Sorgliga minnen
Om ni känner behov av att rensa tårkanalerna så kan jag tipsa om ett receptfritt medel. Vi såg filmen North Country igår kväll och jag grät så tårarna sprutade andra halvan av filmen. Filmen handlar om sexuella trakasserier på ett gruvföretag och baserar sig på ett riktigt fall i USA.
Jag vet inte varför, men jag har alltid gråtit floder när jag tittat på sorgliga filmscener. I verkligheten är jag inte lika känslosam. Filmmakarna vet precis vilka punkter som de ska trycka på.
Mitt första gråtminne är från en matinéföreställning. Det var jag och Syrran som var på Flamman och såg Rännstensungar. Det var den gamla svartvita versionen och jag var nog i sjuårsåldern.
Filmen handlar om Ninni, som är förlamad och föräldralös. I en scen sitter hon i sin rullstol och bredvid sig har hon en pelargon (tror jag) och som jag kommer ihåg var den ganska ful.
Ninni tittar på sin blomma och börjar sjunga ”I min lilla, lilla värld av blommor”. Förlamad, föräldralös flicka med ful blomma. Det blev för mycket. Jag grät så jag hulkade i bänkraden. Efter en stund vänder sig en på raden framför och säger till Syrran:
- Kan du inte säga åt den där ungen att sluta böla.
Ett annat gråtminne är Purpurfärgen. Vi hyrde och såg den ihop med M:s bror med familj. Svägerskan och jag grät och grät. Våra och deras barn trodde att vi förlorat förståndet och tappade helt koncentrationen på filmen.
Åh så jag känner igen mig! Har myntat ett uttryck- jag är känslomässigt inkontinent. Gråter när jag ser filmer och när barn framträder med sång och musik.Har gråtit floder åt den tecknade "Den fula ankungen"...
Och inte gråter jag till filmer heller... kan ju bero på att jag mest ser filmer som är lite åt skräckhållet. Psykologisk thriller är min favoritgenre.
Åhhh jag gråter så det skvalar när jag ser sorgliga filmer.
Tänk när jag var och såg Kramer mot Kramer, snacka om skval!!
Jaha är det så jäklig att när man är fyrtiosex då är det klimakteriedax???
Jag tror jag väntar ett tag, jag har värmesvallningar så det räcker till ändå...jag menar alltså av värmen!!
ha en gooo dag, kram
Jag har inte lätt till tårar, men filmer kan verkligen beröra och då stiger tårarna, men det blir aldrig översvämning.
Barnen från frostmofjället var nog min första film och den var verkligen för sorglig, jag minns speciellt när den lilla flickan ramlade av kälken i yrsnön...
Skönt att inte vara ensam om att ha lätt ta till lipen när rörliga bilder slår an känslosträngar.
I den hårda verkligheten gråter jag sällan. När jag gör det är det snarast för att jag är förbannad än ledsen.
Gråta, skratta och gäspa, allt smittar av någon underlig anledning
Mina barns far var fullkomligt hopplöst sentimental. Flickorna minns fortfarande hur vi hamnade mitt i en gammal amerikansk svartvit drypare för många år sedan. En liten flicka som hette samma som Äldsta som tragiskt dog... Han skulle diska medan jag packade för att hinna med bussen men klarade inte det så vi fick lämna kvar disken åt släkten som inte blev glad...
