frktjatlund

Är jag den enda levande människa som kan bridgeversionen av Sankta Lucia? Vi tyckte att den var väldigt rolig. Jag var närmare tio år innan vi köpte tv och innan dess fyllde vi fritiden med olika förströelser.

Min riktiga pappa spelade bridge på elitnivå, men han försvann tidigt ur bilden. Mamma gillade också kortspel och jag kommer ihåg att vi spelade rödskägg långt innan jag började skolan. Det var hårda bud. Gjorde man ett korkat utspel såg mamma det som sin uppgift att påtala idiotin.

Mammas kärlek till kortspel höll i sig in i det sista. Syrran hade gjort upp ett schema för hur vi syskon skulle ta med mamma och storhandla en gång var fjortonde dag. Jag motsatte mig passivt. Vi som är två vuxna i hushållet storhandlar aldrig. Varför skulle en gammal människa som åt som en fågel behöva göra det?

När det var min tur att storhandla så ringde jag och hörde efter vad mamma behövde. Sen handlade M och jag det på vägen till henne. Kvällen ägnades sen åt kortspel. Vi spelade alltid ett spel som vi kallar Tribello, ett slags tremansbridge. Andra kallar spelet för Bismarck, har jag förstått.

Nästan varje gång vi skulle storhandla med mamma ringde Syrran och kollade. Mamma, som hellre drog en spader, ljög och sa att vi varit på ICA Kvantum. Det var nästan som om hon var rädd för Syrran.

Så här sjöng vi lussesången:

Grisen och tomtefar och Sankta Lucia,

spelade bridge en dag i grisens stia.

Klöver sa tomtefar,

ruter sa grisen,