frktjatlund

Välkommen till alternativfeber, bloggen som avviker från andra.

Reklampelarna på stan har gapat tomma några dagar och jag har inväntat H&M:s underklädeskampanj. Men icke! Den hamnade på busskurerna. Istället är det Röda Korset som gått igång med mottot
"sms:a bort ensamheten". Min? Nästans? Orten med armbryterskan? 

Det framgår inte riktigt vad pengarna för julinsamlingen ska användas till. Man får visserligen Orups ringsignal på köpet. Den kanske gör att man känner sig mindre ensam, förutsatt att någon ringer.

Envar sitt eget Röda kors
När jag var 16 och året var 1968 missade jag kårhusokupationen. Däremot var jag med på stormötet på Kungliga Akademien för de fria konsterna, Fredsgatan 12, samma år. När mötet ägde rum vet jag inte, men ämnet var julen. Talarna var många och långrandiga och till slut bestämde man sig för att bilda ”Alternativ jul” och hålla Konstfack öppet under julhelgen. Tanken var att bjuda in ensamma och andra till ett ickekommersiellt firande.

Min kompis och jag hängde på och anmälde oss som volontärer. Inte nog med det, jag övertalade mamma att vi skulle ha några amerikanska desertörer från Vietnamkriget, boende hos oss över helgerna. Brorsan var i Australien så hans rum stod ändå ledigt.

Några killar från FNL gjorde hembesök och vi blev tilldelade två desertörer. En var mörkhyad och adopterad av vita föräldrar. Han var inte mot kriget i sig, men hade blivit skadad för fjärde gången. Vanligtvis blev man hemskickad i det läget, men han hade fått order att inställa sig igen, något som han uppfattade som rasdiskriminering och därför dragit.

Andra killen uppförde sig konstigt. Vi såg inte särskilt mycket av honom och så här efteråt har vi begripit att han var drogberoende och jagade stan runt efter hasch och liknande.

Vi serverade fika och annat på Konstfack under helgerna. Särskilt många ensamma såg vi inte till och de som dök upp kunde vara störande. Men vi själva hade trevligt. Ur Alternativ jul bildades så småningom föreningen Alternativ stad. Då hade kompisen och jag ledsnat på långhåriga långpratare och ägnade oss åt väsentligare saker.

Välkommen till teknikfeber, bloggen som tröttnar tvärt.

Eftermiddagen var totalt bortkastad. Först försökte jag mig på att synka nya mobiltelefonen med datorn. Det sket sig både med bluetooth och med kabel, hur jag än försökte och jag försökte verkligen i nästan två timmar. Jag eskalerade problemet till IT-service, som skickade en junior. Han försökte med samma framgång som jag. När min telefon ringde smet han.

Sen slängde jag bort ytterligare två timmar på ett ”icke-problem”. Innan dess upptogs delar av förmiddagen av ett vimsigt möte på vårt systerföretag, där en förvirrad projektledare försökte bringa ordning i tillvaron utan att lyckas särskilt bra.

I telefonbrottningen tippade jag ner mitt tangentbord på golvet. Det hamnade uppochned och smulorna som dolde sig under tangenterna skulle kunna föda en afrikansk by. Och ändå är inte tangentbordet det snuskigaste på ett kontor. 

För att glädja alla andra kontorsslavar vill jag delge er resultatet av en amerikansk undersökning. Enligt den är kontorets värsta bakteriehärdar, i tur och ordning
1. telefoner

2. skrivbord

3. kranar på dricksfontäner

4. handtag på mikrovågsugnar

5. tangentbord

På ett skrivbord är det i allmänhet 400 gånger så många bakterier som på en toasits. Konklusion: Imorgon jobbar jag i gummihandskar (+ lite till).

Välkommen till matfeber, bloggen som hyllar hullet.

Igår avvek jag från upptrampade spår. Ingen wokmiddag! Nej, i eftermiddagsmörkret dök det plötsligt upp ett starkt begär efter lammgryta och sådan åtrå är till för att bejakas. Men lammgryta är ingen 13-minutersrätt, så det var lika bra att fixa mat för flera dagar på en gång. Nu sitter jag och rapar vitlök. En mustig gryta smakar längre.



Efterlysning: Böngroddar, vart har de tagit vägen? Jag brukar köra med det till köttgrytor istället för ris eller pasta. Ingen av mina vanliga leverantörer har några såna burkar längre. Det blev gröna linser istället.

När jag ändå bråkade om bredbandet med com hem förra veckan, passade jag på att fråga vad som hänt med vår felanmälan av digitalboxen. Den hade tydligen hamnat i limbo och i eftermiddags meddelade de att någon gång mellan 17 och 21 kommer ett bud med ny box. Det är mycket com hem just nu.

Någonting helt annat:
I dagens DN, under rubriken Kontakter, man söker kvinna, står en kort annons
En ung, vacker konstnär söker förlåtelse.

Så poetiskt! Det är nästan så jag känner mig kallad.

 Com hem (fd UPC) kommer inte att vinna någon utmärkelse för sin Kundtjänst. Vad sägs om mer än en timmes väntetid på telefon. Bredbandet har krånglat över en vecka. Igår kväll sa det poff igen och så var nätet väck. Intressant nog dör bredbandet alltid strax efter att Kundtjänst dragit ner rullgardinen.

På hemsidan finns denna info:

2006-11-24 11:05 – Stockholm Centrala – Underhållsarbete Södermalm

Med start v.46 utför vi kompletterande underhållsarbete. Detta kommer att ske under dagtid och kan orsaka driftavbrott på samtliga tjänster.

