C-moll
Med en dåres envishet upprepar jag samma sak vareviga sommar. Vi har ändringsstopp och det gör att min produktivitet går på sparlåga. För att använda tiden till något vettigt försöker jag mig på att förkovra mig. Sommarprojektet för femtielftegången är Vägen till C, en grundkurs i C-programmering.
Just nu känns det som rena självplågeriet. Jag tappar bort mig redan i kapitel 3 när man börjar vika ut sig om flyttal. Då flyter texten bara ihop och hjärnan antar typen void och jag känner mig dummare och dummare för varje minut.
Ska det vara så svårt? Det är inte logiken som brister, möjligen matematiken. Jag lever på hoppet att jag ska på något undermedvetet sätt komma underfund med det hela. Ungefär som det var när jag spelade piano. Den lektion som jag för tillfället brottades med kändes alldeles omöjlig. Men om jag backade fem lektioner i spelboken, kunde jag spela det stycket obehindrat, trots att det hade varit snudd på ogörligt en månad tidigare.
Nu blir jag tvångshämtad av en Garmin-GPS-ägare. Inte en chans att jag får promenera hem.
Hej frktjatlund ... du är som JAG ... HURRA inte ensam i hela världen. LYCKA TLL jag tror på dig... till slut LYCKAS DU och det är ALDRIG FÖR SENT.
Jag läser för sakta... när andra läst 2 sidor har jag hunnit 1 och kommer ej ihåg vad jag läst eller förstår??? Kände mig som idot före, nu vet jag att så är det ej ha ha ha tror jag. Bilder säger mer än ord för mig på så vis.
KRAM :)
det är aldrig för sent att ge upp!
Det är aldrig för sent att bättra sig, därför väntar jag lite till!
Jag har bara en liten, liten önskan och det är att jag någon gång skulle vara riktig, riktigt bra på någonting. Det mesta blir bara en halvtaskig rumba.
När det gäller matte så är jag totalt urkass, jag fattar inte!
Men det finna andra saker jag är bra på, laga mat och baka är jag en hejare på!!
