Tillbaka till 50-talet
Jag minns att vi var väldigt sena vid ett tillfälle och det var lätt hysteriskt innan mamma hittade var mitt kort fanns och vilken grupp jag skulle hålla mig till. Fortfarande är just den känslan jag hade då ett återkommande tema i mina mardrömmar. Jag försöker hinna med ett tåg eller en buss, men kan inte få med mig packningen. Det är så många väskor och påsar och jag vet inte vilken perrong jag ska till.
Färden norrut med tåg kändes lång. Jag antar att det fanns någon vuxen som höll koll på vilka barn som skulle av på vilken station. Min anhalt var Söderhamn där jag blev hämtad av sommarföräldrarna och fortsatte med buss till ett litet samhälle utanför stan.
Vistelsen i Hälsingland 1956 blev längre än planerat. Den sommaren blev jag hämtad med bil. Mamma hade träffat en ny man och det var i hans Opel vi åkte hem alla tre. Bert, som han hette, var snäll och omtänksam mot oss barn. Mamma och han gifte sig ett halvår senare när Lillsyrran var på gång.
Trots att Bert var 31 år bodde han fortfarande hemma hos sin mamma. Vi bodde i en liten tvåa i Hökarängen. Bostadssituationen för oss och andra var minst sagt problematisk. Men även på den tiden fanns det genvägar. Pappa arbetade som revisor och en uppdragsgivare var byggmästare och ordnade en stor lägenhet i ett av sina nybyggda hus. Mamma blev hemmafru.
Pappa Bert arbetade mycket men det var alltid lika roligt när han väl kom hem. Vi prenumererade på Kalle Anka och när det kommit ett nytt nummer, stod vi och tittade ut genom fönstret på bilarna som kom till parkeringsplatsen. Syrrans och min kommentar var alltid:
Han ritade också egna roliga berättelser i streckgubbeform. Oftast handlade de om hundar, som i hans version liknade igelkottar.
Brorsan blev arg och anklagade mamma för att ta ifrån honom ännu en pappa. Jag var 12 år och inne i värsta Anne på Grönkullaperioden. Mamma återkom ofta till att jag var den enda som sa något snällt när skilsmässan annonserades. Repliken var:
Det hade jag nog inte hittat på själv. Jag misstänker att jag var inspirerade av alla flickböcker jag läste.
Vad synd att ni inte fick ha kvar den där snälla pappan. Vart tog han vägen sen? Hade ni någon kontakt med honom efter det? Din replik verkar bekant. Jag tror att den står att läsa i Gunnar och Bente Öbergs bok "Vuxna skilmässobarn berättar". Den första heter "Att skiljas men inte från barnen".
Håller med Nicolin... synd att ni inte fick behålla den snälla pappan.
Det är verkligen intressant att läsa dina minnen och så synd att det blev som det blev med nya pappan...
Och vi som gör likadant med barnbarnen broderar och fyller i både i böcker och tidningar. Fast kul har dom, och vi med!
Det där med Amazonen var kul!
Ha det gott!
Intressant att läsa...och jag undrar också hur gick det med pappan??
Hur kom det säg att ni blev skickade på sommarhem, var det för att få komma bort från stan?
Oj... Så inne i läsningen så jag missade att skriva mitt namn vid kommentaren...
Ha en bra dag, kram!
Det var nog kanske inte dyslexi, kanske är det dyspepsi, skit samma!
Även jag har varit på kolla på 50-talet och det var en veritabel skräckupplevelse att åka dit, oftast okej - men inte helt, att vara där!
Pappor och mammor - är ett kapitel för sig, undrar hur mycket - bra och dåligt - man absorberat från föräldrarna, ibland funderar man ju på hur man relaterar till sina egna barn, och hur det kommer sig att man gör som man gör?
Nu ska jag massera häcken, och sen åka till Birsta och massera plånboken!
Hare bättre än bäst!
Jag återkommer till pappan som var snäll mot oss barn, men inte så snäll mot mamma.
Sommarhem och husmorssemester - socialbyråns anordningar för mindre bemedlade familjer.
Kul med läsningen av Kalle Anka :) .Jag läste också Anne på Grönkulla och gick runt och var jävligt positiv och enervernde och sörjde över att jag inte hade rött hår.