Beräknad sluttid: 2006-11-27 17:00

Fel, fel, fel! Störningarna började redan den 20/11 och sluttiden har ännu inte infunnit sig. Varför har man en hemsida, om den inte innehåller aktuell information?

Problemet är att jag har jour kvällar och nätter och tanken är att jag ska kunna koppla upp mig till jobbet via nätet om det är något akut som måste åtgärdas. Jag har ingen lust att jobba via mobilen när arbetsgivaren betalar för ett bredband.

Det händer då och då att barnen frågar hur vi gjorde när de var små. Jag blir smickrad över att någon uppfattar att jag skull kunna komma med något vettigt. Problemet är att mitt minne inte är det bästa. Eller så kanske vi inte hade någon större plan utan det var mera laissez-fair-principen som gällde. Ettan och Tvåan tyckte t ex att vi skulle döpa om Trean till Ge-han eller Låt-han.

Barnbarnet Stella har hela tiden varit rena drömmen när det gäller sömn. Hon lägger sig gärna, somnar snabbt och själv i egen säng, i eget rum och har hittills sovit hela natten. Men nu har hon drabbats av koskräck och drömmer uppslitande drömmar om hotfulla kossor. Tvåan undrade hur vi gjorde, när de var små.

Jag var fullständigt allergiska mot barn i sängen. Det var stört omöjligt att sova med en svettig, het kamin som sänggranne. Och det finns inget som är så utmattande som att inte få sova ordentligt. Om man inte är dålig förälder redan, så blir man det. Mitt förslag när barnen kom över på natten var:
– Lägg dig i pappas säng.

– Men han sticks, var den vanligaste invändningen.

Vi hade två juniormadrasser under våra sängar som vi drog fram och på dem fick barnen sova vidare. Det funkade bra.

Svärsonens mamma körde med annan metod. Hon sov väldigt lätt och kunde hejda barnen innan de kom så långt som in i sovrummet.

Vi får se om koskräcken håller i sig.

Min personliga evighetsserie fick sin upplösning idag 16:00. För ovanlighetens skull missade jag inte avsnittet. Jag ringde helt sonika upp tandläkaren i morse och fick klart för mig när man förväntade min närvaro.

Gunnar, the Dentist, var riktigt nöjd med mig. Inflammationen hade läkt ut och han putsade och petade dit lite komposit. Allt var klart på en kvart. Sen kom frågan:
– Hur vill du betala det hela?
– Det beror på summan.

”Kostnadsförslaget” låg på 5 500 och jag såg framför mig hur det hela hade ackumulerats med komplikationer (amputation) och att jag missat några besök. Nu slutade räkningen på 5 849, inte så mycket mer än den ursprungliga kalkylen. 

– Jag betalar allt här och nu! Tänk att bli lättad över en kostnad på närmare 6 000 spänn. Hur härdad får man bli?

Nästa säsongspremiär blir i juni 2007. 

Stockholms och vår egen Filmfestival går mot sitt slut. Minst en film per kväll, undantaget torsdagen då jag var på konferens. M passade på att kolla på Johnny Depps pirat II, som jag ändå inte ville se. Vuxenbarnfilmer är inte min grej, speciellt inte om de saknar handling. M tyckte att filmen trots allt hade ett budskap. Nämligen att det kommer att göras en Pirates III.

I kväll blev det verkliga festivalfilmer. Tvåan såg Wristcutters: A Love Story och M + Svärson är och tittar på The Last King of Scotland. Själv stannade jag hemma och såg jag på Simpsons med Stella. Både hon och jag är lika hängivna serien, men jag fattar fortfarande inte vad hon får ut av det.

Little Miss Sunshine vann, inte helt oväntat, publikpriset. Alla recensenter har varit överens med mig om att filmen är sevärd.

Nu vet jag hur ruttet ägg verkligen luktar. När jag gick i mellanstadiet var det några grabbar som hade med sig en stinkbomb, som de knäckte i klassrummet. Den luktade äggmök i kubik och så trodde jag att ruttet ägg luktade. Som sagt, nu vet jag bättre.

Min lilla ryggsäck, som jag använder till och från jobbet, hängde som vanligt på en köksstol. Senast jag använde den var i onsdags och i morse kom det väldigt konstiga utdunstningar från väskan. Jag stack näsan i den och hjärnan konstaterade ”gamla räkskal”. Men jag har aldrig haft vare sig nya eller gamla räkskal i ryggsäcken.

Det som vanligtvis får åka med till jobbet är det lilla kokta frukostägget. Det åker i egen kupé egentligen avsedd för cd-spelare. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, åt jag aldrig onsdagens ägg. På hemvägen handlade jag mat som åkte ner i ryggsäcken. Det krossade ägget upptäcktes alltså inte förrän imorse och jag har svårt att beskriva i vilket stadium: Ankommet, surt eller ruttet.

Ryggsäcken inköptes i Barcelona för hela 6 € och jag slängde den i tvättmaskinen, helt i linje med mitt vanliga motto: ”Går det så går det”. Om väskan skulle bli förstörd spelade inte så stor roll. Sen gick vi ut. Efter någon timme drabbades jag av eftertankens kranka blekhet. ”Tänk om tvättmaskinen blir förstörd”. Det skulle inte vara lika lätt att smälta.

Nu hemkommen kan jag säga som Enid Blyton alltid avslutade sina böcker ”Slutet gott – allting gott”. Både tvättmaskin och ryggsäck höll och lukten är väck.

