När jag tog livet av Churchill
Idag åkte jag några stationer i tunnelbanan och en av annonserna i vagnen ville locka mig till Nobelmuseet. Där ställer man ut konstverk och annat skapat av Winston Churchill.
Men om vi går tillbaka till själva dådet 1965, när jag var knappa tretton år. Hemma kom vi i resonemang om huruvida Churchill fortfarande levde eller ej. Ingen av oss hade en aning. På den tiden kunde man inte googla på saken, men vår familj hade en annan konstruktiv lösning.
Vi brukade ringa till DN. Där höll man i allmänhet ordning på såna saker.
Uppdraget att ringa och ta reda på fakta i frågan om Churchills livhank
föll på min lott. Efter lite letande återkom DN-människan. Jodå, han
levde fortfarande och var över 90 år. Men det dröjde mindre än en
vecka innan stora rubriker berättade om hans död.
Det kändes på något sätt som vi påskyndat det hela genom vår förfrågan.
Fina tavlor han målade, många, såg på tv.
I så fall tog jag livet av min morbror, för han dog veckan efter jag bett honom lära mej att slå med lie. Men han var lycklig och skrattade mycket under den veckan.
Ja, man får se upp med frågor och annat. Man vet aldrig hur det kan gå om man är oförsiktig.
