt mitt rekord.

När Maken jobbade som förskolelärare brukade de inleda föräldramötena med

- Om ni lovar att tro på hälften av det, som barnen säger har hänt på dagis, så lovar vi att göra detsamma om det som ska ha ägt rum hemma.

Härom sistens satt ett av barnbarnen och petade sig i näsan och kom helt plötsligt med frågan

- Vet du var jag har sett att mamma har lagt snorkråkor?

- Nej, det vet jag inte. I en näsduk, kanske

- Bakom soffan.

- Och vet du vad pappa gjorde en gång?

- Nej, det vet jag inte heller.

- Han la en buse i blomkrukan.

Så om jag nu ska använda den gamla förskoleformeln: vad är sanning? Att mamma släpper ner busar bakom soffan eller att pappa har berikat blomjorden?

Ica:s tidning Buffé låg på hallmattan tillsammans med bonuskupong och rabattkuponger. En nyhet "Mina varor" gav mig lätta rysningar.

"Nu får du som är stamkund lägre pris på just de varor du brukar köpa. ICA är först i världen att testa personliga erbjudanden till alla våra stamkunder. Vi kallar det "Mina varor".

Många kunder har hört av sig till oss och sagt att de vill ha erbjudanden på de varor de brukar handla.

Vi har lyssnat på önskemålen och gjort ett test under fem månader i Östergötland. Där har 75 000 av ICAs stamkunder fått individuellt anpassade erbjudanden. Det blev en så fantastisk succé att vi nu provar Mina varor i hela Sverige."

Jag tycker inte om att man lagrar uppgifter på vad jag handlar för att komma med rätt erbjudanden. Det kusliga är att alla utom en av varorna (fryst pizza) är sådana jag köper. Även om hemsidan bedyrar att man iakttagit alla gällande regler och att jag kan avbeställa tjänsten, så finns uppgifterna där.

Skulle jag dö knall och fall, kan jag tänka mig att mina konsumtionsvanor skulle vara intressanta för försäkringsbolag t ex.

Nej, riktigt så var inte rubriken på kortet i Algas Nya Finansspel. Men vi syskon tyckte det lät roligare än Baisse på börsen. Speciellt som det betydde att 50 % av kapitalet gick tillbaka till banken.

Idag har tydligen börsen ryckt upp sig några procent, men min stilla undran är: Varför får man aldrig veta att det är goda tider medan de pågår? På 1980-talet t ex. Inte hade jag en aning om att det var det glada 80-talet. Nej, vi bodde i förorten och vände på slantarna precis, som våra grannar. Och tur var väl det för våra barn, eftersom ingen annan heller hade råd med märkeskläder, trots de goda tiderna.

Även senaste åren av goda tider har gått min spårlöst förbi. Inte så att vi behövt vända på slantarna, men det trodde jag mer var vår egen förtjänst. Att vi inte levt över våra tillgångar och inte har ett öre i lån. Och inte heller har vi kunnat bli av med något i börsfallet. Den som inget har, har så mycket mindre att förlora.

Och är inte den ekonomiska krisen lite väl upphaussad, om man säger?

Årets nutidsorientering kändes lite väl enkel. Och nu aviserar Blondinbella att hon tänker ta bloggpaus. Hon som var en av frågorna i testen. Kan hon verkligen lägga ner nu när hon, med dn:s hjälp, fått gratisreklam riktad till alla Sveriges tonåringar? Det vore ju som att tacka nej till snuskigt mycket reklampengar.

På Youtube finns det en snutt med Johan Glans som nog ar det roligaste han presterat. Speciellt delen om ålder, godis, kaffebröd och mazariner. Idag fick jag känningar åt det hållet. Inte på grund av begär efter sötsaker, utan orsaken var ett telefonsamtal.

Tvåan ringde medan jag stegade iväg längs Årstaviken mot Åhléns (köp 5 betala för 4). De ville äta lunch och sen ta sig ut i svampskogen. Då höll jag på att avsluta samtalet med en i mitt tycke typisk pensionärskommentar: "Tack för att du ringde!"

Både min mamma och min svärmor sa alltid så på ålderns höst. Det kändes lite deppigt på något sätt. Ringde jag så sällan? Kanske. Eller kände de sig så tacksamma över att fortfarande "få vara med"? Jag vet inte, men själv blev jag glad över erbjudandet att följa med ut bland lavar och mossor. Maken skötte barnvakteriet på Tekniska museet.

Skörden var blygsam, men det fanns fortfarande blek taggsvamp, kantareller och trattkantareller i Södertörns skogar.

Tvåan med familj skulle till äta middag hos några som nyligen fått barn.

- Vad ska flickbarnet heta? undrade jag.

- Sascha.

- Va, det är ju ett pojknamn.

- Åh, det är bara tanter som kommer med såna kommentarer!

