frktjatlund

På mitt jobb hälsar man alltid på varandra när man träffas i korridoren. Det är trevligt, tycker jag. För säkerhets skull gör man det varje gång man stöter ihop. En av gruppcheferna morsar alltid med att säga ”Hej, hej”, alltså hej två gånger. Jag har lagt märke till att hon även inleder sina mail på det viset. Det ser lite töntigt ut. En annan medarbetare säger inte hej så det hörs. Hon bara öppnar munnen på vid gavel för att det ska se ut som hon hälsar.

Vanligtvis är vi fyra som äter lunch ihop. Idag har en semester och en vabbar. Jag väntade med spänning hur den tredje arbetskamraten skulle agera i detta läge. Det verkar som hon inte är riktigt komfortabel när hon är ensam i mitt sällskap. Och mycket riktigt, hon hade andra ärenden på lunchen.

Häromdagen hittade jag den Olle Adolphssonskivan jag efterlyste på rea i skivbutiken. Nu när jag var solo på lunchen passade jag på att kolla in om det fanns något annat intressant till en billig penning. Det blev en skiva med Lars Winnerbäck och en gammal goding, soundtracket från the Commitments. Nu har jag kopierat dem till jobbdatorn och spelar för fullt.

Det är skönt när man själv kan välja musik. För flera år sedan, när jag jobbade på en annan avdelning, satt jag i ett stort rum tillsammans med drygt 20 andra. I rummet fanns det fyra radioapparater och en bandspelare. Bandspelarens ägare älskade Michael Bolton, två radioapparater förpestade ljudrummet med Lugna favoriter och övriga mottagare spelade ytterligare annan musik. Till detta kom den ljudnivå som ett gäng tanter själva åstadkommer. Jag bestämde mig för att försöka få tyst på det som gick att dämpa och gjorde mig väldigt impopulär när jag försökte verka för radiotystnad.

Företaget löste konflikten med att befordra mig så jag fick eget rum. Ett tips alltså: Gör dig omöjlig och du får nya möjligheter.