frktjatlund

Målarna blev klara idag. Fondtapeten återstår och den får vi nog inte förrän nästa vecka. Men nu kan i alla fall den lilla bibliotekarien skrida till verket.

Maken var fisig nog att ringa och meddela att han minsann tänkte gå på gratisbio. Nu när vi äntligen skulle kunna bringa ordning i tingen. Som straff tvingade jag honom att se den här lilla filmen. Det är ett klipp från ett holländskt program som handlar om misslyckade operationer. I det här fallet har en man av misstag fått testiklarna bortknipsade. (Glöm inte att ha ljudet på)

Nu är det jag som säger WOW! M har varit riktigt flitig under eftermiddagen. Alla bokhyllor är på plats, sofforna har fått ny placering och dammsugaren har kommit fram ur sitt gömsle och även använts.

Mardrömmen för en som kör högst varannan månad. Och när jag kör, vägrar jag köra bilen ur garaget. Den som har garageplats i innerstan förstår vad jag menar.

Jag gruvar mig redan. Rätt som det är blir vi tvungna att byta till Microsofts nya operativsystem och med det följer också nya Officepaketet. Det kommer att bli ett litet helsicke att göra om egna, gamla program så de funkar ihop med alla nymodigheter.

Ettan och M var på gårdagens lansering på Centralen. M var vederbörligen imponerad och kom hem och sa Wow! Kanske kvalitetstid med sonen och några öl på lokala puben efteråt, spädde på känslan.

Men jag känner inget Wow, bara Puh!

Nästa kapitel i nioåringens borttappade plånbok

Nu har stationsbefälet hört av sig till pojkens pappa. En man anställd hos polisen, säger sig ha stoppat ner plånboken i ett kuvert och postat den till ägaren.

1.      Hur korkad får man bli?

2.      Sen när skickar man pengar i vanliga brev?

3.      Hur genomskinliga förklaringar kan man komma med?

4.      Har man inga regler för hantering av upphittat gods?

5.      Borde inte människan i fråga bli personligen ersättningsskyldig?

6.      Hade han trevligt på puben?

Pappan undrade vad stationsbefälet tänkte göra åt saken.
– Jag får väl skicka ut ett PM.


Nej, på dem bara frk P. Häng ut dem i media, lokalblaskan skulle jubla!

Folk ljuger om så fåniga saker. Varför slå blå dunster i andra om vilka böcker man läst? Det skulle enbart vara pinsamt om någon kom med en kontrollfråga, som avslöjade att man bara bluffade. Dags för sanningens minut, alltså.

1. "Jack" av Ulf Lundell.
   Sure, han är ju i min ålder och en granne. Fast han var inte granne när jag läste boken.
2. "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
   Alla gånger, flera gånger och hela serien.
3. "Hemsöborna" av August Strindberg.
   Visst! Vem kan glömma inledningen ” Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus …”
4. "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson.
   Sure, baby.
5. "Röde Orm" av Frans G Bengtsson.
   Självklart!
6. ”Arn-böckerna av Jan Guillou.
   Ansedda böcker? Nix, ändå försökte jag. Jag pallar inte Guillous självgoda böcker. Och skulle det vara någon större impfaktor att orka?
7. "Sagan om ringen"-trilogi av JRR Tolkien.
   Första boken, ja. Men genren är inte min favorit.
8. "Krig och fred" av Leo Tolstoj. Vet inte.
   Jag påbörjat och fullföljt diverse ryska böcker, men kommer inte ihåg hur det är med den här.
9. "Svindlande höjder" av Emily Brontë.
   Nej.
10. "Män är från mars, kvinnor från Venus" av John Gray.
    Nej, jag visste inte att den tillhörde litteraturen med stort L.
11. "1984" av George Orwell.
    Flera gånger och det frivilligt.
12. "Lysande utsikter" av Charles Dickens.
    Tvärsäkert ja!. Jag hade en Dickensperiod i tonåren då jag läste varenda bok.
13. "Harry Potter och de vises sten" av J K Rowling.
    Nej, för gammal.
14. "Jane Eyre" av Emily Brontë.
    Nej, för ung. Och varför finns det med två alster av henne?
15. "Da Vinci koden" av Dan Brown.
    Nej, är inte intresserad av ovetenskapliga spekulationer.
16. "Anne Franks dagbok" av Anne Frank.
    Flera gånger.

Vi lever i självförvållad misär. När M baxade ut sofforna i hallen, ställde han dem på varandra mitt för städskåpet. Nu har det snart gått en vecka utan att jag kunnat ta fram dammsugaren. 

Hantverkarnas insatser hittills: golvet slipat och lackat, väggarna spacklade, idag spacklades taket och snickerierna målades. Det går framåt för varje dag, men det känns inte så feng shui att ha det som vi har det nu.

I morse hade jag tre sökproblem: tröja, underbyxor och benvärmare. Jag kan bara glänta på byrålådorna, eftersom plymåer och soffkuddar är i vägen. Jag hittade en användbar tröja, som hängde på en garderobsdörr, sista paret brallor i torktumlaren, men benvärmarna gick jag bet på. Trots att jag använde dem senast i lördags.

I M:s garderob hittade jag ett par gamla yllestrumpor från ÖB . Det var sista gången han såg dem. Innan han hann protestera klippte jag helt sonika av fötterna på strumporna och så skapade jag mig ett par nya, grå benvärmare.

På vägen hem köpte jag några nya trosor och om jag lägger dem i kylskåpet så ska förhoppningsvis inget fysiskt hinder stoppa mig från att ha ett par fräscha exemplar inför morgondagen.

Nu har saker flyttats igen och den rena disken i diskmaskinen får stå där den står. Soffborden och högtalarna är i vägen.

Välkommen till kärring.blogg.se. Ja, precis så nedlåtanden kan M uttala sig om mitt bloggande. Om bokstaven ä tilläts på bloggen skulle jag skaffa den url:en. Alternativet skulle kunna vara kaerring.blogg.se eller karring. Kan tanter blogga så ska väl en liten kärring kunna hänga med.

Tillbaka till bokhyllorna. Varken i M:s föräldrahem eller i mitt eget spelade böcker någon särskilt stor roll. Svärmor läste knappt några romaner, vad jag vet. Min Styvfar fick årets Torsten Ehrenmark i julklapp och ibland en Stieg Trenter. Mamma höll sig till Allersromaner, som kastades. Inget att sätta in i någon bokhylla, med andra ord.

Därför gjorde min svensklärares vardagsrum djupt intryck på mig. Hela långväggen var fylld med böcker. Inte en enda prydnadssak eller vitrinskåp. Hon hade till och med en tidskriftshylla med intellektuella magasin. Sånt vardagsrum ville jag också ha!

Vårt vardagsrum har inte imponerat på andra än barn eller analfabeter. De läskunniga är lätt kunnat se vilka ytliga typer vi är. En liten flicka gapade stort när hon kom in till oss och frågade: Har ni verkligen läst alla de här böckerna? 

Vad har vi behållit?
Jag har inte haft hjärta att kasta Nobelpristagare. Inte heller gamla böcker av arbetarförfattare. Barnböcker får också vara kvar. Speciellt om de ingår i serier som Anne på Grönkulla eller Lilla huset på Prärien. Skolbussen Skumpa Dumpa tar bara upp några hyllmillimeter, så den överlever än så länge.