På grönbete i Uppland. Nu har jag användning av att vara användare igen. Denna gång på en herrgård. Det har gett mig anledning att ångra mina spydiga kommentarer om svenska laglednings klädsel under fotbolls-VM. Tommy Söderberg höll en engagerad föreläsning om sin syn på ledarskap där han också motiverade tomteutstyrseln.

På eftermiddagen körde vi lite skrattövningar enligt indisk modell och det var riktigt roligt. Nu blir det vila tills det är dags för galamiddag och underhållning.

Somliga tänker bara på nöjen.

På Insidan i DN har man haft flera artiklar på temat ”Anklagad”. Det har varit olika personer som framträtt och beskrivit hur det upplevt situationer där de oförskyllt blivit beskyllda för något de inte gjort. Idag var det om Anders som blev misstänkt för att stjäla ur kaffekassan. Han blev självklart väldigt kränkt och kände hur tilliten till andra människor rubbades. 

Berättelsen var intressant, speciellt en formulering som fick mig att gå igång. När bristen i kassan kom upp i ljuset var Anders egen reflektion: ”Jag undrade om någon städare… hade nyckel till skåpet.”

Vi har i forntiden drivit städföretag och inte nog med att alla gärna ventilerar städarnas arbetsinsats på fikarasterna, så är det så typiskt att först ut bland de anklagade när saker försvinner, ofta är städpersonalen.

En av våra anställda, Anne, råkade ut för det. Hon städade på ett kontor och vid ett tillfälle hade någon kastat tonerpulver i en papperskorg, som hon skulle tömma. Lite av pulvret kom förstås på hennes händer och när hon stod på toaletten och tvättade sig, kom en receptionist in och iakttog henne intresserat.

Nästa gång Anne kom till städningen var polisen där. Det visade sig att någon stal ur kaffekassan och för att komma personen på spåren hade kassaskrinet preparerats med något sorts pulver. Det blev en rejäl utfrågning och Anne försökte förklara vad för slag pulver receptionisten sett henne tvätta bort. Till slut fick hon gå och hämta papperskorgen, där man fortfarande kunde se tonerrester i botten.

En kort tid senare fick en i kontorspersonalen gå i all hast. Det var han som picklat av fikapengarna, men Anne fick aldrig någon ursäkt.

Vid ett tillfälle skulle jag själv städa i ett kontorsrum. Där satt en kvinna och räknade pengar med stora kassaskåpet på vid gavel. Hon reste sig och tänkte gå ut ur rummet, men jag hejdade henne. Jag ville verkligen inte vara ensam i rummet med en massa pengar på skrivbordet och ett öppet kassaskåp. Vem skulle man ha anledning att misstänka vid eventuell pengabrist?

För ett tag sedan cirkulerade ett mejl runt bland vänner och bekanta. Ett av typen, som då och då brukar dyka upp på bloggen, där man räknar upp ett antal av något. Det här mejlet hade rubriken ”Lär känna mig bättre”.

En underrubrik var ”Fyra saker som får mig att må illa”. Svärdottern, hon som är gift med Ettan, hade fyllt i undersökningen. Som första punkt på det som gjorde henne illamående var: ”När någon ställer frågan: När ska ni skaffa barn?”.

Jag var tvungen att fråga, inte henne utan Tvåan som också fyllt i formuläret, om folk verkligen ställer såna frågor. Och det gör de. Tvåan hade fått frågan själv flera gånger i form av ”När ska ni skaffa nästa?” 

Saknar folk inlevelseförmåga och fantasi? Förmodligen, annars skulle de kanske hejda sig. Det finns både ofrivillig och självvald barnlöshet och vilka utomstående har egentligen med saken att göra.

Några av våra vänner hade jobbat på det här med barn under många år och efter utredning och operationer, konstaterade läkarna att det inte skulle funka den naturliga vägen. Kvinnan sökte nytt jobb och tjänsten var på högre nivå så den var vd och personalchef som intervjuade. Till slut kom vd:n med undran: ”Jag ser att du är 36. När tänker du skaffa barn?”

Hon var tyst några sekunder och bestämde sig för att säga precis som det var, att de inte kunde få barn. Gissa om vd:n hummade och stammade och ursäktade sig. Man får hoppas att han lärde sig en läxa. (Trots hans övertamp fick hon jobbet)

Poff, sa det bara och så dog bredbandet 21:30. Inget svar hos kundtjänst. Vad gör man? Finns det möten för bredbandsberoende?

”Hej! Jag heter Victoria och är bredbandberoende”

Alla: ”Hej! Victoria”

Kvällens festivalfilm intogs i en extern salong Biopalatset. Vi såg Babel, en rulle i min favoritgenre, episodfilm. Eftersom den är 2 tim 22 min lång tog vi varsin Whopper, laddade med vattenflaskor och kastade oss in på muggen innan filmen började.

Handlingen var så tät filmen igenom, att jag inte tänkte på klockan överhuvudtaget. Alla olika episoder hängde också ihop, på ett sätt som övertygade. Slutet på de olika berättelserna blev inte fullt så tragiska som jag först trodde.

Babel kan tävla med en annan på min topplista, Crash, från förra året. Det var inga döda punkter i Babel, men Crash hade en sensmoral som jag gillade. De onda var inte helt igenom onda, precis som de goda inte alltid var så genomgoda.