- Tack för att du ringde! sa jag.

(Svamppromenaden skördade bara 2000 steg, medan vandringen till och från Ica gav 3000.)

Gamle Franz Müller ringde Wolfgang Sperger, chefen för Hofbräuhaus i München och sa:

- Vad får jag för ett tips, som garanterat ökar ölomsättningen med 25 %?

Efter några minuters förhandling kom de överens om en summa.

- Nå, säg nu vad som skulle åstadkomma den ökningen, sa Sperger.

- Fyll glasen ända upp!

Ungefär så kändes det med senaste filminköpet, Min vän Charlotte, en barnfilm. Affärsidé: Sälj samma historia flera gånger. Inte ett ord på fodralet om att det var samma story som Fantastiske Wilbur. En film som vi redan har och som barnen sett åtskilliga gånger.

Nu har jag kollat i kvittopärmen. Diskmaskinen är 8 år och två veckor och kostade 10 000 kr. Det var dyrt, så mycket mer kostar inte en ny idag. Men snålheten är uppfinningarnas moder. Det går att få igång diskningen genom att luta en stol mot luckan och lägga något tungt mot ryggstödet.

Jag har skickat iväg Maken och barnbarnen, för att röja upp lite i förödelsen. Allt levande skräpar, som bekant. Ju livligare desto skräpigare. Och i kombination med lördagsgodis, chips och nötter blir resultatet outhärdligt för an smulallergiker.

Dessutom kom Ettan hem från USA med två bautapaket till barnen. Förpackningar i förpackningar i förpackningar till förbannelse. Men barnen blev glada.

Vanligtvis städar jag lördag förmiddag. Kanske en liten tur med dammsugaren på torsdagskvällen, mer är det inte. Men med två barn inomhus måste jag veckostäda varje dag för att hålla normal standard. Inte konstigt att vi hade det stökigt förr i världen.

Nu ska jag ge mig ut på stegtävlingens sista skälvande och ta de sista vinnande stegen.

Hade man mer kläder för i världen eller hade man färre garderober? Inte vet jag, men jag kommer ihåg att växlingen mellan sommar- och vinterkläder var ett mindre projekt. Allt skulle vädras eller tvättas innan man hängde undan paltorna.

På husfasaderna, oftast vid balkongen, finns det små ställningar där man hängde kläderna. Nu för tiden ser jag sällan att någon använder den. Vår klädställning sitter vid sovrumsfönstret mot gården. En vädring mot Hornsgatan är inte att tänka på. Maken brukar använda vår till att vädra sandalerna. Har vi dem inomhus, sticker det så i ögonen.

Idag har jag officiellt skiftat till vinter. Nej, jag har inte hängt undan några kläder. Däremot sängkläder. Undan med de tunna täckena och in med de tjocka dunbolstrarna. Ännu vintrigare känns det eftersom man är tvungen att ha tända lampor mitt på dagen.

Dagens middag blir en gammal 70-talsnostalgi, Jambalaya, hämtad från min tunna receptpärm. Lite kycklinggryta kanske skingrar grådiset och den 100%-iga luftfuktigheten.

Annars kan jag meddela att diskmaskinen pajat. Inte kul alls. Förra gången kostade lagningen över 2000 kr. Då var det lilla diskmedelsluckan, som inte öppnades och det krävde ett nytt kretskort. Den här gången är det själva luckan till diskmaskinen, som inte går i lås. Då går inte diskningen igång eftersom luckan är öppen.

Då är frågan: Ska vi laga eller köpa ny? Jag skulle gissa att maskinen är 6 år vid det här laget.

Vi har delad vårdnad. Treans barn ska sova över hos oss även den här helgen. Svärdottern är piskad att jobba extra. Bolåneinstitutet lägger sig i eftersom Trean stod med som låntagare och de ville inte göra henne till ensam låntagare med mindre än att hon jobbade två helger i månaden.

Så nu kommer vardagsrummet att förvandlas till ett slagfält. Massor med kuddar och filtar kan bli vad som helst. Ihop med soffborden blir de till flotta villor och slott. Tillsammans med sofforna kan de bli nöjesfält eller lekland med rutchkanor. Eller ruschellbanor, som de säger efter att de började på dagis.

Förra helgen gjorde My en skylt, som sitter på vardagsrumsdörren.

Jag tror att de trivs hos oss.

Jag tjänar mest, jobbar mest, både borta och hemma. Ändå gör jag av med minst.

Och det är mitt eget fel. Säger motparten.

Nu leder jag stegtävlingen stort och det är egentligen inte så bra. De flesta andra har tappat motivationen eftersom det är omöjligt att gå ikapp mig nu när det bara är några dagar kvar. Bara sjukdom eller olycka kan stoppa mig.

Nästa vecka är det prisutdelning och jag börja fundera över tacktalet.