Dr Spocks The Common Sense Book of Baby
and Child Care hade jag stor nytta av när
barnen var små, trots att den var gammal redan
då. Urgamla parlörer, farmor blomlexikon och
diverse livsstilsböcker har vi behållit. Vad sägs
om Ät mer fibrer, Awaken the Diet within och
framför allt den här. Inte kan man slänga en
bok som har ett så vackert omslag?

Vad har vi kastat?
Flera hyllor upptogs av engelska pocket, som t ex
böcker av Cathrine Cookson. De var så usla att
jag inte stod ut med att läsa dem på svenska.
M M Kayes alster åkte också på tippen. Samma
med de flesta av A J Cronin. Bara Hatters Castle
blev kvar.

Eddanperioden (Ed McBain) lämnade en massa avtryck i boksamlingen. Hur mycket fjärrvärme kan Steve Carella och andra hårdkokta typer ge? Läkarlexikon, Bra böckers uppslagsverk, andra gamla faktaböcker har skattat åt förgängelsen. Wikipedia, here I come.

Vi får se hur det går när ommålning och tapetsering är klar. Det blir kanske nödvändigt med en andra utrensning och då kanske även Widding åker i soporna. Vi hade lite olika åsikter om hans öde.

Det är ett dammigt jobb, men processen är verkligen en resa i tiden.

Du har så rätt, så rätt Annaa. Jag borde ha kollat upp Hanne Kjöller. Första träffen på google är hennes magsäcksoperation.  Något senare kommer elitlistans påhopp. Jag måste blivit förblindad av mina fördomar att människor som aldrig haft viktproblem uttalar sig tvärsäkert i ämnet. 

Men det kan också bero på att jag har hört så mycket om operationernas baksida. Just hur patienter hittar på olika sätt ätt få den där lugnande mättnadskänslan, som knäcker kroppen helt. En arbetskamrat har beskrivit sin fasters fasansfulla erfarenheter efter en dylik åtstramning av magsäcken.

Nästa ämne, korsstygn, säger jag sometimes och ger jag dig två tredjedels rätt. Men jag gick ju bara i vanliga grundskolan när jag slöjdade. Där var det tillåtet med vågräta stygn på baksidan, om korsstygnen gick diagonalt. Självklart kräver speciallinjer specialförmågor.

Idag hann jag bara några spaltdecimeter i dn och där hittade jag en artikel om fetma, som jag retade mig på. Hanne Kjöller viker ut texten om överviktsepedemin. 

Jag misstänker att hon inte är fet. Det ser inte ut så på kortet. Och jag tror därför att hon aldrig skulle stå inför avgörandet om det som hon uppfattar som enda konstruktiva lösningen för att bli av med överflödskilon, magsäckskirurgi.

Vet hon inte hur livet gestaltar sig för människor som genomgått den typen av operation? Vad är det som ger livskvalitet? Vem vill leva med ständiga magproblem, inte kunna äta mer än någon deciliter i taget? Inte jag. Mycket i det sociala livet kretsar kring mat och dryck.

En kvinna på mitt jobb gjorde en magsäcksoperation för ett halvår sedan. Hon drev igenom den, trots att hon enligt sjukvården synsätt inte var tillräcklig överviktig. Biverkningarna gör att hon fortfarande inte kunnat gå tillbaka till jobbet.

Riktigt irriterad blev jag på passusen ”Forskartrion Malin Kark, Sanna Tholin och Finn Rasmussen bekräftar i sin studie det många av oss anat: att de som släpar på en massa överflödskilon löper en ökad risk att bli förtidspensionerade. Det som snarare förvånar är att sambandet inte var större.”

Där låter Hanne Kjöller riktigt besviken över att läget inte var så uselt för de överviktiga som hon hade hoppats.

Jag vet inte vem som hade det svettigast, nye chefskandidaten eller vi tre som han eventuellt ska chefa över. Under en timme skulle vi ställa intelligenta frågor och svara på sådana saker som: Vad förväntar ni er av en chef?

Kandidaten skulle också svara på frågor och berätta om sig själv utan att bli så detaljerad att vi blev uttråkade. Nå, vi överlevde en timmes samvaro allihop. Efteråt kom vd:n för en snabbintervju om vad vi tyckte. Jorå, han verkar väl trevlig. Han körde lite med spräckta brallans princip, när han började med att kommentera sin skånska. Och sen när han beskrev sina fritidintressen hamnade matlagning högt på listan. Just för att han var skåning.

Vd:n skulle använda helgen till att fundera om pågen passar för jobbet. Nu när vi inte verkade sätta oss på tvären.

Tre jobbiga saker är avklarade.

1. Fondtapet vald till vardagsrummet.
2. Billyhyllan är tillbaka hos Ingvar.
3. Benjamin är avlivad.

Uno
Vi tog en engelsk tapet med röda blommor på svart botten (lite annan färgställning än exemplet på nätet). Kalaset, två rullar, kostar drygt 1500 och leverans sker om en vecka.

Due
Vi kunde inte hitta kvittot på Billyhyllan i röran, men Ikea har ett fiffigt tillgodokvittosystem (sammansatt med fyra ord, sånt klarar endast svenska språket). Man får ett litet kort med magnetremsa som är laddat med beloppet på det återköpta. Det är bara att dra i kassan när man vill handla något nytt.

Tre
När jag kom upp från affären mötte jag maken med vild blick. Han hade en bautagrensax i ena handen och släpade den halshuggna fikusen med andra näven. Jag tror att han ville skona mig från att se det fasansfulla dådet. Nu fick jag bara sopa upp lite avfallna löv och tänka tillbaka på alla år som den gröna växten stått tyst i vardagsummet och alstrat syre.

Alla våra grannar är inte galna. Ovanför oss bor en typisk Södermalmsfamilj, sambos i 40-årsåldern med ett barn. De ser ut som lite övervintrade hippies, trots att de knappt var i koltåldern under 60-talet. Dottern är nu dryga två år och vi kan höra att hon lärt sig springa. Det låter som de spelade bowling ovanpå, men jag antar att det är den lilla flickan som kutar över golvet fram och tillbaka. Det låter jättegulligt.

Lägenheten under oss innehas av en ensam man. Han är inte singel, jag har lärt mig att det är bara personer under 30 som är singlar. Alla andra är ensamma. Men nu är det slut på ensamheten. Senaste vecka har hans vuxne son flyttat tillbaka hem. Inte nog med det, i flytten tog grabben med sig fästmö och avkomma. 

Vad har hänt med föräldrastrategin? Avsikten är att barn ska lämna hemmet, inte komma tillbaka. Framförallt inte komma tillbaka fler än när de lämnade familjen. Nu har lägenhetsinnehavaren flyttat in i det minsta rummet och son, fästmö/svärdotter och barnbarn ockuperar sovrummet.

Fästmön verkar inte ha något vidare morgonhumör. Man hör henne gapa åt det lilla barnet (2 år?) i stort sett varje morgon. När jag gick ner för trapporna imorse, vrålade hon:

– Jag orkar inte med din jävla attityd.

Det fick mig att undra vem som egentligen har attitydproblem.

