Styvpappan (2)
Hur mamma och Bert träffades vet jag inte. Mamma älskade att dansa, men Pappa avskydde den typen av musik. För honom fanns bara klassisk musik. Radions söndagskonsert hade alltid honom som dirigent. Han satt hemma i den vinröda plyschfåtöljen, blundade och dirigerade orkestern med stor inlevelse. 
(En tur i kärlekstunneln)
Efter skilsmässan 1964 gifte Pappa om sig och fick en son med nya frun. Det höll några år men sen skildes även de. Mamma och Bert tog upp kontakten på nytt och jag tror att det höll på att bli riktigt allvarligt.
En söndag kom Pappa hälsade på med pojken från andra äktenskapet. Sonen Kenneth var en liten allvarlig och lillgammal pojke.
Vi tog en åktur i Pappas bil. Mamma satt fram och när vi åkt ett tag tog hon upp en cigarrett. Kenneth säger högt och tydligt:
- I den här bilen röker man inte!
Mamma vände sig om och blängde ilsket. Hon klarade inte att bli tillsagd, framförallt inte av ett litet barn. Pappa, som hade tagit oss styvbarn till hjärtat, kunde inte vänta sig några varmare känslor från Mammas sida för sitt eget barn. Och om Mamma inte gillade någon så dolde hon det aldrig.
Det blev aldrig någon återförening. Mamma träffade en ny man och Pappa gifte sig en tredje gång. Vi barn blev alldeles förskräckta när vi träffade hans nya fru. Hon var en kopia av Mamma, både till utseende och sätt.
När Ettan föddes och vi träffade Pappa och han fick klart för sig att vi tänkte döpa den nyfödde till Benjamin var Berts reaktion:
- Måste ni ge honom ett judiskt namn? Vi fattade inte varför det skulle vara ett problem.
Han visade sig var en smygantisemit och Pappas ursäkt eller förklaring var att i Göteborg var stora delar av överklassen judar. Farmors familj hade gott om pengar, men var inte judar och Pappa hade upplevt det som omvänd diskriminering.
I Farmors lägenhet på Gärdet hängde ett stort ungdomsportträtt på henne över öppna spisen. Hon var sig inte särskilt lik på målningen och Pappa menade att konstnären med flit hade målat henne med en judisk näsa, trots att hennes inte alls såg ut så.
Lite rafflande läsning... och vilken vacker tidstypisk bild!
Det där med smygantisemitismen i Göteborg och Bohuslän har det skrivits avhandlingar om och jag har upplevt den på nära håll. Min far hade ett speciellt inte särskilt smickrande sätt att säga judar. Det lilla skrädderiet blev utkonkurrerat av den stora fabriken, visst, men det hade ju inget med själva judendomen att göra, det kunde ju varit vilken driftig kapitalist som helst... Och att barnen till den store judiske fabrikören blev bästa vänner med hans egna hade han inget emot så allt var nog lite dubbelt.
