Livet är som en saga
Jag vet precis hur och vad jag ska göra och det vet M också. Hur och vad jag ska göra, alltså.
M vill gärna att vi ska ha bättrelivetprojektet tillsammans. Men jag vet att han saknar all form av uthållighet och är en som gärna tar diverse omvägar och genvägar. Vi har prövat gemensamma aktioner tidigare och det har inte funkat.
I går kväll blev det riktigt surt och M skurade badrummet på ren ilska. Jag tror att jag ska reta upp honom lite till. Då kanske det halvfärdiga köket blir klart, vad vet jag?
Scener ur ett äktenskap
M: Varför går du inte med stavar? Det är mycket effektivare.
Ettan och M har gjort vissa ryck med stavgång då och då. Jag går till och från jobbet varje dag och har prövat att göra det med stavar. Visserligen ökar det energiåtgången, men konsekvensen blir också att jag blir genomsvettig, behöver duscha och byta kläder efteråt. Jobbigt! Man måste ha med sig ombyte, handduk och en massa annat.
M: Men du kan väl gå upp tidigare och gå med oss. Svärdottern ska gå med också. Var lite social, för en gångs skull!
Jag föredrar sånt jag kan styra själv och sånt jag kan göra varje dag oberoende av andra. Det är så lätt att tappa sugen när de man har som sällskap får förhinder. Mycket riktigt, redan dag två sms:ar Ettan att de inte kan. Jag vet inte om det var regnet, men M somnade genast om. Idag kom de i alla fall iväg.
Våra liv är som sagan om trollet som sydde ikapp med skräddaren. M gör stora saker med buller och bång. Själv är jag den lille flitige skräddaren, som jobbar på med små, små styng och korta trådar, dvs den som får saker gjorda. (Om jag får säga det själv. Det kan finnas andra åsikter)
Nu kan jag använda vänster pekfinger, åtminstone. Det är nog en rejäl stukning.
alltså det här med den där djävla motionen stör mig också väldigt mycket!! har enormt svårt att anpassa mig till organsierade motionsformer och HATAR att studsa rut på asfalt med freestyle och jogginskor förbi folk på gatot och torg...vantrivs fantatstiskt i simhallar och stora gemensamma duschrum där det känns som BergenBelsen och alla ska gasas ihjäl fastde inte inser det...
vafan gör man åt sin begynnande fetma???
tacksam för råd!
Jag kommer inte ihåg hur man hanterar en begynnande fetma, dessvärre. Min har varit mer eller mindre pågående sen 20-årsåldern. För tillfället känns det som halvfetstadiet.
Krig är förklarat mot ost, vin, öl, bröd och potatis. Jag vet inte om mat kan kapitulera, men jag skulle önska det.
Söta saker är inget bekymmer för mig.
Fy sjutton! Jag var med om något hemskt idag. Jag tog en packe kläder och gick in i ett provrum - och råkade se mig bakifrån. Jag klädde på mig och gick ut därifrån. Sen kom jag hem med ett par mörkblå linneshorts och en fin skjorta till barnbarnet.
Jag tror på mer grönsaker och mindre bullar och mackor på stående fot och särskilt om natten.
Jag måste erkänna... jag har aldrig motionerat, jo nu ljuger jag, en gång i cirka 2 veckors tid sällskapsjoggade jag med min dotter när hon skulle gå ner i vikt, vilket hon också lyckades med. Inte på grund av joggingen utan hon lade om kosten.
Vet inte varför jag tycker det är så tråkigt med att hålla sig igång, synd faktiskt för det verkar ju som att folk mår bra av det...*suck*
Tur eller är det kanske otur så är min man likadan...