Vi gnetar vidare med bokhyllorna. Vanligtvis är vi riktigt duktiga på att slänga, men ibland har M lite ekorrtendenser. Årgångar med Utemagasinet passar en skrivbordstrapper, men tar upp flera backar i hyllorna. Nu åkte de i returpapperskärlen. Barnen beställde Ikeakataloger från sina födelseår, resten gick till återvinning.

Jag hämtade Stella på dagis, men eftersom hemmet är över styr gjorde vi bara ett kort besök för att hämta nyckeln till Tvåan. Stellas största bekymmer med sakernas tillstånd var att dockorna inte såg ut att ha det bra ovanpå bokhögen. 

Själva åt vi middag på Texas Longhorn. Det lönar sig att vara stamkunder, speciellt den 25:te. Vi fick vip-behandling och kom före andra hungriga. Som vanligt undrade servitören om M ville ha ett stort arsel. Absolut!

Golvet är lackat och klart. Det blev så vackert, men vi håller på att omvärdera vad vi ska flytta tillbaka in i vardagsrummet. Ska vår jättefikus få vara med längre? Den är tre meter hög och tar upp 12 kubikmeter av utrymmet.

Ska vi inte passa på att kasta några hyllmeter böcker? När tittade vi senast i någon av uppslagsböckerna? Några hyllor upptas av Ikeakataloger. Vi har sparat en från varje år sedan 1971. Är det verkligen nödvändigt att ha dem kvar? Katalogerna från Stockholms Filmfestival? Det blir en svår nöt.

Nej, nu blir det nyordning. Billyhyllan, som vi köpte förra veckan, får återvända till Kungens Kurva. Den ligger fortfarande kvar i bilen. Vi kan banta ner på bokparken, så vi får bort lite existerande bokhyllor från väggarna.

Huset är så uppochnervänt att vi våldgästade Tvåan. Någon mat kan inte intas hos oss. Det värsta är att vi kommer att ha det problemet ett tag framöver i väntan på målning och tapetsering.

Jag mejlade länken med artikeln om att lära små barn läsa till Tvåan och fick svar tillbaka.

Stella, 3,5, kan tre bokstäver: S som i Stella, M som i My (kusinen) och R som i Rumpa. Mycket begåvat!

När vi kom dit för att äta hade Tvåan hunnit träna dottern på att känna igen ord så nu hittar hon sitt eget namn, Askungen, Ariel, Matilda och ordet prinsessa. Stressade jag modern?

Börjar man riva någonstans i lägenheten, kan man ge sig på att det lilla, lilla projektet utvecklar sig mer och mer. Nu handlar det inte bara om golvslipning och omtapetsering av vardagsrummet. 

Eftersom jag är så klen tog M hjälp av sin arbetskamrat för att få ut möblerna. Kamraten la sig genast i. Bort med rampen med spotlights. Se till att få taket ommålat. Varför inte be målarna fortsätta med köket?

Ja, varför inte! Köksprojektet har pågått över ett år och eftersom M aldrig får ändan ur vagnen vore det inte fel med lite hjälp utifrån.

Nu över till något helt annat
(lämplig övergång?) I svd finns en artikel om hur man kan lära små barn att läsa. Man skriver ord på kort och lär barnen känna igen ordbilden. Jag körde med en egen variant på våra barn. På ena sidan av kortet skrev jag ett ord och på baksidan av kortet klistrade jag en bild som föreställde ordet.

Sen spelade vi kort med korten. Barnet fick se det skrivna ordet och om man gissade rätt på vad det var på bild på baksidan, fick man behålla kortet. Den med flest kort vann. Metoden var framgångsrik.

Ytterligare annat
Aftonbladet har rubriken ”Man gick bärsärk …”. Kan man verkligen göra det? Går man inte bärsärkagång?

Det var bara att kapitulera i helgen. Vintern kom även detta år till Stockholm. Jag hade hoppats slippa vinterkängor. De försinkar mitt ringlade. Förflyttningen mellan hem och arbeta tar 10 % längre tid. Jag tror att det är en kombination av tyngden på skodonen och brister i underlaget. Halt så in i helskotta och oplogat efter Skanstullsbron.

Termometern visade fyra minus imorse, så koftan åkte på. Men efter 300 m var jag genomsvettig, så om någon rapporterar avklädningsscener på Ringvägen kl 07:15 så är jag den skyldiga.

Sen hade jag förträngt en annan vinterdetalj: benvärmare. Inte för att jag fryser om benen, men jag lyckas hela tiden skvätta upp stenar som trillar ner i kängskaften. Och jag är lika känslig för smulor och grus, som prinsessan är för ärtorna. Med ett par benvärmare kan jag täcka kängskaften, så gruset inte kommer ner till mina fötter.

Efter 4,5 km hade jag ett mindre grustag i skodonen och nu på lunchen inköpte jag ett par benvärmare för hemfärden. H&M hade ett par billiga men jättelånga. De skulle verkligen kunna värma hela benen. Om de inte funkar som grusmotare så klarar jag den kostnaden utan att gå i konkurs.

Vackert blev det med den vita snön och ljusare blev det också.

Den här helgen har jag gjort en veritabel resa i tiden. Svärmor tyckte om att fotografera. Favoritmotiv framför andra var hennes egna blommande krukväxter. Men lite folk fastnade på också på plåten. När hon dog räddade vi några kassetter med diabilder och nu med nya skannern har en del gamla bilder räddats till eftervärlden.

Jag hittade bilder från tiden när vi bodde i Dalarna. Svärmor var snäll och bodde hos oss några veckor i samband med Tvåans ankomst. Väntan blev tre veckor längre än någon trott eftersom Tvåan höll sig ofödd långt in i mars. Vi hade ingen egen kamera på den tiden, men Svärmor hade med sig sin och det var kul att återse gamla vänner och bekanta. 

Det här var 1974 och då var Svärmor yngre än vad jag är nu, men jag tyckte att hon var väldigt gammal redan då. Svärmor hade skaffat sig dubbelslipade glasögon. Det första hon gjorde när hon kom till oss var att ta miste på trappstegen när hon skulle ut genom porten. Hon stod på öronen och stukade foten rejält. Så är det att bli gammal och klumpig, tänkte jag.

Nästa tidsförflyttning gick till cirka 1981. Vi åkte på charterresa till Cypern tillsammans med svärföräldrarna. Förmiddagarna gick barnen på Bamseklubben och vi låg och solade och läste på hotelltaket. En riktigt slapp och skön semester.



Nästa projekt blir våra egna gamla diabilder. De har vi inte haft framme på tid och evigheter. Det var säkert tio år sedan vi hade någon fungerande projektor.

Vi åt indiskt tillsamman med Treans familj. Svärdottern berättade att hennes mamma blivit akut dålig och intagen på sjukhus. Hon håller på med cellgiftsbehandlingar för bröstcancer och nu hade hon hög feber och så dåliga värden att hon skulle få blodtransfusion. Det låter inget vidare.

Jag vet inte vad som hänt med datorn/bredbandet. Allt tar jättelång tid att ladda upp. Jag fick en Nortonvarning, som jag bad honom fixa och han påstod att han lyckades med uppgiften. Det verkar vara bredbandet, som blivit en sytråd. Värst är det hos blogg.se. Jag hade tänkt att illustrera inlägget med några gamla bilder från vår gul-bruna period, men det vill sig inte alls.