"Den här utmärkelsen var varken oväntad eller oförtjänt! Och inte tycker jag att jag har någon annan än mig själv att tacka för prestationen. Inte mamma, hon satt mest i hörnet av röda plyschsoffan och filade naglarna. När hon inte städade. Inte heller pappa, honom såg jag inte röken av under hela min uppväxt.

Kanske Maken, eftersom jag har kommit hem halvannan timme senare än vanligt. Men han har inte gnällt det minsta över det. Tror jag det! Då har han kunnat häcka framför min dator och spela Mah Jong ifred.

Nej, det är nog uteslutande mig själv jag ska tacka. Som jag har travat Årstaviken fram och tillbaka. För att inte tala om Söder Mälarstrand. Eller Norr Mälarstrand och Västerbron. Det finns knappt en trottoarmeter på Söder, som jag inte satt mina 39:or på.

Alla dessa uppoffringar! Nya Asics för dryga tusenlappen. Strumpor och strumpbyxor har slitits ut på nolltid. Ja, jag har till och med offrat komptid genom att komma senare och gå tidigare. Totalt en timme per dag. Så jag är verkligen en värdig vinnare.

Mamma, sa redan när jag kom hem med mitt första skolbetyg: Den här flickan kommer att gå långt! Och visst hade hon rätt på sätt och vis."

När jag var 15 kunde man gå till arbetsförmedlingen och få ett jobb. Inte precis få ett jobb, men man kunde titta på listor med lediga platser. Arbetslöshet, det fanns inte i sinnevärlden. Ville man jobba, så fanns det jobb. Till och med sommarjobb.

Ett sommarlov gick jag till arbetsförmedlingen och på listan över sommarjobb stod det:

"Lunchvärdinna önskas tre veckor i juli. Arbetstid 7:30-15:00. Kontakta Ann-Marie Carlsson"

Det gjorde jag och blev erbjuden jobbet på Enskilda Bankens lunchrum och fick 4:50/timme för besväret. Jag lärde mig en massa på de där veckorna. Till exempel att tjejen, som gjorde precis samma jobb som jag hade 50 öre mer i timmen "bara för att hon jobbat där en sommar tidigare". Att Direktionen åt i egen matsal, mycket finare än den jag jobbade i. Med riktiga servitörer.

Men framför allt vad man skulle undvika. Som den berusade kocken. Eller pytt i panna. Den var verkligen hänt i veckan. Ännu värre: stuvad pytt i panna, sista utposten i en pytt i pannas liv. Var den dessutom gräddstuvad av en berusad kock kunde vad som helst ingå.

Vi lunchvärdinnor sprang som skållade råttor. Först skulle borden dukas och brödkorgarna placeras ut. Det var bordsservering som gällde, med ett par olika rätter att välja mellan. Bankpersonalen åt i olika omgångar och vi dukade om borden efter varje skifte.

Lunch ingick, men efter att ha burit in och ut dagens olika rätter var jag inte minsta sugen på mat framför allt inte på att gå in på den berusade kockens domäner.

Efter tre veckor hade jag dessutom lärt mig att restaurangbranschen inte var något för mig.

Jag begriper, som vanligt ingenting. Ändå jobbar jag i bankvärlden. Efter finanskrisen på 1990-talet gjordes hela clearingsystemet om. Det var ett riktigt Herrejössesprojekt, allt för att undvika att om en bank fallerade så skulle den dra med sig alla andra banker. Man ville helt enkelt komma ifrån en dominoeffekt.

Principen i det hela var att innan en betalning levererades till en mottagare så skulle kontoförande bank ha skickat motsvarande belopp in i Rix. Alla betalningar skulle ha täckning innan de bokfördes. Konstigt nog hade det inte varit så.

Oj, vad vi fick lägga om i våra system. Allt skulle vara klappat och klart senast klockan 8:29, annars flyttades clearingen till nästkommande bankdag. Så mycket tid som vi la ner på detta och nu känner jag mig lurad. Det är inte alls ett nollsummespel och fortfarande kan tydligen en banks fall få hela konkarongen att falla ihop som ett korthus.

Eller så är pengarullningen ungefär som ett cirkusnummer. En jonglör, som har ett gäng snurrande tallrikar på varsin pinne. Så länge han hinner med att kuta runt och snurra på tallrikarna sitter de kvar på sin pinne. Men förr eller senare är det någon tallrik i utkanten som han missar och till sist står han där bland skärvorna.

Eller så är finanserna ett pyramidspel ...

Eller så säger jag som Pirkko på jobbet: Vad vet jag, mitt gamla luder?

Barn gillar tv och de gillar musik och tävlingar. Så nu har vi börjat titta på program, som vi tidigare zappade oss förbi. Idol t ex, har vi tidigare bara sett ögonblick av. Den här säsongen har vi sett åtminstone hälften av programmen. Diskussionerna med Noa och My blir så mycket mer givande då.

