frktjatlund

Våra vänner i Göteborg är speciella. Speciellt han. Men man måste kanske vara lite speciell för att vara våra vänner.

Vi känner dem sen tiden i Dalarna på 70-talet. Eller man kanske ska börja skriva 1970-talet nu. Då på 1970-talet köpte vi, alla fyra, varsitt par längdåkningsskidor. Vi var fullständiga noviser på området, men Reino kom med en lysande idé:
- Vi ringer Mora-Nisse och hör hur vi ska valla.
- Nej, du är inte klok. Det kan man väl inte.


Jo då, det kunde man. I alla fall han. Och Mora-Nisse ger snällt några goda råd. Men Reino är inte den som ger sig.
- Vi kanske ska ha en second opinion. Jag ringer Sixten Jernberg.

Men Sixten var inte lika tillmötesgående utan slängde på luren. Jag förstår honom.



(En balkong är alltid en balkong, hur minimal den än är, suckar en balkonglös)

Dagen efter Winnerbäckkonserten var vi spända på vad tidningarna skrev. Lena och Reino har själva ingen morgontidning. Det har däremot grannen. Reino var snabbt ute i trappen och lånade deras Göteborgs Posten. Han brukade göra det på helgerna och hittills hade han klarat sig från upptäckt. 

Så S & A Andersson vid Näckrosdammen: Om ni hittar brödsmulor i morgontidningen, så vet ni var gärningsmannen finns.