Det hände att mamma hamnade på sjukhus när vi var små. Det hette att hon hade ont i ryggen, men vi trodde inte på den orsaken. Inte hamnar en i övrigt frisk människa på sjukhus för ryggvärk. Nej, min teori var att det handlade om abort/missfall eller annat man inte berättade för barn.

På den tiden kunde man få hem en barnsamarit vid sådana tillfällen. Jag kommer speciellt ihåg en, Hjördis. Hennes första fråga var:
– Var finns kokboken?

Till hennes besvikelse sa vi att mamma inte använde någon kokbok. Hon var ju kalaskokerskans dotter och hade alla recept i huvudet. Hjördis avslöjade då sitt hemliga trick. När hon kom till en ny familj brukade hon alltid leta efter kladdiga sidor i kokboken. Då kunde hon snabbt identifiera vilka maträtter som var populära.

Hjördis nästa fråga var:
– Gillar ni kåldolmar? Visst gjorde vi det. Och hon fixade fram kåldolmar till middag. Men inte alls sådana som mamma brukade göra. Det var ris i Hjördis variant. Inte nog med det, hon hade använt den rissorten som mamma kokade hundmat av. Stackars Hjördis, här hade hon ansträngt sig och nu hade hon fyra barn vid matbordet som vägrade äta. Men hunden var hungrig.

Varför kom jag på det här? Jo, jag tog fram min egen (Vår) kokbok. Det blir lammpaté till middag. Mitt eget riktigt kladdiga uppslag. Jag kommer t o m ihåg vilken sida (252) receptet står på. Andra favoritsidor är de med lammstek, gravlaxsås, sauce verte, kronärtskockor och frozen cheesecake. 

Förra kokboken ramlade upp på gravad lax. Jag var släktens egen lilla laxgravare. När det var dags för sammanstrålningar räknade alla med att jag stod för gravlax och sås. Nu köper jag färdiggravat, eftersom vi sällan träffas längre.

Efter en mycket produktiv arbetsvecka är jag riktigt nöjd med mig själv. Och det borde min arbetsgivare också vara. Efter att ha torrsimmat under december och förberett den stora omläggningen, därefter lagt om och sen städat bort sånt som blev galet omlagt har jag äntligen kunnat genomföra konkreta ändringar.

Jag räknar med att konsekvensen av veckan insats eliminerar en årsarbetare. Det smakar säkert mumma för ägarna. Konstigt nog är personalen positiv till systemförbättringarna, trots att de borde begripa att deras eget arbete bit för bit försvinner. Men det kan bero på att det framförallt är trista moment som automatiseras.

Skulle jag ha dåligt samvete för att eliminera arbete? Nix, som verkligheten ser ut finns det ingen annan utväg för att överhuvudtaget vara kvar på marknaden. Är man inte billigast och bäst finns det andra som tar över. Antingen de som rationaliserat ännu effektivare eller så går jobben till länder med lägre kostnader.

Nu ska jag låta hjärnan vila hela helgen. Men man vet aldrig, huvudet jobbar utan att jag är på jobbet. Förra helgen kom jag med en lysande idé, alldeles utan vidare.

Vad gör man med oplanerad frihet? Jo, den kan användas för en tur till Ikea. Vi bestämde på stående for att en elfte Billyhylla skulle göra sig i vardagsrummet.

Nu är varje besök på Ikea en fruktansvärd påfrestning på äktenskapsbandet av tre skäl

1. Min make tillhör den minoritet av män som har väldigt bestämda och extrema åsikter om heminredning.
2. Han ska alltid gå in i varuhuset via utgången. Orsaken är att det är skadligt att handla på fastande mage. Några femkronorskorvar slinker lätt ner. Men det ställer till med logistikproblem. Hur får man fatt i varuvagn t ex?
3. När vi ska leta upp saker i tag-självlagret tycker M att det är fusk att kolla på datorn i vilken hylla man ska hämta prylen.

Det har hänt att vi blivit rejält osams på Ikea. Så nu har jag ett förslag till Ingvar: Istället för att då och då erbjuda hjälp av en inredningsarkitekt, satsa resurserna på att erbjuda instant familjeterapi. Det skull jag nappa på.

Nu blev det en Billyhylla med extra överhylla. Vi hade tänkt oss dörrar också, men man hade ändrat designen sen senast. Sen åkte det med några vin- och cocktailglas av bara farten.

Vi hann med att se en trevlig film, Lavendelflickorna. Bra skådisar och vackra landskapsbilder.

När jag var sex år fick jag min första bästis.
Egentligen var det Syrran som fixade det hela.
En familj med tre barn flyttade in i en lägenhet
några portuppgångar bort. Syrran följde
inflyttningen med spänning och kom hem med
andan i halsen. Hon hade sett hur de bar in en
massa mer eller mindre brännskadade möbler.

Nästa dag kom Syrran upp med de nya flickorna,
Christina och Lena. Lena och jag var jämngamla,
precis som Christina och Syrran. Dessutom hade
de en lillebror jämnårig med Lillsyrran.

Den nyinflyttade familjen var lite speciell. Jag begrep inte sammanhanget till att börja med, men barnen kom och gick som de ville. Pappan hade en parallellfamilj på andra sidan stan, och vartannat barn hade han fått med den alternativa frun. De hade bott i ett hus tidigare, men det härjades av eldsvåda, därav det skadade möblemanget.

Min mamma var mycket känslig för barn som for materiellt illa och barnen Larsson fick gärna äta och sova hos oss. Visserligen fick de inte sitta direkt i soffan eller på andra klädda möbler, mamma la dit ett lakan eller så fick de sitta på tidningar. Om de sov över hade mamma tvättat så fick de ta på sig rena kläder nästa dag.

Annars levde Lena och hennes syskon mest på godis och det satte spår. Inte en enda frisk mjölktand. Man kan se på kortet från ettan att Lena redan lärt sig att le med stängd mun. Jag minns att en gång fick vi en hel femma av en farbror på besök. Den köpte vi femöres kolor för. En påse med 100 kolor!

Jag lärde mig många nya ord genom att leka med Lena. Hemma hos oss hände det fick man läsk eller sockerdricka. Hos Lena hette det groggvirke. Deras läsk var inte lika god som vår, snarare lite bitter. På våra etiketter stod Loranga och Blodapelsin, på deras Grappo och Tonic.

Ett annat begrepp som dök upp var banta. Det var något som gjorde deras farsa grinig och argsint. Han bantade mest hela tiden. ”Nej, vi kan inte leka hos oss. Farsan bantar”. Han var jockey och när det var dags för invägning, så höll sig barnen undan.

Mamman i familjen hade gått i Adolf Fredriks musikskola och sjöng som en ängel och sörjde en utebliven musikkarriär. När hon blev på lyran och fyllesentimental återkom repliken ”Jag, som gick i samma klass som Berit Bohm” och sen kom några hulkningar.

Lena delade inte min uppfattning om rätt och fel. Hon levde snarast efter ”Den som tar, han har”. Och det gjorde hon. När vi var i ett omklädningsrum på badet, bad hon mig kolla om det kom någon. På den tiden fanns det inga låsbara skåp, utan man hängde sina kläder på krokar i ett gemensamt rum. Lena var ute efter några populära underkläder, behå och underbyxor i samma rutmönster. Att någon flicka fick gå hem med rumpan bar, störde inte henne alls.