Igår kväll såg vi Stjärnor på is ihop med barnen, som sov över här. Änkan gick ut med kompisen Emma och jag hoppas att hon kunde vara en Gladare Änka för en stund. Programmet fungerade utmärkt som sömnpiller för de små, men Gynnings otäcka röst höll mig vaken. Kan ingen ta bort henne?

Dagens väder inbjuder inte alls till uteliv, så det har inte blivit många steg. Bara en tur till Åhléns för att jag blev så vansinnigt sticksugen. Raggsockor i Skole-garn fra Bestemor. Kan det bli hemtrevligare? Ja, med en brasa i öppna spisen och en ångande toddy på soffbordet. Tyvärr har jag varken spis eller toddy. Däremot två soffbord.

Så nu är jag på jakt efter en bra (=enkel) stickbeskrivning eftersom det var år och dar sedan jag stickade strumpor.

Det var minst ett halvår sedan jag klippte mig, men i veckan blev det äntligen av. Och det var på tiden för jag såg inte klok ut. Orsak numero uno är ett telefonsamtal. Makens jobbmobil ringde en lördagsmorgon och jag trodde att det var den privata så jag svarade. Det var lokala frissan som hade problem med elen.

- Ingenting fungerar!

- OK, men har du kollat säkringarna?

- Det är klart att jag har!

Men det hade inte det lilla livet utan en av huvudsäkringarna hade gett upp. Då kom Maken med det skamliga förslaget att hon skulle klippa mig gratis nästa gång. Jag gillar inte sånt. Det tar emot att kräva rabatter som någon annan fixat. Därför har det dröjt så länge innan jag kom till skott.

Frissan var rosigare på kinderna än hon brukar vara och magen putade. Dessutom hade jag med mig Stella, så för omväxlings skull konverserade vi; graviditet, barnledighet, barn, barnomsorg, mormorsrollen m m. Lätta ämnen med många infallsvinklar.

Så kom frågan: Hur många barn har du?

En löjlig tanke kanske men jag har tänkt på det; ska jag säga tre eller två och bestämt mig för att svar tre. För nog är jag väl trebarnsmamma, trots allt.

(Nej, jag bakar inga kanelbullar längre. Inte sen efterfrågan försvann och pärlsockret inte är som pärlsockret brukade vara.)

Jag är förmodligen inte klok på en enda fläck. Gissa vem som leder stegtävlingen? Jo men visst, det är jag det. Lille Ludvig är detroniserad med råge. Vecka 39 fanns han inte ens med på 10-i-topp-listan.

Idag hade vi ett kundbesök på Hemvärnsvägen i Solna på eftermiddagen, så jag knallade därifrån och hem. Hur långt det är vet jag inte men det tog prick två timmar och nu börjar jag ledsna på det myckna spatserandet. Framförallt gör mina fötter det.

Dagens resolution: Vinner jag den här tävlingen totalt, så kommer jag aldrig mer att ställa upp igen. Varken i lagtävlingen eller individuellt. Mina lagkamraters insatser är för sopiga, även om de ryckt upp sig något. Och har jag vunnit individuellt en gång, så har jag inget mer att bevisa.

Det är som om människans inbyggda klocka aldrig gällt mig. När jag var liten trodde jag aldrig att jag skulle bli stor; men det blev jag. Då övergick jag till att tvivla på att jag någonsin skulle komma i puberteten; men på min trettonde födelsedag togs jag ur den villfarelsen.

Senare var jag säker på att jag aldrig skulle bli med barn; men innan jag var 21 var Ettan på väg. Då var övertygad om att han aldrig skulle komma ut; men det gjorde han trots allt i vecka 43. Åren rullade på och jag invaggade mig själv i tron att jag aldrig skulle bli en klimakteriekärring; men även där gick jag på pumpen.

Nu lever jag vidare i den fasta förvissningen att jag aldrig kommer att dö.

Det snurrar saker omkring i mitt huvud. Tankar stora och små. Ibland poppar det upp en sång. Är den bra sjunger jag med, annars försöker jag byta skiva. Idag dök Olle Adolphsons visa om Gustav Lindström upp under morgonpromenaden.

När jag kom till versen

Och Werner Johnsson, som räkna med att på Söder få bli gamling,
han sitter numera uti Vantörs församling!
Men hanses hus som låg ner på Brännkyrkagatan,
där är det slut, där schaktar dom ut för nå'n sorts kontor!

då slog det mig att det här är en historieförfalskning. OK, man rev en massa kåkar och flera av dem i onödan. Men på Brännkyrkagatan finns inte en enda kontorsfastighet. Bara bostäder så långt ögat når. Och det är jag glad för.