Idag har båda kvällstidningar artiklar om mobbning. Min upplevelse är att problemet är mycket större på mindre orter. Där är omgivningens krav på att inte utmärkta sig mycket större och det gällde för både barn och vuxna. 

Nåde den som avvek från mängden där vi bodde i Dalarna. Ortens sysslolösa yngre män for runt centrumkvarteret varv efter varv i sina raggarbilar. När de kände för det, skrek de otidigheter efter folk. Speciellt om det var folk som kom utifrån.

Vi flyttade till Stockholm innan barnen började skolan och det är jag glad för. En familj som vi hade kvar kontakten med råkade illa ut. Deras son mobbades hela skoltiden och det var rejäla trakasserier. Förutom glåpord och annat slängdes han ut naken i snön från gymnastikens omklädningsrum. 

När jag gick i skolan fanns inte begreppet mobbning, men det gjorde företeelsen. Vi hade en kille i klassen på mellanstadiet som ofta var borta. Så småningom uppdagades det att han låtsades gå till skolan varje morgon, men återvände hem igen när föräldrarna gått till jobbet. ”Felet” med honom var att han var lite rundare än genomsnittet och några andra grabbar var inte sena att uppmärksamma honom på det.

Arrangörer är ibland tvungna att ta till specialknep. Det finns filmer som bara verkar hoppa runt mellan olika festivaler och då kan det fallera i transporten, så att rullen inte kommer fram i tid. Då blir man tvungen att ta till en reservfilm. Det gjorde t ex att vi fick skratta åt Nurse Betty med Renee Zellweger långt före övriga biopubliken. Stockholms Filmfestival satte in den som reserv vid ett sånt tillfälle.

Igår tog vi själva till samma knep. Den planerade filmen för dag två på Zinkenarrangemanget var uthyrd. Vi tog en till reservfilm från 2005. Svärsonen hade visserligen sett den på förra årets festival, men vad gör man?

Vi bestämde oss för att hyra varsin likadan film och sen den parallellt, var och en på sin egen anläggning. Den här gången hade juryn lite olika åsikter och mitt sällskap var ett dåligt sådant. M gillade inte den franska filmen Lemming. Helt plötsligt började han högljutt efterlysa logik i en skräckfilm. Sen när krävdes det?

OK, på bio retar jag mig på övriga publikens oljud. Men hur får man tyst på hemmapubliken? Jag tyckte i alla fall att filmen var spännande och välgjord. Det ska bli intressant att höra vad Tvåan tyckte.

Årets filmfestival verkar bli en avslagen historia för vår del. Först trodde vi att halva försvann bort i Barcelona. Sen verkar alla inblandade drabbats av beslutsförlamning. Till detta kommer en tilltagande trötthet. Nej, inte den filmen. Den går så sent (21:15).

Nej, nu har vi öppnat en egen ”Zinkens filmfestival”. Öppningsfilmen var ”Crossing the Bridge”. En film om turkisk musik gjord av en tysk musiker. Vi var alla, dvs Tvåan, Svärsonen, M och jag rörande överens om att filmen var uraburabra och gav den högsta betyg. En mycket lovande inledning på vår egen festivalvecka.

Stockholms filmfestival har alltid lite tilltugg och bubbel i samband med öppningsfilmen. Zinkens festival var inte sämre. Svärsonen fixade stekt färsk tonfisk med pesto och bjöd på egenimporterad tysk Riesling före filmen. Sen blev det intermezzo med ost och rödvin.

Nu var det dags att återbörda gårdagens film och utse film nummer två. M och Svärsonen har tagit på sig uppgiften med största allvar. Vi får se vilken salong filmen går upp på. Vi har större skärm och bättre ljud. Dessvärre galnare granne, så högtalarna kan sällan utnyttjas.

Ring, ring!!! Övriga festivaldeltagare kräver fördrink på Rival. Mossning!

Det var full fart hemma på vår gata i stan idag. Man fick tränga sig fram längs trottoaren. Första trängselstället var Hornsgatan 100, Körsnär Göran Larsson. På Södermalm finns en enda pälsaffär. I omgångar brukar djurrättsaktivister ha kampanjer utanför butiken. Idag filmade man en fejkad demonstration.

Nästa stopp, Hornsgatan 96, Hammarbys supporterbutik. Kö ut på gatan. Förmodligen biljettsläpp.

Sushihaket Sapporo på nummer 94 är en källa till glädje. Ny skylt med ett särskrivningsfynd. Varsågod och njut!

Tvåan tipsade om Musikmuseet. Planen var att vi skulle ta Treans barn dit, men hur passerar man Hornsgatan 88 när McDonalds har stora skyltar om familje:fest, med barndisko, fiskdamm och ansiktsmålning. Det går helt enkelt inte om man inte längtar efter uppslitande scener.

M skämdes och muttrade om att vi var kidnappade av kommersialismen. Han ursäktade sig inför alla bekanta. Men Noa och My var desto nöjdare. De gick stolta därifrån med tigeransikten.

Lite efterrätt, kanske? Vi förflyttar oss till Mariahallen, Hornsgatan 74. Där fick vi detta sorliga besked: Kor kan ta slut. Och det är numera standard!



Jag måste ha fått mjölkframställning totalt om bakfoten. Det fanns hur mycket ekologisk mellanmjöl som helst. Är det verkligen speciella kor för standardmjölken?

Jag ger mig i kast med en ytlig analys av Bloggportalens listor. Min tankeförmåga brukar inte klara några mer djuplodande utvärderingar. 

