frktjatlund

Avverkad sträcka: 1107 km
Snitthastighet: 103 km/tim
Stillestånd: 33 min

Visst är det underbart med statistik? Med en GPS kan man bli militäriskt exakt. Inte för att jag tycker att det är särskilt eftersträvansvärt, men det kan vara kul ett tag.

Alltså: Kompledig från lunch på fredagen och avfärd kl 15:45 till Göteborg. Vi anlände Johanneberg klockan 21:04, helt enligt Garmins profetia. Våra vänner väntade med middag och efter maten väntade Avenyn. Lena och Reino bor i ett av tegelhusen på höjden alldeles ovanför Götaplatsen, så vi lät gravitationskraften föra oss ner till en pub där vi tog några glas. Sen surrad vi som värsta tonåringar och kom inte i säng förrän långt fram på natten.

Vädret var fantastiskt och på lördagen låg vi och tog igen oss ute på klipporna vi Saltholmen. Spårvagnen hem var full med folk och Lena och jag tvingade oss till varsin sitt plats bland ett gäng ungdomar som brett ut sig med sina persedlar. Gänget sa att det var från Kurdtjänst och levde efter mottot ”Kurden har alltid rätt”. Vi lät dem ha det.

Winnerbäckkonserten var över förväntan. Jag hade hört en liveinspelning på radion för några veckor sedan och den imponerade inte. Men det var helt annat att befinna sig på plats.

Däremot blev jag väldigt störd på delar av publiken. Varför ska man tränga sig fram när konserten har börjat? Och varför ska samma personer som trängde sig fram, tränga sig bakåt i slutet av konserten?

Ett yngre par trängde sig in framför mig. Jag är ynka 1,6 m lång och de var två dec längre. Hon hade hästsvans som hon hela tiden viftade i mina ögon. Det var han som var den drivande och hon var inte särskilt intresserad utan snackade oavbrutet. Till slut sa jag:
”Om ni ska snacka, varför går ni inte på café?" och kände mig som en riktig surkärring. Det fick i alla fall avsedd effekt för efter några minuter drog de sig vidare. De förstörde delar av min upplevelse och jag kvitterade.

Vi var på det hela taget väldigt nöjda och skrålade glatt med i sången. Men dagen efter fick vi veta att vi inte borde vara det, nöjda alltså. Recensenterna var inte nådiga, men det är väl deras jobb.

Söndagen tog vi igen oss i hängmatta vid en insjö. Vi tog väg 40 hem och kom till Mölnlycke alldeles efter att trafikolyckan med de två innebrända barnen hade inträffat. Strax efter ringde Reino för att höra var vi befann oss. Han hade just sett nyheten på text-TV och undrade om vi varit inblandade. Då visste man inte vad som hänt utan både han och vi var konfunderade över att en trafikolycka var överst på nyhetslistan.