Behövde hon pengar kunde hon klämma fram tårar och berätta någon sorglig historia för någon vuxen. Om hur hon tappat portmonnän och inte hade pengar till spåvagnen. Hon var så liten och såg väldigt oskyldig ut, så tanter kunde inte motstå henne.

Föräldrarna drack tappert och sen försvann pappan helt till parallellfamiljen. Mamman träffade en ny man. Snäll, men med samma sug efter alkohol som hon. En sommar var barnen på kollo och mamman på behandlingshem/husmorssemester.

Nye mannen hade varit ensam i närmare en månad och dagen innan övriga familjemedlemmar skulle komma hem frågade han om jag ville diska åt honom. Jag skulle få en tia för besväret. Då var jag elva år och en tia var mycket pengar. Diska gjorde jag redan i stort sett varje dag hemma, men jag insåg inte vidden av det här uppdraget.

Mannen hade inte diskat en pryl under övriga familjens bortavaro och hela köket var full med äcklig disk. Matrester hade möglat och surnat på porslinet. För att inte tala om hur kastrullerna såg ut. Jag vågade inte backa ur, utan öppnade köksfönstret och började diska. Mitt värsta uppdrag dittills i livet.

När vi började mellanstadiet delades vår klass upp och Lena och jag hamnade i olika klasser. Det blev början till slutet på vårt kamratskap. Flickorna flyttade hemifrån tidigt och för några år sedan fick Syrran kontakt med storasystern. Systrarna hade klarat sig förvånansvärt bra, men lillebror hade det gått sämre för.

Vi träffades, alla fyra och pratade om förr. Lena och jag hade inte en enda gemensam nämnare, men Syrran har fortfarande kontakt med Christina.

Igår fanns jag. I alla fall en kort stund.
Bloggportalen är tillbaka i ny tappning
och helt plötsligt fanns det bevis på min
existens.

Listan över mest besökta är
förlängd så man kan se hela 50 stycken,
om man så vill. Och då dök jag upp.
Visserligen på sista visade plats, men det
är gott nog för en bekräftelsetorsk.

Nu funderar jag på att registrera min blogg på
kategorin Fordon. Då skulle jag komma med
på topp-tiolistan. Inte illa!

Vad säger man? Jag är fortfarande tagen av kvällens upplevelse. Lång dags färd mot natt var minst lika bra som jag kommer ihåg. Uppsättningen på Dramaten är brutalt avskalad med en effektfull scenografi.

Skådespelarna? Jonas Karlsson förväntade jag mig mer av. Hans gester kändes lite påklistrade. Jonas Malmsjö kan jag inte komma ihåg att jag sett tidigare, och han gjorde bra ifrån sig. Jag var lite orolig för Börje Ahlstedt. Ibland kan han vara för mycket och om han blir för sluddrig är det svårt att hänga med. Men han var hur bra som helst. Jag trodde vartenda ord han sa.

Lena Endre var enastående, rena ståpälsupplevelsen. Ingen kan spela så fnoskig som hon. Wow, awesome och allt som amerikanarna skulle dra till med. Applåder, applåder för en helkväll.

Om jag ska säga något negativt, så är det om utrymmet i bänkraderna. Maken led mest. Han är 25 cm längre än jag och satt som i ett skruvstäd. Kramp i ben och rumpa förstörde en del av hans upplevelse. Nästa gång köper vi inte biljetterna över nätet, där man bara kan markera bänkområde.

Nu funderar jag kraftig på att boka en kväll på Stadsteatern och se Linje Lusta.

Lärare ofredade 13-åringar
Och … Jag tyckte att lärarna ofredade mig hela tiden när jag var i den åldern. Var det inte oförberedda prov så kom de med läxor över helger och lov. Eller gav oförskämt låga poäng på inlämnade uppgifter.

Kvinnors hjärnor skapta för städning
Städar man inte med andra kroppsdelar? Jag körde en lunchgallup i ämnet. Eftersom vi alla var svenska kvinnor uppstod konsensus på två punkter.

• Män städar bättre än kvinnor.
• Kvinnor städar bättre än män.

 Vad menar man med att städa bra? Är det resultat eller effektivitet man eftersträvar?

Jag kan bara tala för egen del. När jag städar fnattar jag runt i hela lägenheten. Oj, där ligger ett par smutsiga strumpor på vardagsrumsgolvet. In i badrummet med dem. Hoppsan, varför ligger tomrullen på handfatskanten? Men usch vad kladdig spegeln är. Gnugga, gnugga. Ut med tomrullen i soporna. Nämen, nu har mjölken stått framme halva dagen. Nej, jag kanske ska ha en kopp kaffe. Just det, dammsugaren står och brummar i vardagsrummet. Det var ju det jag höll på med.

Så lullar jag på så länge tiden räcker eller det inte finns något mer att åtgärda. Maken däremot tar ut dammsugaren, dammsuger och ställer i bästa fall in den i städskåpet igen. Han städar så där fokuserat, som bara en man kan. Resultatet är inte så oävet, heller.

Morgonens gnäll har runnit av mig. Nu ringer M och meddelar att förvaltaren lovat oss golvslipning också. Det var en trevlig nyhet.

Redan i morse hade jag anledning att störa mig på flera saker.

1. Glömde köpa ägg igår. Halva frukosten frös inne.
2. Någon hade pinkat i portöppningen.
3. Tre tutande bilister skrämde slag på mig.
4. En bilist höll på att köra på mig, trots att jag hade grön gubbe.
5. En cyklist körde mot färdriktningen över Skanstullsbron. Med reflexväst men utan hjälm & lyse.
6. Bristen på dagsljus till och från jobbet.
7. Rökarna utanför jobbet.
8. Alla tre hissarna stod på plan 6. Vem i hela världen har programmerat dem?
9. Högsta hönset ger sig inte i fråga om dokumentation.
10. Långt till lunch.

Men nu är det äntligen dags! Får se om jag återkommer med mer gnäll.

(Ikväll ska vi se pjäsen i rubriken)

Jag bor på stans sämsta gata. Förutom att den är
billigaste i Monopol, så är den Stockholms skitigaste
och bullrigaste gata. Utanför huset står en blå
vagn från miljöförvaltningen. Apparatur i den samlar
data som dyker upp i spalterna med braskande rubriker.

Allt kan betygsättas och emellanåt görs utfrågningar om vilket yrke som har mest/minst status. Då kan man ge sig på att städare ligger i bottenskiktet.

  Senaste utfrågningen
1 Ambassadör
2 Läkare
3 Domare (jurist)
4 Professor
5 Advokat 

96 Biljettkontrollant
97 Sophämtare
98 Städerska
99 Gatuköksbiträde
100 Diskare

Har jag gjort dåliga val i livet? De senaste 15 åren har jag bott på Hornsgatan. Inte nog med det, under delar av den tiden har jag varit städerska.

Vi har en ny tavla på vardags-
rumsväggen. Eller snarare en
installation. En byggare var här
idag för att kolla hur väggen till
galna grannen var beskaffad.
Han sågade upp en öppning mitt
på väggen och där avslöjades
orsaken till lyhördheten. 

