frktjatlund

Varför är det oftast ägare till väldigt dyra bilar som smiter från trängselskatt? De flesta bilar jag sett, där man manipulerat med registreringsskylten är av märket BMW. Gärna extra stora modeller. 

Trean, som vanligtvis inte har några skrupler, hamnade i gräl med sin kompanjon. Kompisen gillar inte trängselskatten och tyckte att de skulle fixa skyltarna på sina nya firmabilar. Trean tyckte att det var det skämmigaste han hört. Komma till kunder och annonsera att man var en smitare? Vilken rekommendation skulle det vara? Och är det inte ett demokratiskt fattat beslut?

Jag blev riktigt förvånad. Trean hade betänkligheter. Idag ska han få sin nya bil och jag undrar hur han tänker tackla hämtproblemet.

Sura Syrran ringde igår. Jag hade fått nya fullmakten från försäkringsbolaget och den här gången fylld jag i formuläret omedelbums, stoppade ner det i det portofria kuvertet och la det på gula lådan på en gång.

Ja, jag har postat brevet kunde jag säga utan att darra på manschetten. Hon förvånade mig med att inte komma med några negativa synpunkter på min städinsats. I stället var hon väldigt deltagande och undrade hur jag angripit det beryktade skafferiet. Det trodde jag aldrig.

Mammas skafferi
Ett skafferi från 50-talet sitter mot en yttervägg och har en ventil, som man kan öppna och stänga gradvis. Mamma hade ingen koll på hur man förvarade matvaror och hon ställde gärna in sånt som egentligen var kylvaror där. Det gick väl an på vintern. Värre var det sommartid.

En familjemiddag hemma hos mamma innebar stora risker. Folk blev osams, grät, skrek och blev magsjuka. Ja, magsjukan kom oftast lite senare än själva middagen. Lillsyrran och jag brukade klara oss, tack vare varsitt vältränat luktsinne.

Mammas sista make var säljare och vid ett tillfälle var vi bjudna för att han haft en affärsmiddag och en massa kallskuret hade blivit över. När brickan med kalkonköttet bars in möttes våra blickar (Lillsyrrans plus min). Vi hade båda känt att köttet verkade något ankommet och avböjde när det bjöds runt.

M och Svågern åt med god aptit och det fick konsekvenser. De fick tillbringa natten i badrummet. M blev sur och tyckte att jag borde varnat honom. Han hade nog rätt i det, men hur skulle jag veta att de skulle bli så dåliga. Barnen klarade sig i alla fall, men de åt inte lika mycket.

Efter den pärsen brukade vi ringa till varandra dagen efter och kolla hälsotillståndet.