Mest besökta-listan
Det verkar som feber är hett just nu. Det är hela åtta av dem som ligger på 25-toppen, som heter något med *feber. Helst ska det vara ett namn som anknyter till konsumtionsprylar och bland de högst rankade ligger just bloggen Prylfeber.

Jag har funderat över mitt beiga namnval. Kan det vara dags att gå vidare med ett nytt namn? Nu finns det ju ingen speciell pryl som jag brinner sådär extra för. Jo, det skulle vara tvättmaskinen. Men tvättmaskinsfeber klingar inte särskilt intresseväckande.

Men vad sägs om att jag tar ett redan vedertaget begrepp, som tredagarsfeber. Då behöver man inte heller vara särskilt uthållig.

Högst betygs-listan
Där är det inte tekniska prylar, som smäller högst utan mat. Fem av 25 verkar ha föda på agendan.

Är det dags att ändra inriktning för att röna större uppskattning? Ny blogg, miss-matips, kanske? Ingen risk att någon skulle komma tillbaka efter första besöket.

Måndag - fredag
Lunch: Sallad från Icas delidisk
Middag: Wok klart på 13 minuter

Större fantasi än så kan jag inte uppbringa. Önskar ni större variation? Gör som jag: Ät ute.

Sen fattar jag inte hur betygssättningen går till. På plats nummer två (just nu) med betyg 7,0 ligger ”Mamma bantar och bloggar”. Det är totalt åtta personer som röstat på den bloggen och de har gett hennes blogg 2,5. Hur går den uträkningen till?

En sak som jag retar mig på i sammanhanget är att Bloggportalen kör med amerikanskt decimalformat, alltså punkt istället för decimalkomma.

Mest sökta termer-listan
Vad är det för slags människor därute? Hur lång tid som helst har man roat sig med att frekvent söka på jessica* bröst*. Det sökbegreppet har legat på plats 1-3 sen tidningarna börjat skriva om ämnet.

I rasande fart har dessutom våldt* klättrat uppåt. Man undrar vad som rör sig i huvudet på surfare.

Ok, jag ska väl i rättvisans namn medge att folk söker på vettiga saker också.

Det är inte så att jag reagerar långsamt, men senaste tiden har det varit lite si och så leveransen av morgontidningen. Inte så att den uteblivit, men den har landat i brevlådan efter att jag gett mig iväg till jobbet. Det stör mina morgonvanor. Jag gillar att bläddra igenom bladet lite slött på morgonkvisten.

Ibland stannar jag till och med upp och läser några rader. På Namn & Nyttsidan finns det en återkommande kolumnist, Hanna H, och igår vek hon ut sig om mitt och flera andras favoritämne: lilla mamma.

Hanna H hade sorterat män efter hur de reagerade när hon i ömma situationer kallade sig själv för lilla mamma. ”Kom nu till lilla mamma” kunde hon säga i hångelsituationer. Teorin var att mannens reaktion skulle visa att han kunde låta moderns anseende flaxa iväg och att han erkände sin egen mamma som sexuell varelse.

Kolumnisten tyckte själv att teorin var väldigt bra, men det tycker inte jag. Jag förstår de män som reagerade negativt. Om jag i sänghalmen fick höra ”Kom till lilla pappsen” så skulle det vara klart avtändande. Varför skulle man vilja blanda in föräldrarna i en sån situation? Nej, jag tycker att hela grejen verkar störd.

Gårdagskvällen bjöd svt på en riktig nostalgitripp med ”Äventyrarens Thomas Crown”. Den såg vi strax efter premiären 68/69 och tyckte redan då att alla män i filmen såg hopplöst omoderna ut. På den tiden var de flesta män i verkligeheten långhåriga.

Speciellt den kortklippte Steve McQueen, som var filmens hjälte, uppfattade vi som värsta farbrorn med kostym och hatt. Och han för oss var han rena farbrorn med närmare 40 år på nacken.

Senaste tiden har löpsedlarna genomgått en metamorfos. Förr var det rubriker i stil med ”Så äcklig är din tandborste” eller ”Din kudde består av 50 % kvalster” parat med ”Så får du fasta lår” och ”Vanliga halstabletter kan vara beroendeframkallade – läs hela listan”.

Såna uppfordrande rubriker gillar jag. Inköpslistan utökas med tandborste, ny kudde och gummiband. I smyg köper jag ett fyrpack Läkerol med Salvismak och bekräftar mediasanningarna för dagen.

Nu har man flyttat väderprognoserna till löpsedel och tidningens första sida. Vad var det för fel på sista sidan? Vi som vill leva i lycklig okunnighet om framtiden kunde tidigare gladeligen går ifrån både paraply och gummistövlar utan att känna oss oinformerade. Nu varnas det för stormar i stora svarta bokstäver, som om det var tredje världskrig på gång. Sen dyker det upp en ynklig liten vindil och man kan känna sig totalt blåst. Som man har laddat inför hotet. Besvikelse är bara förnamnet.

Till helgen ska det bli varmare igen. Det stod så på löpet i alla fall. Hu, vad jag våndas!

Jo, jo, man tillhör de mer privilegierade. Två dagar på rad har jag fått fringisar. 

Fringis 1.
Igår fick jag den nya mobiltelefonen. Idag fungerar den också. Den höll på att skrämma livet ur mig när den ringde första gången. Sen ökade hjärtklappningen ännu mer när jag svarade. Det var Gunnar, the Dentist, som undrade var jag och min tand höll hus. Freudiansk förträngning från min sida?