När man fixade byggöppningen för
35 år sedan, murade man upp en
tunn lättbetongvägg mot vardera
lägenhet. Mellan dessa väggar är
det en 15 cm bred tom luftspalt,
som fungerar utmärkt som
resonanslåda.

Tackar för att grannen blir galen, när hon ligger och försöker sova med örat mot vårt hemmabiosystem.

Så nu är det bara några cm lättbetong mellan oss och östliga lägenheten. Behöver jag säga att vi håller oss lugna och stilla på kontoret? Nästa undran är när man är klar med avinstallationen?

Jag gillar nyheter som slår fast att oplanerade och slarviga människor vinner i längden. Som man blivit itutad att det är bättre att storhandla istället för att kuta till affären varenda dag. Jag har känt mig som en lägre stående människa.

Äntligen finns det en undersökning som visar att storhandlare förlorar pengar. Mitt skumma beteende att handla varje dag och t o m flera gånger om dagen sparar pengar. Då vill jag beställa en ny utredning: Varför märks det inte på bankkontot?

Mitt intresse för barnprogram på radio och tv har gått i vågor av förklarliga skäl. Vi hade inte tv förrän jag var tio år, så vi höll till godo med barnprogrammen på radio. Jag kan inte komma ihåg något speciellt inslag, bara att de var startsignalen för att det var läggdags.

Vi låg alla tre äldre syskon på mage framför radiogrammofonen i våra pyjamasar, renskurade och med nyborstade tänder. Någon enstaka gång kunde vi tjata oss till att få höra efterföljande nyhetssändning.

Vid ett sådant tillfälle blev Syrran mycket upprörd. Det hade varit statskupp någonstans och i inslaget sa reportern att nya regimen meddelat att alla politiska fånga skulle friges. Syrrans oroliga kommentar var:
– Va, ska alla poliser fångas?

Mamma var hemmafru, men hade inte tålamodet att läsa för oss. Istället hade vi en hel bibba med sagoskivor, som vi laddade grammofonen med. Man kunde lägga ett tiotal på hög och saga efter saga spelades upp. Speciellt förtjusta var vi i sagan ”Pojken som åt i kapp med jätten”.

När jätten och pojken tävlingsäter gröt, stoppar pojken gröten i en lädersäck på magen, sen sticker han hål i säcken med en kniv, så gröten rinner ut. När jätten försöker sig på samma sak går det illa. Slutmeningen var ”Och jätten trillade under bordet och dog”.

Vår skiva hade fått en repa just där, så sista varvet upprepades och vi lät skivan fortsätta med ”Och jätten trillade under bordet och dog, och dog, och dog, och dog” hur många gånger som helst tills mamma blev vansinnig och avbröt uppspelningen.

När tv:n kom in i hemmet var jag för stor för
Andy Pandy, men då ockuperade Lillsyrran tv:n.
Hon hade en liten korgstol som hon parkerade
sig i så nära skärmen hon bara kunde.

Där satt hon för att vi större syskon inte skulle
komma mellan henne och bilden och göra narr
av det dockan Lou hade för sig.

Dessutom gnisslade det alldeles förfärligt om
stolen, så det gällde att vara nära högtalaren.

När våra egna barn var små hängde vi med i barnprogramutbudet, för att sen under många år ha noll koll. Nu har jag börjat få ett visst grepp på det som rör sig i barnprogrammen. Stella är speciellt förtjust i Greta Gris.

I fredags sa hon plötsligt att hon själv var i god form. Först fattade jag inte vad hon sa, sen var min fråga: Hur vet du det? Jo, det hade hon hört på Greta Gris. 

Däremot var inte Morfar i särskilt god form. Varför inte då? undrade jag. Jo, för han hade stor mage, precis som Greta Gris pappa och han var inte i god form heller. 

Tänk så mycket man kan lära sig redan i unga år!

Idag har jag varit på shoppinghumör efter att ha städat, tvättat och röjt så svetten lackade. Mina walking shoes, Asics, från förra året är helt utnötta och eftersom snön lyser med sin frånvaro var det
dags för ett par nya. Jag går mellan 250 och 300 mil per år och det nöter på
sulor och skosnören. 

Nu blev det ett par nya Asics. Deras läst passar min söta, nätta fot som
en handske. M försökte få mig till att byta leverantör, men varför svika
ett vinnande koncept?

Sen ville jag infria en önska jag haft länge: en scanner. Vi har massor med
gamla bilder som skulle vara trevligt att återuppliva i elektroniskt format. Siba hade en HP-scanner på annons. Jag tog en nummerlapp och väntade och väntade och väntade. När det blev min tur fick jag veta att just den artikeln var slut.

Jamen, varför i hela världen sätter ni inte upp en lapp om hur det förhåller sig, så man slipper kast bort tiden i onödan? sa sura tanten. Men M ville veta fördelarna med att köpa en dubbelt så dyr produkt. Jo, man kunde scanna in diabilder och fotonegativ också. Vips, så hade vi nya användningsområden. 

Säljaren märkte självklart min irritation och bjöd på extraförsäkring, så nu finns jag in ett dumstrutsregister på något försäkringsbolag. Trodde han att jag skulle bli tacksam?

Här får ni ett nyscannat smakprov på fröken själv i åttaårsåldern.

Snart kommer en av mina tjejfilmsfavoriter på tv, Sömnlös i Seattle.    Jag gillar speciellt konversationen där man konstaterar att det är större risk för en kvinna, som passerat 40 att få ett jetplan i huvudet än att träffa en ny man.

Ja, ja. Vad är en bal på slottet?

Det känns lite punkterat att bli ratad när man inte ens bett om att bli uppbjuden. Men samtidigt lite smickrande att bli head huntad för första gången i livet.

Förändringens vindar – sammandrag
Jag blev uppringd av Huvudjägaren på ett rekryteringsföretag. Han var ute efter en programmerare för en kunds räkning. Samtalet kom samma dag som min chef berättat att styrelsen satt käppar i hjulet för nya affärer. Dessutom hade vi precis haft en träff med den kvinna som skulle rekrytera mitt företags utvecklingschef. Bara sånt känns lite shaky. Sen blir det inte bättre av att Kollegan då och då stör sig på mig och jag på honom. Med andra ord, så kunde han inte ha haft bättre timing. Vi stämde träff på stående fot.

Första träffen ägde rum på rekryteringsföretaget. Min självklara undran var givetvis:
– Får jag fråga hur ni har fått fatt i mitt namn?
– Ja, visst får du fråga. Men jag tänker inte svara på frågan. Just den som tipsat oss om dig vill inte att vi berättar. De flesta brukar inte vilja det.


Min nojiga natur tänkte genast tanken: Är det någon som vill bli av med mig på jobbet? Men det tror jag inte. Eller jag hoppas att det inte är så. 

Andra träffen var med IT-chefen på det presumtiva företaget. Han var jämngammal med mina barn och han berättade om affärsidéer, organisation och annat. Egentligen samma saker som Huvudjägaren berättat vid första dejten.

När jag började ställa lite tekniska frågor, skruvade IT-mannen nervöst på sig. Han var inte särskilt insatt i hur saker och ting fungerade hos dem, vilket gjorde mig förvånad. Ettan jobbar på det Stora Mjukvaruföretaget och när jag berättade om mötet för honom, sa han att det vanligtvis såg ut så hos kunder han besökte. IT-chefen var oftast administratör och det var andra som var systemarkitekter och tekniskt kunniga.

