frktjatlund

Om vi bara haft de två äldsta barnen hade vi antagligen blivit odrägligt självgoda föräldrar. Ni vet såna som är experter på barnuppfostran och tror att andra som har problem förtjänar det. Ettan och Tvåan var alltid exemplariska, kloka, sansade och visste intuitivt vad som var rätt och fel. De krävde knappt någon uppfostran och i tonåren behövde vi aldrig formulera några regler för när de skulle vara hemma eller vad de skulle göra på fritiden.

Men med Trean blev det andra bullar. M och jag hade enats om att vi skulle dela på jobb och att ta hand om barnen utan att anlita dagis. En orsak var att Ettan är svårt allergisk och platsade inte i den miljön. Vi startade ett tjänsteföretag ihop med min bästa vän och kunde på så sätt styra våra arbetsvillkor.

När Trean var fyra år kunde han läsa och var väldigt framåt överhuvudtaget. Men han kunde inte samspela med andra barn. Det blev hela tiden slagsmål och kaos. Jag gruvade mig för skolstarten. Första två åren gick någotsånär. Det var bara 16 barn i hans klass. Men i tredje klass slog man ihop två små klasser till en stor. Det fungerade inte alls.

I stort sett hela mellanstadiet var antingen M eller jag i skolan varje dag. Pojkarna var hela tiden i luven på varandra. En gång gjorde skolpsykologen en insats för att lära dem samarbete. Alla åtta grabbar satt runt ett bord och fick varsitt kuvert med tio pusselbitar. Nio av bitarna tillhörde samma pussel, men den tionde tillhörde någon annan pojkes pussel. Tanken var att det skulle komma överens sinsemellan om att byta bitar med varandra.

Gissa om det lyckades? Ingen av killarna ville avstå från den tionde pusselbiten. Innan sessionen var över hade ett par stolar åkt ut genom fönstret och skolpsykologen var gråtfärdig.

Vi prövade med att genomdriva ett skolbyte. Samma visa igen. Skolan var inte en miljö som passade Trean, helt enkelt. Han är alldeles för rastlös och det ska hända saker hela tiden. Någon form av bokstavsförkortning kanske? Diagnos har aldrig ställts.

I tonåren blev han totalt opålitlig och vi jagade honom runt stan. Det var rejvpartyn som gällde. Men han var själv det dåliga sällskap man varnar andra ungdomar för och det dröjde inte lång tid förrän droger kom in i bilden. Andra i gänget partydrogade, men för Trean gick det längre än så. Det förekom hasch, exstacy, rohypnol och till slut heroin.

Det var en förfärlig period för alla. Ettan och Tvåan hade flyttat hemifrån så de slapp ifrån en del. Vi gömde alla knivar. Den som vi själva använde satt fast med en magnet i ”taket” på ugnens värmeskåp. Rohypnol är inte att leka med. Vi riggade upp ”larm” i form av sytråd knuten i ytterdörrens handtag, kopplad till några bjällror i sovrumsfönstret. Då kunde vi höra när han kom hem. Var det riktigt illa, sov vi i husets bastu.

Vändpunkten kom i och med en överdos av heroin. Då nådde Trean sin botten och kunde via avgiftning och behandlingshem komma på fötter igen.

Jag och M lider fortfarande av det vi kallar Ollenojan. Det knyter sig i magen om telefonen ringer konstiga tider. Vi är extremt lyhörda för hur Trean låter, vad han gör och hur han ser ut. Förra sommaren fick han ett återfall så vi är alla medvetna om hur skört allt är.

Det var ett repotage i DN i helgen om en ung flicka i missbrukarsvängen. När jag läste den insåg jag hur strong Trean varit som klarat sig så pass bra som han gjort. Han kan leva med sin lilla familj, trots allt.