frktjatlund

Om några rader kommer jag att bryta mot en av mina egna regler.

Jag inviterade maken till gårdagens matköp. Oftast är det enklare att sköta handlingen på egen hand, men ibland kan jag behöva en packåsna. 

Det finns vetenskapliga undersökningar på att matkassen blir mycket dyrare när män handlar. Så är det också hos oss. M kan inte passera en fiskdisk utan att kolla om det finns hummer. Om det finns hummer kan han inte motstå de röda, vackra ryggarna. Och hummer kräver bubbel. Det är en naturlag. Se där, nu blev våra matkassar åtskilligt dyrare.

Så det blev skaldjur och champagne till middag. På det lite ost och rödvin. En mindre bra film passerade synfältet under tiden. Ibland när vi inte vet riktigt vad vi vill se, går vi på filmer för att vi brukar gilla det som huvudrollsinnehavaren gör. Den här gången var Helen Mirren med, men filmen var inget vidare.

Hummer och annat, som skvalpade i magen gav mig ännu en orolig natt. Och nu kommer jag till själva brottet. Jag tänker berätta vad jag drömde. Mest för att jag vaknade med en otrevlig känsla i maggropen.

Jag drömde att jag var på konferens med jobbet. Hela tiden hamnade jag långt borta från övriga. Mitt rum låg i ett annat hus och jag fick äta ihop med okända. När det var dags för föreläsningar kom alla andra från jobbet tillsammans och lite sent och satte sig så långt bort de bara kunde.

Till slut ställde jag frågan rakt ut:

– Vad håller ni på med?

Alla spelade oförstående, men till slut tog en bladet från munnen och sa:

– Det är nästan ingen som gillar dig.

När jag försökte få fram något konkret hummade alla lite och sen sa en:

– Du kommer till jobbet, fast du är förkyld.

Jag vaknade med samma känsla som jag hade under mellanstadiet. Då var det Anki, Ann-Sofie och Christina, som var klassens drottningar. Trots att jag inte gillade dem, var jag angelägen om att få tillhöra innegänget och blev själaglad för all upphöjelse.

Hur ska jag förstå drömmen? Vet jag undermedvetet att ingen gillar mig? Är jag bara orolig för att det kan vara så? Eller har mitt hjärnkontor varit alldeles för sysselsatt med såna frågor, senaste tiden?