frktjatlund

Ja, nått konstigt material är det i alla fall. Igår åt M lunch med sin brorsa. Brorsan rekommenderade varmt filmen Walk the Line. Inte för att jag litar helt på hans omdöme. Han tyckte att Crash var sopig och Johnny Cash var en favorit under hans raggarera. Vi hade bestämt att vi skulle se den igår kväll. M ville kanske sudda bort den fadda smaken av måndagens biobesök.

Fem minuter innan jag ska gå från jobbet ringer M för så har Trean hört av sig. Han ville ha barnvakt för att de ville gå ut och äta. Vips, så ändrades våra planer och biobesöket gick upp i rök. Så är det alltid, Treans vilja är vår lag. Jag tror att M har skuldkänslor och vill kompensera tidigare brister i engagemang.

M är alla barns hjälte. Vi var ett slags stödfamilj åt en ensamstående mamma med fyra barn. När det bara var jag som kom och hälsade på, sa småtjejerna i familjen, kommer inte Sandberg anklagande. Jag dög inte alls. Av någon anledning använde de alltid bara efternamnet.

M är verkligen intresserad av barn och ett av de första jobb han hade var som förskolelärare. Men våra egna barn var inte lika intressanta när de var små och jag kunde bli lite svartsjuk å deras vägnar när han visade uppmärksamhet åt alla andra ungar. Jag var precis tvärtom. Andra barn var inte alls lika intressant som våra.

Jag ägnade kvällen åt att läsa Pippi Långstrump för treåringen. För ett år sedan hade hon inte fattat att det var Pippi som var huvudpersonen. Hon ville alltid vara Annika när de lekte, men nu är det bara Pippi som gäller.

Ytterligare en åkomma som jag är behäftad med är lakansskräck. Det är något jag delar med övriga familjen. Vi har väldigt svårt att komma i säng och igår satt vi och glodde på en dussinrulle med väldigt konstruerad intrig bara för att skjuta upp läggdags så länge som möjligt.