frktjatlund

Touren är, som sagt över och jag har återgått till andra aktiviteter. Böckerna jag lånade på biblioteket till exempel. Egentligen skulle jag ha dem på semestern, men då brukar jag misshandla publikationerna å det grövsta och det kanske inte är så populärt hos kommunen.

Så igår läste jag alldeles för länge och kom i säng först 00:30. Klockan 2:35 ringer mobilen. Reptilhjärnan vaknar med ett ryck och första tanken är Trean. Är det nya katastrofer på gång? Andra tanken är jobbet. Nu är det något som skitit sig där.

Första tanken är inte alltid rätt och det är jag glad för. Jag har jour och det var verkligen problem på jobbet. Problem på jobbet är inte så känslomässigt engagerande och efter sådär en halvtimme är det avklarat.

Det stora problemet är att somna om igen. Sovrummet är varmt, maken snarkar, tankar far genom huvudet: Kollade jag verkligen allt som borde kollas? Upp till datorn och kopplar upp mig igen och kollar igen. Tillbaka till sängen och så småningom lyckas jag slumra in. Vaknar av väckarklockan och tänker: Ikväll måste jag lägga mig tidigt. Samtidigt som jag vet att lakansskräcken kommer slå till även då.

M hade också vaknat av telefonen, men somnat om bara för att drömma ångestladdade scener där Trean slagit sönder hela hemmet och är spårlöst försvunnen, frun och barnen flytt till mormor.

Huvudpersonen i boken jag prompt var tvungen att läsa färdigt var en värre räknare än jag. Hon räknade till och med antalet steg i korridorer. Intressant att det är 22 trappsteg mellan våningsplan även i USA.

I Jan Myrdals självbigrafiska böcker beskriver han sin förmåga att kunna gå i full fart i ett mörkt rum och känna när det tar slut. Jag tror att jag delar den i någon mån och därför aldrig behövt räkna steg i rum och korridorer. Vår korridor här på jobbet är L-formad och jag ”hör” på en gång när jag kliver in om någon dörr är öppen även om jag inte ser dörren.

Undran
En trånande engelsk källa har torkat ut och försvunnit och en kvinna med släktgård har låst sitt hus. Har det något samband?