Ps 119: 99
Lågstadiet
En vikarie (en viss tröst i sammanhanget) höll morgonsamling
(Jag älskade att sjunga och ingen (min mamma till trots) hade förklarat att jag inte kunde hålla en ton.)
Vi sjöng psalmen Morgon mellan fjällen, hör ur bäck och flod (om det är nån mer än jag som har den kvar i minnet).
Jag hade aldrig sett ett fjäll i hela mitt sjuåriga liv, men förstod av psalmens innehåll att det var oerhört vackert, så jag tog i av all kraft.
Plötsligt avstannade frökens orgelspel och hon sa TYST!! och bad oss sjunga en och en. Jag anade inte oråd utan sjöng för glatta livet när det var min tur.
Kommentar var: Du behöver inte sjunga mer med i morgonsamlingen.
(Jag har fler exempel på lärare på lager. Dessbättre även Räddare i nöden)
Max paranteser uppfyllt?
Ha ha, ingen hade talat om för mig heller att jag inte kunde sjunga. Fattar egentligen inte varför, jag sjöng och dansade mig genom mina första fem år och någon i familjen borde ha insett att jag inte kunde hålla en ren ton. Sen började jag lekskolan och anade oråd. De besannades i skolan. Jag fick hålla tyst genom hela småskolan. Stå längst bak på skolavslutningarna och röra på munnen men lova att absolut aldrig säga minsta lilla pip. Sen visade det sig ju att det inte var så mycket bevänt med det fysiska heller, dansen till trots. Så jag blev inte ens vald sist till brännbollen, jag blev anvisad som extra till det ena laget i taget.
Visst är det underbart med öråd? Jag har diverse läskiga minnen i samband med lucia också.
Å vad din resa verkar ha varit härlig frk tjatis - vilka bilder! Särskilt det drcikbara ser frestande ut....och din story om den därläraren kan jag verkligen bekräfta - hur många som helst (personer som tex gått i musikterapi både hos mig och hos kollegor) har berättat mycket snarlika historier! Jag fattar bara inte -om det hade varit en enstaka företeelse kanske man hade kunnat "förstå", men denna massrörelse som det har varit fråga om i Sverige - massrörelse av sångröstförtryck och musikälskarmord - är ofattbar!
Vad är det vi svenskar är så rädda för nör det gäller musik och individens kärlek till musik???
hoppas du överlevde den där lärarens mentala och känslomässiga mord!!
Jo du... den psalmen sjöng vi varje morgon under hela lågstadiet. Vi fick stå vid våra bänkar medan fröken trampade sig blå vid orgeln.
Men inget fel på psalmen, den är fin. Än idag händer det att sjunger någon strof av den, men varje gång ser jag hela scenariot, klassrummet, fröken vid orgeln etc, inte konstigt alls, det blev ju en form av hjärntvätt...
Vilken vidrig typ, lärarinnan!
ALLA kan sjunga. Det sa i alla fall våran maje. Vi sjöng också Morgon mellan Fjäääellen. Vi hade världens bästa maje, han var 27 år 1953 och vi fick Dua honom. Han lärde oss engelska till musik och det glömmer man aldrig. Böjningar med "blinka lilla stjärna" - det sitter som etsat.Vi hade klassträff när vi var 55 år, 40 år senare. Vi sjöng Dona Nobis Pacem och Jag älskar var fur i skogen, som om det varit igår. Gud vad vi älskade honom och det gör vi fortfarande. Tack majen det var roligt varje dag.
Och du frk tjatlund, jag tycker du ska sjunga av ditt hjärtas lust och så högt du kan. Det mår man så bra av. Jag tror visst att du kan sjunga. Pröva i en tom kyrka, det gör våra kompisar som heller inte trodde sig kunna sjunga.