I tävlingen mellan Huvudjägaren och IT-chefen, vann Huvudjägaren. Han var mycket mer sympatisk och dessutom hade hans företag en riktig espressomaskin. Så egentligen skulle jag hellre ha börjat där.

Nu vantrivs jag inte alls på mitt jobb, tvärtom, men hade varit roligt att få ett erbjudande. Om inte annat för att jag tycker att man duttar alldeles för mycket med Kollegan. Han är väldigt kunnig och företaget är livrädd för att han ska lämna skutan. Jag tycker att det läggs ner alldeles för mycket energi på att hålla honom på gott humör. 

Själv är jag mer som Kossan. Den man kanske skulle sakna om båset var tomt. Så det hade varit skönt för självkänslan att bli nerlagd som byte.

Jag ringde och berättade för maken att jobbet gick åt annat håll. Efter några minuter ringde han tillbaka och sa:
– Vänta bara. Imorgon kommer Kollegan att säga upp sig.

Vad vet jag, det kanske blir fler kapitel i den här historien?

Samtidigt känner jag mig lite lättad. Hur skulle jag ha gjort om jag verkligen blev erbjuden ett annat jobb? På det här viset slapp jag att ta avgörandet själv. Men som sagt, det känns lite fisigt att Huvudjägaren inte hörde av sig personligen och berättade att tjänsten gått till någon annan innan den aviserats som tillsatt.

Nu kan jag lämna besked om vad som har dolt sig bakom min egen miniserie ”Förändringens vindar”.

Jag blev kontaktad av ett rekryteringsföretag, som hade uppdraget att hitta någon med min kompetens. Nu ser jag på hemsidan att platsen är tillsatt och det är inte jag som fått den. 

Så gick det med den kärleksaffären. Den kvävdes i sin linda. Jag som sett fram mot lite annan omgivning.

Vår galna, östliga granne frestar på våra nerver. Hon bankar i väggen stup i kvarten. Vi kan inte föra en vanlig konversation i vardagsrummet, ännu mindre köra normalvolym på tv:n. 

När vårt hus renoverades för 30 år sedan, gjorde man en öppning mellan vår lägenhet och galna grannens. Den murades hjälpligt igen efteråt och det är från den tunnare väggbiten som lyhördheten uppstår. Det är inte bara ljud som passerar lättare utan vi kan känna om galna grannen har rökande gäster.

Idag, av alla dagar, fick vi besök av hyresvärden. Jag försov mig imorse så jag hade lämnat allt i en enda röra. Självklart skulle det sammanfalla med ett oväntat besök. Vi tycker att värden borde tilläggsisolera mellan lägenheterna. Det vore lugnast för alla parter.

– Nja, det blir väldigt dyrt, att isolera mera. Vi sätter in en decibelmätare istället. Om det oväsen ni för inte överstiger acceptabel nivå, så måste galna grannen bli god granne.

Efter lite argumenterande ändrade förvaltaren sig, så vi kommer att få den önskade väggen. Skönt! Manövern kommer att kräva omtapetsering och blir lite jobb med att plocka ner alla bokhyllor och tömma vardagsrummet.

Jag försökte få M att passa på att be om slipning av parkettgolvet, när vi ändå är igång. Vi avstod från det för fem år sedan, just för att slippa rensa ut allt. M sa att han skulle försöka, men det hördes på rösten att han inte kommer att begära något sådant.

När jag var liten var limpor portförbjudna i hemmet. Syrran gjorde någon trevare för att smuggla in en skogaholmare, men möttes resolut av pappas:
– I brist på bröd, äter man limpa. Och någon sån brist har ännu inte uppkommit i det här huset!

På mitt jobb är jag omgiven av manliga limpätare. Det besannades igår när en löpare skickades ut för skaffning. Första beställningen var just limpa. De har helt enkelt inte växt ur barnstadiet, för till limpan skulle det givetvis vara prickig korv. Jag är glad att de inte hämtade choklad ur automaten och doppade.

Hur äckligt är det inte att göra svampigt bröd ännu svampigare? Och sen se hur smöret simmar som feta gula öar på ytan? Limpätarna rynkar på näsan åt det mesta som jag gillar. Oliver, bläh; lamm, ylle; osv, osv.

Vår egen middag var värdigt en limpätare. Vi hade korv och senapsprovning. Ibland blir det hummer och ibland blir det snusk! 

Korv fanns kvar från helgens grillning och så spädde vi på med två sorter till. Senap nummer ett var vår egen, Slotts original. Tvåan, fransk Dijon, likaså. Nummer tre kom från några andra grillare och hade det beskrivande namnet Johnny´s.

Resultat
Vi enades om att Hemköps bratwurst var bäst. Självklart var den också fetast. Sen passade nog Slotts bäst till korven. Tuben med Johnny´s var av en söt-stark-slät variant, som inte tillhör mina favoriter.

Om det står någonting i bladet under närmaste veckan om att korvkonsumtionen ökat i landet, så vet ni varför.

Det sätter sina spår att jobba länge, bara för att gå upp i ottan för att vandra tillbaka till brottsplatsen. Nu gör sömnbristen sig påmind och huvudvärk och tungsinne börjar komma smygande.

Först är maken putt för att jag inte hört av mig på hela gårdagskvällen. Men när man är mitt uppe i att lösa diverse problem och vet att alla, inklusive jag själv, vill hem så fort som möjligt är det inte läge med mobilmys. När det hade gått fram, var motargumentet:
– Du kunde väl ha ringt på vägen hem.
Hur ynkligt sällskapssjuk får man vara?

Under förmiddagen dök nya problem upp och mannen jag jobbar med var mer autistisk än vanligt och började riva i saker som jag skulle hålla koll på, utan att säga något till mig. Så jag fick huvudbry helt i onödan. När jag sa att jag förväntade en viss kommunikation, var ursäkten:
– Men jag ringde ju Pia. 

Hon sitter i helt andra änden av kåken och har helt andra uppgifter än att handjaga program.

Karlar är pulver! Så där, nu fick jag avreagera mig, men kom ihåg att jag är långsint…

varav ett är falskt
 

1. Jag har skakat hand med Olof Palme. Han uttryckte till och med en viss tacksamhet.
2. Mitt brev om barnuppfostran blev uppläst i P1. Någon reporter hade fått för sig att det var livsfarligt att påverka sina barn.
3. Jag har suttit nakenmodell för kroki. Vad gör man inte för konsten?
4. Det enda stipendium jag fick under skoltiden var i knyppling. Brysselspetsar var min passion under en kort period.
5. Min styvfar hette Johansson i efternamn och det var taget. Han påstod alltid det, i alla fall.

Det är bara att gissa ....

Hur länge ska man vänta innan man slår alla förväntningar om förändring ur hågen? Maria hade levt i ett slags vakuum hela förra veckan. Anders han klart och tydligt deklarerat att han var tillbaka i stan efter nyår, men telefonen hade varit tyst hela tiden. Och inte hade hon missat ett enda samtal.

Tyckte han att hon var för gammal? Verkade hon för krävande? För vimsig? För pratig? Men å andra sidan: Vågade hon ta steget? Ville hon det verkligen? Krävde det för mycket av henne?

