frktjatlund

Den lilla figuren Hello Kitty är jämngammal med Tvåan och
hon gillade katten från första stund. Flera gånger under
uppväxten kunde Hello Kitty-attiraljer användas som ”plåster”
i svåra stunder.

Barnens fader har lämnat över några dåliga anlag till avkomman.
Tvåan fick konstiga permanenta tänder. Jag vet att det är fadern
som är pappa till dem. Mina tänder är så jämna att flera gamla
tanter frågat: ”Är det till att ha löständer?”
(Det var på den tiden de fortfarande var vita.)

Åter till Tvåans gaddar. De kunde växa ut på andra ställen än i käken. Några tänder försökte bryta genom i gommen och det gav anledning till flera besök på Eastmaninstitutet, där man opererade med lokalbedövning. 

Nu har även jag bidragit med lite mindre bra gener, som t ex väldigt lågt blodtryck. Så Tvåan svimmade flera gånger i tandläkarstolen, trots att hon redan låg ner. Efter sista pärsen på Eastman, passerade vi en byst av George Eastman i entrén. På sockeln fanns en inskription, som beskrev mannen som en altruist och filantrop.

– Vad betyder det? var Tvåans fråga.
– Att han var en människovän.
– Människovän? Kan man verkligen vara det, när man betalar folk för att plåga barn?

På vägen hem från tandläkaren gick vi in på en leksaksaffär och Tvåan fick välja ut något för att hon burit sitt lidande så duktigt. Valet föll på en Hello Kitty-väska. Hon var 12 år då och jag undrade:
– Är du inte för stor för Hello Kitty-prylar nu? 

Det var hon inte, men hon har tillstått senare att bara veckan efter så kändes väskvalet lite barnsligt. Men nu frossar hon och Stella i Kittysaker. Det är praktiskt med barn som ursäkt för regression.