frktjatlund

Det är inte lätt att föreviga våren med två barn som far iväg åt olika håll. Det mesta stannade på näthinnan. Jag gick ut hårt och lyckades få en liten bild från innergården.             
                                   
Vi tog oss till Drakenbergsparken, som var full med folk. Massor av barn hade cykeln ute för första gången och kämpade hårt för att hålla balansen. Tur att man redan kan cykla. Jag vet inte om jag skulle ha tillräckligt med energi för att fixa det nu. My höll helst till i båten och ville ha mig med på sin Finlandsfärja. Hon frågade om jag tyckte det var roligt att åka med. Javisst, sa jag. Men skratta då, tyckte hon. My hade gärna varit ute ett tag till men Noa ville absolut in efter ett par timmar. De går på Ur & Skurdagis och är ute större delen av tiden.

Middag när Trean med fru kom för att hämta barnen. Ettan dök upp vid fikat. De har haft en leguan, som var en av de största privatägda i Sverige. Nu blev den allvarligt sjuk och de hade hem en veterinär som avlivade den i veckan. De tyckte att det kändes lite tomt, men jag fällde inga tårar. Reptiler är inte vad jag kallar husdjur. Dessutom bär M tydliga spår av ödlans framfart.
                                    
När Ettan varit borta är det M som förbarmat sig över odjuret. Den framlevde sina dagar i ett jätteterrarium. Ödlan var rumsren och en gång om dagen uträttade den sina behov i badkaret. M var där och lyfte ut leguanen för att den skulle ta sig till badrummet. Dessvärre fastnade en fot i persiennsnöret och den fick panik. För att befria sig högg han M i kinden. M ringde mig och sa att han behöver hjälp. Han vet inte hur stor skadan. Blodet forsar och vi drar i ilfart till SÖS.

Det blev VIP-behandling och åtskilliga stygn. Ryktet spred sig på sjukhuset och alla reptilägare och andra nyfikna kom och ville inspektera. När jag hämtade ut penicillinkuren på apoteket frågade farmaceuten försiktigt vad som hade hänt. Hon hade aldrig expedierat så stark dos tidigare.

M tyckte efteråt att det inte gjorde så mycket med ett långt ärr i ansiktet. Det är bara bra att se lite farlig ut, det inger respekt. Äh, sa Trean. Det där ser ut som ett riktigt golärr, sånt som angivare får. Knappast nåt som imponerar.

Det blev inget med Ettans jobb i USA nu, möjligen om ett halvår.