Lurad
Sen kommer nästa fråga:
- Har du gubben hemma?
Jag har inga gubbar hos mig. Gubbar finns på fotbollsplan (Kom igen, gubbar) eller på parkbänkar (full-). Men jag har sett att många andra bloggare är begåvade med en sådan.
När jag korrigerat dem och räckt över luren till maken, så pågår samtalet några minuter. De försöker komma överens om något och plötsligt får M uppmaningen att höra med Regeringen. Han har inga sådana kontakter.
- Jaha, du menar lilla gumman, säger M för att reta mig.
Nej, det är inte roligt. Jag är lite överkänslig och tycker att saker ska benämnas med sitt rätta namn.
Lurad igen
Bestämda Syrran ringde just.
- Försäkringsbolaget har ännu inte fått fullmakten.
- Mycket märkligt. Den måste ha kommit bort på posten.
Vart har alla hjälpsamma människor tagit vägen?
Jo, jag hör till dem som har en "gubbe", :) men bara på bloggen för anonymitetens skull. Det skulle aldrig falla mig in att kalla honom det IRL, och inte uppskattar jag att bli kallad gumma eller "regeringen" för den delen.
Att "prata med regeringen" tycker jag också är ett ruskigt förnedrande och idiotiskt uttryck. Det får kvinnor att framstå som elaka diktatorer och våra män ses som infantila mesar som inte kan hävda sin egen vilja.
Absolut! håller helt med, jag har till och med svårt för så kallade smeknamn, heter någon Ulrika exempelvis så har jag väldigt svårt att säga Ullis..
Och regeringen... det är bara höjden!
Ajaj, fullmakten... Går det fixa en ny kanske?
Hoppsan var tog fullmakten vägen *fniss*!!
Hemma hos oss finns det en Anders och Ninni...ingen regering...löjligt uttryck!!
Håller med flasknosen... och det värsta jag vet är att bli kallad "regeringen" eller "morsan" av vuxna, speciellt de som jag inte är morsa till.
Om jag pratar om min man på bloggen så är han Husse... för han är ju även en husse då vi har två hundar. Även om det är jag som står som ägare till dem och sköter dem mest.
Det luktar stallbacke om dessa uttryck... gubben, regeringen, kärringen, morsan...det är kränkande i många fall.
Jag håller på dopnamnet som är ens identitet. Gulliga smeknamn kan vara fint så länge barnen är små. Det vara knepigt med dubbla identiteter.
Kvinnor kallas ofta för höns. Men högsta HÖNSET är oftast en man.
En av makens jobbarkompisar kallar sin fru för kastrullhäxan. Några dlalvänner kallar varandra för Faran och Moran. "Det får ni fråga Faran om" säger hon till barnen.
Jag har aldrig kunnat mamma och pappa oss. "Vänta lille vän, så ska mamma hjälpa dig" har aldrig kommit över mina läppar. Det är jag som hjälpt till.
Dalavänner ska det va
haha. skönt att det är fler än jag som kan få spelet över sådana här saker. Härligt.
Ogillar också dessa små "antydningar" eller "smeknamn". Det är precis som när man håller på med små barn och säger "åh vilken liten tjockis du är"
Då brukar jag säga med "barnets röst" TACK DETSAMMA
och du frkt det är inte så att din makes jobbarkompis fru ÄR Kastrullhäxan?
Bland det värsta som finns är när hustrun och mannen kallar varandra mamma&pappa!!
Men hallå!!
På den tiden det var aktuellt för mig så undrade jag alltid med bävan; benämner HAN mig och andra kvinnor med såna där uttryck också, när jag inte hör på? Nä, det kunde väl inte vara möjligt...
Till första maken ringde regelbundet en man som bara kunde klämma ur sig "träffas T?". Då ropade jag ut i rummet "T, det är till dig, det är en herre, som inte vet vad han heter!" Efter så där sju gånger hjälpte det, han började presentera sig.
