frktjatlund

Vi svek vårt stamlokus, Texas Longhorn, idag. Det räcker med att vi var där i onsdags tillsammans med Tvåans familj. Då var grannbordet reserverat och innan gästerna skulle komma, ställde servitrisen fram åtta iskylda nubbar och två stora tillbringare med öl. In ramlade ett gäng finnar. Nu var det inte vilka finnar som helst, utan ett gäng säljare från Finland, som jobbar på samma företag som Tvåan själv.

Kyparen på TLH sätter en ära i att komma ihåg sina gäster och märker på en gång om någon i sällskapet avviker från sin ordinarie beställning. Gamla fadäser kompenseras alltid. Förra gången var dressingen slut. Denna gång fick vi en sallad på husets bekostnad, som plåster.

När hungern slog till idag befann vi oss mer centralt och bestämde oss för att pröva Jensens bøfhus. Texas Longhorn vinner det rejset med häst- för att inte säga flera kolängder. Vi åt i sällskap med en kompis. Hans fru jobbade och han ringde efter deras 16-årige son, som kom lite senare.

Vi hade redan beställt när servitrisen tog upp grabbens beställning. Konversationen lät så här:
– Och hur vill du ha köttet?
– Grillat.
– Jamen, grillat hur då?
– På båda sidorna.


Den köttbiten kommer ynglingen förmodligen få äta upp flera gånger.

Andra språkliga förvecklingar
Igår rådde vi om Treans barn. M var inne på en affär i fastigheten och innehavaren ville ge en liten present. My fick en pappersmobil med tomtar och julgran. 

När Trean kom och hämtade barnen, kom Noa på att mobilen skulle med hem och sa:
– Nu höll vi på att glömma Mys telefon.
– Va, vilken telefon?
– Den där med tomtar på.