Mobilen var så vacker när jag såg den på bild och så kändes det rätt med en vikbar variant den här gången. Lite mer feminin skulle jag vilja påstå, nästan som en puderdosa. Synd bara att mina kladdiga fingrar sätter såna fula avtryck i det blanka skalet. 

Nu är detta ingen löneförmån utan IT-service, som ansvara för företagets telefoner, ville gå över till 3G. Allt för att vi som har jour ska kunna koppla upp oss till jobbet oavsett var vi befinner oss. Nu återstår utmaningen att synka Outlookkalendern med telefonen och allt annat som brukar krångla.

Fringis 2.
Varje höst får vi välja pappersalmanackor och var tredje år får vi dessutom välja någon dyrare variant. Det året inföll i år. Jag valde en kombinerad kalender och plånbok. Det gjorde även min arbetskamrat. Chefen dök upp med två kalenderplånböcker av olika modell och båda hävdar vi att vi beställt den mindre varianten.

Om sanning ska fram så var det inte själva porträttet som var tavlan. Nej, bilden var egentligen ett litet fyrkantigt foto, ett med ordet ”INSTAMATIC” skrivet i ena ramen och med ett årtal på motsatta sidan. Motivet var lite suddigt och mitt i bilden stod två krigsmålade småflickor iförda indiandräkter. I bakgrunden kunde man urskilja ett litet indiantält av leksaksmodell.

Så tavlan var något helt annat och jag vet inte vem som gjorde den största i sammanhanget.

Vi skulle gå på bio med Brorsan och Berit. Vid den tiden hade de hunnit vara gifta ett par år och egentligen kände vi inte Berit så bra. Hon var inte så pratsam av sig och vi hade inte bott i stan när de träffades. Men vad vi visste var att båda två hade väldigt svårt att passa tiden.

I god tid före bion gick vi hem till dem och de var långt ifrån klara. Vi blev parkerade i soffan i väntan på duschning och att kläder kom på plats. På soffbordet låg ett fotoalbum. Matte ropade ut i rummet:
– Kan jag kolla på fotona?
– Visst, sa Brorsan.

Albumet var Berits och innehöll bilder från hennes uppväxt i Solna. Det var de vanliga bilderna med barn, tomte och gran. Sen kom några med påskkärringar och efter det var motivet flickor med blomsterkransar i håret.

Någonstans mitt i pärmen dök bilden med indianflickorna upp. Matte såg direkt att ena flickan var Berit. Men vem var den andra? Hon såg lite mindre och rundare ut. Ja, det var konstigt med henne, tyckte Matte.
– Vem är den här hattifnatten? Precis så burdust uttryckte han sig.

Berit kom precis ut från badrummet och kastade en blick i albumet, vände på klacken, rusade in i badrummet igen och slog igen dörren med en jättesmäll. Brorsan kom farande och undrade vad som stod på. Matte pekade på fotot och sa:
– Jag undrade bara vem det här var.


Den lilla flickan på bilden var Berits syster, Christina. Vi hade inte en aning om att det överhuvudtaget existerade ett barn till i familjen. Christina hade Downs syndrom och levt större delen av sitt liv på institution. 

Berits föräldrar blev förstås chockade när Christina föddes. De hade varit religiösa och frågat församlingens pastor om varför detta drabbade just dem. Han hade antytt något om egen skuld, så på något vis skämdes föräldrarna för dottern och det hade färgat Berit inställning.

Nu var det Brorsan som blev upprörd. Inte så mycket över Mattes klavertramp utan över Berits reaktion och hennes föräldrar i största allmänhet. Berit satt med låst dörr på badkarskanten och grät så tårarna sprutade. Brorsan stod utanför badrummet och sa några väl valda ord om svärföräldrarna.

Vi kom aldrig iväg till någon biograf den kvällen. Jag kan inte minnas att vi någonsin gjorde något tillsammans annat än av artighet senare heller. Man kan säga att hela episoden låg som en mur mellan oss och det kändes som Berit alltid höll sig på sin kant när vi var med. Och själva hade vi svårt att vara naturliga i hennes sällskap.

Tavlor har i allmänhet ett motiv och om Mattes uttalande ska betraktas som en tavla, så gjordes den i tanklöshet och inte av dåligt motiv.

Min mamma sa så många kloka saker, som jag burit med mig. Som t ex när hon tyckte att vi krävde alldeles för mycket brukade hon säga:
”Fråga inte vad familjen kan göra för dig, utan vad du kan göra för familjen.”

Var någon av oss barn missmodiga och tyckte allt gick oss emot, sa hon:
”Sånt är livet. Jag har aldrig lovat er annat än blod, svett och tårar”.

Om vi inte vågade pröva något nytt, kom som på beställning:
”Bättre lyss till den sträng, som brast än att aldrig spänna en båge.”

Tänk så klok hon var!

Äh, mamma sa aldrig något sånt. Möjligen:
”Frukta Gud och ärligt vandra. Sköt dig själv och skit i andra”.
Inte för att hon lydde devisen själv. Särskilt ärlig var hon inte och hon hade gärna åsikter om andra.

Vart vill jag komma? Jo, människor tillskriver sina föräldrar alla möjliga motton, som om de personligen hittat på devisen. I husorganet kunde jag läsa ett stort uppslag med kortintervjuer. Olika personer, totalt nitton, tillfrågades om det fått något råd med sig från sin mamma.

Jodå, arton kom med olika talesätt och två av dem var ungefär:
”Du ska behandla andra, som du själv vill bli behandlad.”
Grattis lilla mamma, som formulerat Gyllene regeln på ett mer personligt sätt.