Egentligen skulle allt vara mycket lättare om hon blev dumpad redan innan det börjat. Då slapp ta beslutet själv.

Helgen gav inte utrymme för en enda minut på egen hand. Aktiviteter från morgon till kväll och jag får börja arbetsveckan utmattad. Och det är inte vilken arbetsvecka som helst: Frysperioden är till ända och ikväll smäller det med genomgripande ändringar, som gör att jag måste jobba till sena kvällen.

Resumé
På lördagen tog vi Treans barn till spårvägsmuseet. När vi återbördade dem fick vi champagne. Trean hade fått den i present av en nöjd kund, men eftersom såna drycker är bannlysta i deras hem så tog vi glatt emot flaskan.

Några påhittiga vänner bjöd in till korvgrillning i Tantolunden. Egen dricka medtages. Eftersom vi, som vanligt var i tidsnöd, köpte vi två champagneglas och korvar på vägen. Bubbel och korv är också en kombination.

I stort sett hela söndagen gick åt till att förbereda och genomföra en middag för 24 personer. Det tar tid även, trots att älggrytan redan var hopkokad. Välkomstbubbel ute på takterrass med utsikt över Söders skyline blev en lämplig öppning. Det mesta här i livet är egentligen logistikproblem, och denna gång löstes det galant.

Fredagskvällen hade Tvåan med familj haft en riktig prinsessorgie på Globen. Alla Disneyprinsessor på en gång och på skridskor. Kan det vara underbarare för en drygt treårig flicka? Det var som att vada runt i rosa sockervadd. Stella var helt begeistrad och när den lilla sjöjungfrun Ariel snurrat runt ett tag på isen säger Stella med en suck:
– Åh, jag vill också ha behå!

Jag tror att min lille konstnär är på G igen. Dagens dn finns en annons under rubriken dn-kontakten/man söker kvinna. Denna gång söker han inte förlåtelse. Nu vill han ha bekräftelse.

Jag har funderingar på att starta en kändisblogg. Om jag jämför med många andra så stöter jag på en hel del kända personer, när jag rör mig på stan. Så t ex på annandagen såg jag en IOGT-NTO:are utanför Zinkens IP. 

I alla fall tror jag att det var Åsa Hagelstedt jag såg och bevisligen var hon där (bloggen). Eftersom jag är lite ansiktsblind är min källa inte helt säker, men jag hur som helst kan jag med viss tvekan säga:
Jag såg Åsa Hagelstedt och hon var faktiskt nykter.

Min bror är väldigt speciell och har en alldeles egen halsbrytande logik. Han är en mycket troende ateist och det funkade bra tills hans fru fick cancer. Då fick han stora problem. Vems var felet?

På något vis blev det i alla fall Guds fel, trots att han inte finns. Men man kan ju inte anklaga någon som inte finns. Då väljer man det näst bästa. Självklart är det mitt fel, jag tror ju att Gud finns. Ja, inte bara mitt utan också alla andra som tror på en högre makt är självklart medskyldiga. Och Brorsan drar sig inte för att sätta folk på de anklagades bänk.

Konstigt att det är jag som jobbar med logiska problem till vardags?

Det går att förstora texten i Explorer. Tack för det Annaa!
Men jag begriper fortfarande inte varför inte all text blev
i miniformat. Och när jag skiftade från minst till mellan,
blev bara minitexten förstorad.
Förklara det, Bill Gates!


Blixtsnabbt lägga ut bilder tagna med mobilen på bloggen

En reklambroschyr ville sälja telefonen jag redan har med
det argumentet. Jag provade och det funkade, visserligen
bara till min reservblogg på blogspot. Alltid något.

Nollkoll på åldersbedömning
Söndagens 34-åringar var snudd på 40, påstår Tvåan. Jag tyckte att det var käckt att folk som var 34, 44 och 54 träffades. Varför har man alltid lättare att pricka in åldern på jämnåriga?

Att jag inget begriper. I alla fall inte allt.
Försökte förstå mig på hur jag skulle kunna lägga in text i en bild, men fattade nada. Självkänslan fick sig en knäck.

Sen funderar jag på det där med bantning. Nu nyttjar jag inte allmänna kommunikationer varje dag, men när jag gör det vill jag verkligen inte vara till besvär!

Just nu är jag under attack från flera håll. 

Om det funnits fri abort på 50-talet skulle inte du aldrig fötts.
Vad var det som drev min mor att leverera den sanningen när jag var i tolvårsåldern? Inte vet jag, men det har påverkat min personliga inställning till abort.

Trean är det enda barn som vi planerat. Där har vi ett kvitto på hur bra vi är på planera.

Nej, jag har inte sagt det till Trean, men jag har sagt det om honom.

Fyran var ett misstag, helt enkelt.
Det hade en av gårdagens gäster sagt så att yngsta dottern hört det. Något som alltid dyker upp i mor-dotteruppgörelser.

Gårdagskvällen fylldes med barnprat. Värdfolket, i 34-årsåldern, väntar andra barnet. Mamman i familjen tycker att det är fantastiskt att vara just mamma och försöker med alla medel få alla barnlösa i bekantskapkretsen att skaffa barn. Hon är övertygad om att de går miste om väsentliga saker annars.

Gästen med misstagsdottern, en kvinna i 44-årsåldern, visade sig ha en son med drogförflutet. Det gjorde att samtalet gled över från småbarn och småbarnsproblem till helt andra frågor. Värdfolket såg mer och mer skräckslagna ut och undrade vad de gett sig in på. Var det så kul med barn, egentligen?

Vi hejdade oss någotsånär och lät samtalet gå in på andra gemensamma intressen, som våra medmänniskor. Andra skulle kanske kalla det för skvaller?

Taraah nr 1
Eller hur man nu stavar det. Här ser ni min
sovrumsstol. Det var inte igår, för den har
varit täckt med ett berg av mina halvanvända
kläder.

Alltså, koftor, kjolar och strumpbyxor
som inte är tillräckligt smutsiga för att tvättas,
men inte heller så fräscha att jag vill blanda
dem med rena kläder. Och förresten skulle
de inte fått plats.

Idag gjorde jag äntligen slag i saken och rensade
upp i klädträsket. Kläder i lådor och skåp
värderades i högar med

1. Släng, du kommer aldrig att använda plagget igen.
2. Lägg undan, du får inte plats i plagget just nu.
3. Tvätta, så du kan lägga plagget bland rena kläder.

Nu slutför jag steg tre och Cylinda skvalpar och kluckar så hemtrevlig i badrummet.

Taraah nr 2
I mitt kök finns elektriska apparater som använd alltför sällan. Nu festade jag till med att använda en av dessa sällanprylar. Skärmaskinen inköptes till något bröllop eller annan stor familjesammankomst. Tjälknöl på tjälknöl skulle skivas tunt. Nu var det en rökt renstek som fick smaka klingan, så här på årets första dag.



Då har jag redan använt sällansaken en gång i år. En klar statistikförbättring!

Tjuvlyssnat
Igår när vi promenerade tvärs över Söder till några vänner, mötte vi en pappa med dotter på 4-5 år. Vi hör hur flickan ställer den självklara frågan:
– Pappa, den där farbrorn som blev avrättad, är han död?

Den frågan verkar vara ett bekymmer för resten av världen också.