Barnomsorg
Kollegan har problem med 13-åriga dottern. Riktig vad det gäller vet jag inte, men han har pratat mycket i telefon senaste dagarna. Jag har hört spridda fraser som: ”Rektorn sa …”, ”Det blir nog en annan skola”, ”Jo, det verkar bättre. Hon har börjat äta nu.” och ”Jag vet inte hur det hela ska kunna lösas”.
Det låter väldigt jobbigt. Han har stängt dörren emellanåt, så det känns inte läge för att höra hur det är. Det ligger inte i hans natur att tala om personliga saker. Inte med mig i alla fall.
Jag minns mina funderingar när Trean strulade som värst. Först tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända var att polisen ringde på en dag, för att berätta att han var död. Min nästa tanke var, att det skulle nog inte vara det värsta som skulle kunna hända. Det skulle nog vara mycket värre om polisen ringde på för att tala om att Trean var orsak till någons död.
Så jag funderar över arbetskamratens dotter. Är det fråga om någon mobbningshistoria? Vad skulle vara värst som förälder: Få klart för sig att ens dotter är mobbad eller att hon mobbar andra?
Jag skulle personligen tycka att det skulle vara mycket tyngre att vara förälder till mobbaren.
Det kan inte vara lätt att vara förälder, med all oro och allt som kan hädna :´( Jag vill inte ha barn. Beror förstås inte enbart på det ;) Men jag skulle iaf känna enorm prestationsångest och om det gick snett för min unge skulle jag skuldbelägga mig själv. För vem skulle jag annars skylla på?
Jag tror helt klart det är nån mobbningshistoria, eller ätstörning. Eller kanske en kombination av båda.. :/
Hamnade av en slump i en ätstörningsblogg häromdagen. En ung tonårstjej som var helt mat- och kroppsfixerad men som ändå var glad för att nu hade hennes mamma ordnat en personlig tränare åt henne, så nu skulle hon nog få ordning på sin kropp och få veta exakt hur hon skulle kunna gå ned i vikt rätt (från 47 till 42 eller liknande). Och jag undrade förstås om det var en desperat morsa som grep sista halmstrået eller om hon bara var aningslös...
Svårt att säga vad som är värst, mobbare eller mobbad. Hos mobbaren ligger det i värsta fall djupt i personligheten, hos den mobbade kan det redan ha orsakat djup depression.
Angelica: OK, det är jättejobbigt med oro och annat, men samtidigt ger det så mycket mer att ha barn. Jag säger som farmodern i filmen föräldrarskap: Berg-och-dalbana är mycket roligare än karusell.
Anna: Märkligt att någon personlig tränare åtar sig en ung tonåring, som förmodligen är för smal.
Min tanke med mobbare/mobbad var att ett barn som blir mobbad kan man stötta och hjälpa. Men hur hanterar man det egna barnet när det mobbar andra?
Hej frktjatis.. Jaa det där låter jobbigt. Får nog hålla med dig där, kan inte vara lätt att vara mor till mobbaren och samtidigt så otroligt svårt att ha ett barn som mobbas.. Vilken maktlöshet särskilt när så många skolor blundar för den här problematiken.
God Jul på dig
Hur man hanterar sitt barn om det mobbar andra?
Jo man håller salvelsefulla föreläsningar om hur den mår som blir mobbad, hur det känns i den personen samt om vad konsekvenserna kan bli för den människan både på kort sikt o på lång sikt.
Alltså vädjar till det mobbande barnets eventuella förmåga till empati.
Om det inte hjälper så blir det väl till att skälla och gorma. Det låter simpelt men hjälper ju i alla fall ibland.
Om inte det hjälper så återstår bara bestraffning i någon form. Nu menar jag förstås inte fysiska sådana utan först hot om indragna förmåner och om det inte hjälper så blir det verkställning.
De flesta barn har förmåner som de uppskattar; att föräldrarna betalar årskort på simhallen, ny cykel på gång, bli skjutsade till aktiviteter, eller nåt.
Det gäller ju på något sätt att ett dåligt beteende måste få en kännbar konsekvens.
För detta med mobbning är inte tillåtet enligt lag och ett mycket dåligt beteende.
Ursäkta jag kommer sent in i debatten, men här har datoruppkopplingen krånglat i flera dagar och dessutom har bloggen varit tjurig. I julsökstider finns det ingen tid för krånglande datorer.
Jag får istället önska god fortsättning på helgerna!
Jag tror att största problemet är att ta till sig att barnet mobbar andra. Vem har beredskap för det? Nästa knepiga steg är att få barnet att begripat att det är fråga om mobbning och inget annat.
Och visst måste det till kännbara konsekvenser för att få slut på det hela.
Great site! Thanks for letting me look around. :)