Jag har personligen träffat på personer som uttalat sig likartat och jag undrar om de på något plan trott att deras föräldrar är Jesus. När jag försökt med att det var han som var först på plan med yttrandet, så har de ställt sig helt frågande. 

Men, som jag alltid brukar säga:
”Vi är alla ofullkomliga. Själv är jag känslig för drag”.

Allt funkade som förväntat på Barcelonatrippen, trots den förvirrade starten. Och vad gör man på en resa? 1. Man bor, 2. Man äter, 3. Man roar sig.

Bo
Ja, det gjorde vi. I en minimal enrumslägenhet. Vi visste att det var liten. Det framgick tydligt av interiörbilderna. Men att ta sig in- och ut ur badrummet var rena femtonspelet. Man kan säga att det var som att bo i en skorsten. Största utmaningen med logiet var trapphuset. Det var inte större än 70 x 70. Väskan fick man ta på huvudet.


Äta
En dag utan tapas är en bortkastad dag. Bästa tapasen hittade vi i saluhallens bar. Annars åt vi en fantastisk skaldjurtallrik på en restaurang i Barcelonetas hamn.


Roa

Äntligen kom vi till La Sagrada Familia, en byggnad som gäckat oss när vi kommit med bil. Det var som att besöka en arbetsplats och så kommer det att se ut i trettio år till. Några andra Gaudibyggnader besågs också. Så nu har vi blivit modernismmättade för ett tag framöver.

Shopping på M:s älskade Decathlon hann vi med i flera vändor, plus diverse andra inköp.

Vi såg en halvlek fotboll på Europas största fotbollsstadion. Barcelona - Badalona 4-0, det var också roligt.


Några biobesök roade också, bl a den här filmen, som kommer på Stockholms Filmfestival. En lagom skruvad Independentfilm.

Barliv känns det som vi passerat för flera år sedan. Vi bodde mitt i gamla stan, nära Ramblan, eller jag skulle vilja kalla den Rumblan. Inatt var det tjo och tjim och ett liv utan like hela natten. Det kändes som öronpropparna förlorat sin proppande verkan efter en vecka, så jag sov som en påse nötter. Och inte blev det bättre av att M, stackaren, var dålig i magen.

(lite modernismbonus)

Jag kan bara inte behärska mig, jag måste bara få dela med mig ett par pärlor från barnbarnen. Igår var det Stella, 3, som gärna ville höra om Snövit.
– Vilken Snövit? frågade morfar.
– Snövit och de sju vargarna.
Morfar började rätta henne och säga: Dvärgar, menar du. Men Tvåan var snabb och överröstade honom. Hon tycker att missförståndet är så gulligt.

Andra flickebarnbarnet My, snart 4, tyckte tidigare väldigt mycket om Ariel, den lilla Sjöjumpern. Jag förstår henne, vad vet dagens barn om jungfrur?

Igår hade Treans familj kommit in på mer existentiella frågor. De hade tittat på ett tv-program om olika människors tro. Noa, 5, sa bestämt att han inte trodde på Gud. Frågan gick vidare till My.
– Vad säger du My: Tror du på Gud?
Hon såg lite konfunderad ut över frågan, men bestämde sig:
– Nej, jag tror faktiskt på rosa. 

Vi misstänker att hon uppfattade att frågeställningen var: Tror du på Gult?

Svärdottern hade goda nyheter om sin cancersjuka mamma. Läkarna hade konstaterat att det inte fanns några metastaser i kroppen och det var skönt. Nu blir det starka cellgiftsbehandlingar i sex omgångar.

Man kan få komplex för mindre. Svärdotterns glamourgalna lillasystern bloggar. Hon är nyligen fyllda 13 och har en modeblogg av Ebba-von-Sydow-typ. Tusentals likasinnade går in på den dagligen och hon blev, som yngsta deltagare, inbjuden på Vecko Revyns frukostmingel. 

Nu blir det inte så mycket mer härifrån. I ottan imorgon åker vi till Barcelona. Kanhända hittar jag en dator på något café, men Orsa kompani lovar inget bestämt.

Nu gjorde jag slag i saken. För varje månad, de senaste åren, har jag handlat mindre och mindre på Konsum. Nu besöker jag bara butiken av tidsnöd, eftersom den ligger närmast. Priserna är galet höga. Jag begriper inte att en affärskedja, som ägs av konsumenter, ska ligga på en prisnivå långt högre än rent vinstdrivande affärer.

Vår butik lanserar sig som Gröna Konsum och jag kan förstå att ekologiska och kravmärkta varor är dyrare, men varför ska övriga varor ligga på 10% högre pris än andra affärer.

Kan det vara den här listan från 2005 som sätter sina spår?

Vårt nya kvällsnöje är att spela Yatzy. Somliga tycker det är lite sjukt att två vuxna människor sitter i samma rum mittemot varandra och spelar på nätet. Men i veckan var svärsonen i Tyskland och då kunde vi ha familjepartier med Tvåan och honom. Utvecklingen är intressant.

Man har möjlighet att slänga in lite repliker och uppmuntrande tillrop. Andra spelare från hela världen kan vara med i spelet. Igår hängde en kille från Kuba på ett parti. Han hade i alla fall en kubansk flagga i sin profil. Kubanen hade tydligen väntat på att få spela med svenskar. I handen hade han en konservburk från Abba. Då och då skrev han repliker som:
”Fiskbullar”, ”10 % mer fisk” eller ”buljong”.

Men dessvärre blev han så exalterad över möjligheten till konversation att han helt tappade intresset för spelet. Kul idé i alla fall. Jag funderar på att göra något liknande. Ta fram en burk gåsleverpastej och lira en omgång med fransoser.

Min kollega är sexigare än jag. Det kanske inte är någon större nyhet, men lite sårad blev jag. Aftonbladet redovisade en nätundersökning där män och kvinnor fick pluppa i vilket yrke de tyckte var sexigast . Programmerare hamnade nedanför tio-i-topp för både män och kvinnor.

Om kvinnorna fick välja så kom en programmerare på plats nummer 11, men däremot tyckte männen inte att det var lika sexigt med en programmerande kvinna. De rankade henne först på 20:de plats.

Resultatet kanske skulle bli bättre yrket krävde uniform?

Imorse passerade jag som vanligt Eriksdalshallen på väg till jobbet. Kommunen har satt upp stora, fina ljusskyltar utanför entrén. Idag önskade jag att jag haft kameran med mig. På skyltarna stod det:

07:17  + - 2°.

Plus minus? Det tilltalar mig med en temperaturuppgift, så där mellan tummen och pekfingret. För övrigt är det + 18° i Barcelona.

Annars är det en sån här dag, som jag inte tänker bli långrandig på jobbet.

Jag trodde att jag för länge sedan stekt min sista pannkaka. Eller rättare sagt, jag hoppades på det. Steklukten är besvärande. Men den här veckan har vi hämtat på dagis och idag kom en beställning på stekt mjölk per telefon. Stella var väldigt bestämd på den punkten.

Igår när jag hämtade henne, ställde hon frågan:

– Är morfar hemma?

– Det är han nog. Men han kanske ligger på soffan och sover.

– Ja, han var mycket bättre förut. Och det är sant. Han är mycket bättre på att leka med henne när han är vaken.

Tvåan kom med en liten bekännelse. Som liten var hon avundsjuk på sina kusiner. De hade alltid randiga kalsonger och tröjor från Polarn & Pyret. Våra barn fick nöja sig med billigare kläder. Nu när PoP har 30-årsjubileum, kommer de med en retroserie där de randiga plaggen återuppstått. Tvåan tyckte att det var dags att bli ägare till några randiga, Mussemärkta kläder. Men hejdade sig när ett snabbt överslag summerade ihop priset till över 500.

Jag har tidigare redogjort för några av mina åkommor, som lakansskräck och smulallergi. Senaste tiden har några personallergier gjort sig påminda. Värsta reaktionerna ger Ingvar Oldsberg. Jag pallar inte med hans självgoda nuna, inte ens en liten zappning. Tv:n får stå oanvänd när På spåret visas.

Sen har vi Kristian Luuk, som också irriterar. Nu är jag ingen schlagerfantast, så jag kan lätt avstå från Melodifestivalen. Men jag undrar vad han har för visioner, när han tycker att programledarjobbet är en dröm som gått i uppfyllelse. 

Egentligen tror jag att det är samma källa till aversionen mot Oldsberg och Luuk. Oldsberg försökte för många år sedan bli en svensk David Letterman och var så pinsamt dålig. Jag satt och skämdes å hans vägnar, speciellt när det var utländska gäster på besök i talk showen.

Likadant med Luuk. Hur kul är arga leken när man passerat sju år? Skämmigt!

Hösten blev kort. Strumpbyxpremiär för två veckor sen och nu fram med mössa, vantar och långkallingar. Jag var tvungen att linda halsduken om huvudet och täcka ansiktet för att inte förfrysa mig på hemvägen.

Nu är vi där igen med första blixthalkan! Gissa vilka som inte fått på vinterdäcken? Det verkar vara de flesta, inklusive oss. Trafiken lusar sig längs gatorna och bilarna har svårt att stanna och att komma igång när de lyckats med stoppmanövern.

Ettan ringde och sa att han var tvungen att lämna bilen en bit härifrån. Han fick den inte ur fläcken. Nu står trafiken helt stilla på Hornsgatan. Och vi som ska ta bilen till Nyköping på måndag. Inför den resan har jag två önskningar: 1. Däckbyte 2. Blidväder.

Annars är risken stor att vi upprepar tidigare sjättenovemberbravader. För 35 år sedan, den 6 november 1971, var vi på väg till Norrköping. Vi hade ingen egen bil, utan satt i baksätet på M:s föräldrars bil, en liten Simca. 

Det året var 6 november en söndag och redan på tidigt morgonen började de snöa. Stora delar av E4:an var landsväg då och avkörda bilar låg hela vägen längs dikeskanterna. Snön yrde och M:s styvfar körde försiktigt, men plötsligt, mitt på vägen stod en lastbil. Ja, den inte bara stod stilla, utan backade mot oss.

Vi åkte rakt in i lastbilen, men klarade oss förvånansvärt oskadda. På den tiden fanns inga bälten i baksätet, så M och jag for in i framsätena och bröt varsin arm. Svärmor skadades mest, eftersom hennes stol lossnade ur sina fästen av M:s luftfärd. Bilbältet blev som en strypsnara och hon var blålila på halsen lång tid efteråt. Förutom det slog hon i ansiktet och fick några ryggkotor förskjutna.

Sen dess tycker jag inte om vinterväglag och känner oro inför bilresor i snöväder. Känslan av hur luftfärden framåt efter sammanstötningen, tog evigheter, kan jag framkalla i minnet när som helst.